Ett liv av glas

Eva går med raska steg uppför trappen med tunga andetag. Dörrarna till alla sovrummen är öppna, utom ett. Dotterns rum. Eva lägger sitt öra mot den stängda dörren och allt hon hör är en blandning av skrik och gråt. Men orsaken att hennes dotter gråter dag in och dag ut vet Eva ännu inte, inte än. Där ute är alla de andra barnen och leker med sina kompisar och kanske köper någon glass, äter godis och njuter av det vackra vädret. Men för den här 11-åringen är det precis tvåtom. Hon har lidit av självskadebeteende sen i början av våren. Hon mår dåligt utan och berätta var det är. Hon är rädd och har täcket över hela kroppen. Eva håller sitt öra vid dörren en lång stund innan hon tar bort örat. Hon knackar försiktigt och i samma sekund hörs ett vrål i det stängda rummet. Inne i rummet står fönstret på glänt. Blommor står på den breda fönsterbrädan och ett glas med kallt vatten står upphällt.. Hon rör sig inte på flera minuter.
- Nichole, säger Eva och blev lite förvånad i samma sekund
- Stick, skrek Nichole tillbaka och Eva backade någon decimeter. Hon gick långsamt ner. Hennes man Per kom in genom dörren och bar på två Ica-kassar när Eva kom rusandes mot honom och kramade honom hårt
- Vad är det, Eva? frågade Per. Eva såg förskräckt ut när hon fick frågan. Hon börjar gråta lätt på hans arm. Hon släppte honom och backade försiktigt. Hon gick till köket och tog upp telefonen och såg gråtfärdig ut. Hon la på luren igen och gick mot Per.
- Ligger hon i sängen och är ledsen fortfarande, frågar Per och tittar mot Eva
- Ja, hon har nåt problem som vi inte ens känner till, svarade Eva. Per gick mot trappan och gick med
långsamma steg uppför trappan. När han kom upp på övervåningen så såg han hur ljusinsläppet skapa ljus över hela våningen. Per gick sakta mot den stänga dörren. Han lyssnat mer örat till dörren och hör små röster från det tysta rummet. De hörs som om ingen ens är därinne, men det är det. Han hör ett slag mot någonting. Han vågar inte längre öppna dörren. Per är rädd och Nichole är rädd. Men i själva verket är Nicole rädd för varenda människa som finns. Hon tittar ner mot trägolvet som hon har ritat ett hjärta som har spruckit. Hon fäller en tår på golvet innan hon vänder sig igen och blundar. Hon tar av sig kläderna och ser alla ärren som finns på hennes egna kropp. Hon tar täcket, stoppar om sig själv, tittar upp i taket och blundar sakta, sakta. När hon öppnade ögonen så hoppades hon att hon skulle hamna någon annanstans, men hon låg kvar.

Eva tog upp salladshuvudet och tar en välslipad kniv och skär huvudet mitt itu. Per packar upp alla varor och stoppar de i kylen.
- Hur vad det på jobbet, älskling, frågade Eva och Per stannade upp.
- Som vanligt, mycket att göra, svarade Per belåtet. Per tog upp en stekpanna av järn och ställde den på sidan av
Spisen.

När Eva hade skurit färdigt salladen kom äntligen Nicole ner. Hon tittade på mot all mat som gjordes i ordning. Hon kastade bort sin blick och sprang ut genom dörren och sprang ut mot gatan och satte sig på vägkanten.
- Var det samma sak när du var där uppe, frågade Eva och lade upp det uppskurna köttet på ett fat. Per och Eva tittade chockerat på varann, som om dem inte visste vad som egentligen som pågick. Men det visste dem.

Per gick ut med soporna och gick ut mot gatan i rask takt. När han närmade sig Nicole, då sprang hon mot huset, öppnade dörren, klev in och stängde den. Hon fortsatte uppför trappan sprang in på sitt rum. Stängde dörren och kröp ner i sin säng och la täcket över sig och önskar som om hon bara tynar bort.

Författare:

Publicerat

Dela: