Ett Barns Sommarupplevelse

Ett barns sommarupplevelse

De varma solstrålarna trängde in genom de ljusblåa gardinerna. Mark gnuggade sömnen ur ögonen och satte sig sakta upp på sängkanten. Golvet kändes svalt under hans bara fötter. Han gick fram till fönstret och drog ifrån gardinerna. Solen lyste så starkt att Mark var tvungen att blunda ett ögonblick. Samtidigt som han sakta öppnade dem igen drog han med ena handen genom sitt mörkbruna vågiga hår. Han öppnade fönstret på glänt.
- Mark! Hördes en röst utanför Marks sovrumsdörr.
Det var hans lillebror Hobie. Hobie var åtta år gammal och Mark själv var 13. De hade en äldre syster som var 17 och som hette Amber.
- Mark! Ropade Hobie igen. Öppna Mark!
Mark gick bort till dörren och låste upp.
- Jag höll andan jätte länge! Ropade Hobie glatt när Mark klev ut från sitt rum.
Hobies gröna ögon lyste av upphetsning.
- Vad kul, svarade Mark och fortsatte ut i köket.
Deras föräldrar var skilda sedan ett år tillbaka. Amber bodde med deras pappa i New York och Mark och Hobie bodde tillsammans med deras mamma i Tampa, Florida. Deras mamma Cathrine hade redan åkt för att handla.
- Kan vi inte bada? Frågade Hobie och såg på Mark med en bedjande blick.
- Okej, svarade Mark och ringde till en kompis som bodde en bit bort för att fråga om han ville följa med.
De bestämde att de skulle mötas vid bron. Bron låg ungefär en kilometer bort och det var där de brukade bada. Mark skjutsade Hobie på pakethållaren. När de var framme satt Adam, som Marks kompis hette, på bron och dinglade med benen. På sidorna av ån växte det träd och buskar. Mark och Adam dök glatt i ån. Vattnet var varmt men ändå svalkande. Hobie stod kvar på bron och tittade ner på dem.
- Hoppa i då, ropade Mark till Hobie.
- Jag vågar inte, svarade Hobie och tog några steg tillbaka. Jag går ifrån land.
- Kom igen, det är ju bara sju meter!
Hobie tvekade.
- Hoppa! Ropade Mark, annars är du en mes!
Adam skrattade. Mark doppade sig och plaskade med benen.
- Okej, jag gör det! Ropade Hobie och ställde sig så nära kanten som möjligt.
Mark och Adam såg upp på honom. I samma ögonblick som Hobie dök i fick Mark syn på något som kom fram ur brons skuggor. En stock! Mark kände en klump i halsen. Han öppnade munnen för att skrika men han fick inte fram ett ljud. Hobie slog i nacken i stocken och Mark simmade så fort han kunde fram till sin bror. Hobie var medvetslös. Adam hjälpte Mark att få in Hobie till land. Adam cyklade iväg för att hämta hjälp. Mark började förtvivlat gråta och visste inte vad han skulle ta sig till. Skuldkänslorna sköljde över honom. Det var hans fel. Det var hans fel att Hobie kanske skulle dö. En stund senare kom en ambulans och Hobie fördes till sjukhuset.
Lite mer än ett år senare.
- Mark! Öppna Mark!
Mark slog upp ögonen. Han klev ur sängen och gick bort till fönstret. Han såg ut på trädgården som var täckt av vit snö. Små snöflingor singlade ner från himlen.
- Mark!
Mark log för sig själv och tog några snabba steg bort till dörren. Han låste upp och öppnade den. Hobie log mot honom och sa:
- Det har snöat.
Mark nickade. Hobie satt i rullstol och det var hans fel. Sedan olyckan skett hade Mark insett hur mycket han älskade sin lillebror. Han satte sig på huk framför Hobie och såg in i hans glänsande ögon.
- Det ligger jättemånga julklappar under granen, sa Hobie och sken upp ännu mer.
- Dom flesta är väl till dig som vanligt, svarade Mark.
- Är du med och spelar Playstation?
- Visst.
Hobie vände sig om och var precis på väg in i vardagsrummet när Mark hindrade honom. Han böjde sig ner och gav Hobie en lång kram.
- Förlåt, viskade han med tårar i ögonen i Hobies öra.
- Du behöver inte säga förlåt, svarade Hobie, för du är den bästa brorsa man någonsin kan ha. Ingen har en så schysst brorsa som jag.
Mark log för sig själv. Så sa han:
- Jo, jag.

Skriven av: Marie