Ett blått papper...

Stina var en tjej på 14 långa väldigt jobbiga år. Hon hatade sitt liv eftersom hon blev mobbad i skolan och hon hade inga vänner. En dag när Stina skulle gå ut på en promenad till stranden så såg hon en flaska den låg och guppade vid strandkanten. Hon gick närmre och såg att det fanns ett papper i den, ett blått papper. Hon öppnade korken och tog ut pappret. Hon förde försiktigt fingrarna över det hon tyckte att det var en märklig känsla. När hon stod där och tänkte på vem som skulle ha kunnat skicka ett papper utan att skriva något på det uppenbarade sig ett par ord. Det stod: ”Jag vill döda!”
Stina blev alldeles skräckslagen hon försökte springa där ifrån men det gick inte och när hon försökte skrika på hjälp så svek rösten henne. Hon var så rädd att hon inte märkte att tidvattnet stigit över fötterna på henne. Då tittade hon ner på papperet igen och såg ännu ett par ord. Det stod: ”Du kommer att dö!”

Vattnet bara steg och steg och snart var det uppe vid hakan. Då förstod hon att pappret skulle dra med henne under vattnet. Hon försökte tänka ut en lösning men det gick inte hon var för rädd. Hon tog ett djupt andetag och kände vattnet skölja över henne. När hon kommit en meter under vattnet öppnade hon ögonen, det var som en helt annan värld. Det var inte den sjö hon mindes. Hon var så fascinerad att hon inte tänkte på att andas. Men efter ett tag stod hon inte ut längre. Hon måste andas! Hon försökte låta bli att öppna munnen men hon gjorde det i alla fall. Vattnet forsade in i hennes öppna mun. Hon försökte simma mot ytan men hon var så långt ner så hon såg den inte längre. Pappret bara fortsatte dra henne neråt och då blev det bara alldeles svart.

Hon hade dött, men ändå inte, hon hade sina tankar och känslor kvar. Hon kände fortfarande vattnet strömma omkring sig. Det var faktiskt en märklig men behaglig känsla. Då märkte hon att hon fortfarande höll papperet i handen. Hon undrade vart det skulle föra henne.

Helt plötsligt började det sticka i hela kroppen på henne det kändes som om någon drog henne igenom en massa rosenbuskar. Det sved när taggarna rispades mot hennes kropp. Stina skrek som hon aldrig skrikit förr. Skriket trängde igenom vattnet eller var det vatten? Plötsligt kände hon mark under sina fötter. Hon kunde stå igen. Hon började gå, men hon såg ingenting hon öppnade försiktigt ögonen. Det hon såg när hon öppnade ögonen vara bara öde mark. Hon blev förskräckt hon trodde ju att hon hade kommit hem igen. Men nej hemma var hon då inte men vart var hon. Hon började gå på ostadiga ben och sakta vankade hon framåt. När hon gått en bit så såg hon det blå pappret ligga framför henne. Hon böjde sig framåt för att titta på det, det droppade från hennes hår och ner på pappret och konstigt nog så torkade det bort direkt det fanns ingen blöt fläck kvar från droppen.

Pappret var magiskt det hade hon förstås fattat tidigare men pappret var ont. Det hade bara onda tankar och skrifter på sig. Det var därför det hade dödat henne, men för Stina var det bara som en lättnad. Nu slapp hon allt tjat hemifrån och alla hemska kommentarer och slag av klasskompisarna. Nu var hon lycklig. Det var som om hon hade kommit till sin egna lilla värld. Hon tackade pappret och fortsatte gå det kändes som om någon iakttog henne men hon struntade i den dumma känslan. Då hörde hon släpande steg efter sig och vände sig kvickt om. Men där fanns ingen bara det blå pappret. Då började hennes hjärna fungera, tänk om det var en människa som förvandlade sig varje gång någon såg den. Hon ryste över tanken men fortsatte gå. Då hörde hon det igen. Den här gången såg hon steg i sanden bakom sig men det var inte hennes fotspår. Hon började springa förföljd av ja det visste hon ju inte. Så här fort hade hon aldrig i hela sitt liv sprungit.

Hon sprang och sprang, hon stannade inte på flera hundra meter först då vågade hon titta om pappret, eller vad det var, kom efter henne. Men nu såg hon det inte. Hon snurrade runt, hon hade sprungit långt för hon kunde inte ens skymta sjön. När hon stannade så såg hon rök som steg upp i luften, inte så långt ifrån där hon stod. Andfådd började hon gå mot röken. När hon kom fram såg hon en stor familj sitta där vid elden. Hon var så lycklig över att se andra levande varelser så hon började springa fram mot dem. Då ställde sig en ganska kraftig kvinna upp. Stina saktade ner farten och började jogga. Kvinnan vinkade till henne. Stina såg leenden på allas läppar och förstod att hon hade kommit hem. De hade väntat på henne. Hon sprang fram till kvinnan som omfamnade henne hårt. Hon hade en familj igen. Pappret hade visst en god gärning och som tur var så fick hon chansen att få den.

Skriven av: Cecilia Nordquist