Ett förfalskat får

Det fanns ett får i vargakläder en gång, han hette Dennis och han hade blivit något som han kanske egentligen inte riktigt var. Först var han ett riktigt får som tyckte att livet var fantastiskt, sedan träffade han på andra får, fast dem var inte får egentligen, dom bara låtsades, dom behövde ett äkta får för att hjälpa dom att bli sig själva igen, till vargar. Och Dennis han tyckte om dem allesammans, han gav bort all sin tillit och all kraft han hade när dem alla behövde den, och när Dennis naiva lilla existens hade gjort sitt stod han ensam kvar, svagare än tidigare, med mindre tillit att ge och med en livsglädje som förbytts till en kall och hård cynism. Det fanns aldrig några mellanting för lilla Dennis, det var alltid allt eller inget, och med alla dessa får som sugit ur hans krafter för deras egen del blev det bara svårare och svårare för Dennis att tro på vad som var sant runtom honom, av alla får han mött var det dem han lagt ner så mycket av sig själv på som visade sig vara vargar, hungriga och trötta efter att de själva kanske blivit lurade av livet självt. Dennis är trött nu, han har ett får som han så fruktansvärt mycket vill ska vara det sista han delar med sig själv till. Dennis orkar inte mista det sista han har kvar av sitt bräckliga lilla fårhjärta, det skulle det aldrig klara av. Dennis vet också att inget av det här, att inget av hans beteende eller mörka tankar egentligen är hans fel, att det är konsekvenser av livet, slump och andra får, men Dennis kan inte finna någon tröst i det. Dennis har lättare att mantla på sig det som är dåligt, har lättare för att det finns en sådan enkelhet i martyrisering, Dennis brukar alltid ge upp när saker blir för krävande, men den här gången vill han inte det. Den här gången vill han slita, hitta tillbaka till sin rätta päls, till sitt rätta jag och all den glädje och lycka som han känt före saker började gå fel, före han så lättvindligt gav bort sitt hjärta, sin tilltro och så många bitar av sig själv till de som inte var intresserade av att bruka det på rätt sätt. Dennis vill gråta men han kan inte för han är rädd att det aldrig ska ta slut då, han är rädd för att han ska bli ensam när han verkligen behöver något, när han verkligen behöver det får som står vid hans sida nu. Dennis är trött nu, han vill att mörkret ska lätta, han vill se solen bakom molnen och känna doften av liv och han vill sluta vara destruktiv, för sig själv och de andra bredvid honom. Dennis vill bara sluta upp nu, andas in och starta om, Dennis måste bestämma sig vad som är viktigast, livet som rinner förbi allt mörker som han tänker på, eller ensamhetens nätter med ömkan och klagan. Dennis vet vad han vill ha, nu ska han bara göra det.

Skriven av: Stefan Ek