Ett kuppförsök

Ett kuppförsök

Den här novellen tillkom som en övningsuppgift för ett havererat bokprojekt. Uppgifter var: tänk dig att din själ kunde gå in i en annans kropp. Vem skulle du välja, och vad skulle du då göra? Du får ett dygn på dig, från kl 21 ena dagen till 21 nästa dag. Under den tuiden bor alltså din själ i personens kropp. Som exempel tog man president Bush; då kunde man få honom på bättre tankar. Men jag valde en annan.

***

- Jaha, och vad är ditt problem då?
Jag satt hos August på Hörnet, kvarterets alkemist. Vi hade stämt möte på hans kontor, längst in i lokalen, utom hörhåll för allt och alla. Vi kände varann sedan länge. När jag var barn, var han en farbror man skulle undvika, sa de stora. Men det var längesen. Nu förstod jag bättre. Naturligtvis var det så, att August hade gåvor lite utöver det vanliga. Gåvor som han använde för att hjälpa andra. Han var ingen ondsint man. Han var inte farlig. Han kunde möjligen se farlig ut i sitt skägg och i rätt belysning, men han var snällheten själv.

Min plan var att idka välgörenhet, för det var något jag alltid drömt om. På sistone har jag dock insett, att jag aldrig kommer att äga särskilt många miljoner, av vilka jag skulle satsat en del på en fond av något slag. Istället måste jag finna en rik, påverkbar person, med det rätta sinnelaget men som bara inte tänkt på saken förut. Personen ska vara känd, helst världsberömd och se bra ut, det skulle underlätta publiciteten. Vem, tänkte jag, besatt alla dessa egenskaper? Jag grubblade länge på saken, innan svaret kom till mig som i en dröm: Claudia Schiffer!! Jag vaknade hastigt och tittade på klockradion: 4:26. Jag tog en mun vatten och somnade om. Och när jag sedan steg upp, var planen klar.

- Jaså du, sa August och lutade sig tillbaka, när jag lagt fram min plan. Han sög lite på pipan.
- Claudia Schiffer... sa han sen eftertänksamt.
- Ja, för på kuppen blir ju hon känd för något annat än att vara en snygg blondin. Och pengar som gräs har hon ju.
- Sant, sant, medgav han. Sedan vispade han till med datormusen, datorn vaknade upp ur sitt stand by-läge och han gick ut på Internet. Några musklick, en inloggning och några klick till. Jag kunde inte se riktigt på skärmen och jag skulle inte det heller. De sidor han öppnade, var bara för invigda.

- Här har vi det, sa han efter en god stund. Hon har kvar sin lya i Monaco. Där är hon när hon vill vara ifred. Annars bor hon med någon engelsk playboy i ett spökslott i England, har jag för mig.
- Det är väl lättast att träffa henne där, i Monaco, sa jag.
- Jodå, troligen. Men hur har du tänkt påverka henne då?
- Kanske klä ut mig till journalist, sa jag.
August sög lite på pipan.
- Fast, sa han dröjande, bästa sättet är att byta själ med henne.

För en gångs skull trodde jag att August drev med mig. Byta själar? Nog för att han kunde mycket konstigheter, men...
- Vaddå byta själar? fick jag till sist fram.
- Jo, förklarade han, jag ska blanda till ett teliknande extrakt, som vi skickar till henne i teförpackningar. När hon dricker det, måste du vara beredd. Då, när klockan slår nio på kvällen nästa gång, då byter era själar plats. Fast du vet förstås inte vilken dag det blir. Hon brukar dricka sitt kvällste klockan åtta varje kväll. Om hon inte är på fest, förstås. Men när hon besöker sin lya i Monaco, är det för att koppla av. Då gör det inget om hon byter själ med dej.
- Men, hur länge varar det?
- Ett dygn, precis. Klockan 21 följande dag, byter ni tillbaks igen. Och ni båda kommer bara att tro att ni tappat minnet.

Det där lät intressant och egentligen ganska enkelt. Nu måste vi bara få fram ett lämpligt bankkonto. Antingen ett som redan finns, eller också får hon öppna ett nytt, tänkte jag, och sa det också till August.
- I Schweiz, då, påpekade August. Jag ska kolla bankerna... Och han surfade än en gång ut på sina lösenbelagda hemsidor.
- Det finns en bank som heter Glaciärbanken, om man översätter det, sa han och gned sin haka. Tydligen får man välja kontonummer, så långt möjligt, ungefär som man väljer lösenord i datanätverk. De utlovar full diskretion. Det måste tilltala en sån som hon, eller hur?
- Jo, medgav jag.

Det passade mig som handsken. Jag hade nämligen en baktanke, som jag aldrig avslöjade för August. Hennes första insättning skulle inskränka sig till en halv miljon. Genom en felskrivning, skulle den summan hamna på mitt eget nyöppnade konto i samma bank. Sen skulle jag vara nöjd ett tag.

August bad mig avvakta några dagar. Det hela krävde en del förberedelser. Men jag måste vara beredd och inte umgås med någon under tiden.

Själv måste jag öppna konto i samma Glaciärbank. Det gick tydligen via Internet och med hjälp av August. Jag skulle välja ett kontonummer som var lätt att komma ihåg, och hon själv skulle öppna ett med nästan samma nummer. Bara en siffra skulle skilja oss åt.

Så en dag kallade August på mig. Han var i källaren och blandade till teet.
- Lukta på det, sa han. Det är inte farligt.
Det luktade sött och sensuellt.
- Men, sa jag, hur kan vi veta att hon byter själ med just mig?
- Jo, der du, ni måste dricka teet samtidigt, eller i varje fall samma dygn, mellan klockan 21 och 21 följande dygn. Om du till exempel tar för vana att dricka teet varje dag halv nio på kvällen, så behöver du bara vänta en halvtimme för att se om det blir effekt. Och händer inget före fem över nio, måste du vänta ett dygn till. Och det måste ske när ni båda är ensamma. Eller själva, om man nu vill använda det ordet. Kom in i morgon och hämta några tepåsar, så ska jag forska vidare och ta reda på när det är lämpligt.

Tepåsarna var såna här nätpåsar utan snöre.
- Kom med ska du se, sa August glad i hågen. Vi gick till hans dator, eller rättare sagt en av dem. Han hade två, vad jag vet. En var hemlig, och det var där han fått nys om Glaciärbanken. Den andra kunde han använda mera öppet, där kunde man kika över axeln på honom när han jobbade. Där sysslade han mest med ordbehandling och desktop. Nu hade han formgivit förpackningen han skulle skicka till henne. Den gick mest i grönt, blått och gult, och bar varumärket G-products, och med mycket fin still kunde man läsa företagets adress, en postbox i Bromma.

- Har du verkligen en postbox där? sa jag.
- Jag visst. Tror du jag far med osanning?

Nej, gamle August ljög aldrig, även om jag förstår de som ibland tror det.

Så en onsdagskväll kunde man se Claudia Schiffer, maskerad med mörka glasögon, med ett trött leende vinka hej då till ett partygäng på en jakt i Monte Carlos marina. Jakten tillhörde Earl Cromwell, kompis till hennes nye make. De hade festat i tre dagar och hon var utled på alltihop. Hela tiden hade hon förblivit nykter, den enda i sällskapet. Hon längtade just då till ensamheten.

Bäst att gå innan systrarna Grimaldi börjat kräkas, tänkte hon. Vad jobbigt att vara ensam nykter i hela sällskapet. Hennes make hade varit med i något dygn, innan han hastigt och lustigt måste hem i affärer. Själv höll hon ut ett dygn till. Hon kunde kanske ha följt med honom hem, men det var å andra sidan längesen hon var hemma i sin egen lya. Dessutom - hade hon inte redan börjat tröttna på honom? Dessa män, suckade hon, att det ska vara så svårt. Det är som man måste värja sig hela tiden. Hon stannade till på en folktom avsats och tittade ut över havet. Från marinan hördes avlägsen diskomusik som kom från den där jävla lustjakten. Hon kände ånger. Här ska man vara glad och trevlig och sexig dagarna i ända, tänkte hon. Bara glad och leende med oppstajlat hår och röda, putande läppar. Den här gången hade hon brutit mot den regeln. Hon hade målat läpparna silverrosa, och tvättat ur all slags permanent ur håret. Nu låg det naturligt, kammat lite åt ena sidan. Hon hade en enkel, beige byxdress, den kostade bara tvåhundra euro i handeln. För den fanns i handeln, till skillnad från flera av de monstruösa plagg hon travat omkring i på allehanda modeshower. De såg hon inte klok ut i. Men - det var ett jobb och det måste skötas. Det var ett välbetalt jobb, eller hade i alla fall varit. Nu var det väl dags att trappa ner, nu när hon passerat de trettio. Inga barn heller, karriären fick gå först. Och vilken man skulle matcha henne? Fanns han överhuvudtaget? Skulle hon nu begära skilsmässa, efter bara ett års äktenskap, ja då skulle hon hamna i rampljuset igen. Inget undgick en blodhund. Inte ens starka parfymer ledde på villospår, hade hon lärt sig.

Hemma i lyan var allt sig likt. Det kändes som evigheter sen sist. En grannfru, Madame LeClair, hade lagt posten på köksbordet, precis som alltid när Claudia var hemifrån. Överst i posthögen låg senaste kontoutdraget från banken. Slutsumman hade fler siffror än hon orkade räkna just då. Resten var mest beundrarpost som hon kunde läsa sen.

Hon klädde av sig, tvättade sig, borstade tänderna och speglade sig, nöp sig i låren och tyckte hon blivit tjock. Hon tänkte på allt hon satt i sig på festen, men det var ju light-varianterna av såser och dipper, i varje fall sa värdfolket det. Kanske Karriären snart var över? Vad skulle hon göra sen? Hon kunde ju leva loppan än ett tag, och ändå få pengar över att investera i något. Med de tankarna somnade hon.

Nästa morgon vaknade hon av att Madame LeClaire ringde på. Hon undrade om Claudia kommit hem, och hon hade dessutom dagens post med sig. Claudia tackade så hemskt mycket för hjälpen och sade au revoir. Sen skulle hon ta itu med beundrarposten. Egentligen borde hennes agent ta hand om alltihop och skicka standardsvar, men hon var ju så snäll, och dessutom hade ju inget annat för sig.

Dagens post bestod av ett vykort från Naomi Campbell som var i Australien som hastigast, och ett reklamutskick. Det verkade vara tepåsar med något nytt innehåll, från G-products, med postbox i Bromma, Sweden. Hon visste alltför väl. Hon skulle ställa upp på reklambilder, leende och nyfriserad med en tekopp framför sig. Hon ville inte. Hon avskydde det. Och inte behövde hon pengarna heller. Men hon kunde ju alltid provsmaka påsen till kvällsteet.

Och så beundrarbreven. De kom från alla världsdelar, utom arabländerna. Alltför många började med att fråga hur stora bröst hon hade numera, och fortsatte ibland med värre saker. Hon hade god lust att dra till med rent groteska siffror, men visste att mottagarna i så fall skulle slicka sig ännu mer om munnen.

Andra frågade artigt om hennes hobbies och intressen och de svarade hon tålmodigt på. Åter andra innehöll rena giftaspropåer från män i alla åldrar, av vilka några tydligen var luspanka. Hon suckade och satte sig vid datorn.

Många brev senare, när det flimrade för ögonen, stängde hon av datorn och blundade. För sitt inre såg hon glitter och flärd, såg makens spökslott i England, där hon emellanåt bodde. Där doftade jord i de mera oanvända och oeldade delarna. Annars var det parfym, pälsar och paljetter överallt i hennes värld. Hon brukade roa sig med att i tankarna räkna upp alla par skor hon ägde: hon somnade alltid innan hon kommit till tolv. Och i garderoben trängdes modeklänningar från hela hennes karriär. En del av dem var rent löjligt urmodiga. Kanske borde hon skänka dem till någon insamling. Men vem skulle vilja ha dem?

Hon åt lättsallad till lunch på det vanliga stället. Där, dit inga turister hittade, inte ens under högsäsong, en halvtrappa ner, låg salladsbaren Grace, vänd från havet och mycket diskret. Sen gick hon och handlade kvällsyoghurt och lite smörgås. Hon visste hon måste banta, i varje fall tyckte hon det själv.

Hon strosade runt på stan. Åter blickade hon ut över marinan och bort mot lustjakten. Där var tyst nu. Hon var glad åt att inte vara där. Tänk om hon fick se systrarna Grimaldi rumla hemåt, det vore nåt. Då skulle hon tipsa pressen. Då skulle hon låta samma koppel som ibland jagade henne själv, jaga dem istället. Fast det vore kanske elakt. Du skall alltid älska din nästa, såsom dig själv, hade hon lärt sig som barn. Fast ibland älskade hon sig själv inte alls.

Så hon blev hungrig till klockan åtta. Då öppnade hon yoghurten. Tio över åtta rev hon upp teförpackningen och fann en tepåse med något i, som doftade sött och milt. En minut senare satte på en kastrull tevatten och ytterligare ett par minuter senare, bar hon in en kopp rykande hett vatten till vardagsrumsbordet. Hon satte på teven och började zappa. Mest amerikanska serier. Men så hittade hon den franska nyhetstimmen, och då lade hon ner fjärrkontrollen och lade sig själv i soffan. Ner med tepåsen i koppen, låta dra en stund. Klockan tre minuter i halv nio smuttade hon på teet. Inte dumt. Rogivande på något sätt.

Klockan fem i nio var teet urdrucket och nyhetstimmen hade hunnit fram till vädret. Hon konstaterade att morgondagen skulle lämpa sig för bad i havet. Men då skulle hon å andra sidan bara bli avfotograferad, något hon var hjärtligt trött på.

Klockan nio nickade hon till och vaknade med ett ryck av att hon steg fel på en trottoarkant. Hon hade under ett par sekunder varit på en plats hon aldrig sett, aldrig hört talas om. Där låg trottoarkanten. Nu kände hon sig liksom slö och trött, trots att klockan inte var mycket. Det var väl sviterna efter de senaste dagarnas festande, tänkte hon, och gjorde aftontoalett. Återigen tvättade hon sig och borstade tänderna. Hon ställde sig framför spegeln men tyckte inte alls hon var tjock, utan mera lagom. Sedan kröp hon till sängs med ett kapitel ur Mörkret hjärta, av Joseph Conrad.

Nästa morgon kände hon sig som en ny människa, en ännu bättre människa. Hon visste plötsligt vad hon skulle göra med alla sina pengar. Hon skulle idka välgörenhet. Hon skulle öppna ett konto i någon Schweizisk bank och där sätta in sådär 50 tusen euro. Det skulle bli en lagom grundplåt. Hon hade ibland lekt med tanken, men nu blev det allvar. Hon visste att hon måste handla idag, annars skulle det inte bli av. Idag är det fredag, och i morgon lördag och således inga banker öppna.

Hon steg upp och åt en lätt frukost. Välgörenhet, malde i hennes huvud. Av någon anledning fladdrade Schweden förbi i hennes tankar, men där finns ju inga fattiga. En lämplig bank, med stor diskretion behövde hon också. Glaciärbanken kom för henne, de hade en filial bara ett par kvarter bort.

Hon borstade tänderna, tvättade sig och klädde på sig. Det fick bli vardagsjeans och blus. Och så lite läppstift i alla fall. Då ringde telefonen.

Det var Caroline Grimaldi och hon var fullständigt nykter. Hon hade mycket att berätta om vad som hänt sedan Claudia lämnat sällskapet. Claudia lyssnade tålmodigt. Efter en halvtimme kom hon med sitt egentliga ärende: Följ med mig till båten, jag glömde lite saker där. Du vet hur vresig Jean-Baptiste brukar vara ibland. Snälla?

Och visst var Claudia snäll, ännu snällare än vanligt, eftersom hon hade en annan själ just för tillfället. Så de båda skönheterna möttes vid bussterminalen och slog sedan följe ner till marinan. Jakten låg stilla, alla gardiner fördragna. På de andra fritidsbåtarna syntes förmögna, stormagade herrar på pinniga ben gå omkring. Marinan hade just vaknat.

Ombord på jakten var det stilla. Damerna klev försiktigt. Jakten gungade och av detta vaknade just Jean-Baptiste med en grymtning som hördes ut.
- Han är vaken, sa Caroline med skräckblandad förtjusning.

Caroline hade glömt sin necessär, eller rättare sagt en av dem, två av sina finaste broscher, ett läppstift och fodralet till lösögonfransarna. Hon letade länge i jaktens alla skrymslen, medan Claudia höll sig nära utgången. Den hetlevrade Jean-Baptiste somnade emellertid om.

När de var klara var det långt lidet på förmiddagen. Hon sa hejdå till Caroline och begav sig hemåt. Hon skulle på banken, men först måste hon hem och hämta bankboken. Hon behövde kontonumret, som hon inte hade uppskrivet någon annan stans. Då pep hennes mobil.

- Hej, det är jag, sa en välbekant röst. Var är du nånstans? Rösten tillhörde hennes agent. Han ville prata jobb, det hörde hon redan på tonfallet. Och eftersom hon var extra snäll det dygnet, kunde hon inte säga nej.

Det blev en lättlunch på tonfisksallad. Claudia satt som vanligt med ryggen utåt lokalen för att slippa bli igenkänd. Agenten, Rodolphe, lät sig sin vana trogen väl smaka av maten innan han kom in på sitt ärende.

- Jo, sa han till sist och smuttade på bordsvattnet, har du varit i Sverige?
- Näe.
- Inte? Det är ju så nära.
- Jo. Men jag har inte det.
- Skulle du vilja dit?
- Kanske det.
- Du är inte rädd för kyla? Nåja, det här blir nu i sommar. Fast vi ska norrut, långt opp i vildmarken.
- Jaha?
- Vi ska till Ammarnäs.
- Var ligger det?
- Jag vet inte precis, men oppe i Lappland i alla fall. Exotiskt.
- Men varför?
- Jo, du ska locka tyska turister dit. Du är ju förresten nordiskt blond, har du tänkt på det?
Det hade hon förvisso.
- Men, sa hon efter ett par sekunder, samerna är väl inte blonda?
- Nä, det är klart, men det gör sig bättre med blondiner i broschyrerna, förstår du nog.

Hon suckade. Ännu ett fjantigt uppdrag. Men hon skulle få se Sverige och hon skulle få uppleva Lappland och de svenska fjällen. Alperna hade hon sett nog av. Och så var hon ju så väldigt snäll. Så hon skrev på.

Nu var klockan kvart över ett. Hon skyndade hem.

På gården möttes hon av en upprörd tant LeClair.
- Åh vad bra att du kom, sa hon. Kan du hjälpa mej? Du som är lång. Min katt sitter i trädet där och kan inte komma ner.

Mot gårdens stora äppelträd stod en stege rest. Tant LeClair hade försökt själv utan att lyckas. Nu måste Claudia göra en insats.

Upp på stegen, försiktigt, så att inte katten blev skrämd. Katten drog sig längre upp.
- Vad heter den?
- Lucille.
Claudia lockade.
- Lucille, Lucille, kom-kom-kom. Men katten bara stirrade.

Tiden gick. Katten jamade jämrande. Claudia tyckte synd om den, och tant LeClair hade alltid hjälpt henne med post och blomvattning. Hon måste få ner Lucille.

Det gick tjugo minuter.
- Jag har lagt strömming på ett fat, men ändå kommer hon inte, klagade tant LeClair.
Då fick Claudia en lysande idé.
- Ge mig en strömming.
Claudia böjde sig lätt ner, tog en strömming och förde den mot katten. Och si, då började den vädra och kom sakta mot henne. Den kröp in i Claudias barm och Claudia började försiktigt gå nerför stegen. Men då halkade hon till, katten blev rädd, skrek till, rev Claudia på kinden och tog ett språng ner på marken.
- Men hur gick det? undrade tant Le Grand.
- Ingen fara, sa Claudia.

Väl uppe i sin lägenhet tvättade hon rent såret och satte på en diskret plåsterlapp. Fy så hon såg ut. Kunde hon gå ut så här? Men hon måste ju, hon skulle till banken. Och klockan var halv tre.

Så äntligen steg hon in på Glaciärbankens lokalkontor. Tjänstemannen höll på att ge till ett rop av förvåning då han såg vem han hade framför sig. Hon hyssjade på honom, och han återtog sitt vanliga, gråa, diskreta jag. Sedan hon förklarat sitt ärende, fick hon välja kontonummer, och valde naturligtvis ett som med bara en siffra skilde sig från mitt eget. Mannen bakom disken kollade med datorn, och nickade sedan bekräftande. Jag - eller möjligen hon - suckade av lättnad. Nu skulle hon bara göra en överföring från sitt eget konto. Iväg till skrivpulpeten. Nu gällde det att få båda kontonumren rätt, först det egna... så ja, hennes sifferminne vad inte särskilt bra, därför hade hon bankboken med sig. Och så det nya... så, det blev väl rätt? Det var bråttom. Efter slaget tre kunde inga transaktioner göras, av någon outgrundlig anledning. Tillbaka till disken, om något inte stämde skulle väl datorerna slå larm. Men allt tycktes gå bra. Hon fick tillbaka ett kvitto som hon inte tittade närmare på, utan knölade ner i jackfickan.

Resten av dagen gick jag omkring och kände hur det var att vara världens vackraste fotomodell. Dumt nog minns jag inget efteråt.

Själv fördrev jag semesterdagarna i väntan på att det jag just berättat skulle hända, i total avskildhet och närmast isolering. Jag lever ensam i vanliga fall, så det var inget problem. Jag kunde naturligtvis gå ut på stan och röra mig bland folk, men varje dag klockan nio på kvällen, var jag beredd. Jag funderade mycket på hur det skulle kännas att byta inte bara kropp utan också kön. Och jag undrade också om något oväntat skulle inträffa, om någon gammal bekant till henne skulle dyka upp oväntat. Skulle jag - eller hon - då verka normal?

Gamle August lovade ringa när det var dags. Jag vet inte vilka informationskanaler han använde, men det kan inte bara ha varit Internet. Han måste ha haft spanare på plats, spanare som visste när hon skulle dra sig tillbaka till sin lya. Och det var då skulle vara beredd.

Och så en dag ringde han.

Jag lånade brorsans sommarstuga en vecka, sa jag behövde koppla av. Den ligger i Dalarna, nära fiskevatten och långt från annan bebyggelse. Jag provianterade och tog med gott om läsning. Fiskespön fanns i stugan. Inte för att jag fiskat på länge, men jag kunde ju fördriva tiden.

De fyra första dagarna ägnade jag mig åt skogspromenader och lite fiske, dock utan att få napp. Varje kväll inväntade jag slaget nio och lade mig två minuter i nio på sängen; jag tänkte den ställningen var bäst just när det skulle hända. Men fyra gånger blev jag besviken.

Den femte gången förnamn jag en viss vågrörelse och jag antar att jag då gled över i hennes kropp. Men ett dygn senare, bytte vi tillbaka, och därmed förlorade jag minnet av det dygnet, då jag - eller var det hon? - försökte bedriva välgörenhet. Det jag berättat bygger på rekonstruktioner, som jag gjort tillsammans med August.

Men tro nu inte jag blev rik för det. Hur det gick till har jag ingen aning om, men hon lyckades skriva fel clearingnummer när hon gjorde överföringen, så pengarna hamnade istället hos en fransk ungkarl, som just den kvällen redde sig nattläger bland några kartonger under Pont Neuf i Paris.

Ty kvinnans list övergår alltid mannens förstånd.

Skriven av: Sven B Olsson