Ett emaljöga i handen

ETT EMALJÖGA I HANDEN
Novell av Inger Malm


[email protected]
Poliskonstapel Jim Crawford steg ur bilen och rätade till sin uniformsjacka. Kollegan Bill Harrington ställde sig bredvid honom på trottoaren och tände en cigarett. Han blåste ut ett rökmoln och granskade med en surmulen blick de storslagna villorna i stadsdelen Oakdale. Brittsommaren lyste med all sin prakt. Oktoberdagen var lagom varm och behaglig.
– Helvete, vad somliga bor flott och vräkigt, sade han med ett stänk av sarkasm i rösten.
- Förvisso, instämde Crawford men det hjälper inte hur mycket prylar och pengar man än har så dör man trots allt till slut ändå.
De två poliserna började sakta ta sig upp för en lång bred trappa som ledde till en tung ekport med färgade bågformade glasrutor. Den enorma villan var från slutet av förra seklet och byggd av mörkrött tegel. Trots att både hus och trädgård nu tydligt visade tecken på förfall kunde man se att detta en gång varit en mycket praktfull rikemansbostad. Den glänsande dörrskylten i mässing lät det bli känt att här bodde Charles Edgar Coldwell.
Crawford satte pekfingret på dörrklockan och efter en kort stund öppnades porten av en gammal färgad kvinna klädd i urblekt blommig bomullsklänning och en tunnsliten kofta. Hennes ansikte var magert och ögonen visade spår efter tårar. De spagettismala benen täcktes av korvade bruna strumpor och fötterna var instuckna i nötta mönstrade filttofflor.
– Fy fan, tänkte Harrington. Kärringen ser ut som om hon var piga hos självaste Greve Dracula.
– Kom in, sade kvinnan med skrovlig entonig röst. Miss sitter därinne i stora rummet. Jag har inte rört något. Det var så jag fann henne när jag skulle hämta tebrickan för en halvtimma sedan. Jag heter Bessie White och är hemhjälp i huset
Poliserna gick igenom en lång och bred möblerad hall som slutade i ett stort rum. Luften kändes tung att andas och de kunde ana att dammet låg i drivor på de tjocka heltäckningsmattorna. Det skumma dagsljuset var irriterande. Efter en stund vande sig dock ögonen vid halvmörkret och männen kunde se sig omkring i rummet som var inrett med tunga mörka möbler, massor prydnadssaker och konstverk på väggarna. Crawford blev fängslad av allt det fina som fanns därinne. Lite försiktigt lade han handen på en hög urna av porslin som stod intill en flera meter hög palm.
- Den här jävla prylen är nog inte köpt på Woolworth lågprisbutik, tänkte han och tvingade fram ett surt leende.

– Hon sitter där framme vid fönstret, sade hemhjälpen och pekade på en djup läderfåtölj. Miss Janice tyckte om att sitta där och se ut över parken. I alla år som jag har varit här tillbringade hon varje eftermiddag framför det fönstret. Ofta grät hon i smyg när hon trodde att jag inte såg henne.
Crawford gick sakta fram till fåtöljen. Han frös inombords vid åsynen av den gamla kvinnan som satt hopsjunken och med huvudet lutat mot höger skuldra. Det kritvita håret liknade fröna på en utblommad maskros och ansiktet påminde om ett skrumpet äpple. Ögonen var vidöppna och stirrade rakt in i döden. Ena handen hängde slappt utmed kroppen och liknade en tunn fågelklo och den andra var hårt knuten och låg över skötet. Försiktigt lade han sin hand över den dödas ansikte och slöt hennes ögon.
Det dröjde en stund innan poliserna kunde ringa efter läkare och ambulans. Visst hade de upplevt detta massor av gånger men varje nytt dödsfall av ensamma gamla blev en ny chock. Harrington som var yngst var den som påverkades starkast. Han var också den som tänkte mest och ofta funderade över det som funnits före döden. Vad hade personen haft för livsöde. Denna kvinna måste ju en gång ha varit ung som han, skrattat, älskat, gråtit och haft drömmar om livet.
Crawford och Harrington hann inte tänka vidare. Läkaren som skulle dödsförklara kvinnan var snabbt på plats tillsammans med de båda likbärarna. Undersökningen av den döda utfördes rutinmässigt och effektivt. Den unge doktorn noterade följande i sin rapport:
" Miss Jancie Coldwell - Nr 10 Oakwood Place - Född den 10:e juni 1900. Avled kl 14.30 den 15:e oktober 1975"
Så kom det makabra ögonblicket när likbärarna tog fram den svarta plastsäcken. Flyttningen av kroppen vållade inga besvär ty kvinnan var ännu inte stel. Just som männen var på väg att stoppa liket i säcken kom Crawford att tänka på den knutna handen. Det verkade som om den döda höll något i den. Eftersom han var polis hade han ju all rätt att undersöka. Försiktigt bände han upp kvinnans fingrar. Till sin förvåning fann han ett emaljöga med stor mörkbrun pupill som låg inuti hennes handflata.
– Vilken grej, mumlade han. En gammal kvinna som dör med ett emaljöga i handen. Tänk så mycket underligt man får uppleva när man jobbar inom polisen. Han lade ifrån sig föremålet på soffbordet.
Snart var uppdraget vid Oakwood Place slut och poliserna lämnade huset och den skärrade hemhjälpen Bessie.
– Fan så ruskigt, sade Crawford till sin kollega. Varför höll den gamla kvinnan ett emaljöga hårt slutet i handen när hon dog. Vem hade burit det? Vad betydde det för henne?
Svaren på dessa frågor skulle polisman Crawford aldrig få.
------------------
Avdelning 2

