Ett leta efter ett hem

Jag är rädd för vad som komma skall. Jag är rädd för framtiden, rädd för imorgon. Rädd för att få höra att det kommer bli bättre. Snart. Bara jag fortsätter att hålla ut. Löftena om en bättre framtid var en gång min drog. I det nattsvarta mörkret kunde förhoppningarna tända ett litet ljus. Ett ljus som gav mig värme och gjorde mig trygg. Det är inte så längre. Det är nu länge sedan löftena inte var synonyma med en bottenlös ångest.

"Någon annanstans kommer jag hitta mig själv, mitt kall, mitt hem". Orden upprepades gång på gång inom mig. Vi hade suttit på berget för länge. Solen hade börjat resa sig över himlen och alkoholhalten i vårt blod sjönk sakta. Svetten satt som en extralager på mig inom den tillknäppta kostymen och den varma studentmössan. Runt omkring satt mina vänner och vände upp och ner på ölburkarna, vinflaskorna och helrören för att få ut några extra droppar. Det här hade aldrig varit min stad. Livet här var aldrig det liv jag ville ha. Någonting hade saknats. Glädjen, kärleken och självförtroendet. Men inget spelade någon roll. För nu skulle jag iväg. Till platsen som skulle göras till min. För första gången visste jag vad lättnad var för något.

Men platsen blev aldrig min. Jag hittade inte mig själv eller mitt kall. Jag hittade aldrig hem. Som en känslomässig vagabond går jag i stället på de mörka gatorna i den främmande staden med billiga Level-cigaretter i handen. Ingen riktning och ingen bredvid mig. Bara illaluktande fingrar och skavsår. Om jag bara visste att det aldrig skulle bli bättre hade jag nog aldrig lämnat berget. För där hade jag inte varit rädd för imorgon. Som jag är nu.

Författare:

Publicerat

Dela: