Ett hjärta av guld!

ETT HJÄRTA AV GULD
Resumé: Fiona och Leif bor i ett villaområde, där det finns allehanda individer. De har fem egna barn, men Fiona får även ta hand om grannens barn också. – Klara är inte så nogräknad med vare sig etik eller moral. Om Fiona för en gångs skull, hade kunnat lyssna på skvaller och dessutom trott på det… Då hade hon varit många gråa hår och bekymmer fattigare.
”Det verkar som om varje människa måste göra sina egna misstag”! Så hade hennes föräldrar sagt, när hon inte kunde ta lärdom från de som redan varit med om en massa eländen!
*********************
Fiona hade fem barn tillsammans med Leif. Att det dessutom sprang ett halvsyskon till hennes barn på andra sidan om häcken, hade hon för länge sedan vant sig vid.
Som om det inte hade varit nog med det snedsprång som Leif hade gjort…, blev hon dessutom tvungen att delta i skötseln av detta extra barn.
Mycket kunde man beskylla barnets mor för, men inte för att hon var ansvarstagande eller arbetsam.
När det var sommar och vackert väder satt hon djupt försjunken i hammocken med en deckare. Urban alias ”Ubbe” fick Fiona ta det största ansvaret för.
Urban var pojken som Klara hade fått ihop med sin man Terry, innan han ledsnade på allt och stack… Först hade han ju sitt jobb att sköta, sedan när han kom hem var det dags att dra igång tvätt- och diskmaskiner. Dammsugaren ej att förglömma.
Ibland hände det att både han själv och elledningarna blev överbelastade och då brakade oftast säkringen åt ”fanders”. Det var just det som hände denna sena sommarkväll.
– Ut, ”kärring”! hade han skrikit åt Klara och bokstavligen slängt ut henne.
Hon hade spjärnat emot så gott hon kunnat, men mest med okvädingsord.
– Knulla, det orkar du göra med hela kvarterets karlar, men städa och sköta om Ubbe det orkar du inte!
Att Fiona blev vittne till den här uppgörelsen berodde enbart på att hon, som var fembarnsmor, blev tvungen att arbeta över ibland.
Vid det här delikata tillfället höll hon på att hänga tvätt uppe vid uthuset, där även tvättstugan var inkvarterad tills vidare.
Klockan var inemot elva så det var inte direkt ljust, så att någon skulle hänga tvätt eller arbeta ute, hade de inte räknat med. ”Ditt djävla Monster, tala om vem som är far till ungen”! Det var Terrys grova röst som ekade i den skumma som-marnatten.
– Du naturligtvis! – Vem annars? skrek Klara i falsett och lösgjorde en rad svordomar från sin tunga.
Eftersom Klara stod på trappan – utlåst och Terry hängde ut genom ett fönster, så blev konversationens ljudnivå hög…
– Din lögnhals…! Du kan inte ens stava till ordet sanning, skrek Terry så det ekade ut i den stilla, fridfulla kvällen. Jag kan tala om för dig att jag blev steril efter den där operationen, det visste du inte, va…? För jag har inget sagt!
Klara svarade inte, och det var ju svar nog. Visst att Fiona hade hört ett som annat sägas om Klara, men hon ville helst tro att det mesta var elakt förtal.
Att Klara låste ”Ubbe” ute ibland, hade hon till en början bara trott vara ”barna-fantasier”. Ända till en gång när Fiona fick för sig att hon skulle ringa in till Klara, som raskt lyfte luren och svarade. Bakgrundsmusiken var visserligen hög, men inte så hög att… Klara avbröt Fiona genom att påstå att det berodde på musiken att hon inte hade hört att Ubbe ville in.
Hon pratade som om pojken hade varit ett husdjur. Det rös över ryggen på Fiona när hon hörde Klaras hårda och råa sätt att resonera.
Detta med att hon låste ut Ubbe ibland förblyllade henne, därför hade hon pratat med Leif om det.
– Den ”hyndan” kan göra nästan vad som helst, så passa dig för henne. Se upp så att du inte får för mycket med henne att göra, hade han sagt den gången.
Detta uttalande hade han visserligen gjort för något år sedan, men… Skulle inte Terry vara far till Ubbe…? tänkte Fiona. Ungen var ju faktiskt lik Terry, det kunde vem som helst se… Hur hängde nu detta samman. Nå, hon hade i vilket fall som helst inte med saken att göra. Det där fick de väl reda ut själva, tänkte Fiona där hon klev omkring och hängde sin tvätt.
– I halvmörkret råkade Fiona snubbla över korgen med klädnypor och därefter kom turen till aluminiumkitteln, som gav ifrån sig en spröd klingande ton, vilken ljöd vackert i som-markvällens tystnad – som verkligen var tyst mellan grannarnas vassa repliker.
– Oh…! är du ”Fia” ute nu! ropade Klara och tog några raska språng över gräsmattan och gick genom det upptrampade hålet
i häcken och sjönk ner på huk framför Fiona.
Klara brast ut i en gråt, som ett stilla sommarregn ungefär. Hon beklagade sig över Terrys hjärtlöshet. Hon påstod att hon inte kunde fatta vad det tagit åt honom!
– Du får sova hos oss, så kanske ni kan reda ut era miss-förstånd i morgon, föreslog Fiona.
– Du har ett hjärta av guld, kuttrade Klara och följde med Fiona in, utan att bära något av allt det som skulle in. Du ska få en stjärna i himmelen, tillade hon sliskigt och skrattade lite gnäggande.
Det tror jag först när jag ser den, tänkte Fiona och kånkade med sig korgsängen in också.
Fiona kokade choklad och bredde några smörgåsar. Trots den sena timmen satte de sig ute på den nybyggda altanen. Det skulle bli infravärme, men nu var det varmt så det räckte i alla fall.
– Jag har ingen säng i gästrummet, för vi har just renoverat det rummet, urskuldade sig Fiona. Du får ligga på en luft-madrass, men det går kanske bra.
– Jamen, jag kan lägga mig på dyschan uppe på hallen… för den… går säkert att ligga på, sa Klara lite hackande och sänkte rösten.
Hur i hela friden visste hon att de hade vräkt ut det där stora åbäket till skrivbord? De hade köpt den där praktiska dyschan istället. Nå, kanske Ubbe hade talat om det, han var ju ofta hos Fiona. Han var ju nästan mer hos henne än hemma hos Klara, tänkte hon och lät undringarna flykta.
Fiona vaknade av att hon hörde sin man nästan skrämt utropa: ”Klara för i hel…, vad gör du här?” Sedan hörde hon att Klara försökte tysta ner honom, men hon kunde inte höra vad hon sa.
Bäst att förklara för Leif, tänkte hon och tvingade upp sin trötta kropp ur den sköna sängvärmen.
Både Klara och Leif stod mitt på hallgolvet när hon kom ut från sovrummet.
– Du sov igår, Leif, så jag kunde inte berätta, men Klara ”stackarn” har blivit husvill. Jag lovade henne tak över huvudet här hos oss.
Leif såg blek och skrämd ut, kunde hon konstatera.
– Se så, lägg er igen! viskade Fiona. Vänd inte uppochner på världen för det här, Leif, det är inte likt dig. Väck inte lillan! Jag måste sova en stund till, stönade Fiona och återgick till sin säng där hon tvärt somnade om.
Frukosten skulle ha blivit krystad om inte fem barn hade varit närvarande. Det låg något konstigt i luften, noterade Fiona, men släppte nästan omedelbart tanken. Barnen återkallade henne bryskt till verkligheten.
De stred och krigade med varandra som vanligt och Anna åt med sked ur messmörsburken. Karo kom och tog hand om den uppochnervända smörgåsen, med korv, som hamnat på golvet. Ove illvrålade när han såg hur Karo slafsade i sig hans smörgås.
Helen tippade sin vällingmugg lite väl snett när hon skulle titta ner på Karo från sin utsiktspost uppe i barnstolen. Vällingen rann ner i Karos svarta päls som snabbt fylldes med vit välling. Han skakade på sig, så att vällingen skvätte åt alla håll.
Fiona stönade och tog sig för pannan som kändes feberhet.
– Idag är här ren kaos, ser du inte det, Leif. Kan du inte hjälpa till som du brukar eller är du sjuk idag? Jag har inte tio händer och tjugo ögon, fräste Fiona och gav Leif en skarp blick.
Hon hade velat säga till Klara, att hon också bar sig åt som en unge, där hon satt och plockade om gurkbitarna på sin smörgås, precis som om de varit pusselbitar som inte riktigt passade ihop.
Den morgonen kom i alla fall Leif i tid till sitt jobb, för nu var det ingen morgontidning som nödvändigtvis skulle läsas. Den placerade han istället under näsan på Klara.
Hon var desto sävligare i svängarna. Hennes besök i sitt hem hade begränsats till trappan, så hon var strax tillbaka.
Terry skulle ha skilsmässa och den närmaste tiden skulle han ta ut semester och själv sköta Ubbe. Sedan fick de väl se vem som blev tilldelad vårdnaden, berättade Klara att han hade sagt.
Hon var ”portad” av en anledning som hon påstod att hon inte kände till.
– Kan du inte bo hos din mor? föreslog Fiona, som inte ville avslöja vad hon hade hört när hon hängde tvätt.
– Nej jag vill inte belasta henne med mina bekymmer och problem, svarade Klara och irrade med blicken som hon brukade göra när hon inte hade riktigt rent mjöl i påsen.
Nähä, men mig kan du belasta, tänkte Fiona, men högt sa hon:
– Då får du väl fortsätta att bo hos mig och Leif en tid då.
– Ja, finns det hjärterum, så brukar det även finnas sjärte… Där tystnade Klara och hostade till på ett konstlat sätt.
Någon hjälp kunde man inte påstå att Fiona fick av Klara. Var det inte deckare, så var det huvudvärk eller shopping som avhöll henne från arbete.
Detta är som att ha en förvuxen och bortskämd tonåring i huset, klagade Fiona inför Leif en kväll när de konstigt nog satt ensamma framför TV:en.
– Du får väl skylla dig själv! Det var ju ditt eget påhitt, snäste han och reste sig upp från soffan. Jag går och lägger mig nu. God natt!
– Näee! – vad är det här! hörde Fiona sig själv säga.
Klara hade gått och lagt sig tidigt, för hon mådde inte riktigt bra. Det var nog sant dessvärre, för hon var blågrå under ögonen och det pluffiga ansiktet hade mist den där alltför kraftigt, manhaftiga röda färgen och stötte istället åt grågult.
Skilsmässan tog tydligen på det ”lata stycket”, tänkte Fiona utan minsta medkänsla. Hon hade nämligen inte trott att någonting kunde bita på den där råbarkade sorten som Klara trots allt tillhörde.
Leif var konstant irriterad och stressad nu för tiden. På så vis blev ju deras familjeliv också påverkat av Klaras tråkigheter.
När tre veckor hade gått, tappade Fiona behärskningen och sa:
– Om du har tänkt att bosätta dig här, så ämnar jag flytta. I annat fall får du börja att bete dig som en vuxen. Jag fattar varför Terry slängde ut dig – för det gör jag också snart… om inte…
Det där sista skulle hon aldrig ha sagt. Det var som att tända på krut. Om det var någon som kunde skälla, så var det Klara!
Nu kom färgen tillbaka och alla hakorna vippade i tur och ordning när hon skällde.
Hon skällde, så hon varken hörde eller såg när Leif kom in.
– Jasså! Det är så här som du håller på när inte jag är hemma, sa han och grep tag om hennes grova tjurnacke, i tron att han kunde köra ut henne.
Det höll på att bli tvärs om istället, för Klara hade fler kilo än Leif att sätta emot.
– Du Leif! kanske gör klokast i att tänka på vad du säger till mig, gapade hon till och slet sig lös och sjönk så hastigt ner på en köksstol att lårfläsket dallrade.
– Tant måste duscha, påpekade Sara, som satt bakom stolen och byggde lego. Du luktar kiss, precis som lillan gör ibland, men du luktar alltid sådär ”starkt” – svett också, luktar du… Skunk, skunk…!
Så började Sara att sjunga en ”skunkvisa” som hon baserade på melodin till ”BÄ-BÄ-vita lamm”:
– Skun – ken – har – ingen – tvål, sjöng hon av hjärtans lust, högt och tonrent.
– Sara! kom och hjälp mig nu, avbröt Leif och såg generad ut. Skynda dig lite, uppmanade han.
När Terry var klar med myndigheterna, visade det sig – till Klaras stora förtret – att det var han som hade fått vårdnaden om Urban.
Klara skulle få bo kvar i huset tills vidare. – Om hon hade haft lite högre IQ, så skulle hon säkert ha satt igång ett herrans liv med myndigheterna. Tack och lov för att hon var lite ”avtrubbad” som folk brukade säga… På så vis fick Ubbe bo hos den som kunde sköta honom.
Hon hade stor släkt som kunde hjälpa henne med allt, för själv klarade hon inte ens av att byta en säkring, om det händelsevis blev strömlöst. Visserligen hade Fiona hört att hela den där släkten kallades för ”ett stort pack”.
Hur som helst så verkade ”packet” hålla ihop och det var huvudsaken. Nu kanske det kunde bli lite lugnt, tänkte Fiona hoppfullt.
Det dröjde dock inte så värst länge, förrän en bror till Klara kom över till dem en kväll och ville att Leif skulle komma över till dem för att hjälpa till med ett par saker. Leif reagerade så snabbt att den där Leo inte ens hann prata till punkt, förrän Leif var på väg in till dem genom häckhålet.
Fiona började så småningom att reta sig på alla ärenden som Leif hade in till Klara.
– Kanske du skulle ta och bosätta dig på den andra sidan häcken, så blir slitaget på gräsmattan mindre, hade Fiona sagt när hon var tvungen att hämta hem honom därifrån, för att få hjälp på deras egen sida om häcken.
Leif blev alltid så ilsken om hon förebrådde honom. Därför försökte hon att tiga och lida för husfridens skull.
– Som grannar så hjälper man varandra, hade han fräst i rejält vid ett tillfälle.
Om någon visste vad ”hjälpa grannen Klara betydde”, så var det nog Fiona!
Sanningen kom givetvis inte till Fiona från någon av de inblandade, utan på omvägar – precis som den brukar…!
När hon frågade Leif om det var sant att Klara väntade barn och att det skulle vara han som var den utpekade fadern, förne-kade han konstigt nog inget.
Fiona fick ta stöd vid diskbänken för att inte tappa balansen. Hon hade in i det sista försökt trösta sig med att det nog bara var elakt förtal. Klara var ju illa sedd av så gott som alla och inte minst av Leif. Men trots det – så måste något ha hänt, mellan Leif och den där förb... lömska falskblackan.
Fiona lyckades få fatt i en stol som hon mod- och maktlös, dråsade ner på.
Leif stod mitt på köksgolvet som fastvuxen av stundens allvar. Han harklade sig som karlar ofta gör i besvärliga situationer och tog ett steg närmare Fiona och tog till orda:
– Du måste tro mig, men det var en ren olyckshändelse!
Jo, det var nog det minsta som man kunde kalla det, tänkte Fiona som hade förlorat talförmågan och bara stirrade på Leif som verkade bli nervös. Han var ju inte den som hade lovprisat Klara tidigare.
– Olycka…! oo…, du menar att kon…, den gick sönder, menar du? Är det…?
Sedan reste hon sig upp och gick fram till Leif och skrek:
– Är det dä… som du kallar – ”olycka”? så kan du sticka tillbaka genom hålet i häcken och till det där andra hålet… och… Hon avbröt sig tvärt när hon såg Saras undrande ögon
i dörröppningen.
På kvällen när de fick en stund för sig själva, försökte Leif på alla sätt bedyra att han ångrade sig och att det var en fest ( en lite för blöt sådan ) som bar skulden till det inträffade. Dessutom så var det när Fiona vakade på sin döende mor, som det hände.
– Du var ju aldrig hemma om nätterna, så vad faen… skulle jag göra? Det blev ju alldeles för sällan… fattar du väl, sa han och lät som om det var Fionas fel att han hade hamnat emellan benen på den där ”snuskkossan”!
Nu blev Fiona rasande!
– Blev det i så fall oftare för mig? Skulle jag ha hoppat i säng med någon manlig patient eller doktor som råkat befinna sig inom räckhåll, för att släcka mina behov? Tycker du att det låter som en förklaring som du skulle ha godtagit? Svara! skrek Fiona halvt hysteriskt av förtvivlan och ångest.
Alla hans bedyranden om vilken djup ånger han kände, studsade ohörda mot Fionas överkänsliga trumhinnor.
Hon grät, skällde och förbannade! Ja, hon tog till och med den stora förlusten att offra en kaffekopp som stod på disk-bänken och kastade den i golvet så att skärvorna yrde över hennes annars så rena golv.
Karo som var mycket rädd för ljud började helt plötsligt yla. Detta hade till följd att lillan som var en kinkig varelse vaknade och började gallskrika.
– Fy fan… vilken cirkus, gapade Leif och gick ut och smällde igen dörren så hårt att skylten ”VÄLKOMMEN” ramlade ner!
Hon, Fiona, hade tagit hand om den där ”djä… fladder-musen”, som till råga på allt väntade barn med hennes man! Om Klara inte hade varit så tjock, så skulle ju Fiona ha upptäckt hennes tillstånd och gjort en intervju med henne. Fiona hade ju kopplat ihop det där nattliga faderskapssamtalet med Ubbe…
Klara hade verkligen inga skrupler då…, och inga fick hon senare heller!
Hon sprang in och ut i Fionas hem under sin graviditet, som om hon trodde att hon bodde i något slags harem.
Hon var nog inte favorithustrun, även om hon ville försöka sig på att markera in ett eget revir i Fias hem.
Bättre fly än illa fäkta, tänkte Fiona när hon kände att hon inte orkade ha det på det viset längre.
Hon tog resolut med sig barnen och hyrde en lägenhet av sin bror som lyckligtvis ägde några hyreshus.
Då blev det annat ljud i skällan. Leif bönade och bad att hon skulle komma tillbaka, för det var med Fiona han ville leva. Han körde även Klara på dörren – så gott det nu gick.
På något sätt lyckades han till sist att övertala sin Fiona att återkomma.
Klara var så fräck att hon döpte den lille nyfödde pojken till Leif, ”Lill-Leif” blev han kallad.
Barnet hade inget ont gjort, men Fionas äktenskap läkte inte! Allt var för nära inpå henne. Fast det hade Leif vissa svårigheter att förstå och att ta hänsyn till.
Hur skulle såren kunna läka när hon bodde granne med den som Leif hade bedragit henne med? Dessutom hjälpa den f.d. älskarinnan eller barnet med än det ena eller det andra. Det var för mycket begärt – ingen klarar det… I varje fall gör inte jag det, tänkte Fiona.
”Lill-Leif” var nu två år och satt i Fionas knä medan hon gick igenom posten.
Där… var det…! Brevet som hon väntat på! Det grå kuvertet som innehöll det som lagligen skulle dela på henne och ”stor-Leif för gott.
Det var inget roligt eller lätt beslut, men enligt hennes förnuft det enda vettiga hon kunde göra.
– Hur blir det med dig då? sa Fiona och tårarna steg upp
i hennes stora bruna ögon. Hon såg på pojken och burrade ner sin näsa och luktade i hans blonda kalufs som hon alldeles nyss hade tvättat.
Lill-Leif tog sin knubbiga lilla hand och strök över Fionas kind och sa förvånat:
– Vatten, vått – gråter! – Fia, lessen…?
Han klappade Fiona med sina små händer och blåste lite här och var på henne också. För det var ju så som hon gjorde med honom när han hade ramlat och slagit sig.
Hur skulle Lill-Leif kunna veta att Fionas själ hade fått blåmärken och att det var i den som det gjorde så förskräckligt ont så att tårarna rann.
Det kändes bra när han blåste. För han blåste på obestämda ställen och vem vet var själen sitter?
– Titta där! Vem som kommer där, utbrast Fiona i en blandning av glädje och förvåning.
Genom hålet i häcken kom Terry och Ubbe promenerande.
– Jag anade att den där lille krabaten befann sig på fel sida om häcken. – Det är väl fadersarvet som redan gör sig påmint, skrattade han.
– Storebror – jättekul, tjoade Lill-Leif och barnen började leka och plaska i den lilla bassängen.
Terry såg på Fiona när han sa:
– Om det är någon som skulle ha medalj, så är det du, Fia! Jag beundrar och ser upp till dig.
Hon visade honom skilsmässohandlingarna. Han nickade och sa att det inte var en enda dag för tidigt.
– När den här skilsmässan är klar, skulle vi kunna träffas lite mer privat då? undrade han och såg illmarig ut.
Hon tog hans hand och nickade.
– Om du ändå hade varit far till den där lille krabaten, då hade han också kunnat vara med oss och Ubbe, samt de övriga barnen.
– Han är född inom äktenskapet, så lagligt sett, så är jag hans far. Så det kan vi nog ordna om du vill, sa han och böjde sig hastigt fram och gav henne en het kyss.
Fiona blev först förvånad, men den kyssen hade legat i luften så länge, så det var inte mer än rätt att den till sist kom på rätt plats.
Att Fiona hade längtat länge efter den, begrep hon inte förrän hon hade fått det här provexemplaret! Nu kände hon att hon ville bli klar med skilsmässan så snart som möjligt. Hennes hela kropp påminde henne om att det fanns något som hette åtrå…, blandad med kärlek. Eller om man vill vara pryd och vända på begreppen, tänkte hon där hon satt tätt intill Terry. Tätare än vad som var nödvändigt, för det fans ”stjärter…” på bänken.
– Jag tror att vi kan bli lyckliga du och jag! Räcker det med sju barn och två vuxna för att bilda en riktig familj? Jag är oduglig nu – jag går inte i avel längre, log han.
– Jag har börjat att förstå det nu, svarade Fiona, för hon tänkte på den där sommarnatten när hon hängde tvätt.
Skapad år- 2000 .




Författare:

Publicerat

Dela: