Ett gammalt vrak

Egenvärde,tänkte hon där hon satt med sin rykande heta kaffekopp på ett av de trevliga fiken som ännu inte gått över till Delicato utan erbjöd nybakat kaffebröd,lunchmenyer med pajer,sallad och annat smått och gott. Inte lika vanligt nuförtiden,många sorters kaffe dock men sämre hade det blivit med gammaldags kondis. Egenvärde tänkte hon igen. Finns det egentligen något sådant?.När det hade varit en dag kvar till pensionen hade frågorna/påståendena haglat över henne i personalrummet som -Vad ska du nu hitta på att göra? Hon hade tänkt men inte svarat(hur svårt kan det vara att hitta på någonting annat än att slita för brödfödan dag ut och dag in?). - Du kan väl komma och jobba lite extra ändå? Nu ska du väl sova lääänge om mornarna. Utbjuden och firad hade hon i alla fall blivit.De hade firat henne på bästa sätt som sig bör med restaurangbesök och presenter. Att hitta på annat att göra än att vårda sig om andra dygnet runt och att stjäla till sig egen tid,mest om nätterna hade blivit en vana.Utan några som helst luckor i kalendern hade hon som en tjuv om natten vårdat sig om det där andra som fick henne att bry sig om sitt egna en stund,trots tröttheten dagen efter.. Att vara kvinna var att bry sig om andras behov,lyssna och begrunda dygnet runt tycktes det.Social kompetens var nog bra om man fick vara lite asocial ibland(för hennes del mest om natten). När man någon gång talade om sin "egentid" på arbetet handlade det mest om olika resmål och vart man skulle åka på sin semester. Visst,resor i all ära men själv tänkte hon mest på att någon gång få den där tiden till reflektion och eftertanke. Att få måla tavlor,skriva och sist men inte minst att i sin ensamhet få tänka/reflektera över återstoden av livet. Ordet pensionär väckte tankar kring spanska andelslägenheter,rödvin och pensionärsutflykter som nyfiken i en strut resor (ett gäng pensionärer som åker buss till okänt resmål,därav namnet).Att utnyttja allehanda pensionärsrabatter var också en association som slog henne. Inte så konstigt med tanke på den egna usla pensionen. Allra värst var väl tankarna kring åldrande,sjukdom ovh död,även detta med att själv bli vårdad och inte själv vara den som vårdar gav rysningar utmed ryggraden. Hon tyckte helt enkelt själva ordet pensionär skrämde och osade pissiga kalsonger,rullatorer och att bli betraktad som mindre vetande. Förbannad blev hon över ett samhälle som tycktes marginalisera alla som inte längre kunde utnyttjas,unga som gamla. En gång hade hon samspråkat med en ung kvinna i blomning eller snarare en vissen ledsen ung kvinna som delgav henne sina tankar. -Kan inte folk tala om annat än arbete? Är det en typisk svensk företeelse eller?. Så fort den unga kvinnan lyckats skaffa sig något tillfälligt påhugg mellan perioder av arbetslöshet och psykisk instabilitet så kom genast följdfrågor som. Vad ska du göra sedan,utbilda dig till,göra karriär inom och så vidare och som slutkläm alltid detta - Du som är så intelligent! Ingen frågade någonsin -Hur mår du?. Ingen tycktes vilja diskutera böcker,filmer eller livet utanför arbetsliv och karriär,annars hade hon kunnat bidra med sin allmänbildning och kunnande men som hon till slut frågade sig. -Har människan inget egenvärde? Vilka är då de så kallade vraken vi har omkring oss tänkte hon argsint och var tvungen att hämta en tredje kopp kaffe för att stilla sitt sinne. Vraken,de vi väljer att marginalisera. De arbetssökande,unga med psykisk ohälsa,pensionärerna som envisas med att ge kloka råd. Barnen som tillåts fostra varandra medan föräldrarna måste slita med tredubbla jobb och dåliga inkomster.Unga gangsters i förorterna. Hon drar sin nyinköpta sjal tätare kring axlarna men fryser ändå. Vindarna blåser kallt i dagens samhälle.Isande kalla är tankarna hon väver. Nya tider,men nu som då måste det viktigaste ändå vara att visa empati och värme. Lätt att säga kanske , svårare i praktiken men det är så tankarna går. Kaffet kallnar och det är snart dags att röra på sig. - Att lyssna på allas livserfarenheter borde skattas högre än statusjakt och marginalisering.Hon märker att hon talat för sig själv,mumlat sina tankar halvhögt i rummet. Hon drar på sig kappan och skyndar till garage och bil. Väl inne i bilens skyddande höje kan hon prata hur högt hon vill med sig själv. -Förutom detta med att vara tossig och skriva dikter har jag all tid i världen nu att göra det jag vill,och något vrak är jag då rakt inte. Äntligen fri nu och utanförskapet lockar liksom egentiden.Förhoppningsvis många år kvar med mycket egentid att förvalta. Utanförskapets alla fria individer därute lockar och inspirerar som dom alltid gjort.Någon borde säga det till dom. Kanske får hon vara den som börjar att tala om "det andra" som vi alla behöver reflektera över vad det egentligen är.Det som faktiskt betyder något och kan bidra till något nytt och spännande i våra liv.

Författare:

Publicerat

Dela: