Ett befriande besked

”Ett befriande besked” är en hyllning till kärleken, kärleken till ”den man” som under vårt liv tillsammans har alltid funnits till hands genom att stötta mig, uppmuntra mig, tröstat mig.
En man som aldrig svikit mig trots svårigheter och ohållbara situationer.
En man som med sin kärlek har fått mig att inse att livet är inte bara enkelspårigt men något man kan betraktar från olika synvinklar.

Jag tillägnar den här boken till dig och till mina fyra barn som under vissa svåra perioder av mitt liv har gett mig styrka att kämpa vidare
Tack för att ni finns





















Det hade varit en underbar dag. Jag hade höllt en presskonferens i samband med utgivningen av min första bok.
Jag var trött efter alla intryck som hade strömmat in från olika håll, att stå i rampljuset var ingenting att sträva efter.
Min hand kändes lite stel och darrig efter de åtskilliga exemplar som jag hade signerat, men lyckan som fyllde mitt hjärta var obeskrivlig.
Min mors livsberättelse ”ett befriande besked” hade blivit publicerad och tack vare den tillhörde jag nu den kategorins människor som benämnas ”författare”.
Carolina Marti, det är mitt namn.
När jag var liten brukade min mamma som alla andra mammor runt om i världen läsa godnatt sagor för mig.
Jag växte upp tillsammans med mina syskon Ulf, David och Stella i en musikalisk och litterär familj kan man säga. Min pappa var operasångare och min mamma var helt galen i allt som kunde läsas
När vi hade nått den åldern där hopskrivna bokstäver inte bara var bokstäver men började också bilda ord då hade vi våra läskvällar tillsammans. Det var underbara stunder av tystnad där man kände ändå alla så närvarande trots att varje och en av oss befanns in olika spännande äventyr och skildringar.
Vi satt i var sin fåtölj med var sin bok och njöt av författarens berättelse.
Ibland hoppade vi över läsningen och diskuterade istället olika böcker som alla i familjen hade läst.
För mina föräldrar, i synnerhet min mor fanns det vissa böcker som hörde till allmänbildning som bl.a. Robinson Crusoe, Små kvinnor, David Copperfield, Bröderna Lejonhjärta
”Läsningen stimulerar fantasin och utvecklar kreativiteten, dessutom är en guldkälla ifrån vilken man utökar sitt ordförråd” brukade mamma säga.
Det var nog tack vare den enorma mängd lästa böcker som jag så småningom upptäckte glädjen i själva skrivandet, en omätlig gåva ifrån min mor.
Mina uppsatser lästes ibland högt i klassen av min Svenskalärare.
”Det skulle inte förvåna mig om du bli författare en dag Carolina” brukade han säga.





Några månader innan

Det ekade i det stora kapellet.
Prästens röst hade ett sådant musikaliskt tonfall som var en fröjd för öronen
” Vi är här nu samlade för att hedra Zazzi Dardell, denna spröda, starka kvinna som hela sitt liv ägnade åt att hjälpa de behövande, att underlätta för de värst drabbade.
Alla som är här idag känner till hennes storartade insatser på Silverdalen en av våra bästa ålderdomshem genom tiderna. Silverdalen är inte bara ett ålderdomshem, Silverdalen är Zazzi Dardell
En frisk fläkt som spred omkring sig glädje, hopp vart än hon kom är nu borta.
Hon var född till kämpe, hon kämpade sig igenom hela livet, hon vann många stora segrar, hennes sista kamp var tyvärr mot sjukdomen som så bryskt tog henne ifrån sina nära och kära.
Nu skall jag som kyrkans representant överlämna hennes stoft tillbaka till den Gud hon så starkt trodde på och som hon själv kallade ”min vägledare”.
”Från jorden är du kommen, till jorden skall du återgå” Låt oss bedja……
”Memories” sjungen av Barbra Streisand avslutade ceremonien

Det hade varit en vacker begravning men troligen mycket annorlunda än den min mor hade önskat sig.
Hon hade säkert velat se glada människor med ett leende på läpparna. Hon hade till slut kommit dit hon kunde få den efterlängtade friden som hon så frenetiskt hade jagat hela sitt liv.
Så blev det inte.
De flesta av hennes vänner grät.
Vi barn grät nästan otröstligt.
Vi hade troligen kommit underfund att trots närhet, vänskap och kärlek som hade bundit oss till henne när hon levde, hade även funnits oss emellan ett enormt avstånd som nu inget kunde förkorta längre.
Mamma var borta och med henne alla möjligheter till förändringar.


Det svåraste av allt återstod och det var att kunna gå igenom alla hennes papper, alla blad, anteckningar som hon hade skrivit sedan barnaåren.
Det blev Stella och jag som fick äran till det.
Ulf och David skulle ta hand om det praktiska istället

Några år efter skilsmässan från min far hade min mamma gift om sig med Erik.
Erik hade varit hennes stora kärlek, det lyste om henne när hon var i hans närhet, när hon pratade om honom, ja Erik hade alltid varit hennes första tanke på morgon och hennes sista på kvällen.
Ingenting är evig och trots den stora, djupa kärleken de hyste till varandra gick de skilda vägar de sista åren av min mors liv.
Erik hade flyttat till Florida som han hade velat. De hade kommit överens om det.
Han ville göra något annat av sitt liv och min mor var inte inräknat i det livet, därför var det lika bra att han gick sin väg.
Jag minns att det var en svår period för mamma. Hon hade tappat livsgnistan och det var smärtsamt att se det.
Personligen när deras förhållande sprack, förlorade jag all tilltro för ordet kärlek, för om inte ”de” hade kunnat hålla ihop efter de känslorna de hade haft för varandra vem skulle kunna göra det?
Mamma hade haft smärtor i hela kroppen en längre tid och vi visste att hon hade haft täta kontakter med läkaren, men när man frågade henne så var det allt som det skulle.
Hon klagade dessutom ytterst sällan, idag vet jag att det var för att bespara oss oron.

Stella och jag hade bestämt träff i mammas lägenhet.
Det var med tunga steg som vi gick upp för trapporna denna gång, allting kändes nästan overkligt.

”vart skall vi börja?” frågade Stella
”Bra fråga, vi kan börja med att öppna en av skrivbordslådor” svarade jag







Det första som dök upp var en liten gul lapp där det stod:

Det är tråkigt just nu, vi befinner oss i ett vägskäl, Erik skall välja men hur än det blir så respekterar jag hans beslut ”livet ar ETT” och tillhör ens själv
Men hur kan man älska någon och inte vela dela sitt liv med den?
Jag får inte ekvationen att gå ihop.

Hon grubblade nog för mycket min mor.
Jag minns så väl den dagen när vi fick reda på att hon hade drabbats av skelettcancer och att hon inte hade så mycket tid kvar att leva.
Mamma var inte rädd för döden, den rädslan hade hon övervunnit långt innan.
”Döden är livets slutstation” brukade hon tala om för oss när ämnet var aktuellt.
Hon hade tagit lärdom av de olika andliga rådgivare hon hade besökt under sin livstid.
Dock hade hon en önska: att få dö i sin egen säng.
Stella och jag hade turats om att vårda henne hemma, mina bröder gav oss endast moraliskt stöd, de hade svårt att acceptera att mamma tyvärr var på väg att lämna vår planet.
Vi hade också underrättat Erik om hennes tillstånd, han var trots allt fortfarande hennes man, de hade aldrig tagit ut skilsmässan av någon märklig anledning.
Erik skulle bara åka ”över där” för att se om det var det han ville.
Det hade gått tre år vid det här läget men det måste ha känts som evigheten för min mor.

Vi satt på kaffe.
”Vad konstigt det känns att vara här och inte höra hennes röst” sade jag till Stella.
Alla möbler fanns kvar, precis som när hon levde, lukten av nedbrunnen rökelse fyllde fortfarande rummet, cd skivor med musik för inre harmoni
fanns lite här och var, vissa av dem hade vi spelat oavbrutet under hennes sista dagar.
Att vårda henne och vara henne så nära hade inneburit för mig en radikal omvärdering av livet, jag visste att hädanefter skulle jag se världen med nya ögon och skulle bli mer tolerant.

”Jag saknar henne, alla mammas konstiga idéer, alla goda råd som hon så gärna delade med sig..” sade Stella
”Men att råda henne var inte så lätt….log jag”
”Jag vet” sade Stella
”Det kanske är sant att man känner på sig när slutet är nära eller vad tror du?” f rågade Stella
Kaffet puttrade färdigt, vi fyllde på våra muggar
”Vad jag tror? Jag vet inte riktigt vad jag skall tro Stella, hon hade en så dan underbar inställning till allt och ändå blev hon aldrig lycklig, varför Stella? varför?”