Solen sken från en klarblå himmel och fåglarna höll konsert i parken. Det var påskaftons morgon och året 1937. Miss Janice Coldwell satt framför den stora spegeln och kammade till de platta ondulerade vågorna i sitt mörka hår. Den guldfärgade kammen följde mjukt varje hårstrå och med vänstra handen plattade hon till den strama frisyren. Hon kände sig lättare till sinnes än hon gjort under många månader då hon tvingats bära de mörka och trista sorgekläderna. Hur mycket hon än sörjde så visste hon att svarta kläder aldrig skulle ge henne föräldrarna tillbaka. Båtolyckan hade kommit som en fruktansvärd chock. Så småningom hade hon fått acceptera att de var döda och att hon nu var ensam. Ensam i detta stora hus som var den enda plats där hon kände sig trygg där skulle hon nu bo och försöka leva vidare.
------------------------
Industripampen Charles Caldwell hade skapat sig en ansenlig förmögenhet. Janice var det enda barnet. Dottern hade dock aldrig varit intresserad av faderns affärer eller av hans pengar. Hon hade alltid gått sina egna vägar. En drömmare hade hon varit och ofta sökt sig till kyrka och religion. Eftersom hon var en förmögen familjeflicka hade det naturligtvis funnits uppvaktande kavaljerer men hon visade sällan något större intresse för de unga männen. Elaka tungor i staden talade ibland om henne som Coldwells halvtokiga dotter som spelade piano och drömde bort sitt liv genom att läsa franska kärleksromaner.
Ingen kunde väl påstå att Janice Coldwell var vacker men hon var stilfull och alltid moderiktigt klädd. Den långa slanka kroppen och det vackra mörka håret gjorde att man lade märke till henne. Hon skred nedför Avenyn likt en drottning, rak i ryggen och med lätt vaggande höfter. En sommar viskades det om att hon hade ett romantiskt äventyr med en frikyrkopredikant från New York. Ingen i staden visste om detta endast var ett rykte eller om Miss Janice verkligen haft ett förhållande med den unge prästen. Innan man det året gjorde i ordning pumpan inför Halloween var predikanten försvunnen från Oakdale.

Åren gick och Janice levde sitt frökenliv. Trots att hon med familjens pengar hade alla möjligheter att resa och uppleva världen utanför hemmet stannade hon kvar i hemstaden. De årliga semesterresorna till villan i Florida, en höstmånad i New England och ibland någon teaterresa till New York var allt. Miss Janice Coldwell blev så småningom en ensam och inbunden ungmö. Den enda som verkligen kände henne var skolkamraten och trogna väninnan Sylvia Mead. De hade umgåtts regelbundet sedan skoltiden och de delade också intresset för kyrkan och religionen.
---------
Lätt klädd i en blommig muslinklänning lämnade Janice sovrummet och gick ned för den breda mattbeklädda trappan. Hon styrde stegen till det stora rummet i undervåningen, det som familjen alltid kallat för blomsterrummet. Gardinerna var fråndragna och solen lyste in på de höga kinesiska urnorna vid den öppna spisen. Gnistrande kristallvaser var fyllda medfärgglatt påskris och friska tulpaner. Hemhjälpen Bessie hade äntligen lärt sig hur Janice ville ha sitt hem. Allt skulle bibehållas som det varit när föräldrarna levde. Ingenting fick ändras. Känslan av deras närvaro skulle alltid finnas kvar.
Janice tände en cigarett och slog sig ner i fåtöljen framför fönstret med utsikt mot parken. Hon hade nu övertagit pappas läderfåtölj och det var i denna stol hon numera tillbringade många av dagens timmar. Den utsirade förgyllda klockan över rokokobyrån slog tio slag och strax skulle Bessie komma in med tebrickan.
– Oh Gud, dessa fördömda helgaftnar, suckade hon. Varför måste jag genomlida dem i vaket tillstånd. Om jag bara orkade bryta detta traditionellt inrutade mönster. Alltid är det samma trista rutin. Den traditionella påskmiddagen med Sylvia och sedan var det besöket i kyrkan vid midnatt.

Janice lämnade fåtöljen och ställde sig ute på altanen. Hon njöt för första gången på länge av det vackra vårvädret. Magnolian vin grinden var redan utslagen. Drivor av tulpaner och påskliljor prydde parkens rabatter. Borta vid vattenkonsten lekte två unga flickor med ett par ivrigt hoppande pudlar. Det värmde i hjärtat och hon kände ett trängande behov av att komma ut ur huset. Ut ifrån denna mörka boning där hon frivilligt hade stängt in sig i så många månader. Nu behövde hon komma ut, det vackra vårvädret lockade.
Hon valde ut ett par passande skor och en tunn sommarjacka ur garderoben. En lång stund granskade hon sin bild i den stora spegeln. Hon tyckte inte om vad hon såg. Det var en medelålders kvinna med bleka kinder och blå skuggor under ögonen. Med tunga steg lämnade hon huset och gick sakta ner för de arton trappstegen som ledde till trädgårdsgången. Med solen i ansiktet fortsatte hon ut i den vackert grönskande allén. Det var först när hon stod på trottoaren och såg sitt hem från utsidan som hon upptäckte att trädgården såg vanskött ut när hon jämförde den med grannarnas välansade gräsmattor och ordentligt ordnade blomrabatter. Hon kände ett sting i hjärtat och förstod att hon snart måste börja leva igen. Sorgen fick inte längre styra hennes liv.

Det underbara vårvädret gjorde Janice lättare till sinnes och hon började gå gatan fram till Avenyn. Hon stannade upp vid skyltfönstren och beundrade de nya moderna kläderna och hon köpte till och med en glasstrut vid kiosken intill Grand Cinema. Livslusten återvände långsamt och hon började så smått planera för kvällens middag med Sylvia. Kanske hon till och med skulle baka en arrak fruktkaka till Cherryn som alltid serverades frampå kvällen. Nu ville hon faktiskt göra allt för att påskaftonen detta år skulle bli lite annorlunda. Hon var tvungen att bryta ner den tunga malande tristessen.
Plötsligt befann hon sig framför stadens lilla teater. Intresserat läste hon på de stora färggranna affischerna intill entrén:
" Varieté Domino gästar Oakdale under fjorton dagar. Föreställning varje afton kl 20.00. Gästartist den fantastiske Frank Spirelli med den talande dockan Roberto".
Janice stod länge och lät ögonen vila vid den lockande texten. En idé föddes. Ja, varför inte. Visst skulle det vara spännande. Sylvia skulle bli glad och överraskad, det visste hon. Med lätta steg gick hon fram till kassan för att köpa två biljetter till kvällens föreställning. Damen innanför glasrutan log igenkännande och sade att det fanns två platser kvar på första raden. Det var ju fullsatt i salongen varje kväll. Italienaren Franco Spirelli skulle ju vara helt fantastisk berättade hon i kassan.
Janice betalade och lade biljetterna i handväskan. Förväntansfull och med snabba steg begav hon sig hemåt för att förbereda påskaftonens middag.
---------------
En halv timma innan föreställningens början var de båda väninnorna på teatern. De satt i sina bänkar ivrigt viskande och väntande. Den gamla ridån som Janice kände så väl hängde framför scenen bredveckad och mörkröd. Staden hade ingen egen teatergrupp men flera gånger om året gavs pjäser av turnerande teatersällskap. Ofta var det stora kända skådespelare som hade huvudrollerna i pjäserna som spelades där. Både Janice och Sylvia hade alltid varit stadiga besökare på Plaza Theatre.
Så plötsligt kom tystnaden och salongen lades i mörker. Scenbelysningen tändes. En liten orkester spelade en välbekant marsch och strax kom en lång gänglig man in och jonglerade med stavar och ringar. Efter honom uppträdde en liten korpulent dam i balettkostym och gjorde en parodi på ett solo ur Svansjön.
Janice njöt och skrattade. Hon applåderade med entusiasm de olika akterna som avlöste varandra i snabbt tempo. Och så alldeles för snart var första avdelningen slut. Väninnorna läskade sig i pausen med Coke och Hot Dogs med rostat bröd.
- Vilken stålande idé Janice, sade Sylvia och kramade om sin väninna. Det var den bästa påskafton jag upplevt på länge. Och så roligt att du äntligen kommit dig för att bryta isoleringen i hemmet.
Med ett brett leende på läpparna återvände de till salongen. Janice läste i programmet. Först skulle en akrobattrupp uppträda och därefter en clownakt. Den fantastiske Frank Spirelli skulle avsluta föreställningen med sin talande docka.
Så hade stunden äntligen kommit. Ridån halades upp. Det blev dödstyst i salongen under några ögonblick. Orkestern började spela en vacker italiensk sång. Scenen var höljd i ett magiskt blåaktigt ljus och på en hög stol i fonden satt Franco Spirelli med sin docka i knäet. Den var klädd i vida byxor och röd bulkig tröja. På huvudet hade den en lustig liten hatt. Frank Spirelli höjde ena handen till hälsning och bugade sig artigt mot publiken. Han var klädd i strikt mörk kostym och det kolsvarta håret låg prydligt slätkammat över hjässan. Med mjuk röst sade han:
– Mina damer och herrar, jag känner mig hedrad att så många kommit för att besöka mig i kväll. Min lille vän Roberto och jag skall nu underhålla er en stund.
Så började en fantastisk föreställning. Frank Spirelli var så skicklig att publiken kunde svära på att den lilla dockan var levande. Janice satt som förtrollad i sin bänk. Aldrig i hela sitt liv hade hon sett en så vacker man som Frank Spirelli. Han talade till dockan med en smekande sammetslen röst och när han höjde huvudet kunde hon klart se hans djupa mörkbruna ögon. Buktalarakten var lång och mycket underhållande men mest satt Janice och iakttog den undersköne italienaren. Alla de kvickheter som utväxlades mellan dockan Roberto och Frank Spirelli betydde ingenting för henne. Hon drömde om hur denne man såg ut bakom scenen, hur han levde och hur gammal han var. Kanske skulle hon möta honom en dag om hon tog en promenad i parken. Varitén skulle ju stanna i hela fjorton dagar.
Akten var slut. Frank Spirelli och dockan bugade djupt och tackade för de stormande applåderna. Det blå ljuset tonades ner och ridån sänktes. Så var det magiska ögonblicket över och förtrollningen bruten.
---------------
Hemkommen från midnattsmässan på påskaftonen var Janice på strålande humör. Hon hällde genast upp ett stort glas sherry. Detta hände inte ofta men denna kväll ansåg hon det vara på sin plats. Den vackre italienarens bild hade fastnat på näthinnan. Så snart hon slöt ögonen fanns han där. Han log och talade med den underbara rösten. Hon upplevde stunden där inne på teatern om och om igen. Hur skulle hon någonsin kunna somna denna natt.
------------
Påskdagen blev regnig och sval. En sådan dag som man helst tillbringar inomhus. Janice kunde inte få någon ro i kroppen. Hon måste finna på något sätt att än en gång få se den fantastiske mannen. Klädd i regnkappa och stövlar lämnade hon huset strax efter lunch. Det var otrevligt ute och regnet piskade henne i ansiktet. Hon var rädd att någon skulle se henne och undra varför hon tog en promenad i detta okristliga ruskväder. Det fanns alltid folk som roade sig med skvaller i staden och Janice hade alltid varit ett tacksamt skvallerobjekt.
Efter en stunds planlöst irrande på smågatorna styrde hon stegen till Avenyn och teatern. Allt verkade tomt och öde och hon stannade till för att titta på de bilder som satt uppe i skyltskåpen. Jodå, där satt han med sin docka och log mot publiken. Bilden var inte så stor och hon satte diskret på sig läsglasögonen för att kunna se bättre. Fotot var nog inte av nyaste datum ty han verkade lite yngre och frisyren var annorlunda.
Blöt och olustig återvände hon hem. Hon måste duscha och klä om för att gå på middagsbjudning hos familjens advokat. Viljelöst kröp hon i den mörkblå dräkten och stack fötterna i ett par svarta finskor. Detta skulle bli en av dessa oändligt tråkiga kvällar som hon tvingades genomlida därför att hennes namn råkade vara Coldwell. Hur gärna skulle hon inte hellre velat besöka teatern för att än en gång få vara nära Frank Spirelli.
-----------------

Under tre kvällar besökte Janice varietén och anlände först efter pausen. De övriga artistnumren saknade nu intresse. Det var endast dessa underbara ögonblick när Frank Spirelli var på scenen som hon ville återuppleva. Han hade blivit ett gift i kroppen. Inte ens under natten kunde hon befria sig från bilden av den mystiske mannen. Visst borde hon väl ha berättat för Sylvia men hon skämdes inför väninnan. Kanske hon rentav höll på att bli galen. Ensamheten och sorgen efter föräldrarna hade varit nära att knäcka henne psykiskt. Till skillnad från väninnan hade hon inget arbete att gå till. Janice hade aldrig arbetat. Det var ju meningen att hon skulle gifta sig med en man från en rik familj. Bli mor och en hustru som levde efter de allmänna spelreglerna i penningsocieteten. Nu var allt detta för sent ty vem trånade efter en halvgammal ungmö förutom någon olycklig själ som var på ruinens brant och behövde pengar.
--------------
Janice satt vid skrivbordet i pappas arbetsrum och författade ett brev. Det var av allra högsta betydelse hur det formulerades. Ett kort telefonsamtal till teatern och hon hade fått veta på vilket hotell artisterna var inkvarterade. Det hade ju inte varit ovanligt att bjuda hem både teaterfolk och kända sångare på den tiden föräldrarna levde. Många av tidens stora personligheter hade skrivit sina namn i familjens gästbok. Mamma Jenny hade varit mycket aktiv i stadens kulturliv. Visst skulle Janice utan vidare kunna skriva ett brev till Frank Spirelli och bjuda hem honom på te eller en lunch. Så enkelt allting var när hon tänkte lugnt och sansat. Hon formulerade sitt brev formellt och artigt. Talade om att hon uppskattade hans buktalarakt mycket och inbjöd honom till sin bostad på en dag och tid som han själv bestämde. Hemhjälpen Bessie fick gå till hotellet med brevet.

Dagarna som följde blev en ändlös pina. Varje litet knäpp i huset fick Janice att rycka till. Varje gång det ringde rusade hon fram till telefonen i hopp om att det var Frank Spirelli. När brevbäraren kom skyndade hon till dörren och slet breven ur hans hand. Dagarna rann iväg och snart var tiden inne för varitétruppen att lämna Oakdale. Inget svar hade kommit. Janice var förtvivlad och skämdes över att ha gjort bort sig så grundligt. Tänk om någon i staden fick reda på vad hon tagit sig till. Hon visste att skvallret skulle fara som en löpeld från mun till mun. Förhoppningsvis var Bessie den enda som visste att ett brev skickats till Hotel Warrick. Hon var lojal och på henne kunde Janice förhoppningsvis lita.Värre hade det varit om hon anförtrott sig åt Sylvia. Trots att de varit vänner så länge visste hon att väninnan hade svårt att behålla en hemlighet. Om någon skulle få veta vad hon tagit sig till kunde hon aldrig visa sig på stadens gator mer. Hon skulle bli utskrattad.

Så kom lördagen. Den näst sista dagen för den gästande varitétruppens uppehåll i Oakdale. Janice förstod nu att hon aldrig skulle få träffa Frank Spirelli. Det hade varit ett dumt försök och bilden av den sköne italienaren började långsamt blekna. Hon beslöt att återgå till vardagen som den varit innan hon sett Frank Spirelli. En liten bunt resebroschyrer låg på skrivbordet och hon ögnade hastigt igenom dem. Det var hög tid att börja planera för sommarens resor. Hon hade definitivt fattat ett beslut. Kanske skulle hon åka till Italien denna säsong och även ta en tripp till Grekland. Världen låg faktiskt därute och väntade på henne bara hon tordes kliva över tröskeln och stiga ut i solljuset.
Just som hon höll på att vattna växterna i stora rummet hörde hon dörrklockan ringa. Bessie gick till dörren. Efter en stund kom hon tillbaka och överlämnade ett litet blått kuvert på vilket Janice´s namn var skrivet med vacker sirlig handstil.
– Det står en man vid dörren, sade Bessie. Han vill ha ett svar.
Janice slet upp kuvertet och började läsa de prydligt skrivna raderna:
" Bästa Miss Janice. Jag är djupt tacksam för er inbjudan och era vackra ord om min akt. Tyvärr går jag aldrig på besök och tar heller inte emot några. Det beror på att mitt yrke kräver det. Men Kära Miss Janice, ni kommer att bli ett undantag. Vill ni komma till teatern klockan två i eftermiddag så skall jag göra en privat liten föreställning för er i ett av rummen bakom scenen. Ni måste dock lova att följa de regler som min assistent kräver. Emotser ert svar. Med en vänlig hälsning. Frank Spirelli".
Janice kände att hjärtat slog volter i bröstet och hon måste lugna sig med ett glas sherry. Hon svarade och tackade ja till inbjudan.
---------------

Klädd i den rosafärgade linnedräkten och en lustig liten stråhatt på hjässan skyndade Janice till teatern när eftermiddagen kom. Stegen var lätta och hon märkte inte att de trånga vita skorna klämde på lilltårna. Milda makter, hon skulle få träffa honom. Hennes hjärta slog volter i bröstet och hon var ostadig på benen. Hon var ju medveten om att det endast skulle bli en kort stund men hon visste att minnet av honom skulle finnas kvar hos henne länge. Hon kunde inte förklara varför hon blivit så påverkad av denne vackre man. Han hade blivit som ett gift i kroppen och bilden av hans ansikte fanns med henne både natt och dag.

En grupp människor stod framför biljettkassan för att försäkra sig om en plats till tre-föreställningen. Janice såg sig villrådigt omkring och undrade var hon skulle ta vägen. Vad skulle nu hända? Hon gick in i foajén och ställde sig intill fontänen. Hon var mycket nervös och höll krampaktigt om den vita handväskan.
- Miss Coldwell, frågade en lång mager man med svart skäggstubb?
Janice vände sig om och nickade mot mannen.
– Vill ni vara vänlig och komma med mej sade han och lotsade henne längs en smal korridor. De stannade framför en tung svart dörr.
- Finns Mr Spirelli därinne undrade Janice och lade ivrigt handen på dörrhandtaget.
– Ja, sade mannen. Men, ni måste förstå att en stor artist som Frank Spirelli inte kan avslöja sin hemlighet med akten. Varitén är vårt levebröd och utan den har vi ingenting. Ni har väl aldrig hört talas om en trollkarl som visar hur han sågar sin dam i två hälfter?
- Neeej, sade Janice och skakade på huvudet.
Det finns en stol innanför dörren och på den måste ni sitta under hela besöket. Detta måste ni lova att respektera Miss Coldwell. Ni är privilegierad. Ingen har någonsin förut fått besöka Frank Spirelli utanför scenen.

Rummet var halvmörkt och mannen med skägget förde henne till den väntande stolen. Janice försökte se sig omkring men allt hon kunde upptäcka var ett par tunga soffor och några teaterstolar. Längst bak i rummet var någonting uppställt. Det såg ut som ett klädbylte slängts över en stol. En kvalmig lukt av rök och damm avslöjade att rummet sällan användes och att det saknade ordentlig ventilation.
- Välkommen, Miss Janice. Jag är smickrad över att ni besöker mej.
Janice ryckte till. Rösten kom borta från klädbyltet. Det var Frank Spirellis röst. Milda makter han fanns redan i rummet.
- Om ni sitter kvar på er stol så skall jag ordna med ljus.
En liten lampa tändes och bakre delen av rummet lystes upp. Det var inte samma magiska blå sken som inne på scenen men ändå ett milt och behagligt ljus. Hon såg honom klart och tydligt där han satt på sin stol och med dockan Roberto i knäet. Han bugade artigt för henne och höjde handen till hälsning. Roberto sparkade ivrigt med benen.
– Så vacker ni är i dag. Den rosa dräkten klär er Miss Janice. Sade Frank Spirelli med sin sammetslena röst. Jag har lagt märke till er på flera av föreställningarna under den gångna veckan. Har jag fel om jag inbillar mej att ni kommit för min skull?
- Oh nej Mr Spirelli. Jag tycker ni är helt underbar sade Janice och kippade efter andan. Er akt är så levande. Ni måste vara fantastiskt skicklig. Jag är så tacksam att jag fick komma.
Nu började dockan Roberto spruta ut kvickheter medan han rullade med ögonen och grimaserade med ansiktet. Spirelli försökte lugna honom genom att lägga handen över hans mun men han fortsatte att babbla ivrigt sparkande med benen. När Frank Spirelli stoppat det sprutande ordflödet började han tala till Janice med den mjuka suggestiva rösten.
- Miss Janice, om det hade varit möjligt skulle jag velat resa med er till Italien. Vi skulle tillsammans besöka alla de vackra platserna och åka båt från Neapel till Capri. Vet ni om att månskenet är speciellt vackert om man ser det från Capris stränder? Kanske vi skulle vandra bland ruinerna i Pompeji och besöka operan i Neapel. Där är så vackert Miss Janice. Jag är född i en liten by utanför Neapel och längtar alltid tillbaka till min hemtrakt. Känner ni Italien?
- Oh nej, Mr Spirelli. Jag har aldrig varit där men jag älskar italiensk musik.
Nu började även Janice tala och berätta om sig själv. Spänningen släppte. De talade med varandra som om de varit gamla vänner. Han berättade om platser han besökt som artist och hon om den djupa sorgen efter föräldrarna. Janice var het om kinderna och hjärtat klappade vilt i bröstet. Gud, så vacker han var och så bildad. Han var sannolikt en riktig gentleman. Tänk att detta underbara kunde hända henne. Nu skulle väninnan Sylvia se henne. Hon önskade att stunden i det svagt upplysta rummet aldrig skulle ta slut när hon plötsligt hörde Frank Spirelli säga:
– Ja Miss Janice, nu är vårt möte tyvärr slut. Det har varit underbart att träffa er. Ni har gjort mig mycket glad. Min föreställning skall snart börja och jag måste förbereda mej. Hoppas att ni ursäktar. Det här ögonblicket skall jag aldrig glömma.
Det snurrade för ögonen och Janice kunde knappt tänka en klar tanke. Om hon bara finge en liten stund till. Hon skulle så gärna vilja gå fram och tacka honom och röra vid honom. Mannen där på stolen hade totalt förhäxat henne. Hon visste nästan inte vad som hände omkring henne. Plötsligt blev hon fruktansvärt irriterad på den anskrämligt fule lille dockan Roberto som fortfarande sparkade med benen och rullade med ögonen. Hon ville skrika ut till Frank Spirelli att kasta ifrån sig dockan och bara ägna sig åt henne den lilla stund som fanns kvar av deras möte. Plöstligt kändes rummet kvavt och hon hade svårt att andas. Under bråkdelen av en sekund hade hon rest sig upp och började gå mot mannen på stolen. Allt hände så rasande fort. Hon hörde ett fruktansvärt vrål och den lilla dockan hoppade ner från Frank Spirellis knä. På korta och krumma ben sprang den över golvet och försvann genom en sidodörr. På golvet nedanför stolen låg den vackre Frank Spirelli stel och livlös som en pinne. Janice stannade några meter framför stolen och satte händerna för ansiktet. Hon ville skrika ut men kunde inte. Chocken var för häftig. Stel av skräck stod hon kvar några ögonblick innan hon med hjärtat i halsgropen rusade mot dörren. I samma ögonblick som hon lade handen på dörrhandtaget upptäckte hon ett litet glänsande föremål som låg intill henne högra sko. Helt instinktivt böjde hon sej ner, tog upp det och stoppade det i fickan. Som i en dimma rusade hon blint ut ur lokalen.
Med tårarna rinnande nedför de bleka kinderna skyndade hon upp för Anvenyn. Hon måste snabbt komma hem. På näthinnan fanns bilden av den anskrämliga dockan som sprungit över golvet. Så vedervärdigt ful hade den varit att hon velat kräkas.
Äntligen hemma letade hon i fickan efter nyckeln till ytterdörren och fann det lilla föremål som hon hittat på golvet. Hon höll upp det mot solljuset.
Det var ett emaljöga med stor brun pupill

Inger Malm
www.malms.info

Författare:

Publicerat

Dela: