Erosion

Oändligt med vackra gröna fält efter fält med röda gårdar sådär osymmetriskt utkastade som om någon har haft bråttom hem. Skevt, vint och snett. Antagligen var marken tidigare rak. Spikrak, men har nu gett vika och husen är herren på täppan. Erosion kallas det tydligen. Jag vet inte vad det är, erosion, men vyn och ramverket blir mer fascinerande om man bortser ifrån det. Erosion låter tråkigt. Sommarsverige är inte tråkigt. Erosion är numera förbjudet. Tre gånger har jag skrivit det där tråkiga ordet. Varför måste jag fortsätta tänka på erosion? Fyra. Jag blir galen. Nu är vyn borta också. Aldrig får jag se exakt samma igen. Landskapet förändrat till örebro centrals öststatssymmetri och jag tänker på erosion istället för det fina som nyss var. Fem. Varför vill cortex diskutera det sterila erosion med mig istället för det vackra, gröna, mjuka, mottagliga och lekfulla? Jag undrar vilka som bor där. Det såg ut som om någon utav dem nyss byggt ut. Jag skulle vilja knacka på och fråga hur det har gått med allt. Kanske blir jag inbjuden på kaffe. Tvingas ursäkta mig i och med att jag inte dricker kaffe, som ett barn. Kanske visar de mig runt över deras gröna. Pekar var man kan vila sina ben eller berättar hur det var förr. Jag känner mig tvingad till att förstöra och fråga hur det står till med erosionen i stort. Om man kan märka skillnader över säsongerna. Då skulle de tycka att jag är märklig och bli glada över det faktum att de slapp slösa kaffe på mig. Inget av det här kommer att bli av eftersom jag nu ska byta tåg men jag kommer nog att fortsätta tänka på hur det har det där borta.

Författare:

Publicerat

Dela: