Ett brev

Kommer du ihåg när vi var hemma hos dina föräldrar i Solna? Kommer du ihåg att du sa: ”jag vill inte vara din livboj”och jag började gråta? Jag grät av flera orsaker; dels på grund av att jag var besviken på mig själv och dels för att jag kände mig sviken av min omgivning i Luleå, sviken av familj och vänner i Stockholm. Jag försökt att få hjälp hela våren och sommaren från vänner i Luleå, från familj, från en samtalsterapeut i Stockholm och från psykiatrin i Luleå för att undvika att du skulle bli min livboj.

Jag har under hela vår relation varit mån om att undvika ta upp mina problem med dig för att istället ta det med: vänner, psykolog eller samtalsterapeut. Jag kände att det var särskilt viktigt eftersom vi hade ett distansförhållande och inte träffades regelbundet. Jag resonerade för få relationen att hålla behöver samtalen vara lättsamma, roliga och ge energi och när vi väl träffades skulle vi ha mysigt och roligt. Resonerade du hade tillräckligt mycket problem i ditt eget liv. Jag ansåg eller anser inte heller att man ska lasta vad som helst för eller med sin partner. Jag ville att du skulle vara min flickvän, inte psykolog.

Efter pappa insjuknat på Bali och jag märkte att jag började analysera och tänka destruktivt började jag söka hjälp. Jag smsade och kontaktade Ida men hon ignorerade mig, jag kontaktade Erik men han hade inte tid och kontaktade även några andra vänner i Luleå men kände dessa för dåligt för att kunna ha djupa samtal med. Jag kontaktade min samtalsterapuet i Stockholm. Jag pratade med honom flera gånger i veckan men han lyssnade inte, och när han lyssnade förminskade han mina känslor eller pratade han om något helt annat, eller om sig själv. Detta gjorde mig uppgiven, besviken och började må allt sämre. Jag blev allt mer sängliggande, slarvade allt oftare med min personliga hygien, med kosten och sov allt mindre. Jag fick vid denna tidpunkt även avslag från CSN. Det medförde att min ekonomi krympte; min förväntade budget på 10 000 kr efter att fasta utgifter var betalt blev istället 2000 kr. Jag blev beroende av mitt jobb och blev tvungen att skära ned på kostnader. Gymkortet försvann och blev tyvärr tvungen att ställa in min resa till Köpenhamn samt hade heller inte råd att åka ner till Stockholm för att bland annat träffa Linus.

Kommer du ihåg att jag i mars /april sa att jag tyckte vi skulle ta en paus och bli vänner? Jag ville egentligen inte ta en paus men började må allt sämre psykiskt. Varje dag sa destruktiva tankar: “Du är ingen bra pojkvän. Gör slut så att Sandra kan hitta en bättre kille i Köpenhamn” och rabblade det ena felet efter det andra med mig. Jag höll på att tappa allt självförtroende och självkänsla och mitt självförakt och självhat växte mer för varje dag.

När du blev ledsen och sa att du inte ville ta en paus så bestämde jag mig för att fortsätta kämpa för din skull. Jag målade en inre bild att vi skulle ha en mysig och underbar sommar och att vi under hösten, när jag kommit hem, fått jobb och började tjäna pengar, skulle hitta på ena roliga aktiviteten efter den andra. Jag föreställde mig att vi skulle börja dejta igen.
Jag föreställde hur du visade mig Köpenhamn och vi, när du kom hem till Stockholm under dina lov, skulle vi äta på resturang, gå till någon krog och ta en glas vin eller bara vara i min lägenhet. Jag fick motivation att söka ny hjälp. Jag kontaktade psykiatrin i Luleå men de sa att jag mådde för bra, jag kontaktade studenthälsan om att få prata med en kurator men fick bara träffa denne en gång.

början av maj var min självkänsla körd i botten. Jag började analysera allt du sa och skrev för att hitta saker som antydde att du ville göra slut. Det var där någon gång som du nämnde: “Jag har mycket i skolan och vill inte att du hör av dig så mycket” detta uppfattade mina destruktiva tankar som ett tecken på att du ville göra slut. Olyckligtvis eftersom jag i mars/april bestämt att kämpa emot mina destruktiva tankarna för din skull fick jag dödsångest och började i panik skriva ännu mer.

