Ett helt (o)vanligt liv

Jag är en normal tjej med ett (o)vanligt liv. När jag var elva år skildes mina föräldrar. På den tiden hann jag aldrig smälta det. Jag var för liten fastän man alltid tycker att man är så stor när man är si å så många år gammal. Jag och mina två syskon bodde hos våra föräldrar varannan vecka efter det. Men vara i ungefär ett år. Då fick jag och min bror reda på att vår syster bara var vår halvsyster. Herregud, vad vi grät. Jag har pratat med henne om det efteråt och hur förbannad hon var på mamma över att hon var tvungen att berätta det själv för min och min brors pappa som inte vetat om detta. Ingen hade ju vetat om det. Inte ens mamma. Men det var ju då att hon hade träffat min systers riktiga pappa på den tiden som fått henne att börja fundera på om det inte kunde vara han som var den biologiska pappan.
Jag, min syster och mamma flyttade från ena sidan av Sverige till den andra då vi flyttade in hos min halvsysters pappa. Min bror och pappa bodde kvar i mitt gamla barnkvarter.
På den lilla ö som vi bodde på försökte alla få oss att bli kristna. Dem gjorde verkligen allt, dem i min ålder och de vuxna. De försökte verkligen för mycket, för jag trodde inte på Gud och gör det inte idag heller. Då blev jag deras lilla skyddsling som de förstod att de måste omvända. Tyvärr eller kanske ska jag säga lyckligtvis behöll jag min tro. Under de tre åren jag bodde där HATADE jag min halvsysters pappa. Han var snål, egoistisk, falsk och mådde bara illa av att titta på honom. Det är svårt när man måste leva med någon fast man inte valt det, man är inte släkt och man hatar den personen. Det blir jobbigt att vara hänsynsfull, trevlig och allt det där min mamma sa åt mig att jag måste vara.
”Du måste ge honom en chans.”
Hon har aldrig tagit tillbaka dem orden. Hon har aldrig erkänt att jag hade rätt från den stunden att jag kände att jag inte ville ha något med honom att göra.

Hon skilde sig från honom efter många dagar och helger med storbråk och skrik. Jag var alltid hemma. Jag blev något av en enstöring på ön. Vände mig inåt, pratade inte om hur jag mådde med någon.
Jag sade att jag ville flytta till pappa. Jag berättade det för alla, det var bestämt. Mamma gav mig dåligt samvete. En lång historia här och alldeles för personliga detaljer för att jag skulle vilja skriva ner någon av dem. Det slutade med att jag surmulet flyttade med till den nya staden och mammas nya kille.
Jag var jättesur mot honom i början, det kan jag erkänna. Men kan ni verkligen inte förstå att klart jag var lite misstänksam mot ännu en ny kille. Vad sa att han inte var likadan som den förra. Nu bodde jag även utan min syster. Som förresten inte heller mådde bra under denna tid. Depressioner, svält… Ni vet allt som är ”inne” nuförtiden.
Efter ett tag skärpte jag till mig. Gav honom en chans. Det funkade ett tag. Han var ändå bara hemma på helgerna.

Så blev jag sjuk. Hatade mig själv och allt som hade med mig att göra. Svalt mig själv. Anorexi. Detta går inte att förklara, för även om du har upplevt det är det olika för alla. Ut å in, du mår dåligt, varje dag, varje sekund. Allt du tänker på är hur dåligt du mår och hur mycket du hatar dig själv och dina 37 kilo.
En kväll satt vi och tittade på TV och det ösregnade ute. Jag gick sakta mot dörren, tog av mig strumporna och koftan. Jag började gå upp mot berget som låg på baksidan av vårat hus. Gräset och leran var under fötterna och genomvåt efter bara någon minut. Jag ställde mig på toppen av berget. Skulle hoppa. Fan att min mamma och hennes kille kom uppspringande och stoppade mig. Kommer ihåg deras miner under paraplyet. Han; förbannad. Hon; störtorolig.

Kom ur det där efter nåt år. Fick småbulimi. Ingen som märkte något. Håller fortfarande på någon gång ibland, men inget som kan kallas en sjukdom. Kalla det ångestattacker. Dem suger dem med.
Sen började jag skära mig i handlederna. Men inte på tvären som alla andra gjorde. Hade hört av nån någon gång att man borde ju skära jämnt med blodådrorna om man vill ta livet av sig. Så det gjorde jag. Kom tyvärr aldrig tillräckligt djupt. Ärren finns där fortfarande, för jag håller dem vid liv. Dem kommer aldrig att försvinna för jag vet var jag ska titta. Så har jag självklart ärren på benen. Där var lättare att skära sig eftersom man slapp all skit med kuratorn som jag blev skickad till efter att mitt lärare sett min arm.

Mamma är nog på väg att skilja sig igen. Det har blivit det där helvetet på ön igen. Hon tycker inte om honom, precis som jag tyckt från den tid jag bestämde mig för att ha en åsikt i deras närvaro och en för mig själv, det vill säga den riktiga.
Jag var otrogen mot den enda killen som jag älskat och som jag sagt det till. Jag vet inte varför. Har faktiskt inget svar. Alltid sagt att jag aldrig någonsin skulle kunna vara otrogen, så fattar inte själv hur jag slutat upp med var jag är idag. Utesluten ur det gänget man alltid umgicks med eftersom han och hans kompisar inte vill ha något med mig att göra. Förstår inte varför jag ens försöker hitta någon annan kille, likadan som honom. Finns ju inte. Allt är bara tomt när ja träffar en kille. Får bara minnen från förr. Jag trivs inte här. Jag vill härifrån. Jag vill ha hjälp.

Skriven av: Dea