Ett liv fullt av ångest och tomhet

Jag vet att allt skulle kunna ha varit bättre och annorlunda. Jag vet att jag är värd mer.
Allt gick bara snett från första början. När jag var ny i klassen så var jag populär. Människor gillade mig och de ville lära känna mig. Jag lärde känna Louise, som jag konstant var tillsammans med. Vi hade alltid så kul ihop, och vi blev bästa vänner. Vi var oskiljbara och våran vänskap var något väldigt starkt som ingen förstod sig på.
Allt var perfekt då, men det var längesen. Allting blev helt plötsligt förändrat. Det var som att det kom en storm som drog med sig allt i sin väg och vände upp och ner på hela min tillvaro.
Louise dog. Hon och jag var med om en bilolycka när vi var på väg till en fotbollsträning en måndagskväll. Louise satt i framsätet och hade inget bilbälte. Vi frontade med en annan bil och Louise dog direkt på plats.
Jag hade också velat dö den kvällen om jag hade varit medveten om de konsekvenser som jag skulle få genomlida.
Mitt liv efter olyckan kan beskrivas som olyckligt, ensamt och fullt av terapi. Min enda trygghet och riktiga vän hade försvunnit och det var för alltid. Det tog år innan jag kunde släppa det. Jag beskyllde ofta mig själv att ha mördat henne. Varför sa jag inte att hon skulle ta på sig bilbältet för? Det var mitt fel helt enkelt, och det skulle jag få leva med resten av mitt liv. Terapimötena hjälpte inte. Jag var tvungen att hantera sorgen på mitt eget sätt.
Jag började använda alkohol i stora mängder. Även i skolan ibland, då saknaden var som värst, och mitt användande av droger blev bara mer och mer.
Jag skaffade mig en ny vänkrets, om man nu kan kalla dem för vänner. De var i princip låtsasvänner som fanns till för utseendets skull. De betydde ingenting för mig, liksom jag inte betydde något för dem. Det enda vi hade gemensamt var sorg, depressioner och saknad. Det försökte man dölja genom en hård attityd, sprit och droger. Trodde jag iallafall. Men genom att spela någon annan så föll mitt inre mer och mer ihop. Jag kände inte igen mig själv längre, jag kände inte igen mitt liv.
Månaderna gick och allt gick mer och mer nedför. Jag hade nu kommit på ett nytt sätt att dämpa min ångest på. Att känna blodets doft och smärta var det bästa jag varit med om. Att för en gångs skull kunna glömma bort allt några ögonblick och bli helt insjunken i mig själv.
Jag skar mig varje vecka, ibland varje dag. Det var mitt nya levnadssätt, och ärren var en del av mig och mitt liv. Ingen fick veta något om min hemlighet. Det var min ensak och ingen annans.
Skolan försvann mer och mer från min världsbild. Vad har jag där och göra när ingen tycker om mig, gick mina tankebanor. Det värsta var att det var sant, ingen tyckte om mig. Alla på skolan hatade mig för att jag gjorde det förbjudna: jag stack ut och de trodde jag försökte göra mig märkvärdig med mina svart kläder, mitt svarta hår och mina svartmålade ögon, som var en del av min nya image. Det var mitt sätt att uttrycka känslor på, och för att tala om för andra att jag var arg och inte mådde bra. Jag skolkade hela tiden och var aldrig i skolan en hel dag. Jag orkade inte med allt skitsnack bakom min rygg om att jag var en hora, att min mamma knarkade eller att min pappa var kriminell, bara för att folk skulle försöka få en förklaring till varför jag var som jag var och inte som alla andra. Jag visste att jag inte var som alla andra, jag var unik.
Jag kom på en ny livsstil som gick ut på att ge belöningar till mig själv. För varje bra sak jag gjorde så fick jag en belöning. Om jag exempelvis var kvar i skolan en hel dag, eller avstod från att skära mig så fick jag en belöning. Jag förstod att jag inte kunde fortsätta som jag gjort innan, att jag förstörde för mig själv. Min ångest och ensamhet försvann mer och mer och jag blev besatt av min nya metod. Jag tävlade med mig själv om hur många bra saker och goda gärningar jag kunde göra på en dag och blev sedan belönad beroende på resultatet. Det var nog en ganska sjuk metod, men som i vilket fall fick mig att tänka på annat.
Man säger att ensam inte är stark och att om man klarar allt om man är flera som hjälps åt. Det är fel för mig. Jag hade aldrig mått så bra som jag gjorde vid den här tidpunkten. Då hade jag tid för mig själv och jag var helt ensam. Jag bröt all kontakt med mina vänner. De tog för mycket energi av mig. Jag hade inte plats för någon annan än mig själv i mitt liv.
Månader och dagar gick och jag kände att jag fick mer kontroll över mitt liv. Jag hade inte haft så mycket kontroll som nu på flera år. Jag började ta upp terapisamtalen igen och det viktigaste nu var att jag var medveten om att jag behövde hjälp. Hjälp för att ta mig igenom, hjälp för att glömma.
Så småningom glömde jag och slutade anklaga mig själv.
Allt som händer har en mening och det är alltid någon människa som blir rikare på erfarenheter av det som sker. Den här gången kanske det var jag, eller vem vet? Det jag i alla fall vet är att vänskap och kärlek är något man bygger upp till en stor, stark mur som man gör vad som helst för, så att den inte ska rasa.

Skriven av: Lisa