Jag blundade

Dagarna gick och mamma blev sämre, hon låg för det mesta omtöcknad av alla morfin sprutor hon fick med täta mellanrum men så en morgon när hon vaknade var hon ovanligt glad och pigg
”Idag skall jag leva som om det vore den första och den sista dagen av mitt liv” sade hon och använde sig av en av de många citat hon hade lärt sig under årens lopp.
Hon bad mig att öppna garderobsdörren, där hängde hennes ”bröllopsdräkt” som nu hade en annan nyans, den var mint-grön, hon hade färgat den i samband med Stellas bröllop
”Hjälp mig att ta på mig den” befallde hon
”men mamma…”
”inga men, gör som jag säger” pep hon
Det var nästan som att se den glada mamma gestalten som försökte ge order till oss barn.
Det kändes lite löjligt att hjälpa henne med påklädning, men hon var envis, det hade hon alltid varit därför var det inte lönt att säga emot


Klockan var 12.00.
Vid 14.00 tiden ringde det i telefonen.
Det var Erik.
Han hade fått brevet och han befann sig på flygplatsen. Om en timme skulle han vara framme till stan.
Jag blev överraskad och samtidigt skrämd.
Var det ett sammanträffande eller var det ödet?
Skulle jag berätta för mor eller inte?
Vid 15.30 ringde det på dörren.
Det var Erik men inte den Erik som hade lämnat min mor tre år innan, han hade ingen skägg längre, håret var nästan borta och han hade glasögon.
Han hade ökat en aning i vikten också men han verkade må bra.. gjorde han det??
Erik hade varit för mig mycket mer än bara mammas man, han hade tagit sig tid att ge mig råd när jag hade som jobbigaste, han hade alltid ställt upp för min lille Mattias, och när han lämnade mor min kände jag på något sätt som om han hade lämnat mig också.
Han gick in till mamma, jag jaktog deras miner.
Mamma hade ont, jag såg det men hennes ögon glittrade.
Erik verkade blyg, nästan som han skämdes
Jag kände en viss sorts obehag
”Jag sätter på lite kaffe” skyndade jag att säga
”Nej jag vill att du stannar här, det är du som skall avsluta min historia”
”Din historia??….” Vilken historia?! Tänkte jag för mig själv

”Hallo Erik, nice to see you” sade mamma på engelska,
hon verkade inte alls förvånad att se honom, man kunde tro att de hade varit ifrån varandra några dagar istället än tre år
”How it is in Florida? Are you happy?”
Hon frågade ut hela tiden på engelska
Spydigheten hade alltid varit en av min mors sämsta sidor, idag kan jag förstå varför, hon var besviken på många sätt både på människor och på sig själv.
Erik bara stod och tittade på henne, han sade inget.
Mamma ropade på honom
”Kom närmare”
”minns du den dagen den 30 augusti när vi framför Gud och hela församlingen lovade varandra evig kärlek tills döden skiljer oss åt?”
”Jag har höllt mitt löfte.
Jag har älskat dig i alla dessa år, har levt med dig också om du var mil långt härifrån, jag har ofta tänkt på vad du gjorde, vad du tänkte, om du var lycklig, jag har till och med dukat för dig ibland när jag åt min middag, precis som på gamla goda tider.
”Så galet eller hur?
Troligen ganska sjukt, och nu till slut kan jag inte längre uppehålla dig, nu är min tid över, min skyddsängel tar mig med sig och du är ”äntligen fri”
Erik böjde sig över henne, min mamma tog hans ansikte mellan sina händer och kysste honom.
Han tog av sig glasögon och jag såg tårarna rinna sakta längst kinderna
”Jag älskar dig, jag har alltid gjort det” hörde jag honom säga
”Det var det jag ville höra” sade hon
Sedan blev det tyst.

”Sluta tänka” sade jag till mig själv ”och fortsätt med rensning.”

Mina ögon föll över nästa blad, en handskriven dikt med bläck: där stod:

Den dag jag föddes var en kylig dag
Mössan och pälsen drog de på
Att komma till världen var inte lätt
Det fick jag reda på då

Med mig i sin famn tog mamma mig hem
Till vaggan, till rummet, till vem?
Till far som var ung och blasé
´Spelade detta någon roll?
Troligen gjorde visst det

När liten jag var han lurade mig
Med dockor och vagnar som jag aldrig fick
Och rädslan och sorgen växte med tiden som gick

Jag var stora damen när jag sade ifrån
”du rör inte mig mer, din frihet är slut
du tog min barndom så jag knyter ett knyt

de knyten skall aldrig mer lossas
och djupt inne i mig så sitter still än
en faders gestalt som aldrig blev vän”

Jag blev alldeles stum, hon hade alltid berättat underbara saker om morfar, om deras semestrar och äventyr
Det blev en chock.
Jag räckte lappen till min syster
”Läs” sade jag till Stella
Stellas ögon rörde sig snabbt över skriften
”Oh herregud stackars mamma!” sade Stella
”nu förstår jag en hel del av hennes beteende”
”Aldrig ett ont ord om honom, varför har hon skyddat honom hela tiden?”
”Jag kan inte mycket om psykologi, men antagligen ville hon inte ge oss enbart en dålig bild av morfar, han hade säker många goda sidor som hon så gärna ville visa oss” tillade jag
Vi gick vidare, ett bunt brev låg omslutet med ett skrynkligt gammalt rosa siden band
”hon har brevväxlat en del vår mamma” konstaterade jag
Vi låste upp bandet och läste ett ut av breven, det hade hon själv skrivit strax innan Erik gav sig iväg:

Hallo! min käre vän,
ledsen att jag inte har svarat tidigare, men jag trots all min lediga tid har inte haft ”tid”
Tid? Vad är det? det är faktiskt en prioriterings fråga och jag har antagligen inte prioriterat vänskapen, I`m sorry.
Jag tackar för brevet och hälsningar på mitt namns dag, blev mycket överraskad. Min man har varit den första och den enda hittils som har gratulerat mig på alla mina namn. Just i år av någon anledning har han glömt det.
Beträffande min flyttning till söder som du säger är jag anpassningsbar (Jag byter form som Barbapapa),
Nej jag skojar.
Du har rätt i att jag inte är detsamma Zazzi du umgicks med, den Zazz i du, finns inte längre, den nuvarande är kanske lika söt men invärtes avskyr jag henne.
Det finns ingen plats för entusiasm, för kärlek, för att upptäcka saker.
Jag överlever Lars, du har dina bilar, ditt hus här och i Frankrike som du är fäst vid, jag har inte ens materiella ting att vara fäst vid.
Jag känner mig iväg vart än jag vänder mig åt, det är inte roligt när man tänker att man har ägnat sitt liv att vara andra till lags och upptäcker att man hade gjort ett bättre val om man hade satsat på sig själv istället.
Du säger att ditt liv med Nadine går vidare av praktiska och ekonomiska skäl, men vad mitt går vidare för kan jag inte svara på.
Det enda jag vet är att jag älskar Erik, men det har inte så stor betydelse längre, jag saknar orden ”jag älskar dig” de sade han ofta förr men ingenting är statiskt
Kan hända att det är mitt fel, jag har inte motsvarat hans förväntningar, kan det finnas hopp för honom ”över där”.?
Blir du nostalgisk när du tänker tillbaka?
Det var bekymmerfria tider, då man trodde på ett liv med familjen, då man trodde på en framtid tillsammans med sin partner, jag kunde en gång i tiden nästan föreställa mig vithårig men ändå med glimten i ögat.
Idag är det tomt, det känns som hela mitt innehåll har sinat och ikväll känns det lite kusligt, jag vill gärna sova men kan ej, är rädd för att lägga mig.
Kanske ringer jag en italiensk bekant och tar en nattlig cykeltur tillsammans med honom
Om vi inte hörs före sommar skall du och Nadine ha en verklig trevlig semester, jag skall tänka på dig när du seglar på eran ”dyra segelbåt”
Lycka är inte materiella ting men har man inget annat så…
Puss och kram Zazzi

”romantiken var nog en viktig del i mors liv eller vad tror du Carolina?”






Slumpmässigt tog Stella ut ett till

Några funderingar om livet, om dig och i viss mån mig!
Här är det lördagskväll, jag är ensam och sitter med en konjak och mitt eget fusk espresso. Tidigare har jag ätit en bräserad lammkarré´ och därefter två bitar ost, en brie och en omåttlig dyr getost.
Jag tog ett glas portvin till osten, rödvinet räckte inte till, om jag så säger.
Nu till ärendet. Du säger att vårt möte blev en katastrof och att du nu kan sätta upp mig på listan över män som inte klarat av att ha med dig att göra.
Det var väl ingen katastrof vårt möte, inte som jag ser det. Men att jag troligen kommer att hamna på ”listan” är nog mer realistiskt
Varför det?
Jo, jag tror att vi båda är mycket olika i vissa saker. Värderingar om vad som är viktigt i livet. Det finns djupa skillnader mellan oss i de grundläggande synsätten. Det är synd att det är så, tycker jag. Jag tycker nämligen om dig och det av ett antal skäl. Du gillar mat och dryck, du är klart tilldragande när det gäller utseendet. Du är en vacker kvinna helt enkelt. Du har stil och kultur. Du är klart trevlig att vara tillsammans med. Din största fördel ligger i att du är fullkomligt ärlig: Du utger inte för att vara någon du inte är, men Zazzi, om hälften av det du säger är sant, ja då är du den i särklass mest egoistiska människa jag mött i hela mitt liv. Jag måste erkänna att jag häpnar över hur självcentrerad du är och att du själv är medveten om det.
Enligt din filosofi måste alla andra göra det du vill, när du vill. Själv anser du dig ha friheten att göra vad du vill, när du vill.
Eftersom du är en klok människa, och ”vuxen” måste du veta att så funkar det inte i livet. Du om någon borde veta det: Du har facit, du vet ju hur det har gått i dina olika ”förhållande” du har haft.
Som jag ser är det viktigt att lära sig av livet. Ta lärdom av de händelser som man upplever och använd dessa som värdefull kunskap framöver i livet: Reflektera över saker, tänk på vad jag måste förändra för att bli bättre. Lär av felen du gjort. Gör du det?
Jag är inte speciellt dragen åt att tro på diverse ”medier” Min tro är att verkligheten är det rätta. Att tro på en lösning via diverse seanser är för mig det samma som att fly från verkligheten, att tro att något ”överjordiskt” skall lösa mina problem. Skulle jag ha trott på att de problem jag mött i livet skulle ha lösts av någon annan ”högre kraft” än mig själv, ja då hade inte mycket hänt..
Jag är inte alls säker på vad du tycker om mig, men jag tror att du inte har så mycket emot mig för då hade du inte accepterat att träffa mig igen.
Nu vill jag be dig tänka på följande lilla scenario. Du kommer hit vi äter och pratar till klockan 03.00 och går sedan till sängs.
Vi ses ett antal veckor senare för att göra en mini resa. Första kvällen äter vi gott ute på en restaurant. Vi kommer hem till mig, du lägger dig bums med någon kommentar om att du sovit dåligt flera nätter och somnar utan någon annan kommentar. Inte ens ett ”god natt”!
Nästa kväll går vi också och lägger oss: Du håller då ett snabbt ”föredrag” om sex och hur illa du och några av dina kvinnliga bekanta tycker om sex som varar längre än tio minuter och vilken tur du har haft att dina män inte krävt mer och att du ätit så mycket ikväll. Och så var det samtalet slut.
Zazzi! fundera en stund på detta och vad du tror effekterna av ett sådant beteende blir. Även om jag själv aldrig upplevt det så påminner händelsen on något som tydligen kan vara vanligt hos ett par som levt tillsammans i 30 år.
Vad jag saknade var inte sex, nej det var kontakten, tecken på ”uppskattning”. En spontan smekning, en puss, kanske en riktig kyss. Något som visade att du tycker om mig. Inget! Inget sådant visade du varken på dag, kväll eller natt. Hur vill du att jag skall tolka det?
Jag vet inte så mycket om livet, men en sak har jag dock lärt mig. Förutsättningen för att få något är att först ge något.
Zazzi! Jag gillar dig, jag är din vän, men som jag ser det nu kan det aldrig bli något annat mellan oss än ett fint kamratskap. Det vill jag gärna fortsätta med dig, om du vill.
Det är synd för du är en person som jag skulle bli djupt kär i, men vi förefaller ha så olika syn på för mig viktiga saker i livet att den förutsättningen inte finns.
Tråkigt för mig, när jag nu äntligen träffat en kvinna som skulle kunna vara helt rätt. Du ser även jag kan vara egoistisk. Kramar Oskar

” Vilken konstig bild av mamma han hade” sade Stella
”han hade den bilden som mamma gav honom, vet vad jag tror Stella? Jag tror att mamma efter sin separation från Erik försökte att ge sig in i nya förhållande men klarade inte av att släppa honom”
”Varför? Vad förväntades hon sig av en man som hade lämnat henne?” fortsatte Stella
”troligen att få höra igen de orden hon hade saknat ”jag älskar dig” och det fick hon till slut.
”Titta! här är det ett brev till som blev antagligen aldrig skickat, jag undrar till vem är det skrivet?”
”Det kanske inte hade någon mottagare” sade jag

Hej! Tack för brevet, det värmde mig verkligen.
Du har kanske rätt när du säger att jag är bitter. Troligen besviken, mest på mig själv är jag övertygad om..
Är fullt medveten om att jag har slängt i sjön mängder av värdefull last, men vad hjälper det? Vetskapen gör en ännu mer ledsen och bedrövad.
Låter jag som en självmordskandidat?
Nej, var inte rädd, jag är redan död, jag har varit död i ett antal år nu och det där med ”uppståendelsedagen” är säkert bara fantasi. Jag trodde på under en gång i tiden, det gör jag inte längre.
Livet är ändå härligt stundvis.
Jag mår inte bra nu, har problem med yrsel, hosta, magen och jag vet inte vad annat.
Kan det vara så enkelt att naturen ger mig anledning att fokusera mig på hälsan så att jag kan glömma mina själsliga plågor? Fullkomligt!!
Tankarna har sinat, fantasi flödet likaså.
Kram Zazzi

”Jösses vad dystert! man kan inte tro att det är mamma som skriver” sade Stella
”En skokartong, det verkar spännande,” sade Stella och öppnade den
Inuti den fanns en mängd dagböcker, den översta från början av sextiotalet.
Det var en blommig bok, rätt så sliten, jag började bläddra i den
På allra första sidan stog det:

Med förhoppning att när livet har skiljt oss åt och även allt som skolan har fört med sig, skall minnena av de glada dagar vi tillbringade tillsammans kvarstå
Din hängiven Maria
13 december 1960

Det måste ha varit en present för hennes födelsedag
Jag bläddrade vidare



Februari 1961
Kära Anna
Idag har jag varit i sängen. Jag hade feber, mina närmaste har passat upp mig kärleksfullt och har haft en otrolig tålamod därför att när jag är sjuk är jag mycket mer krävande än vanligt
Även om du är långt härifrån har jag varit dig nära i mina tankar, för jag är övertygad att trots den stora smärta som ensamhet kan bringa, någonstans finns det någon som tänker på mig.

”Vem tror du att Anna är?” frågade Stella
”En fantasi kompis ungefär som i Karlsson på taket” det är vad jag tror
Nå väl vi fortsätter

Dagen verkade aldrig ha någon ände, jag har varit i sällskap av Elvis foto, det är inte någon fixering eller passion det är bara att jag tycker om hans röst och hans utseende, en enkel beundran. När jag gråter och är ledsen bara Elvis kan trösta mig för jag är säker att om han vore nära mig skulle han förstå. Vad säger du?
Zazzi

”menar hon Elvis Presley?” frågade Stella
”Jag antar det” svarade jag
”det verkar inte klokt att söka tröst hos en sångare.” tillade Stella
”Hon kanske inte hade någon annan att vända sig till, vi läser lite till eller?


Kära Anna
Idag har jag haft jätte tråkigt, feber är fortfarande runt trettinio grader, den går inte upp men inte nere eller.
Fram till klockan sex har jag lyssnat på radio, lite senare har Maria kommit och besökt mig, vi har tjatat om lite av varje, mest om skolan och läxor och Syster Tecla, jag tål inte henne, hon är så falsk och jag vet att hon avskyr mig.
Hoppas att imorgon blir lite bättre
Zazzi





Kära Anna
Idag har feber gått nere, jag längtar efter skolan, har försökt att stiga upp men är alldeles för svag i ben.
Klockan ett har läkaren varit här och har konstaterat en lätt form av mässling, kan du tänka dig mässling vid fjortonårsåldern, det är skrattretande. Jag får lov att gå upp men skall hålla mig hemma några dagar till.
Ikväll är det Perry Mason på tv, kul jag tycker om deckare
Zazzi

”det var annorlunda tider än våra”
”hon verkar alltid ha haft tråkigt, mesta del av sitt liv i alla fall” sade Stella
”kanske inte tråkigt direkt men ensamt, hon verkar ha varit väldigt ensam”
Jag vände några blad till och mina ögon föll över ett ritat hjärta där det stog:

Idag är en minnesvärd dag Sandro har kysst mig. Det är min första riktiga kyss. Det kändes konstigt, ganska äckligt men ändå ljuvligt hur det kan gå ihop?
Vad jag undrar är: gjorde han det av kärlek eller för att han inte hade något annat att göra?
Zazzi

”minns du din första kyss Carolina?” frågade Stella mig
”Ja, gör du det?”
”Ja, det gör jag”
”Det glada sextiotalet, nu lämnar vi det och fortsätter med vårt arbete”

En blå pärm låg längst i botten på en av lådorna.

”Titta här Stella” och jag visade min syster ett kompendium med titel ” Ett befriande besked”
”det ser nästan ut som en novell”







Jag började läsa:

Mitt liv började nästan som ett skämt
Det var Lucia natt 1946 som jag såg ”dagens ljus” i en av Roms privata kliniker
Jag minns inget av min entré på världens scen, men jag har en vag känsla att min tryggaste period var nog de nio månaderna i min Mors mage. Med slutna ögon kan jag än idag, nästan känna mig omgiven av det skvalpande vattnet och dess värme
Hur det var att flytta därifrån minns jag inte eller, men min mamma berättade så småningom att det var en svår förlossning där jag blev hjälpt till världen med en apparat med namn ”sugklocka” som gav mig ett päronformat huvud som var kvar några månader efter min födelse innan det fick tillbaka sin ursprungliga form.
Senare i livet kom jag ofta att tänka på ”sugklockan”.
”Den” hade jag behövt ibland som redskap för att släppa mig låss ifrån omöjliga situationer.

Jag döptes så småningom till Lina Azalea
Namnet Lina hade jag fått efter min farmor och Azalea efter min mors kärlek till blomman och redan som liten hade jag fått följa med henne åtskilliga gånger för att beundra de hundratals azaleor som varje vår prydde spanska trappa.
”Zazzi” det var så jag kallade azaleorna vid två årsålder och därför smeknamnet ”Zazzi`” för vänner och bekanta



Nittiotalet

Solen sken denna aprilmorgon men trots det, kändes det lite kyligt.

Jag hade mottagit en kallelse från Dr. Andreasson på vårdcentralen.
Några veckor innan hade jag gått igenom en hel del prover inklusive en mammografi.
Mina bröst hade varit ömma en längre period och en gulaktig sekret hade läkt ifrån dem, men av rädsla för cancer hade jag alltid dragit mig ifrån en undersökning, tills den dagen när under en rensning bland mina lådor hittade jag en lapp som Carolina hade skrivit

”Nu är det du som åker till sjukhuset imorgon, jag följer med dig, vi kan inte leva utan dig. Vad är världen med två eller ett bröst? Du kan få ett av mig om det så ska vara, också om de inte är stora som Dolly Partons, men, men som du själv har sagt så går inte folk efter bröst, utan på det du har innanför huvudet. Du vet mycket väl att vi inte klarar oss utan dig: Du ser bara när du är borta i några dagar. Snälla gå till sjukhuset för våran skull
Vi älskar dig
Carolina

”Jag minns så väl när jag skrev den lappen, det var tur att hon hittade den då, jag undrar varför jag inte vågade ge henne den direkt?”


Inbillning eller ej hade jag känt mig rätt så krasslig den sista tiden
Brevet blev därför inte så överraskande
Går man igenom en undersökning är resultatet av det sist nämnda en självklarhet men av någon anledning blev jag rädd.
Rädsla att detta kunde bli början på slutet.

Vemodigt tog jag på mig min kappa och lunkade sakta mot domen.
På vårdcentralen fick jag vänta på min tur.
Läkarskräck hade följt mig hela tiden sedan den morgonen i mina unga dagar


ITALIEN: en juni morgon på femtiotalet

” Mamma, mamma en vespa, en vespa…”
” Vad menar du med en vespa, har den stuckit dig? ”(vespa =geting på italienska, men också en sorts motorcykel)
”Nej inte en sådan, nej en vespa körde på mig när jag skulle gå över vägen och föraren smet i väg”
skrek jag för det gjorde så fruktansvärt ont.
”Kom, låt mig få titta på det,” sa mamma

Det blödde kraftigt nedför benet, såret var djupt och en del av min vad var troligen kvar på den förbannade Vespan.
Mamma försökte stoppa blödningen med en handduk och kontaktade läkaren.
Hon beskrev för honom sårets storlek, djupet och fick uppmaningen att komma till kliniken.
”Vi får nog åka in och sy”
Pappa körde in mig, mamma följde med och höll mitt ben lindat i en handduk.
Doktorn tittade på såret, disinfekterade lite och sydde dit fyra stygn helt utan bedövning. Han lindade i benet och tyckte att jag skulle ta det lugnt några veckor.
Det var ändå juni, skolan var nästan vid slutet och därför skulle jag inte missa så mycket.
”Du var väldigt duktig” sade mamma tröstande
Ja, jag kunde uthärda det mesta

På vårdcentralen

”Fru Dardell? ”
”Varsågod”
Dr. Andreasson satt bakom skrivbordet
”Hur står det till med Fru Dardell?”
”Tack, rätt så skapligt”
”Nu verkar det som att våren är på gång”
”Ja, vi får väl hoppas på det”
”Angående proverna vi tog sist, är det så att blodvärdena är lite låga, kolesterol värdet ligger lite över gränsen så fru Dardell kommer att få medicin för att komma till rätta med det, sedan är det svaret från mammografi”
” Mmmmm! och?”
”Röntgen visar en liten knöl, som vi måste avlägsna och skicka iväg för undersökning för att fastställa dess art.”
”Kan det vara elakartad?” frågade jag med hjärtat i halsgropen
”Jag vill inte säga något förrän vi har undersökt det hela, jag skall skicka en remiss så att Fru Dardell kan få en tid så fort som möjligt.”

Dr. Andreasson såg min reaktion och tyckte att jag antagligen var i behov av något lugnande
Han tog fram receptblocket:
”Jag skriver ut också Stesolid tabletter 2 mg som fru Dardell kan ta när hon känner sig orolig, dock högst tre gånger om dagen”
”Jag förstår att alltid är ett chockbesked när man upptäcker någonting i bröstet, man vill gärna koppla beskedet direkt med cancer, men idag har vi väldigt goda möjligheter att stoppa och t.o.m. besegra det tillade han” som om det kunde vara någon sorts tröst

Jag gick därifrån.
Det kändes som hela världen rasade, som om tiden hade stannat.
Då kom jag plötsligt ihåg orden som min far hade sagt under en av våra livsåskådningsdiskussioner
”Döden är bara en fråga om när, hur och var”

Jag kom hem, satte nyckeln i dörren undrande just:
”Hur många gånger till?”
Tog av mig kappan, satte på kaffe och tog fram mitt anteckningsblock.
Skrivandet hade varit mitt livs hobby och jag hade beslutat att all material jag hade samlat under årens lopp skulle sättas på pränt när jag skulle få tid, det skulle kanske om intresse fanns, ge mina närmaste möjlighet att förstå vilka krafter som hade styrt mig och fått mig att agera på så olika sätt under mitt liv
Tänk om inte jag hade så mycket tid kvar? Att börja summera mitt liv kändes plötsligt mer angeläget än allt annat.
Jag satt mig i min älskade gungfötölj.
Fru Dardell? Dardell? Dardell? Dardelllll …
Mitt efternamn ekade i mitt tomma huvud, nej inte jag, jag skall inte dö än…

Någon gång på femtiotalet

Den gamle farbrodern knackade en gång i veckan på vår dörr,
Hans yrke: ”tiggare”
Olivolja, bröd vad som helst man hade att erbjuda honom tog han emot
Hans rygg var krokig, nästan som om han bar hela världens skuld på den, hans skjorta hängde utanpå ett par slitna gråa byxor som hade blivit blanka efter en lång tids användning, hans ansikte var präglat av åldern, skägget växte vit lite här och var, hans leende påminde om ett barns som just tappat några tänder och lämnat söta små gluggar, hans händer som antagligen inte hade sett vatten på ett bra tag skakade kraftigt medan han försökte att öppna sin juteväska för att stoppa in i den sådant som mamma hade skänkt honom.

Trots allt, fanns det i hans blick och i hans sätt en otrolig värdighet
”Jag behöver inte skämmas för att tigga” verkade hans blick säga
”Nej, farbror behöver inte skämmas, det är vi som borde skämmas” svarade jag med min blick.
”När jag blir stor skall inte finnas några fattiga, ”sade jag till mamma,
”Jag skall bygga ett hem för dem”




Siuttjotalet

”Jag vill tacka Fru Dardell och alla hennes medarbetare som har gjort detta möjligt” sade Ordförande i PRO
”Silverdalern kommer att bli en av våra mest välutrustat, genomtänkt ålderdomshem”

Silverdalen var mitt livs verk, ett mycket gediget hem för äldre som jag hade skapat fram tillsammans med två väninnor.
Ett hem där dem gamla skulle leva trygga och väl omhändertagna sista åren av sitt liv
Vi hade arbetat hårt för att skaffa fram medel, byggnadstillstånd, det hade varit mycket svett och tårar men det uppnådda resultatet kompenserade oss för allt besvär vi hade haft, för alla sömnlösa nätter när vi tre tillsammans försökte lösa de olika problem som ideligen kom upp. Det svåraste av allt hade varit det ekonomiska biten.
Det var Monicas idé att gå till pressen och berätta om ”vår dröm”. Det dröjde inte länge innan flersiffriga belopp började strömma in. Tack gode Gud för alla givmilda människor som trots allt finns här i världen.

”Silverdalen ja, det var verkligen ”mamma” det”

”Minns du när de hade tioårs jubileum?” frågade Stella

”om jag minns? Hon spenderade nätter för att planera, för att uppnå det bästa men hur bra än det var så var det aldrig bra nog för de gamla.. jag undrar ibland varför det ”intresse” just för den kategori människor”

”en sak är klar, mamma visste hur man kunde göra sjuka och underlägsna människor glada”

”Hoppas att nu när hon är borta, kommer de andra att driva Silverdalen på samma sätt” sade Stella

Det var tjugo år sedan och trots alla besparingsåtgärder hade Silverdalen överlevd krisåren tack vare olika organisationer som stödde den och framför allt tack vare all duktig och engagerad personal som jobbade hårt och alltid gjorde sitt bästa för dem gamla.






Vi läste vidare




Hemma i lägenhet


Jag satt kvar i min gungfåtölj, den var gammal och opålitlig, den ena skena var nästan av, men många timmar av mitt liv hade jag tillbringad i den: tänkande, gråtande, förbannad.

Allt som var självklart en gång, var plötslig diskutabelt nu, jag visste varken in eller ut, skulle jag berätta för mina barn, för min man att jag hade en knöl i bröstet? Att jag skulle opereras och det kunde likaväl vara cancer?
Tänk om det skulle visa sig vara elakartad? Hur lång tid hade jag kvar då?
Jag lekte med tanken och blev panikslagen.

Skulle Bonnie Tyler verkligen sjunga på min begravning? (Jag hade lagt undan ett band med rockstjärnans röst just för det tillfället)

Skulle kistan verkligen vara röd? Den röda färgen som jag hade som önskemål skulle inge en mindre dyster känsla
Mina ringar, hur skulle jag fördela dem? Jag hade flera ringar av olika värde, hur kunde jag dela de på ett rättvisst sätt?
Porslin, tavlor vem skulle få vad?
Trots att jag hade ofta under åren tänkt på döden så hade det aldrig slagit mig att man borde faktiskt ha skrivit ett testamente


”Bonnie Tyler? Röd kista? Tänk om vi hade vetat detta innan” sade Stella
”Visst, men jag tror att hon var nöjd med Barbra Streisand också, hon gillade henne”
Jag fortsatte min högläsning:

Tankarna snurrade fort som en virvelvind och jag började att se tillbaka på mitt liv som på en rullande skärm
Solstrålarna nådde mitt ansikte och fick mig att kisa………

Åttiotalet

Min granne Eva var en riktig Italienfantast men av olika anledningar hade hon aldrig rest dit, därför bjöd jag henne för den kommande sommaren nere till Terracina där vi brukade semestra i det lilla huset vid stranden… Det låg mycket romantik runt det huset.
Kristian och jag hade åkt iväg själva på tu man hand, det skulle vara både en liten semester och ett sätt att hitta vad vi letade efter.
Vi körde längst kusten mellan Rom och Neapel och plötsligt stog huset bara där framför oss.
Det låg precis vid stranden, i ett nybyggt område, omringat av gröna agave och mängder av lila buganville.
Interiören motsvarade också våra förväntningar, därför blev valet inte så svårt.
Vi bestämde oss med det samma och kontaktade mäklaren.
Affären blev avslutad samma dag.
Det var en lycklig dag i vårt liv.
Vi älskade det huset, där skulle vi tillbringa en del av vår ålderdom, så var det tänkt ja…..
Det var underbara tider, när barnen var små, när man såg de springa glada på strandens kant, hoppa i vattnet med glädjeskuttar..
Eva blev helt frälst under de två veckor hon tillbringade med oss.
Under hösten bestämde vi oss för att åka tillsammans till Rom.
För mig skulle det bli extra roligt att visa min hemstad för någon som verkligen satt värde på det.
Vi åkte i väg i början av februari och på tåget försökte vi planera våra dagar i den eviga staden.
Vi skulle flyga från Kastrup och därför var vi nu på väg mot Köpenhamn. Det var min första resa ensam under mitt alltmer vacklande förhållande med Kristian
Kristian hade varit min biljett till Sverige. Han studerade sång för en av Italiens mest kända sångpedagoger, han hade en underbar röst som bas-baryton och så som många andra musikstuderande visste han att Italien var ”musikens vagga” och därmed en möjlighet att bli en annan ”Jussi Björling” om ödet ville.
Jag hade träffat honom hos en av mina bekanta under sextiotalet
Han var det smalaste kille jag någonsin hade sett.
Vad som gjorde störst intryck på mig var nog hans naivitet.
Han hade varit och handlat spagetti och vin.
Vi stog framför varandra, jag tittade på honom lite förvånad, han hade en ganska rolig stil
Iklädd i ett par svartröda randiga byxor och en ryss inspirerad grön skjorta med guld dekorer och sidoknäppning började han tala med mig
” Hej! My name is Kristian talar du engelska?”
“ Zazzi” svarade jag–“jes I speak English but not very well”
”Du kan stanna och äta spagetti med mig, och i morgon kan vi ta bussen till ”playan”

Jag stannade och åt spagetti och efter två veckor hade Kristian installerat sig hemma hos oss, jag hade blivit stört förälskad i hans underbara sätt att behandla mig, utan baktankar
Min mor blev inte glad men hon orkade väl inte argumentera emot.
Mor, min stackars mor…
Hon hade aldrig varit kapabel att säga ifrån, hon hade funnits i allt under sina dagar, t.o.m. när min far tog hem sina älskarinnor höll hon tyst.
Jag minns speciell en av dem, tyskan Jenny. Hon var mager som en pinne och ett par svarta bågar inramade hennes ansikte och fick henne att likna en glasögonorm.
På äldre dagar berättade mamma för mig att hon fick till och med tappa vatten i badkaret åt Jenny, för hon tyckte om att bada varmt på kvällarna minsann.
Pappas älskarinnor ja… man skulle kunna tro att han hade varit en sort s Casanova eller Don Juan.
Nej min far var resultatet av en familj som inte hade haft några moraliska eller etiska värderingar.
Farmor var en oskuld sextonåring när hon blev bortgift med den tjugo år äldre Leonard.
Leonard ägde en silke odling i Kina och det var i Shangaj som min far föddes och växte upp bland rikedom och tjänstefolk.
Geisha komplex hade nog följt honom tillbaka till Italien och att behagas av kvinnor var för honom antagligen ett måste.
Jag behagade inte alla men på ”det sättet” men hade sedan tonåren levt ett bekvämt liv tack vare mina manliga ”vänner” och nu befann mig plötsligt i ett vägskäl, hur skulle jag kunna klara mig utan alla dyrbara presenter som mina ”bekanta” öste över mig? Kunde jag fortsätta att träffa dem i smyg? Och med vilka bortförklaringar?
Kristian var naiv men inte dum.
Graviditeten satt stop för alla mina tillfälliga förhållande. Ulf föddes nio månader senare

Åttiotalet tidig vår

Planet landade. Det kändes nästan som att man hade hamnat i en militär stat, soldater med kåpistor vaktade varenda ingång.
Temperaturen var mild trots att det var februari
Under de första dagarna försökte jag visa Eva så mycket som möjligt av värdefulla byggnader, antika delar av staden, små idylliska restauranter i hjärtat av Rom.
Jag ville visa Eva också den lilla byn uppe i berget där min far bodde.
Jag ringde min far och han kom till Rom för att hämta oss men han kom inte ensam, han hade tagit med sig Gianfranco en av sina bekanta.
Gianfranco såg rätt bra ut och framför allt var han otroligt stilig.
Ett mycket vårdat skägg prydde hans smala ansikte.
Hans näsa liknade dem gamla grekernas och hans mörka ögon log ikapp med hans mun
Under den formella presentationen med handskakning och dylikt hände det något märkligt i mitt huvud.
Under tiden som vi höll varandra i handen och talade om för varandra våra namn skedde en explosion bokstavligt talat inne i min lilla boett.
Det sade bara ”pang” och från den stunden blev allt annat omgivet av dimma, hela jag var som inlindad i bomull.
Det var en underbar och otäck känsla på samma gång.
Hade jag blivit ”förälskad” eller ”förhäxad”? Faktum var att min tillvaro inte blev detsamma och från den dagen började mitt liv att ta en vändning som skulle senare visa sig vara alldeles uppåt väggarna.
Under hela bilfärden från Rom till Cautano, så hette byn där min far bodde kunde jag känna vibrationer emellan oss.
Gianfranco bodde mittemot min far in en liten tvåa med öppen spis och en underbar utsikt över berg och dalar.
Vi grillade kött på öppen eld och drack det genuina vinet som bönderna tillverkade på plats.
Vi pratade och skojade, berättade roliga historier och trots språk barriären kunde även Eva delta i diskussioner.
Så småningom gick min far in till sig och Eva gick till sängs.
Kvar blev vi två Gianfranco och jag, och innan vi visste ordet av låg vi i varandras armar.



Höst 1987

Bussen stannade på S: t Sigfridsplan, där stog Kristian och väntade på mig.
Han och barnen hade åkt hem efter sommarvistelse i Italien, medan jag hade stannat själv några dagar extra ”för att tänka” hade jag sagt, men sanningen var att jag ville tillbringa några extra dagar med Gianfranco.
Det kändes konstigt, det var nog första gången på tjugo år att Kristian kom och mötte mig någonstans, det hade alltid varit tvärtom, det var han som åkte iväg på sina sångkurser här och var i Europa och jag som mötte honom vid hemkomsten.
Jag var slut och ledsen, slut efter den långa bussresan, slut av alla upplevelser, ledsen för att ha lämnat Italien och den man jag var förälskad i.
Och här stog ”min” man och välkomnade mig.
Vi åkte hem, blommor stog på bordet och middag var klar.
Det var också första gången som Kristian hade lagat mat, han ville överraska mig med ”scampi fritti” en av mina favoriträtter
Jag tänkte tyst:
”Det är för sent nu Kristian, det här skulle du ha gjort för länge sedan.”
Min kärlek till honom hade varit otroligt stark en gång i tiden, men besvikelse efter besvikelse hade så småningom tärt på den. Vad som kvarstod var en sort vänskap och en fysisk attraktion.

Tankarna kom tillbaka till nuet.

”Om jag ändå hade varit mer uthärdig, hade mina barns liv sett annorlunda?

Frågor, frågor, återigen frågor och dock ej svar.

Mitt äktenskap med Kristian hade varit ganska stormigt.
Jag märkte ganska snabbt att han hade olika sorts problem med sig själv.
Han behövde alkohol och mediciner för att dämpa sin ångest.
Det var i början av vårt förhållande som jag blev bekant med det ordet och allt vad detta innebar.
Kristians naivitet som hade en gång fångat mig gjorde att jag inte kunde förlita mig på honom, jag tog över ansvaret för hela hemmet och dess skötsel, både praktiskt och ekonomiskt.
Sakta försökte jag att omvandla honom till den man jag hade velat ha. Jag började med små detaljer. Hans roliga nästan löjliga stilen, ersatts av den som motsvarade min smak.
Jag förvandlade honom till någon annan som inte fanns. Det värsta var att trots mina ansträngningar var jag inte lycklig, han motsvarade inte den mannen jag behövde, han blev aldrig min livskamrat, han var bara min man p.g.a. vårt äktenskap och som far till mina barn
Ulf, Carolina, David och Stella berikade vårt liv. De blev mitt allt och allting kretsade kring dem.
Som kvinna har man behov att känna sig bekräftad, åtrådd.
I Kristians närhet, upplevde jag mig själv endast som en vacker kvinna han kunde skryta om med sina kamrater och en utomordentlig mor med en pigans alla egenskaper.


Nittiotalet

Erik märkte under de kommande veckorna efter mitt läkarbesök att allt inte stod rätt till, han försökte luska ut men förgäves, till slut tog han tag i mig och sade:
”Du behöver inte säga vad som oroa dig, men nu är det jag som bestämmer, vi åker till stugan några dagar, för jag ser att du behöver det.”

”Han var alltid så omtänksam,” Erik och det värsta var att känna att jag sårade honom ganska ofta.

Sommaren hade kommit, vi tog den lilla ekan och rodde till ön mittemot.
Måsarna väsnades, det var väl inte så konstigt, vi hade invaderat deras ö: fågelägg låg i boet
Vi hade rubbat deras trygghet
Jag satte mig på en klippa.
.
Måsljudet minskade en aning.

”Väsnades jag när min trygghet blev rubbat? ”
”Väsnades mina barn när jag rubbade deras trygghet?”
Var jag så döv¨, att jag inte hörde? eller ville inte eller kunde ej höra?
Kanske var deras språk inte så tydligt som måsarnas, men vad tjänade det till att tänka på det just nu?




Italien sommaren 1987

Jag hade lämnat Sverige i total obalans, tanken var att ta en break från familjeliv och komma underfund mig själv och vad jag egentligen ville.
Tre månaders betänketid hade jag begärt av Kristian för att se klarare och göra något åt vårt förhållande
Det fick jag aldrig.
Telefonen gick varm emellanåt, barnen uppmanade mig att komma tillbaka
”Mamma kom hem...., pappa bara ligger, han äter inte, du måååste komma hem”
Än en gång hade Kristian visat det omogna beteende som hade präglat honom under hela vårt äktenskap
Redan efter tre veckor landade mina fyra barn på Rom flygplatsen helt beslutna att ta mig hem igen.
Jag slet mellan dröm och verkligheten och var helt oförmögen att ta ett vettigt beslut.
Tårarna rann längs kinderna, jag stirrade blint på de höga berg och försökte glömma alltihop.
Bland berg och dalar kunde jag känna mig i fred med mig själv, jag hade alltid älskat naturen och jag kunde tillbringa timmar i att bara beundra den och att bara vara.

”Hur kunde mamma dölja så bra att hennes äktenskap var så jävlig?”
”De bråkade aldrig, de kramades jämt”…….suckade jag

Jag läste lite till

Jag tog mig om halsen och grepp tag i min guldkedja, det lilla barnahuvudet hamnade i mina fingrar. Det var en trevlig berlock
Det hade jag fått av min väninna Eva samma morgon jag åkte iväg, det var hon som körde mig till flygplatsen:
”Jag vet att du bryr dig om dina barn och du behöver inte en berlock för att bli påmind om de, men jag tyckte att huvudet var så fint, ett litet minne från en vän, ‘gör nu som du har tänkt dig’

”Zazzi skall vi ro tillbaka?” frågade Erik
Jag tittade på klockan: 19.15
”Ohi! är det redan så mycket?”
Himmeln var klarblå, vatten var lugnt, sjön såg ut som en tavla, enbart motor ljudet påminde mig om mänskligheten.

Vi åkte tillbaka under tystnad som så många gånger förr, väl framme gjorde vi i ordning lite kvällsmat och medan Erik löste lite korsord, passade jag på att tänka, och somnade ganska så snart.

Plötsligt vaknade jag till, alldeles svettig, kände att jag behövde en dusch.
Tog på mig mina tofflor och smög mig ur sängen för att inte väcka Erik
Jag satt på kranen, jag avskydde att duscha....

Rom femtiotalet

”Jag vill ha äpplet nuu, nuu skrek jag”
” det får inte du nu Zazzi” sade farmor
” joo, nuuu!, jag vill det, jag viiill?”
Jag slängde mig på golvet och började sparka

Min farmor tog mig under armen och drog mig in till badrummet, lyfte mig i badkaret och satt på duschen, jag kände det kalla vattnet rinna över mitt huvud, längs kinderna, jag snyftade och höll andan, det kändes som jag skulle kvävas, jag fick ingen luft
”Dumma, dumma farmor, jag hatar dig”
”Så där ja, nu är du en duktig flicka, du måste lära dig att lyssna, man kan inte alltid få som man vill”
Var det så där man lärde barn att lyda? Genom att plåga dem?

Att bli straffad var inte något ovanligt för min del.

Jag hade alltid något galet för mig och min far var specialist på att straffa en.
Oftaste fick jag gå till sängs utan kvällsmat.
Att inte få gå ut och leka med andra barn, och få sitta i skamvrå t.o.m. i skolan när jag var olydig med konsekvent placering bakom svarta tavlan var också vardagsmat för mig
Min mor och min far hade olika uppfostrings metoder.
Min stackars mamma gjorde inte en flyga för nära, hon vågade knappt höja rösten, men hon var bra på att återberätta.
Varje dag när pappa kom hem från arbetet gav hon en detaljerad beskrivning av mina och min systers hys och min far som den häckel han var agade oss med sitt fina läder skärp.
Jag minns bara en gång då min mamma försökte hindra min far från en bestraffning.
Det var när grannen hade upptäckt försvinnande av sitt guld kedja och helt förtvivlad bad mina föräldrar att fråga ut mig.
Javisst, jag bar skulden för stölden, kedja var så fin att jag utan tvekan hade fått lämna den i utbyte i skolan dagen efter.
Jag skulle byta den mot den vackraste blomman jag hade någonsin sett. Det var en lila hortensia inslagen i cellofan
Den gången var min far icke barmhärtig.
Han slog allt han kunde på mina ben med ett av sitt metspö, han slog mig så att djupa sår uppstod och mina ben blödde.
Det var det enda gången som min mor skrek åt honom:
”Låt henne vara, ditt otäcka djur, låt henne vara.”
Han slutade och jag såg hatet i min mors ögon och några tårar rann när hon sedan fick ta hand om mina sår.
”Han skall aldrig göra dig illa mera, jag skall se till det”
Den fysiska smärta var dock lättare att handskas med, värre var med det sexuella våldet, det som ingen såg men som fanns där som en spik i min själ.
Det var en sommardag under siestan som min far ropade:
”Zazzi kom och lägg dig här hos pappa”
Eftersom jag aldrig vågade vara olydig lade mig snällt bredvid honom och försökte att blunda så hårt jag kunde för jag var nämligen inte trött.
Plötsligt en hand lägger sig mellan mina lår. Jag blir lam av rädsla. Vad skulle detta betyda? Vad ville min pappa göra?
Sedan kände jag i min lilla hand någonting konstig mjuk och hård på samma gång. Följd av pappas hand kände jag min hand röra sig upp och nere snabbare och snabbare och efter några minuter fick jag något klibbigt i handen.
Det var det äckligaste jag hade någonsin varit med om, varför hade pappa gjort detta?
Detta var värre än den gången när han slog mig med sitt metspö.

”Nej det kan inte vara sant” sade jag
”Den förbannade skitstöveln och vi som tyckte om honom!”
”Hur kunde mamma förlåta honom, låta honom komma i vår närhet?” sade Stella
”Hon trodde att det fanns något gott hos alla, hon har alltid förlåtit vem som helst utom sig själv, det har varit hennes tragedi” svarade jag




1987

Skilsmässan från Kristian blev oundviklig.
Det var inte en livskamrat han behövde utan ett hembiträde och en älskarinna.
Jag hade försökt under alla år att få lite hjälp med hemmet, jag orkade inte ta det hela lasset ensam, men han hade varit tydlig:
”Är det en betjänt du behöver, så skaffar du dig en”
Det blev de orden som fick mig till slut att ta det steget.
Efter tjugo slitsamma år hade jag fått nog. Jag märkte plötsligt att jag tillbringade mer tid utanför än innanför husväggarna.
Det kunde inte vara rätt, vart hade min hemkänsla tagit vägen?
Det krävde mod och kraft att ta det beslutet
Vi var för olika, vi hade inget som helst gemensamt och barnen kunde inte längre fungera som länkar mellan oss.
Jag flyttade från huset med åtskilliga tusenkronor i skatteskulder, tillsammans med barnen och med svärmor som valde att fortsätta bo hos oss istället än hos Kristian
Hur många gånger hade jag flyttat under mitt liv?
Jag lade mig på sängen och försökte minnas….en, två, tre, fyra, fem, sex…..

”att flytta runt och sakna fotfäste” det skulle vara en bra titel för en liten novell

Flytt nr 1 inte frivilligt men nödvändig

Från magen till vaggan




Flytt nr. 2 inte eller frivillig men också nödvändig

Från det fina privata sjukhuset ”Villa Bianca” hem till en gammal moster där mina föräldrar bodde för tillfället

Flytt nr. 3 ej frivillig för mig men nödvändig för mina föräldrar

Från tant Emma till västkusten där mina farföräldrar bodde.
Därifrån har jag svaga minnen. Jag minns promenaderna längs stranden tillsammans med farfar, där växte ”havets vilda körsbär” och det var gott om snäckor.
Där fyllde jag min tredje födelsedag inte på stranden förstås…

Flytt nr 4 ej frivillig för mig men mycket nödvändig för mina föräldrar

Äntligen hade de fått en lägenhet, deras första gemensamma.
Mamma väntade barn, det visade sig vara en flicka fyra månader efter
Huset minns jag ganska bra. Det var nybyggt och kalkväggarna var fortfarande fuktiga.
Det låg mitt på en äng i kanterna av Rom, det var mycket grönska och där växte också gott om brännässlor. Ett dopp i dem blev min starkaste minne av den tiden.

Flytt nr 5 jag var medveten om den men inte varför

Vi skulle flytta tillfälligt till ett hotell i centrala Rom.
Mitt starkaste minne därifrån är en vit duk på ett bord och på duken spillde jag rött vin som fanns i en karaff.
Hur länge vi bodde där minns jag inte och det intresserar mig inte heller att veta det.


Flytt nr 6 medvetenheten växer

Mina farföräldrar hade flyttat från västkusten tillbaka till Rom.
Tillsammans med de skulle vi bo, hur länge? Det återstod att se.
Minnena blir klarare.
Det var en fin lägenhet och det var roligt att leka med farfars tänder…Apropå tänder…där tappade jag min ”första”. Farfar hade satt fast den ena änden av ett tråd runt den lösa tanden och slutända av tråden hade han bundit fast runt dörrhandtaget, sedan var det bara att stänga dörren…och där stog jag med blödande mun men med min första tand i handen.
Det var första gången som jag medveten blev stolt över mig själv

Flytt nr 7 gick till Södra Italien

Det var hösten 1952
Min far hade fått arbete där nere.
Där bodde vi i ett hus med härliga lila blommor som klättrade längst upp själva fasaden.
Det var ett ganska stort hus med många rum, hallen var stor.
Det är ytan jag minns bäst för det var där jag slängde mig och sparkade och stampade när jag inte fick min vilja igenom.
Min starkaste minne därifrån är min mors blödningarna.
Hon hade just kommit hem efter en skrapning (just då var för mig doktorn hon hade varit hos)
Inte bara det att hon fick ta sig hem själv, det fanns ingenting att äta eller, vilket tvingade henne att knalla iväg igen för att skaffa lite provianter.
Vilken omtänksam man måste min far ha varit!!
Blödningarna efteråt var resultatet av promenaden hon tog för oss.
Jag började förresten skolan det året.

Flytt nr 8 jag hänger med. Nu är i alla fall inte ensam

Jag hade börjat att ha riktigt roligt med min syster Letizia som vid det här läget hade hunnit bli fyra år.
Lasset gick till en liten by några mil utanför där vi bodde.
Pappa fick disponera av en tjänstebostad.
Det var ett gammalt hus mitt på landet med jätte grindar och stängslet överallt runtom.
Grindarna blev senare utmärkta klättreställe där jag åtog mig åtskilliga märke som fortfarande vittnar om mina bravader…
En underbar period med många kompisar men också en sorglig tid.
Familjkänsla som jag såg hos den lokala befolkningen saknade jag.
Min stora tröst var alla djuren som fanns där, jag såg kaniner födas, ägg kläckas, hästar, hundar, katter, kalkoner, tuppar, duvor
Åren gick, jag hade berikats med en ytterligare en syster, lilla Ninni


Flytt nr 9 det bar till centrum igen

Jag skulle börja på gymnasiet
Från klostret till en vanlig skola, det oroade mig och oron visade sedan vara befogad.
Min uppmärksamhet gick till allt annat än skolarbete och det blev därför ingen uppflyttning till högre klass eller.
Den här lägenheten var mycket mindre än alla andra, inga ängar att springa på eller sparka boll på.
Huvudintresset när man inte var i skolan var att spruta vatten från fönster på gående folk och skratta åt deras reaktion.

Flytt nr 10 den som jag minns bäst från min ungdom

Det var augusti 1962
Min far hade bestämt sig för att lämna min mor
Vi skulle åter flytta till Rom
Jag minns den kvällen som det vore igår, framför allt för att jag skulle aldrig få se Andreas mer.
Andreas var en polsk kille och vi var mycket förälskade i varandra.
Resan var lång och vi satt trångt inne i bilen.
Motorvägar fanns inte på den tiden.
Det tog många timmar men till slut kom vi fram.
Åter till moster där jag hade bott före och strax efter min födelse.
Det blev en fruktansvärd tid.
Jag saknade min pappa (hur dum var jag egentligen?). Jag saknade Andreas.
Den enda ljuspunkten i min gråa vardag var hans brev som kom ett par gånger i veckan.
Han skrev så kärleksfullt, han älskade mig och en dag skulle han komma och hämta mig och vi skulle alltid vara tillsammans.
Ordet ”älska” hade inte funnits tidigare i min tillvaro

Flytt nr 11 jag hänger fortfarande med

Efter sexton år som hemmafru fick mamma skaffa sig ett arbete för att försörja oss tre flickor, vilket visade sig inte vara en lätt uppgift.
Hon fick en anställning som städerska hos en irländsk familj.
Vi fick en trea mitt i centrum, jag trivdes inte i början men ”skaparen” har gett oss den värdefulla gåvan som kallas ”anpassning” och efter ett tag kände man sig som ”hemma”
Eftersom jag blev tvungen att avsluta mina studier drev jag omkring dag och natt vilket skapade en viss oro hos min mor.
Ingen fara min far löste problemet.

Flytt nr 12 jag nästan tvångsflyttades

Till Milano där min far hade bosatt sig.
Han skulle göra en människa av sin dotter, det var nog på tiden.
Jag avskydde allt i den här staden och gav därför min far ingen möjlighet att göra ”en människa” av mig.

Flytt nr 13 vad det är roligt att åka tåg…!

Hemma igen? Vart är hemma egentligen?
Rom kändes i alla fall bättre.
Året var 1967 ett viktigt år i mitt liv, jag träffade den som skulle så småningom bli min man och far till mina barn.
En svensk tjugoåring som just hade anlänt till Rom, han flyttade in till oss.
Jag fick vårt första barn och vi längtade efter något eget.
Vi letade och letade och till slut fann vi en trevlig lägenhet med uteplats i utkanter av Rom

Flytt nr 14 frivillig och planerad

Här kände att vi skulle trivas, uteplatsen var så stor att den lillen kunde cykla runt utan svårigheter.
Det enda som inte var så bra var avståndet från mamma.
Vi var unga och vi ville roa oss men hur skulle det gå med ett barn?
Nej vi tyckte att en närmare bostad hade varit modellen.
På jakt igen.
Den som söker han finner och det gjorde vi med.

Flytt nr 15 också frivillig och planerad

Det bästa stället jag hade bott hittills.
En härlig etagevåning med en underbar utsikt över Rom.
Efter ett par år fick vi klagomål att vi störde grannarna på nätterna och eftersom hyran ändå var ganska hög övervägde vi ytterligare en flytt.

Flytt nr 16 vid det här läget är jag van

Vi packar upp våra pinaler och flyttar in i en trea alldeles intill mor
Pojken börjar i lekskolan och jag återtar mina studier
Vi trivs där.
December 1970 får jag reda att ett andra barn är på väg.
Famjlierådet bestämmer att flytta till Sverige, till Stockolm där min man har sina föräldrar.

Flytt nr 17 vi blir inneboende ett tag

Vi sålde bilen, möblerna och hade bara kläderna kvar.
En av våra vänner erbjöd oss husrum under en månad, vi hade beställt tågbiljett till februari
Hos honom lärde jag mig en hel del.
Trots fattigdomen var han lycklig för han hade hittat det rätta sättet att ta livet, han kunde göra buljong av en spik om det visade sig vara nödvändigt och ändå tycka att det smakade utmärkt

Flytt nr 18 spännande och förväntansfull

Fram i Stockholm efter två dygns resa
Mina svärföräldrar bodde i en lyxig våning på Östermalm, men de var inte så pigga att ha oss boende där.
Resultatet blev därför en bostadsrätt ute i Nacka.
Hur som helst det skulle vara roligt att rota sig i ett nytt land och lära sig ett nytt språk. Jag var dessutom gravid igen så livet lekte på riktigt.

Flytt nr 19 till Nacka

En härlig trea på tiondevåning med utsikt över sjön.
Ulf började skolan och Carolina kom till världen
Jag skrev in mig på universitet, jag ville bli psykolog
Allt verkade perfekt, nästan idylliskt. Hur länge? Inte så länge visade sig.
Några år efter blev mina svärföräldrar sjuka.


Flytt nr 20 Hurra! Jag blir slottsfru…!

Min man fick överta en stor villa på Stora Essinge.
Jag minns första gången jag såg den, jag tappade hakan.
Det var det största och vackraste hus jag någonsin hade sett.
”Det är ditt” sade Kristian och kysste mig.
Jag älskade huset som sådant men jag kände mig aldrig hemma där.
Det var bara hans föräldrars möbler, gamla fina möbler från 1700 talet och jag upplevde en sorts fångenskap, varken jag eller barnen fick röra sig fritt.
Utgifter blev höga och vi fick inte råd att ha huset kvar.
Dags för försäljning och naturligtvist flyttning

Flytt nr 21 jag börjar tröttna på att inreda ”hem”

Täby nästa: var god och stig av.
Etagevåning på fem rum och kök med öppen spis.
Det kändes bra, dessutom hade vi haft råd att köpa oss ett landställe i Idylliska Roslagen där vi tillbringade veckoslutet och ett hus vid havet i Italien.
Dit åkte vi varje sommar. Vårt liv hade berikats med ytterligare två barn David och Stella.
Kristians yrke var sångare och som sådan måste man kunna vara beredd att ”flytta”.
Mycket riktigt hösten 1984 fick han en tjänst på ”Storan” i Göteborg.
Han åkte i förväg för att skaffa oss en bostad.
Det blev ett hus i ett fint område.

Flytt nr 22 packa en gång till

Det är härligt här, trots att hans föräldrars möbler har följt med. Det är dock mycket som inte stämmer och efter ett år bestämmer vi att gå skilda vägar.
Vi säljer huset.

Flytt nr 23 frivillig, en av de jobbigaste hittills.

Flyttar till en insats lägenhet med barnen och farmor, farfar har gått över på andra sidan.
Lägenhet ligger på ett område som personligen tycker jag är ganska tråkigt.
Det känns tomt emellanåt, lyckligtvist får jag inte så mycket tid över för att tänka, jag är helt uppslukad av praktiska sysselsättningar.
Under den här tiden träffar jag Erik och vi blir förälskade. Han flyttar in.
Räntorna stiger, lånet måste läggas om, jag klarar inte av ekonomin, måste hitta något billigare.
Vi får tag så småningom på en trea

Flytt nr 24 tvångsflyttning men ändå mår jag bra

Ja, jag mår bra för jag älskar och känner mig älskad, troligen första gången i mitt liv.
Det är t

Paola

Är en kvinna som älskar skriva, trivs med livet och allt som detta erbjuder. Har en stor familj med barn och barnbarn som jagvälskarcöver allt annat
Paola är medlem sedan 2015 Paola har 1 publicerade verk