I slutet av maj tog jag en taxi till sjukhuset för att uppsöka psykiatrin. Läkaren hade högklackat och hade en svart fjäderjacka och gav inget förtroende alls. Jag kände misstro men var ärlig och berättade om mina problem. Hon svarade att det vanligt med sådana tankar vid slutet av utbildning, och sa att jag mådde för bra för att få hjälp därifrån. En vecka senare bokade jag en resa till Stockholm för att bo hos mina föräldrar och ta hand om deras hundar medan de var utomlands. 16 juni skickade jag blommor till dig. Blommorna skickades för att visa uppskattning för att du slet så bra i skolan och för att få tillbaka lite kärlek. Jag kände mig otroligt ensam på landet. Jag bröt ihop på natten och ringde då mamma för att få tröst. När dem kom hem, åkte jag tillbaka till Luleå för att arbeta med mina brukare. Jag var dock helt förstörd och bröt ihop flera gånger inför dem.

26 juni sökte jag återigen hjälp av psykiatrin. Läkaren berättade att det var vanligt att personer med funktionshinder mådde dåligt och man hade sett att personer som haft förvärvade hjärnskador som barn hade större chans att utveckla depression än övriga. Han sa att han inte vågade skriva ut några antidepressiv medicin till mig på grund av jag haft en hjärnblödning.

27 juni skrev jag återigen till dig att jag ville ta en paus och nämnde som argument att det kände att vi hade blivit vänner. Ville inte ta en paus den gången heller men började att bli rädd att jag eventuellt kunde bryta ihop inför dig och att du skulle såras och i värsta fall skrämmas och bli rädd. Jag upplevde även att jag började bli en last samt att jag började utveckla tvångstankar. Eftersom du inte ville ta en paus den gången heller, så försökte jag ännu en gång att få hjälp. Jag kontaktade mina föräldrar och berättade att jag försökt ta mitt liv och sa att inte jag inte klarade det själv och bad om hjälp. Pappa kom till Luleå och hämtade mig. På natten bröt jag ihop flera gånger och morgonen körde han mig till Vätö. Tyvärr förstod inte mina föräldrar hur dåligt jag mådde utan de trodde att jag endast behövde vila.

8 juli sågs vi för första gången på flera månader. Jag satte på mig mina finaste kläder och försökte ha så fint yttre som möjligt och för dölja hur dåligt jag mådde. Vi sågs två gånger den veckan och två gånger veckan därefter och när vi inte träffades var jag första veckan “värd” för en av mina brukare och andra veckan på landet.

Jag övervägde att ställa in besöket till följd av mitt dåliga mående, men eftersom jag lovat honom att få komma och att han redan bokat biljett, när jag ringde för att boka av, så kände jag att det var för sent att ställa in. Han kom till Stockholm och första han sa var att han ville vara själv och under hela vistelsen umgick vi ingenting. Jag blev väldigt besviken dels för att jag hade förberett några aktiviteter och dels för att jag hade kunnat använda veckan till något annat.

27 juli, dagen innan jag och mina föräldrar skulle åka till Dalarna, jag frågade dig om du tänkt något mer rörande vår relation. Du sa att du ville vara singel men att du inte hade bestämt dig riktigt än. Jag blev ledsen och blev besviken på mig själv för att jag upplevde att jag inte var mig själv; den glada, positiva och lättsamma personen som brukade få dig att skratta och du mådde bra av, och du ville vara tillsammans med.

Jag var som en zombie i baksätet under bilresan till Dalarna. Jag kände mig nedstämd och sviken av Ola då han hade lovat mig att bara vi två skulle resa någonstans. Han valde dock tillslut att bara semestra med sin familj.

29 juli frågade en tant: “ är du ofärdig?” och babblade i negativ ordalag på om min hjärnblödning och hon sa att inte jag var lika mycket värd som friska människor. Sådana kommentarer brukar normalt rinna av mig men på grund av mitt mående gav kommentaren istället destruktiva tankarna mer kraft och jag började hata mig själv och min funktionsnedsättning ännu mer.

Jag bröt ihop på kvällen - tappade talförmågan vid middagsbordet och la utan att säga ett ord mig på sängen. Detta gjorde mina föräldrar rasande. Pappa kom in i sovrummet och kallade mig bland annat patetiskt. När inte jag svarade eller började prata ryckte han mig ur sängen och började knuffa mig mot en vägg samtidigt som han fortsatte förolämpa mig för att få mig att prata. När jag fortfarande inte sa något ville han kasta ut mig ur huset. Detta medan mamma skrek och anklagade mig för att ha förstört deras semester. Jag öppnade då munnen och sa att jag var ledsen. Deras reaktion gjorde mig ännu mer nedstämd och uppgiven och frustrerad att inte mina föräldrar såg eller förstod att jag mådde dåligt, och tappade ännu mer livskraft.

Nästa morgon, dvs på min födelsedag var mina föräldrar fortsatt irriterade för att jag betett mig så dåligt dagen innan och för att jag förstört deras semester, vilken de sa dem anordnat för min skull, och de valde därför att inte uppvakta mig.Min bror körde mig till St. Göran sjukhus. Henrik gjorde allt för att få mig inskriven. Dock i och med mina erfarenheter av psykiatrin i Luleå och att jag fick ett meddelande från dig i vilket du frågade om jag ville fira min födelsedag tillsammans med dig nästa dag, samlade jag kraft och bad läkaren att bli utskriven. Dessvärre gick läkaren på min linje. Detta trots Henrik i detalj berättat vad som hänt och sa jag inte visste vad som var bäst för mig och skrek: “om ni släpper ut honom så kommer han ta sitt liv…” Jag åkte hem och gjorde en ny kraftansträngning för att visa dig att jag var bra och du inte skulle göra slut. Du såg igenom och märkte hur stressad och orolig jag var samt du kände säkert lika bra som mig, att jag både luktade svett och urin (kan inte gett något vidare bra intryck).

Hemma från Solna, och du berättat att du känt dig som min livboj och du sa att jag inte var redo för ett förhållande, tog jag kontakt med en psykolog. Jag ville ha hjälp att bearbeta mina destruktiva tankar och känslor men framförallt för att kunna klara uppbrottet utan att bryta ihop inför dig. Jag var livrädd att det skulle ske och att du (om det skedde) skulle såras och i värsta fall skrämmas. Psykologen var dessvärre helt värdelös. Han gav inga verktyg eller hjälp alls, utan rabblade upp olika teorier om uppbrott som om han läste ur en bok.
Den 4 augusti gjorde du slut. Dum som jag var och på grund av att jag var uppe i varv övertalade jag dig att tänka lite till och två dagar senare, den 6 augusti, gjorde du slut och min största rädsla inträffade - jag bröt ihop framför dig genom först manisk upprepa: “kan jag få en chans till, kan få en chans till” och hotade när du inte ville det ta mitt liv. Jag blev otroligt besviken på mig själv men gjort allt för att det inte skulle ske.

Därefter följde sex månader långt mardröm. Det känt som jag vandrat i ett mörker ha varit sjukt förvirrad och inte vetat vem jag var längre. Hela min världsbild raserades i och med uppbrottet eller snarare att inte folk runt omkring mig i Luleå, mina vänner i Stockholm eller att min familj inte uppmärksammat att jag mått dåligt eller tagit mina rop på hjälp eller att jag försökt ta mitt liv på allvar. Jag har i hela mitt liv sett, stöttat, tagit hand om människor som mått dåligt och alltid varit snäll. Då var det ingen som hjälpte mig - detta gjorde extremt ont. Jag har ärligt talat varit lite chockad för inte ens mina föräldrar förstod.

Under hela augusti och halva september analyserade jag relationen in och ut för att hitta vad jag gjort fel. Jag ringde dig, ställde tusen frågor för att få mer data och för att finna svar, och frågade om jag hade chans på dig i framtiden. Jag var extremt besviken på mig själv; för att inte flyttat hem i januari, inte sökt ännu mer hjälp och för att inte gjort mer för att upplysa läkarna på psykiatrin i Luleå eller mina föräldrar att jag ha mått dåligt. Jag letade även i mina minnen; analyserade min barndom, ungdom och tiden innan dig, samt ångrade att jag inte hade träffat några kvinnor innan dig, och ångrade att jag var så feg i min barn och ungdom.

Från mitten av oktober till början av januari har självrannsakan och lägga all skuld på mig själv successivt bytt till besvikelse mot mina föräldrar och mot andra vuxna runt omkring mig i min barndom. Ingen verkade sett eller om de inte brytt sig att jag hade mycket självhat. Jag insåg också att folk saknade förståelse när jag var ledsen. Jag lärde mig tidigt att vända sorgen till ilska mot att jag var funktionshindrad och utvecklade en skuld samt anklaga mig själv för att jag inte var “frisk”. Hände även att man vände att jag var ledsen till att de inte var bra föräldrar och så vidare. De enda jag fick klaga eller vara ledsen för var mina katter. Tintin brukade, när jag var ledsen, att hoppa upp i sängen eller i mitt knä och trösta mig.

Jag har under dessa sex månader åkt in och ut till psykiatrin med polis flera gånger i månaden. Där erbjöd endast medicin som hjälp.
Min läkare, på avdelningen jag vårdas på, sa efter 10 minuter, första gången vi sågs att mitt dåliga mående och att jag reagerat så starkt vid uppbrottet berodde på att jag hade en bokstavskombination och Hon nämnde även att jag skulle ta medicin för bli bättre på att kontrollera impulser. Jag köpte inte förklaringen utan berättade vad som hänt i mitt liv under året; att pappa insjuknat och hållit på att dö på Bali, att min syster insjuknat i afrika och att jag inte ätit regelbundet samt sovit dåligt under året. Jag bad också om att få en samtalsterapeut och vägrade ta medicin. Läkaren tyckte inte om att jag ifrågasatte henne och när inte jag ville ta medicin så kontrade hon med att slänga ut mig från avdelningen och vägra mig annan vård. Hon sa också att inte jag fick någon psykolog eller samtalsterapeut före utredningen var klar och man fastställt vilken bokstavskombination jag hade. Varje möte med läkare har sedan dess handlat om att kartlägga mitt liv för att fastställa en bokstavskombination. Ena månaden hade jag asperger, andra autism och sen har de bollat lite fram och tillbaka och under varje samtal har de försökt få mig att ta medicin. Jag dock vägrat eftersom känt mig avtrubbad när jag provat, och har heller inte trott att det är en lösning och hållit fast vid min förklaring, och kämpat för att få någon att prata med. Jag hittade en kurator på egen hand i slutet av augusti men psykiatrin sa att jag var deras patient och han fick inte ta mig. I och med att dem vägrat mig annan vård har det varit en utdragen kamp och jag många gånger känt att jag behövt klara det själv. Jag var dock inte själv, utan polisen var på min sida. Skett flera gånger att polismän bråkat med läkare för att de inte gett mig någon vård och en polisman skrev ett brev till hälso-och sjukhusnämnden och anmälde psykiatrin.

När jag varit inlagd har vissa av de anställda i princip mobbat mig; vissa sagt att jag har var en dåligt människa som betett mig så illa mot dig, andra sagt att jag är osympatiskt och ytterligare andra uttryckt att jag är dum i huvudet som inte tar medicin. Första gångerna sa jag emot och berättade om goda gärningar jag gjort i mitt liv och sa att de inte kan bedöma mig. kommentarerna tryckte dock ner mig ännu mer, särskilt kommentarerna om dig. Sådana kommentarer gav ännu mer ångest, skuld och skam samt plågade mitt samvete.

Jag har i hela mitt liv alltid varit eller försökt vara en oegocentriskt kärleksfull och empatiskt person och då sårade jag den människa jag älskar och allra minst ville såra eller skada. Denna smärta gjorde extremt ont. Det var bland annat på grund av sådana kommentarer som jag åkte hem till dina föräldrar i Solna. Detta eftersom jag i mitt mörker och förtvivlan ville be om ursäkt och var på grund av sådana kommentarer som jag ringde dig strax innan nyår. Sista gången jag var inne, över nyår och jag frågade om fotografi på oss var det som värst. Jag fick sitta instängd och samtalen med personalen handlade nästan uteslutande om att jag var en osympatiskt människa och varje dag var personalen på mig att ta medicin för att bli en bättre person. Jag var nära att ge efter men hittade på något sätt min inre styrka och jag bestämde mig för att lita på mig själv och kämpa emot.

I mitten av januari tog mardrömmen slut. Detta med att en inre röst frågade:

“Älskar du Sandra?”
”Ja”, svarade jag,

då sa rösten:

“Slår du dig, slår du Sandra ,
Hatar du dig själv, hatar du Sandra
Försöker du döda dig, då försöker du döda Sandra,
Tar du livet av dig själv, då dödar du Sandra”.

Sedan fortsatte den;
Är du snäll mot dig själv, då är du snäll mot Sandra,
Älskar du dig själv, då älskar du Sandra.
Sandra tyckte om dig för att du var du“

Efteråt var som om mörkret försvann och ljuset återvänt. Det känns nästan som om jag vaknat ur en ond dröm och förstår knappt att det hänt. Dessvärre var ingen dröm. Men trots denna otroliga smärta som jag gått igenom skulle jag inte vilja ha det ogjort, eftersom jag lärt mig otroligt mycket om mig själv och om andra. Känns ärligt talat som om jag åldrat minst 20 år mentalt; och gått från att vara en omogen och osjälvständig pojke till en mogen och självständigt man. Enda jag ångrar är jag ringde dig så mycket och att din familj kontaktades samt att jag ringde från okänt eller andra nummer.

Jag har bland annat insett jag tidigare varit alldeles för snäll och godtrogen, och varit för hård och dum mot mig själv, att vissa människor utnyttjat mig och många lagt deras skit på mig. Snäll och godtrogen som jag var, tog jag utan att inse att inte var mitt ansvar eller och min uppgift. Och att desto mer av andra människors “skit” jag tog på mig, desto mer glömde jag bort mitt egna och att ta hand om mig själv och desto större last blir jag.

Också insett vilka människor som jag kan lita på och fått tillfälle att scrolla bort personer jag inte längre vill ha i mitt liv. Jag utöver detta förstått att jag är en starkare och finare person än vad jag tidigare trott och att min funktionsnedsättning snarare är en välsigne än en förbannelse. Jag tror nämligen inte att jag hade varit lika fin på insidan utan den.

Du berättat att du sa till din syster vid uppbrottet: ”Jag hoppades att Z såg sig själv såsom jag ser honom”. Jag äntligen insett vilken fin person jag är. Ärligt talat så känner jag mig lite som Den fula ankungen. Du vet - Den fula ankungen växte upp i tron, föreställningen, att han var ful och inte var något att ha. Tillslut förstod han att han var en vacker svan och insåg att saker som sagt om honom tidigare i livet inte stämmer. Jag känner mig som en vacker svan idag. Jag inser att tidigare personliga föreställningar och saker folk sagt om mig inte stämmer.
I och med vad min inre rösten sa har allt självhat och alla destruktiva tankar om att göra mig själv illa, eller ta livet av mig försvunnit. Jag också slutat att analysera. Min kärlek till dig alltid varit riktig. Jag skulle aldrig kunna skada, såra eller försöka döda dig. Jag kan inte eller vill inte då behandla mig själv illa som jag gjort. Jag ger idag mig själv samma kärlek som jag, i mina tankar och böner, ger dig varje dag. Numera ber jag först tre böner om/till dig - en tacksamhetsbön för jag fick lära känna dig, en bön för att du klarar motgångar under dagen och ber att du har din hälsa i behåll. Ber sen samma böner till/om mig själv.

Min familj hjälpt och stöttat mig under hela hösten. Tyvärr har de inte kunnat erbjuda det känslomässiga stöd som jag behövt och till sist mån skrikit efter; eller det kanske de har, men inte varit mottaglig på grund av besvikelsen att ingen uppmärksammade att jag mådde dåligt eller tog mina rop på hjälp i somras på allvar och att de reagerade som dem gjorde i Dalarna.

Det är på grund av att jag inte fick det stöd från min familj eller rätt vård av psykiatrin, som du och din familj kontaktades så mycket. Jag visste varje gång att det var fel men eftersom du alltid sett mig och din mor är en varm och trygg person, som kan se igenom en och som man blir lugn av att bara vara i närheten av, kontaktades ni. Det sista - att man blir lugn av Lena var också en av orsakerna till att jag åkte till Solna, ville få ett andrum och bli lite lugn av Lena.
Jag var tyvärr inte ärlig när jag var där, utan den där vara stark mentaliteten jag satte på mig när jag umgick med dig i somras slogs på och jag låtsades må bättre än vad gjorde (hälsa gärna Lena det). Varje gång du eller din familj kontaktades mådde jag dåligt. Jag visste att vi kom längre ifrån varandra varje gång, och visste att du tillslut skulle bryta kontakten. Jag ville egentligen vänta med att kontakta dig till jag mådde bättre. Tragiskt nog visste jag inte vilka andra jag skulle kunna vända mig till. Magnus sa några dagar efter att vi gjort slut att han inte ville vara min psykolog, utan min vän. Magnus nämnde att en av orsakerna till att vi inte åkte på semester var att han inte känt igen mig sista månaderna, och att han hade börjat dras sig undan. När vi sågs under hösten var alltid hans barn med och inför de kunde jag inte ta allt som tyngde mig. Adrian hade aldrig tid att ses och när vi sågs så kändes det som mina år i Luleå gjort att vi glidit ifrån varandra. Anna, min kompis och hon jag alltid kunnat prata med allt med sa tillfälligt upp kontakten i några månader eftersom jag hade varit nedstämd under en lång period. Jag försökte även kontakta andra vänner men dessa svarade inte eller hade inte tid. Jag kontaktade även en munk och mina föräldrar kontaktade en privat samtalsterapeut i slutet av september. Hon var dock så dyr att jag fick bara gå dit varannan vecka första månaden och sedan en gång i månaden. Munken var en god människa. han upplevdes dock så frälst i sin religon att han nästan var flummig och det kändes som om han läst till hur saker och ting kändes (tror inte Buddha hade hållit med honom, och tror heller inte det var så Buddha tänkt sina följare skulle ta hans budskap).

Av mina vänner är Adam den enda som funnit där hela tiden. Adam hört av sig en gång i veckan och frågat hur det är men i och med Magnus kommentar: ”jag vill inte vara din psykolog” i bakhuvudet har jag undvikit och varit försiktig med att ta tunga saker med Adrian (ville inte förlora honom också).

Parallellt med alla turer in och ut från psykiatrin har jag bearbetat mina känslor till dig och funderat på vad kärlek är.
Jag fick tidigt rådet att fokusera på dina dåliga egenskaper och dåliga sidor. Jag älskade dina dåliga egenskaper och dåliga sidor lika mycket som jag älskade dina bra egenskaper och dina bra sidor. Jag ville aldrig förändra dig, utan du var fin som du var i mina ögon, jag älskade dig för att du var du.

En vän sa: ”det var väl inte schysst att du flyttade ner till Köpenhamn.”
Jag svarade att det var din dröm, och sa man ska uppmuntra sin partner att förverkliga sina drömmar. Jag såg hur ledsen du blev 2015 när du inte kom in, och ville inte se dig så igen.
Jag höll tummarna hela året och bad att du skulle komma in 2016. Ja, jag var rädd när du flyttade till Köpenhamn (du såg det i mina ögon) för visste inte vad som skulle hända mellan oss.
Jag blev samtidigt otroligt glad för din skull. Inom mig hoppade av glädje för att du efter alla år du kämpat äntligen kommit in på din drömutbildning, arkitektprogrammet i Köpenhamn. Jag är stolt att du inte ger upp dina drömmar trots motgångar och trots negativa kommentarer som: ”ska du inte ge upp och söka en utbildning som är enklare komma in på?”. Jag hoppas du fortsätter att tro på dig själv och att du inte ge upp dina drömmar trots motgångar eller negativa kommentarer. Sandra, du är en stark och självständig kvinna, du klarar precis allt.

Andra sagt att du inte var en bra flickvän, jag höll dock aldrig med.
Folk sa: “Hon ställde inte upp när din pappa blev sjuk”
Jag svarade: “hon ställde visst upp. Hon sa att jag skulle vända mig till vänner som bodde närmare eftersom hon hade mycket i skolan. Man kan inte begära av sin partner att den ska pausa sitt eget liv, speciellt inte när vi var så långt ifrån varandra. jag hade inte heller velat att hon pausade. Detta eftersom hon då fått ännu mer plugg i skolan än vad hon redan hade.”
Folk sa: “Hon kom aldrig till Luleå”
Jag svarade: “Hon hade en egen bostad, medan jag bodde i en studentkorridor. Det var enklare att åka ner till Stockholm. Jag frågade heller aldrig om hon ville komma upp, eller bad henne komma upp.. “

Folk sa: “Hon träffade inte dina vänner”
Jag funderade en stund och svarade sen: “Vi hade nyss träffat, vi hade ett distansförhållande och vi träffades inte regelbundet, samt vi höll på att lära känna varandra. Jag var snarare naiv och stressad att hon att skulle träffa mina vänner så tidigt. Jag borde tagit lugnare och lärt känna henne först själv, då hade också kommit mer naturligt.

Folk sa: “Hon ställde inte upp för dig när du blev dålig”.
Jag funderade en stund och svarade sen: “Jag berättade aldrig hur jag mådde. Detta eftersom jag inte ansåg att det var hennes sak att lösa. Hon sa dock tidigt in i relationen att jag skulle kontakta en psykolog. Detta gjorde jag, mer kan jag inte begära”. När argument likt sista nämnt såg jag alltid i mitt inre Morwenna i Poldark som gifte sig med Whitworth för rädda Drake liv. Jag aldrig velat att du stannade hos mig bara för rädda mitt liv, utan ville/vill att det ska vara en ömsesidig relation baserad på kärlek.

Under hösten har också min kärlek till dig ifrågasatt.
Folk sagt: ”Du älskade henne för att hon var den första kvinnan som älskade dig”
Kände i mitt hjärta och svarat sen: ”Stämmer inte. Jag älskade Sandra för att hon var hon, inte för att hon var den första”.
Folk även påstått att mina känslor inte är riktiga och munken sa: “Det du känner är inte kärlek” och sa sen “att enligt Buddha är kärlek.. “. (Slutade lyssna) detta eftersom kärlek är ingen känsla man kan lära känna genom en bok, hur helig boken än må vara, utan kärlek är en känsla man lär känna först när man känner den. Och mina känslor till dig är riktiga. Det känner jag i hjärtat.

Sandra, kommer du ihåg att du sa: “Av alla killar här du mest intressant”? när vi satt på Trädgården under vår första dejt? Kommer du ihåg att du sa: “du är ett kap” till mig flera gånger under vår relation? Sandra, det var du som var ett kap. I mina ögon finns det ingen kvinna i Stockholm som är lika intressant som dig.

Jag alltid undrat vad kärlek vad och hur kärlek känns. Jag brukade be om kvällarna när jag var yngre för att en dag få uppleva sann kärlek. Nu vet jag hur det känns. När jag tittade in i dina ögon och såg hur du såg på mig, kändes din lukt och kände din kroppsvärme eller såg din ”finnletarblick” och kände hur ömtåligt du tog på mig första gången då hela jag skakade, då upplevde jag sann kärlek.

Tack för jag fick uppleva det
/Z


PS1:
Jag förväntar inte att du vill ha fortsatt kontakt. Jag hoppas däremot att denna öppenhjärtade förklaring och redogörelse av hur mitt liv varit senaste året kan revidera din bild av mig. Jag hoppas att det kan ge dig en förklaring och en förståelse för varför jag kontaktade dig och din familj så mycket efter uppbrottet. Jag hoppas också du förstår att jag försökte få hjälp för att du inte skulle känna dig som/ bli min livboj. Jag ville vara din pojkvän. Jag är inte dum i huvudet som somliga inom psykiatrin tror, utan en intelligent och en klarsynt människa.

PS2:
Jag hoppas att du en dag kommer ihåg mig som den varma och omtänksamma killen jag var. Jag hoppas även du kommer ihåg allt roligt vi gjort och alla gånger jag fått dig att skratta under åren. Jag skrattar ibland åt din min, när jag kom hem till dig med stor valnötslimpa. Jag skrattar också åt historien när jag försökte få Viagra utskrivet och läkaren frågade: “hur länge har du varit branschen” och jag svarade “jag är ny i branschen” och han i sin tur svarade med ett leende: ”ibland tar en tid att bli varm i kläderna och för att komma in branschen”. Jag hoppas också du kommer ihåg alla fina stunder vi fick. Jag kommer särskilt ihåg vår resa till Svartsjön och minns med värme våra promenader på Skogskyrkogården. Den finaste stunden i mitt liv kommer alltid att vara när du kom upp från Skanstulls station och du kom in i mitt liv. Mitt hjärta sa under kvällen: ”den här kvinnan ska du vara rädd om, för den här kvinnan kommer jag att älska”

Författare:

Publicerat

Dela: