Publicerat
Kategori: Novell

Ett Liv Utan Gränser

1 En hemlighet
Dave är 11 år gammal och han bor hos sina föräldrar strax utanför Miami. Egentligen så är det inte hans riktiga mamma men det vet han inte, ännu. Dave föddes i Tampa, samma år som hans föräldrar skildes. Hans pappa Allan tog med sig Dave när han hittade en ny fru. Daves mamma Liz och hans bror Scott har inte sett till honom sedan dess. Liz gifte om sig med Robert som har tre döttrar.
Dave har fått växa upp som det enda barnet i familjen och han har aldrig fått veta något om sin riktiga familj. Han har fått lära sig mycket om falskhet och bedrägeri på grund av sin pappa, som varit med i bankrån och stölder men alltid kommit undan.
Familjen bor i ett litet hus med en veranda på framsidan. I trädgården finns det några äppelträd men inga större rabatter, eftersom varken Allan eller Daves styvmamma, Anne, har lust att sköta någon. Huset ligger cirka en kilometer från vägen och dom har inte särkilt många grannar. Daves rum är ganska litet, smalt och avlångt. Han har sin säng vid ena långsidan och ett skrivbord med stol i ena hörnet, närmast dörren. Ovanför sängen är det ett fönster, och bredvid ett nattduksbord. Tapeterna är ljusrandiga och lite slitna. Mittemot hans rum ligger föräldrarnas sovrum och om man går till höger kommer man in i det lilla köket. Det finns även ett vardagsrum där dom har en teve och en ljusgrå soffa. Toaletten ligger precis till vänster när man kommer in genom ytterdörren.
Dave har alltid varit en mycket temperamentsfull pojke och han gillar att pröva nya saker.
När han var 4 år började han dansa. Det var hans bästa vän Nicole som tog med honom till en dansskola och sedan dess har han knappt velat göra annat. Nicole, som är 21 år gammal, hjälpte honom med skjuts till danslektionerna eftersom hans föräldrar alltid var upptagna med annat. Det var hela tiden Dave som fick pusha sig själv. Dave var med i olika talangjakter och det hände ofta att han kom antingen på 2:a eller 3:dje plats.
I skolan gick det också bra. Han åkte inlines och skateboard och på rasterna umgicks han ofta med de äldre, tuffa killarna för att spela basket. Det var en sport han verkligen gillade. De frågade om han ville gå med i skolans basketlag men han tackade nej eftersom han visste att de inte hade råd med det. Istället gick han med i kören. Han utsågs till skolans 3:e bästa sångare vid avslutningen.
Någon dag senare berättade Nicole om en talangjakt som skulle hållas på ett nöjesfält en bit bort. Hon föreslog att han skulle åka dit och vara med som sångare. Dave gillade idén och de bokade in honom. Talangjakten skulle hållas i slutet av månaden, så han hade några veckor på sig att öva. Han bestämde sig för att sjunga en låt av det berömda pojkbandet Boyz.com. Han övade in låten och ordnade några bra danssteg till. Han visade Nicole hur han hade tänkt sig att framföra det och hon gillade det. Hon sa att han säkert skulle vinna, i alla fall så hade han väldigt stora chanser till det, trodde hon.

Dagen innan talangjakten skulle han till en av sina danslektioner och då passade han på att visa sin danslärare. Hon var glad att han hade nytta av dansen och tyckte om det. Hon påpekade också att han sjöng bra. Amy; som hon hette, berättade att hon var utbildad koreograf sedan ett år tillbaka, och sa att om han någon gång i framtiden behövde hjälp så fanns hon där för honom.
Han och Nicole åkte tidigt nästa morgon till nöjesfältet. Dave träffade andra barn i sin egen ålder och han pratade med en flicka som hette Jasmine.
- Vart kommer du ifrån? frågade hon.
- Jag bor här i Miami, en bit bort bara. Du då?
- Jag bor i Louisiana. Jag är här med mamma och min storasyster Eve.
- Då har du åkt ganska långt. Tycker du om att dansa? Frågade Dave.
- Ja, jag har dansat i hela mitt liv. Sen jag var 3 år. Är du nervös?
- Ja lite. Jag har aldrig varit med i en så här stor talangjakt förut. Jag tror att jag måste gå nu, men vi ses väl.
- Ja, lycka till!
Det var snart dags för Dave att inta scenen. Han tog ett djupt andetag och slöt ögonen för ett kort ögonblick. Nu gällde det! Han ställde sig beredd och hörde hur de presenterade honom för publiken. Så gick han ut på scenen och tog ett stadigt tag om micken i sin högra hand. Han blickade ut över publiken och såg Nicole som satt nästan längs fram. Hon gjorde tummen upp åt honom och log. Så sjöng och dansade han. Leenden spred sig ut över publikhavet och när låten var slut hördes jubel, visslingar och applåder.
När Dave och de andra väntat i cirka en halvtimme bakom scen kallades de ut igen. Dave kände hur hjärtat slog ett dubbelslag. De ställde upp sig på en lång rad. Så läste juryn upp sina motiveringar, en efter en. De började nerifrån och gick uppåt, mot ettan. Dave höll andan för varje motivering som lästes upp. När de kommit till 2:a placeringen var han väldigt nervös. Det var han och en 3 år äldre kille kvar. Dave skakade lite av nervositet. Motiveringen lästes upp; bra sångröst, bra dansare och han skulle definitivt platsa i ett pojkband. Dave Robson! Han bara stod där. Hur kunde det vara sant? Hade han verkligen varit bäst? Tydligen… Publiken reste sig upp och applåderade. Blommor blev framburna och konfetti strömmade ner på dem. Dave fick ett kuvert och ett diplom. Så följde han efter de andra ut. Tävlingen var över och Nicole kom fram till honom och log.
- Du var fantastisk!
- Tack, svarade Dave och kramade om henne. Det är tack vare dig som jag vann.
- Du gjorde allt själv och ingen kunde ha gjort det bättre.
De började gå mot bilen. Dave la in sina saker i baksätet och han skulle just sätta sig i framsätet när han hörde hur någon ropade på honom.
- Dave! Dave Robson!
Dave såg upp och fick syn på en man i mörkblå kavaj som kom springande mot dem.
- Ursäkta att jag stör, men jag undrar bara, började mannen och lugnade sig. Du var fantastiskt bra, fortsatte han.
- Tack, svarade Dave.
- Jag kanske ska presentera mig, sa mannen och sträckte fram en hand: Danny Thesman. Jag jobbar på skivbolaget JMC. Du kanske har hört talas om oss?
Jo, det hade Dave. Det var det bolaget som Boyz.com hade, och gruppen Dreams. Dave nickade.
- Skulle du vilja komma dit på måndag?
- Gärna, svarade Dave och tittade på Nicole.
- Visst, sa hon. Det går bra.
Danny såg på Nicole, sen på Dave.
- Ja, vi syns då, sa Nicole.
De satte sig i bilen och började åka därifrån.
- Vad menade Danny egentligen? frågade Dave. Nicole log åt tanken.
- Har du öppnat kuvertet som du vann?
Dave tog fram det och såg på det en stund innan han öppnade det.
- Två tusen! utropade Dave och tog upp pengarna.
- Det är ju jättebra. Då har du ju mycket pengar nu om du lägger ihop det som du har vunnit förut också.
- Ja, de ligger under sängmadrassen i mitt rum.
Dave blev så glad över pengarna att han glömde sin fråga om Danny.
Nästa dag gick han till parken, där hans kompisar brukade hålla till. De åkte inlines och skateboards.
- Hej! sa han och gick fram till Ricky som satt på en bänk och tittade på.
- Hej, hur gick det på talangjakten?
- Du kommer inte tro mig, svarade Dave. Jag vann!
- Va?! Är det sant?
Dave nickade ivrigt.
- Grattis, sa Ricky och klappade Dave på axeln.
- Tack, men utan Nicole hade jag aldrig klarat det. Det var hennes förslag.
- Men det var du som gjorde det, eller hur? Jag önskar att jag varit där och sett allt.
- Det gör inget, det kommer fler chanser.
- Hänger du med på en basketmatch på måndag?
- Nej, jag kan inte jag ska bort.
- Vart ska du?
- Till ett skivbolag, JMC du vet. Jag träffade en kille, Danny heter han.
- Träffade du honom när du sjöng?
- Nja, han satt i publiken tror jag och efteråt kom han fram och frågade om jag ville komma. Fattar du vad som kan hända om jag åker dit?
- Nej…
- Inte jag heller, det är därför som jag tänker åka dit.



Måndag 09:00
Dave och Nicole gick tillsammans in i den stora byggnaden. De satte sig i ett par stolar för att vänta på Danny som skulle komma och möta dem. Dave såg sig om; några växter, ett vitt runt bord framför dem och stolarna som stod runt omkring det var vinröda.
- Förlåt att jag är lite sen, men jag fick telefon.
- Det gör inget, sa Dave och reste sig upp.
- Bra, sa Danny. Kom så ska jag visa er runt lite.
De gick upp för en trappa och in i ett stort rum där det stod en stor kamerautrustning uppställd. Sedan fortsatte de in i en stor sal där det fanns olika gymnastikställningar.
- Och det här är studion, och det är här vi i så fall spelar in alla låtarna.
- Coolt, sa Dave och gick närmre för att ta sig en titt på mixningsbordet.
- Vi kanske skulle börja med att provsjunga?
Dave nickade. Han sjöng samma låt som han gjort på talangjakten. Några av Dannys kollegor kom också för att lyssna. Efter det fick Dave åka hem igen. Danny och de andra lovade att höra av sig när de tänkt över saken. Dave gick på sina dans- och pianolektioner, men han berättade inget för någon. Han väntade i en vecka, två veckor, tre veckor, fyra veckor, fem veckor och när även den sjätte veckan passerat gav han upp hoppet om att de skulle höra av sig. Han var säker på att de inte ville ha honom.
Men plötsligt ringde Nicole och sa att hon fått ett brev där det stod att han var välkommen tillbaka. Dave och Nicole hade nämligen gett Danny Nicoles adress istället för Daves, för annars kunde det hända att Daves föräldrar fick se det, och då skulle dom antagligen slänga det, eftersom dom inte tyckte att Dave skulle hålla på med sådana 'fånigheter', som att sjunga och dansa. Dave studsade upp och ner av glädje. Det hade han aldrig trott. Redan nästa dag åkte han och Nicole till bolaget och väl där fick han träffa en massa nya personer. Som t.ex. producenterna Josh , Brian och Shane, teknikerna Sonia och Edward och till sist låtskrivarna Scott, Jon och Martin. De var alla vänliga och förklarade vad de höll på med. Det bästa var att Jon och Scott var medlemmar i Boyz.com!
Dave fick provsjunga för andra gången och sedan ville de ha några personliga detaljer.
- Vad heter dina föräldrar? frågade Danny när de satt inne i hans kontor.
- Pappa heter Allan och mamma heter Anne.
- Har du några syskon?
- Nej.
- Okej, sa Danny och antecknade ner det på ett papper, innan han fortsatte: vad gillar du att göra? Har du några speciella intressen?
- Jag gillar att spela basket, dansa, sjunga, och ibland så åker jag inlines och skateboard.
- Hur länge har du dansat?
- Jag började när jag var 4 år. Det var faktiskt Nicole som fick mig att börja, svarade Dave och log mot Nicole.
Frågorna fortsatte, men till slut började Dave bli rastlös och Danny sa att han kunde gå till de andra som var i studion.
- Vad tycker ni? frågade Nicole. Är han något att satsa på?
- Definitivt, svarade Danny med ett leende.
- Det är ju snällt av Scott och Jon att de vill hjälpa till. Dom har väl annars ganska mycket att göra, dom är ju själva ganska eftertraktade om man kan säga så, sa Nicole.
- Jag förstår vad du menar. Faktum är att de har en väldigt bra anledning till det.
- Jaha, vadå för anledning?
- Det är så här; det var jag som ringde Scott och bad honom att han skulle komma. När jag för första gången såg Dave uppträda visste jag direkt att han var den rätta. Han har medverkat i flera talangjakter runt om i Florida, eller hur?
- Ja, det stämmer.
Danny tog fram ett kort ur en utav skrivbordslådorna och höll upp det framför Nicole och frågade:
- Är det här Dave?
Hon begrundade kortet: en blond liten pojke i 6 års åldern som höll i en mick. Hon tittade noga på ansiktsdragen.
- Ja, det är Dave. Men vad har det med Scott och Jon att göra?
- De är syskon. Scott var under tio när han fick en lillebror. Men hans föräldrar; Allan och Liz skildes samma år och pappan tog Dave med sig när han stack.
- Men Dave har aldrig nämnt något om några syskon. Du frågade honom för en stund sedan och han sa ju att han inga hade.
- Han var bara några månader när det hände, så han har antagligen inget minne av det.




2 Stjärnor och syskonkärlek
4 månader passerade och Dave fortsatte ta sina vanliga danslektioner, han fortsatte spela piano men han fick även åka till studion. Han fick ta ledigt från skolan för att kunna hinna med allt. Studion blev hans klassrum och alla som jobbade där blev hans klasskamrater. Hans kompisar frågade självklart varför han var borta så ofta men det ville han inte svara på så han försökte bara prata bort det. Han ville helt enkelt inte skapa uppståndelse.
Dave fick följa med Boyz.com och uppträda på en konsert i Los Angeles. Han stal hela showen! Men grabbarna i bandet blev inte sura, utan tvärtom.
Innan dom åkte hem igen gjorde dom ett uppträdande i Las Vegas och även där blev Dave populär. Välbehållen och på bra humör återvände Dave till studion.
Det var dags att släppa singeln som de så länge arbetat med. 'Follow me', som den hette, gick oväntat upp på 5:e plats och sålde platina.
Men nu var det inget att hålla hemligt om, alla Daves kompisar förstod nu varför han varit borta så ofta och så länge.
Dave gjorde ett uppträdande i sin skolas aula. Några gillade det, andra inte. Många blev avundsjuka, speciellt de äldre killarna som hade sjungit i samma kör som honom.
Efter några små shower runt om i Florida blev det jobb igen. Nya singlar och ett första album väntade på att släppas. När man har kul går tiden ofta fort, och det gjorde den för Dave.
Han släppte två platina och 'My little princess' som sålde guld. Guld var bättre än platina, och det högsta man kunde sälja.
Samma dag som hans album släpptes var de tvungna att checka in på ett hotell i Kentwood, Louisiana. Dave skulle för 100:e gången på en intervju med en ungdomstidning. Dave kom till hotellet i en minibuss tillsammans med Scott, Nicole, Danny och två livvakter. Bussen svängde in framför hotellet och plötsligt samlades det fullt av folk mellan bussens dörr och hotellets ingång.
- Okej, sa Scott. Du vet att du är känd när: du arbetar i en studio, istället för att gå i en vanlig skola. Du har råd med de saker som du alltid har önskat dig, hur mycket dom än kostar. Du ser dig själv överallt, som på väggar i andras rum, på skivomslagen i affärerna och det finns en massa bilder på dig på internet. Sist men inte minst; du är plötsligt VÄLDIGT SOCIAL av dig..
- Vi måste skynda oss till intervjun nu, sa Danny och tittade på klockan.
Sean och Raul, som vakterna hette öppnade dörren och så hoppade Dave ut ur bussen och på så sätt blev han eskorterad mellan Raul och Sean, in i hotellet. Sen var det Scotts tur och även det gick bra. Efter kom Nicole och Danny.
De gick direkt till intervjun. När Dave kom in i rummet där de skulle vara möttes han av blixtrande kameror. Men då kom Sean in och lugnade fotograferna. Dave och de andra fick sätta sig ner på ett par stolar som stod framställda. Rummet hade en röd heltäckningsmatta och tapeterna var ljusbeiga med en blombård uppe vid taket En kvinna kom in i rummet och satte sig mittemot dem. Hon tog upp papper och penna, beredd att börja skriva. Först log hon mot dem och sen började hon fråga. Då och då blixtrade det till, men Dave försökte att koncentrera sig på frågorna:
- Du är bara 11 år och du har redan sålt guld här i Amerika. Man kan ju säga att du är en lyckans ost!
- Ja, verkligen. Jag gillar det, det är jättekul!
- Men du har än så länge bara gjort de största showerna tillsammans med Boyz.com, ska du aldrig fixa det själv?
- Jo, det är klart. Jag trivs med de killarna och jag känner mig trygg på scen när dom är med. Det finns planer på en alldeles egen show, men det är inget bestämt ännu.
- Känns det inte konstigt att se sig själv överallt? Eller att de flesta känner till dig?
- Nja, det vet jag inte. Det är bara kul!
- Vad säger dina kompisar när du plötsligt är en popstjärna?
- För mig kom det inte så hemskt plötsligt, jag tycker att det tagit ganska lång tid. I alla fall längre tid än vad jag hade väntat mig. I början försökte jag hålla tyst om det men så släpptes min första singel, och då fick dom reda på det.
- Hur är det att spela in en egen cd i en studio?
- Det är jättekul! Verkligen roligt! Men det kan bli jobbigt också. Fast ibland är man bara trött och då blir det ju mycket jobbigare, och svårare.
- Jag har hört att du och Scott står varandra väldigt nära. Bråkar ni aldrig?
- Vi bråkar aldrig. Det har kanske hänt någon gång att vi inte kommit överens, men det händer ju alla. Vi är som bröder, svarade Dave och skrattade till.
- Ja, det är klart, ni är väl bröder annars också? Det har ni väl alltid varit?
Dave gav Nicole en förvånad blick.
- Jag tycker att vi slutar där, sa Danny och reste sig upp.
Återigen började det blixtra hysteriskt och Dave följde med Sean ut ur rummet.
- Vi ses på mitt rum, sa Danny till Scott och gick sedan han också.




Senare på Dannys rum.
- Vi sa ju att vi skulle hålla tyst om det här, sa Danny till Scott.
- Jag vet inte vart ryktena kommer ifrån, jag svär. Jag har inte sagt något.
- Vem skulle annars ha sagt det?
- Jag vet inte. Men vem som helst kan ju ha startat det..
- Vad menar du?
- Kom igen Danny! Du är väl inte blind? Se på oss, vi är ju lika som bär.
Danny suckade ljudligt och tittade på Scott. Han hade rätt. Det var ingen tvekan om att dom var bröder. Samma hårfärg, ögonfärg och även vissa ansiktsdrag hade de gemensamt. Danny tänkte efter en stund innan han sa:
- Du har rätt. Men jag tror iså fall att det är dags för sanningen att få komma fram.
Scott som hade satt sig ner och tittade ner i knät, såg förvånat upp. Han reste sig hastigt och försökte finna ord.
- Jag vet att det kan kännas svårt, sa Danny, men det blir värre om vi väntar för länge. Jag föreslår att du samlar ihop dig själv och berättar för Dave ikväll.
- Redan ikväll?
- Ja, det blir bäst så..
Scott satte händerna i sidan och hängde med huvudet.
- Det kommer gå bra, sa Danny och klappade Scott lätt på axeln.
- Jag har något att berätta, sa Scott och tittade bekymrat på Danny som nickade till svar.
- Dave heter egentligen Jason. Det var mamma och pappa som grälade om vad han skulle heta. Pappa tyckte Dave, och mamma tyckte Jason. Han blev döpt till Jason, men efter att pappa stack med honom så började han kalla honom Dave. Ska jag berätta den delen också?
Danny nickade.
- Jag tror att han kommer förstå, han är ju trots allt din bror. Han måste förstå.
- Jag är ledsen Danny, men jag lovade Dave en omgång i playstation på vägen hit, så jag måste gå nu.
- Jag förstår. Lycka till ikväll!



Dave och Scott gick ner till stranden ensamma. Stjärnorna glimmade och månen var större än vanligt. Tillräckligt stor för att kunna lysa upp stranden. Sanden var sval och en svag bris blåste över dem. De satte sig på en stor sten som låg precis vid strandkanten. Dave vände sig om och tittade mot hotellet som låg en bra bit bort. Det lyste i nästan varje fönster. Det var alldeles tyst omkring dem. Endast vågornas svall hördes svagt, svagt. Scott tog mod till sig och sa:
- Jag har något viktigt att berätta.
Dave satt tyst.
- Det är väldigt viktigt Dave, så jag vill att du lyssnar noga.. fortsatte Scott.
- Du vet att jag alltid lyssnar om du vill. Du kan lita på mig, vi är ju polare du vet, svarade Dave och log samtidigt som han puffade till Scott på axeln.
Scott gav honom ett kort leende innan han tittade bort en stund, ut mot horisonten. Så började han:
- Du vet att jag gillar dig och att du har en speciell plats i mitt hjärta.
- Jag vet det, och du är speciell för mig också.
- Jag undrar om du vill följa med mig hem till Tampa. Hem till min familj, till din familj…hem till vår familj.
Dave blev tyst. Nu förstod han inte. Hem? Han hade väl inget hem där. Hans pappa och mamma bodde i Miami, och där hade Dave också haft sitt hem förut. Men nu kände han sig inte så välkommen längre.
- Jag förstår om du blev chockad, men jag.. började Scott men Dave avbröt honom:
- Jag är inte chockad. Jag förstår bara inte vad du menar med vårt hem?
- Jag har länge velat säga det här, öga mot öga med dig; vi är bröder Dave.
Dave såg in i Scotts ögon; kanske det bara var ett skämt. Men Scott var fullt allvarlig och menade allt han sagt under dessa minuterar. Dave visste inte om han skulle börja skratta eller gråta, om han skulle sitta kvar eller springa därifrån. Det enda han fick fram att säga var:
- Är det sant?
Scott nickade med allvar i blicken. Så kände Dave hur tårarna brände bakom ögonlocken och han blundade en stund. När han öppnade dem igen rann en tår nerför hans kind. Han höjde snabbt handen och torkade bort den med handflatan. Det var förgäves, för nu började det rinna mer och Dave försökte hela tiden diskret torka sina kinder. Det var ganska svårt eftersom han inte hade någon tröja på sig. Han vände bort sitt ansikte så att Scott inte skulle se honom gråta. Men Dave började snörvla och skaka lite och då la Scott sin ena arm om honom.
- Det är lugnt, Dave, jag är här.
Dave snörvlade till och såg upp på Scott. Varför grät han? Han var ju glad. Scott höjde armen och drog med handen över Daves kinder.
- Gråt, sa han. Det känns bättre då.
Med de orden lyfte han upp Dave i sitt knä och höll om honom. Dave lutade sitt huvud mot Scott och såg upp på den mörkblå himlen. Det var ovanligt mörkt ute. Stjärnorna hade hunnit bli fler och de lyste klara.
- Mamma brukar ofta säga att pappa var en stor tjuv, sa Scott.
- Säger hon?
- Ja, hon säger att han har tagit miljoner stjärnor och samlat dem alla i mina ögon. Och hon har sagt att när jag träffar en pojke med lika många stjärnor i sina ögon, ja då vet jag att vi hör ihop.
- Så vi hör ihop nu, på riktigt? frågade Dave.
- Ja, vi har alltid hört ihop, och vi ska alltid göra det också.
- Har jag verkligen stjärnor i mina ögon?
Scott tittade in i Daves bruna ögon. Han begrundade dem en lång stund. Visst har han det, tänkte Scott och såg hur de speglades i ögonen på honom. Scott nickade.
- Det har du också, sa Dave tyst och log.
- En sak till innan du somnar; ditt namn är Jason, och inte Dave…

Om Dave hörde det eller inte fick Scott aldrig veta den kvällen. Det enda han fick till svar var ett trött leende innan Dave somnade.
Tidigt nästa morgon vaknade Scott av något som lät som TV- spelmusik. Han satte sig upp i sängen. Han tittade ut genom ett av fönstrena och såg hur några små regndroppar hamnade på glasrutan, en efter en. Det var dimmigt ute och det duggade. Han lät blicken glida över rummet, och såg att Daves säng var tom. Så reste han sig upp och gick in i den andra delen av rummet, där det stod en soffa och en tv. Dave spelade playstation och han hörde hur Scott kom i ni rummet. De satt tysta i soffan en stund.
- Imorgon är det presskonferens. Vad vill du göra idag? frågade Scott.
Dave stängde av spelet.
- Jag vill göra något med dig, svarade han. Ensam...
- Jag och de andra ska på en intervju efter lunch, men till dess kan vi hitta på något.
- Vilka andra? undrade Dave nyfiket.
- I Boyz.com såklart. Men säg nu vad du vill göra, jag är din hela förmiddagen.
- Vi kan…åka till stan!
- Dave, vi är i stan, svarade Scott och skrattade till.
- Vad sa du?
- Dave, vi är i stan.
- Vad sa du?
- Du hörde.
- Vad sa du?
Scott såg förvånat på sin bror. Dave skrattade åt Scotts förvånade min.
- Jag skämtar, jag hörde. Men det är det att jag inte heter Dave längre.
Nu såg Scott ännu mer förvånad ut.
- Se inte på mig som om jag var tokig, sa Dave. Jag är inget ufo!
- Jag tror jag måste erkänna en sak; du är ett ufo, sa Scott och försökte se allvarlig ut, men det gick inte och de började skratta.
De brottades en stund och medan de låg där fick Dave en lysande idé:
- Vi åker inlines! Jag har mina med mig.
- Du också?
- Det är klart. Jag har dem alltid med mig, nästan.
- Då är vi två, skrattade Scott. Kom så sticker vi!
De tog på sig sina vanliga kläder, så att dom skulle smälta in så mycket som möjligt. Och så gick dom ner till entrén. Den var stor med några kristallkronor i taket. Närmast ingången fanns en stor reception och stora gröna krukväxter var utplacerade lite här och var. Där satte dom sig på en bänk för att ta på sig sina inlines.
- Och kom ihåg att inte säga till någon vem du är, och ta inte av dig solglasögonen förrän vi är tillbaka här, sa Scott.
De tog sig utanför dörrarna och ner på vägen. Så var det bara att åka. De åkte slalom mellan de gående människorna och när de kom till en trappa åkte de ner på räcket. De åkte flera kilometer bort från hotellet. Efter en lång stund stannade de för att pusta ut, och då fick Dave syn på en flicka som kom ut från en affär på andra sidan vägen. Han kände igen henne från talangjakten.
Det var ett mirakel; det var Jasmine! Helt otroligt att han skulle få syn på henne här. Men så mindes han att hon sagt att hon bodde här.
- Jag är snart tillbaka, sa han till Scott och tog sig snabbt över till andra sidan vägen.
När han närmade sig henne ropade han hennes namn och hon började se sig om.
- Tja, sa han lugnt när han kommit fram till henne. Hur är det? Frågade han och försökte spela cool. Minns du mig?
- Jag tror inte det, svarade hon försiktigt. Känner vi varann?
- Vi träffades på en talangjakt i Miami. Jag heter Dave.
- Dave? Dave Robson? Du som vann?
Först var han rädd att hon skulle bli arg, för att hon inte tyckte att han var den rätta vinnaren, men han nickade och log snett.
- Du är bara såå bra, sa hon och kastade sig om halsen på honom. Du är bara så gullig, log hon med tårar i ögonen.
Men innan han hann göra något ryckte hon bort solglasögonen och gav honom en snabb puss på kinden. Precis när det hänt gick en grupp flickor förbi. En av dem fick syn på Dave och stannade upp. Så tog hon upp en mobiltelefon ur sin handväska och började knappa hysteriskt på den. Dave insåg att det var dags att sticka så han tog på sig solglasögonen igen och sa hej då till Jasmine. Flickan som hade sett honom, och antagligen känt igen honom, började med ens att skrika hans namn.
Dave åkte bort till Scott och så började de snabbt åka tillbaka till hotellet. Flickan småsprang efter dem i början och viftade med armarna och efter en liten stund hakade de andra flickorna på. Folket runt omkring stannade upp och gav dem konstiga blickar.
När Scott och Dave skrattande tagit sig till hotellrummet kom Nicole och Danny in.
- Ni ser ut att ha haft kul, sa Nicole och satte sig på Scotts sängkant.
Dave gick fram till henne och satte sig i hennes knä.
- Vi undrade bara om ni har lust att äta lunch med oss? sa Danny och såg på de två pojkarna.
- Jag antar att vi missade frukosten, sa Scott. Vi kommer gärna med.
Så såg Scott och Dave på varandra och blinkade med ögonen. Nicole och Danny som såg det, såg bara på varann och ruskade på huvudet.
Efter lunchen skulle Scott åka med Boyz.com till en viktig intervju, så Dave fick spela playstation med Danny och efter det gick Dave, Nicole och Sean på stan för att handla. Och den här gången behöll han solglasögonen på. Scott var borta hela eftermiddagen och kom inte tillbaka förrän sent på kvällen, och då låg Dave och sov.

Redan klockan 10:00 på morgonen skulle Dave till presskonferensen och han var där prick på slaget.
'Ett hundratal journalister står utanför med både kameror, papper och penna i högst hugg. Med 'My little princess' ringandes i öronen väntar de otåligt på att få komma in. När de väl får det börjar dom trängas och knuffas; allt för att hinna först in och få den bästa platsen. Flera hundratals stolar är uppställda och längst fram är det som en scen med en lång bänk. Det är vid den bänken som Dave och de andra ska sitta vid för att svara på alla olika frågor.
10:05 Dave kliver in genom en sidodörr tillsammans med Danny och Sean. Fotograferna kastar sig fram och knäpper hysteriskt på sina kameror. De ställer sig på stolsryggar för att kunna nå över varandra. Men värdinnan för konferensen får inte stopp på dem, och det är då Sean går till attack. Han tar ett kliv fram och får en speciell mördarblick. Fotograferna lugnar sig då, och går och sätter sig.
10:15 Första frågan kommer från en journalist från Canada, och det handlar förstås om hur det känns att vara popstjärna, trots så låg ålder. Dave som är något trött på just den frågan svarar att han inte tycker att det gör något, och att det är kul. Dave tillägger också att en av hans största drömmar har gått i uppfyllelse och då spelar inte åldern någon roll.
Mummel hörs och skrapande från pennor mot papper.
10:20 Nästa fråga blir om någon turné är planerad att bli av. Den här gången svarar Danny:
- Ja, vi har pratat om det. Men vi ska tänka på Europa i första hand, och Asien. Daves första singel i Europa släpps nästa vecka och från och med då ska vi planera in en turné.
10:25 En kvinnlig journalist lyckas tjata till sig mikrofonen och undrar hur Dave känner sig när folk säger att han är för ung för att vara en artist. Och Dave svarar:
- Jag bryr mig inte, för det jag gör är kul! Jag kunde suttit i skolan just nu och räknat matte, jobbat med geografi eller pluggat historia, men det gör jag inte. Nu ska jag försöka göra historia till och med. Jag får resa och träffa massor med olika människor. Jag älskar vad jag gör.
- Du har ju varit mycket med killarna i Boyz.com, vem är din favorit? Blir nästa fråga.
- Scott.. Jon, Alexander.. David och Craig, svarar Dave och ler lite.
10:40 En mörk man tar ett stadigt tag om micken och harklar sig innan han säger:
- Du sjunger så bra, och min dotter har alla dina skivor. Hon älskar Boyz.com också; vill du bli en BC- medlem när du är äldre?
- Jag vet inte, svarar Dave och tänker efter en kort stund. Jag tror att jag hellre stannar solo, fortsätter han vänd mot mannen, som nickar sorgset och sätter sig ner.
10:45 En mycket envis journalist reser sig hastigt upp och frågar med irriterad stämma om inte 11 år är lite för ungt för en popstar.
- Nej, för det finns andra unga barn som är kända artister och skådespelare.
- Vad blir du inspirerad av angående musik?
- Antagligen Boyz.com. Jag försöker inte på något sätt efterlikna dom, men jag gör ungefär samma slags musik.
- Hur stor var den största publik du än så länge uppträtt inför?
- Jag vet inte exakt, men ca 60 000 tror jag.
En mycket ung kvinna som står nästan längst bak får tag i micken och den enda fråga hon har är:
- Minns du mig från konserten i Las Vegas med Boyz.com?
Dave nickar; hon hade följt efter honom under hela tiden som han skrev autografer till fansen.
- Kan du beskriva en vanlig dag som Dave Robson?
- Ja, jag lever ett ganska normalt liv antar jag, men just nu är det lite stökigt..
- Går du i vanlig skola eller får du hemundervisning?
- Jag går i skolan, men hemundervisning har diskuterats.
10: 55
- Vad tycker dina föräldrar om att deras son är ute och reser hela tiden?
Dave vill inte svara men gör det i alla fall:
- Ni får väl fråga dom själva.
Mummel hörs om en oförskämd pojke som kommit långt, men som tur är kan han sjunga. Danny kommer till undersättning åt Dave:
- Frågan har inget med Daves musik att göra.
11:10 Dave reser sig upp och återigen samlas fotograferna som flugor runt ett glas saft, och det blixtrar från alla håll och kanter. Så går Dave, Danny och Sean ut ur lokalen.























3 Familjen på turné
Två dagar senare var de tillbaka i Miami; Dave gick i skolan och bodde hos Nicole eftersom hans föräldrar inte brydde sig om honom längre. Det var dessutom längre till skolan om Dave gick hemifrån. Nicole jobbade som servitris på en restaurang och Danny jobbade med Boyz.com. Scott och Dave hade bestämt sig för att ligga lågt med att dom var bröder, för dom ville undvika skvaller och sånt. Det kunde lätt spridas falska lögner och det ville dom inte. Scott hade ännu inte berättat om det för familjen, men det skulle han så snart dom blev lediga. Han visste inte hur han skulle berätta om Dave, och han var själv fortfarande lite chockad efter att ha fått reda på det.

Intervju ur tidningen PopStarz: ' Nu blir säkert många pojkbands- fans avundsjuka på mig när jag säger: jag har slickat på den mest berömda mick, som finns i JMC- studion. Jag har även träffat en av världens mest berömda producenter; Danny Thesman!
Han har jobbat med artister och grupper som Dreams, The Flake och Sandra. Men för tillfället håller han sig mest kring Boyz.com och det nya stjärnskottet Dave Robson. Och självklart ville vi ta en liten pratstund med han som har kontroll över världens största stämmor. Vår första fråga är:
- Hur är dom i studion?
- Ja, om jag börjar med Boyz.com så är det väl ganska bra. Jag menar att dom är lugna och oftast gör vad dom ska. Craig är den som rör sig mest, han dansar gärna. Jon vill helst att det ska vara lite småkyligt i studion när vi spelar in. Men Dave däremot är ganska så svår att hålla reda på. Fast han är ändå lugn för att vara 11 år gammal. Men han har en ovana att vilja slänga med huvudet när han sjunger, men då säger jag till honom att sluta. Ljudet blir så konstigt annars, säger Danny.
- Okej Danny, du har ju jobbat med både Boyz.com och Dave nu, hur är det att hålla ordning på fem vilda världsstjärnor plus en liten parvel på 11 bast?
- BC, som dom också kallar sig, är det inget större problem med. Dom är hellugna faktiskt. Annat är det när Dave är i närheten! Han har ju en sån energi jämt och den tar aldrig slut.
Ja, det kan ju inte bli annat när man är så ung och man har så mycket man vill göra. I skivbolagets kök har Dreams suttit och käkat flingor, Sandra har övat danssteg, The Flake har sörplat läsk, Boyz.com har övat låttexter och Dave har flummat runt sena nätter.
- Vad gör dom när dom är i studion förutom att dom sjunger?
- Scott älskar att spela dataspel. Det står en data i ett av våra kontor, och den är full av olika dataspel som Scott laddat in! Han är helt otrolig när det gäller sånt. David läser rätt mycket och Alex dricker läsk och ringer till sina polare. De två sista sakerna gör dom allihopa föresten..
- Hur är BC och Dave- egentligen?
- Dave är barnet som hoppar, skuttar och skriker. Han vill alltid brottas och gillar att dra ner byxorna på folk. Scott pratar gärna om dataspel, och positivt menat så är nog hans hjärna yngre än hans kropp. Jon är extremt lugn och tänker mycket på sin image. Alexander ska alltid vara cool och ball. Det är han som tillför humorn bland dem. David är nog den som håller ihop gruppen. Han är äldst av dem alla och mest ansvarsfull. Craig är mest omtänksam och intelligent. Han tänker oftast efter innan han säger något och är en glad och öppen kille.
Ja, det verkar som om det går hett till när dessa grabbar är i farten. När jag ändå var på besök i studion passade jag på att provsjunga i den mick som alla stjärnor sjunger i. Jag slickade till och med på den, men; kändisdregel på mikrofon smakar faktiskt inte speciellt gott. Mest damm…'
Nästa intervju är med Dave, från tidningen Smash Cash: ' Vi har träffats förut, jag och Dave, men det var en månad sedan. Vad har hunnit ändras?
- Jag går inte i skolan lika ofta. Jag har fått lära känna Mary, som är min privatlärare för tillfället.
- Varför har du en privatlärare?
- För att jag ska ut på min första utomlandsturné! ler Dave.
- Så Dave, har du någon dröm?
- Ja det har jag väl..
- Kan du berätta lite om den?
- Okej då, jag skulle vilja surfa över atlanten.
- Men oj då! Kan du verkligen det? Är du så duktig?
- Det är klart, jag kan göra allt. Jag kan faktiskt göra en 360 graders volt i luften med min bräda!
- Vad gör du på fritiden?
- Jag åker inlines och umgås med kompisar som jag nästan aldrig träffar.
- Skulle du kunna tänka dig att göra något annat istället för att sjunga?
- Nej, det tror jag inte. Inte nu i alla fall, när det går så bra för mig. Men i framtiden kan jag tänka mig att bli skådespelare, eller livräddare.
- Men som livräddare måste du kunna köra båt och bil, åka scooter och simma. Surfa kunde du redan.
- Jag kan allt det där, så det blir inga problem.
- Du måste kunna en hel del, du…
- Ja, det sa jag ju..'

PopStarz:' Min största dröm, nästan..
Äntligen ska Dave Robson ut på sin absolut första utomlandsturné! De två nittonåriga tjejerna i SHE; Sonia och Hannah Evans, ska vara förband. Medan Dave svänger runt i Europa ska pojkarna i BC ta ledigt.
- Det ska bli spännande att se hur Dave klarar av showerna själv, utan oss, sa Jon i en intervju.
Ja, det återstår att se säger vi på redaktionen och önskar honom lycka till!'

När Dave åkt iväg så såg Scott sin största chans att få berätta om Dave för familjen. Han hade varit hemma i tre dagar när han en kväll bestämde sig för att det skulle fram. Familjen satt samlade framför teven och åt chips och godis. Scott tog en klunk ur sin läskburk och harklade sig sedan. I samma ögonblick satte han i halsen och Liz såg oroligt på honom.
- Hur är det? Frågade hon och satte sig bredvid honom i soffan.
- Mamma, jag måste säga en sak, svarade Scott och såg djupt in i hennes ögon.
De hade alltid stått varandra väldigt nära, som mor och son. Liz strök en hårslinga ur pannan på honom när hon såg hur hans ögon tårades.
- Det gäller Dave, sa han tyst.
- Han mår säkert bra, oroa dig inte för honom, sa Liz lugnt och klappade honom på axeln.
- Men…han är min bror.
Alla blev tysta. Alla vände sig mot Scott och de bara satt där, helt tysta och stilla. Efter ett antal minuterar sa Scott:
- Jag tänkte ni ville veta. Jag visste bara inte hur jag skulle göra..
- Jason.. viskade Liz försiktigt och började gråta.
Scott nickade och la en tröstande hand på Liz´s.
- Det kan inte vara sant. Menar du att Jason lever? Att han bor här i närheten?
- Det är sant, och han bor här nu. Vi; han och jag, valde att inte prata högt om det.
Liz lutade sig fram och gav Scott en kram.
- Jag trodde aldrig att jag skulle höra av honom igen, snyftade hon. Min älskade Jason…
Scotts systrar; Meg, Carla och Melissa satt stilla och viskade i ett hörn av soffan.
- Hur vet du att det verkligen är Dave? frågade Meg.
- Det har jag tagit reda på, svarade Scott. Jag vet det mesta om honom och det enda som inte stämde in på honom var att han inte hade några syskon.
- Jag måste få träffa honom, sa Liz plötsligt.
- Jag vill följa med, sa Meg snabbt.
- Följa med vart? Undrade Scott. Dave är på turné vet ni ju.
- Jag måste få träffa honom, sa Liz, vänd mot Scott. Jag har inte sett honom sedan han var två månader. Jag tänker åka till honom, nu!
- Jag följer med, mamma, sa Carla.
- Och jag vill också följa med, sa Mel.
- Men.. pappa? Ska du också åka? Frågade Scott bekymrat.
- Ja, jag tänkte det, svarade Robert.
- Då har jag nog en idé, sa Scott tveksamt. En överraskning.



Bara några veckor senare hade Dave varit i Polen, Tyskland, Frankrike och Spanien. På snabbesök var han i Österrike, Danmark, Norge och Finland. Nu var det dags för Sverige. Utanför TV-studion där Dave ska uppträda live är det alldeles fullt av fans. Även om lokalen är stor så försöker tevefolket få in så många som möjligt. Över 100 fans får stå utanför. Det är förstås i Sveriges huvudstad som Dave ska uppträda och det kan hända att några har hört honom på radion. När det ohjälpligt nog inte får plats fler fans och klockan är ställd på rätt tid måste showen börja. Först ut på scenen är SHE, som de flesta i publiken redan känner till. Men deras två låtar är bara en enkel uppvärmning. När dom har gjort sitt presenterar dom Dave, som sedan intar scenen, och dansar och sjunger. Två av låtarna är över, och scenpersonalen sopar bort alla nallar som fansen har kastat på honom.
Dave ställer sig beredd för nästa låt, men plötsligt spelas en melodi som han inte alls känner igen. Så får han syn på någon som kliver upp på scenen. Det är Scott!
Dave står alldeles stilla. Efter Scott kommer även fem till upp på scenen. Han känner inte igen dom. Scott håller i en mick och medan han sakta går fram till honom, så säger han:
- Dave, jag har en liten överraskning till dig. Det här är Liz, Robert, Meg, Carla och Melissa.
Dave är så förvånad; allt har verkligen gått fort. De kommer närmre Dave och Liz sätter sig på huk framför honom. Han står stel som en pinne och tittar på Liz. Hon tar försiktigt hans hand och håller den i sin. Publiken är också alldeles tyst, ingen förstår nog vad som händer. Dave ställer sig närmare Liz och lägger försiktigt sina armar om henne med tårar i ögonen.
- Min älskade Jason, viskar Liz och kramar om honom hårt.
Dave känner hur alla tittar. Allt filmas live. Han lägger sin kind mot Liz´s axel. Det känns tryggt och skönt. Hon håller om honom hårt och stadigt. Men han har lite svårt att förstå. Hans riktiga mamma är äntligen hos honom. Liz ser Dave i ögonen och håller hans huvud mellan sina händer samtidigt som hon säger:
- Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen. Jag har saknat dig så…
- Jag är hos dig nu, och jag tänker aldrig lämna dig igen mamma..
Liz log till svar och kramade om honom igen. Scott kliver fram ur skuggan och går fram till Dave och tar hans hand. Så börjar dom sjunga och publiken applåderar som aldrig förr. Efter det fortsätter Dave med sin show. Dave står i ett ständigt nallebjörnsregn när han uppträder.
När allt är slut är klockan 21:00 och det är dags för Dave att gå till sängs. Han behöver i alla fall inte gå och lägga sig ensam, han har ju ett tusentals nallar med sig.
Så fort han kommer backstage springer han fram till Liz och kramar henne. Tårarna rinner som floder och Liz gör sitt bästa för att lugna och trösta, men egentligen är hon minst lika ledsen hon. Eller glad, hon vet inte av vilken anledning som Dave gråter, kanske av båda. Hon lyfter upp honom i famnen och viskar lugnt i hans öra att allt kommer ordna sig.
De pratar och äter lite innan dom tar minibussen till hotellet, där dom bor. På vägen dit sitter Dave i Liz´s knä och gråter tyst för sig själv. Varför berättade aldrig pappa att Anne inte var hans riktiga mamma? Varför sa han aldrig att Dave hade en bror, och visste han om att Liz hade gift om sig? Det var frågor som Dave antagligen aldrig skulle få något svar på. Allan brydde sig inte om Dave, det hade han aldrig gjort. Förutom när Dave tappade tvekontrollen i golvet när han var 3 år. Då hade han fått sitta inlåst i garderoben i 4 timmar.
När Dave berättat att han skulle till studion för att provsjunga hade Allan svarat: ' Så du tänker äntligen ge dig av nu och ge mig och Anne lite lugn och ro? Stick bara, du duger ändå inte till något.' När Dave börjat gå mot sitt rum hade Anne ropat efter honom: ' Glöm inte disken innan du går härifrån!' Ja, så hade dom sagt.. Dave hade fått hjälpa till i huset.

Det hade hänt många gånger att Dave gråtit sig till sömns. Han hade drömt om att en dag få en riktig familj. En familj att leva för. Och han hade varje jul en önskan som han var säker på att den aldrig skulle gå i uppfyllelse. Han hade varit så dum, och så snäll. När Allan eller Anne slagit till honom hade han försökt intala sig själv att han förtjänade det. Men oftast visste han innerst inne att det var dom som behandlade honom fel.
Dave hörde hur det började smattra av regn på bilrutorna. Han tryckte sig mot Liz och hon höll om honom med ett stadigt grepp. Han kände sig trött och slöt ögonen. Det han allra helst ville göra nu var att sova, sedan skulle han bara slutföra turnén för att kunna umgås med familjen. Han kände hur Liz strök med handen över hans huvud gång, på gång.
Att lära känna sin egen familj när man var 11 kändes konstigt. Alla hans vänner hade fått göra det under sin uppväxt och dom hade haft sin familj hos sig ända sedan födseln. Det var som att få en ny familj, lite som att börja om på ett nytt liv.

Svenska Dagbladet:' Igår utbröts kaos utanför Fryshuset i centrala Stockholm. Över 400 fans hade samlats utanför studion för att få se Dave Robson. Men endast 300 fick plats och resten fick stå utanför. Här är några av dem som lyckades ta sig in och även några som inte lyckades:
- Jag tycker han är jättebra och jag skulle kunna göra vad som helst för att få träffa honom, sa Patricia, 11. Hon kom in.
- Jag och min kompis stod nästan längst fram och vi såg när han kom, men plötsligt blev det ett sådant tryck framåt att vi klev lite åt sidan, men vi såg honom, sa Emma, 9. Varken hon eller hennes kompis lyckades komma in.
- Jag gillar hans musik och han är bara såå bra! Min högsta önskan är att få träffa honom, sa Sara, 12. Tyvärr så fick hon inte det.
- Han är ju så jättegullig och så sjunger han bra också, sa Natalie, 10. Hon kom in.
Mitt i showen dök Scott från Boyz.com upp, vilket inte var planerat. Det var en överraskning för både fansen och Dave. Men det är inte allt! Hela Daves familj kom upp på scenen. Efter Daves första möte med sin familj så gjorde Scott och Dave en improviserad duett vilket verkligen gick hem hos fansen.
- Det var helt fantastiskt! Han var jättebra, sa Natalie.
- Det var helt otroligt. Det var det bästa ögonblick i hela mitt liv, att få se honom på riktigt, sa Patricia.
Många fick sin livs högsta önskan uppfylld, andra inte. Men dom får en ny chans imorgon, innan Dave fortsätter hemåt. '

På förmiddagen spelade Dave playstation med sina syskon och han spelade spel med Liz och Robert. De tittade på foton, som de hade tagit med sig. De kändes precis som om dom hade varit tillsammans i hela Daves liv. Senare på eftermiddagen skulle han iväg på en intervju.

Senaste Nytt:' Dave Robson är ute på sin första turné och vi ville självklart prata med den unga pojken.
- Hur är det att vara dig just nu? Jobbar du mycket?
- Den senaste månaden har varit ganska stressig. Jag måste gå upp jättetidigt för att göra skolarbete i några timmar.
- Längtar du tillbaka till skolan?
- Ja lite, men det är kul att ha hemundervisning för då kan jag resa samtidigt.
- Det var ditt första uppträdande här i Sverige som du gjorde igår. Hur känns det att stå på scen?
- Jag älskar att stå på scenen, det är kul att vara underhållare, säger Dave med ett leende.
- Det måste kännas konstigt att en massa tjejer skriker efter en.
- Nej, det är normalt.. eller normalt för mig i alla fall. Jag får tyvärr inte gå ut och snacka med fansen så ofta som jag vill, för mina livvakter tycker det är farligt.
- När du var i Norge var dom tvungna att avbryta en skivsignering som du gjorde eftersom trycket från över 800 tjejer blev för stort.
- Ja, det är lite kaos just nu, skrattar Dave. Ibland blir jag rädd att tjejerna ska göra sig illa.
- Men du har varit med Boyz.com på deras shower, där har det väl hänt att det gått lite vilt till, eller?
- Visst har det, det. På min första konsert såg jag fans som skar sig själva med rakblad. Det var förstås inte så kul.
- Tillbaka till BC. Det går rykten om att du och Scott är släkt. Stämmer det?
(Dave är tyst en lång stund)
- Ja, det är sant. Vi är bröder.
- Vad säger dina kompisar om det?
- Dom vet inte om det. Vi har hållit det hemligt för att undvika skvaller och onödigt snack.
- Vad är det bästa som någonsin har hänt dig?
- Det hände igår kväll; min mamma, min bror, min styvpappa och mina styvsystrar kom och överraskade mig. Jag hade ingen aning om att de skulle komma, och det var första gången jag träffade min riktiga mamma.
- Dom som inte fick chansen att se dig igår kan göra det imorgon.
- Ja, jag ska göra ett kort uppträdande innan jag åker vidare.
- Vart ska du efter det här?
- Till Asien; Kina, Japan, Indien. Så ska jag till Indonesien och så också.
- Vi får önska dig lycka till då.
- Tack, svarar Dave lugnt och skuttar iväg.
Men alla fans kan vara helt lugna; han kommer tillbaka.'

Dave åkte vidare mot Kina efter det korta uppträdande. Robert, Meg, Carla och Mel åkte hem igen för att jobba och gå i skolan.
Eftersom Kina är stort så var dom där i två veckor. Sedan var dom i Indien i 3 dagar och i Japan i en vecka, innan dom åkte till Nord- och Syd Korea. När de även varit runt i Indonesien, Australien och Nya Zeeland hade dom sammanlagt varit på turné i nästan ett halvår. Det skulle bli skönt att få komma hem, tyckte Dave som jobbat fullt i ett år. Men det blev inte riktigt som han hade tänkt sig. Scott och Dave möttes av att deras 'lilla hemlighet' hade kommit ut. Dave hade åkt till sin gamla skola för att hälsa på. Han stod och pratade med sin fröken när han plötsligt hörde någon som ropade: 'Du Dave, nu vet vi att du är Scotts lillebrorsa!' Det var en kille som hade hittat en tidning där det var en bild på både Scott och Dave tillsammans med texten 'Dave- Scotts lillebror'.
Alla i korridoren stannade upp och tittade på Dave. Så hördes mummel, och det började klappra av skor mot det blanka golvet. Dave såg hur en grupp flickor kom emot honom och Sean. De ville ha autografer och Dave tyckte bara det var kul, ända tills tjejerna bara blev fler och fler och trycket blev större och större. Dave tänkte till; nu gällde det att springa snabbt. Så sprang han genom korridoren, bort mot utgången, med en hel drös tjejer efter sig. Han vände sig om för att se om Sean kom efter, och det gjorde han. Dom kastade sig in i bilen som stod parkerad en bit bort. Så körde de skrattande hem igen.


4 Fantasi
Innanför grinden (som man måste igenom för att hälsa på familjen Robson) ligger ett flerbilsgarage och en swimmingpool. Deras hus är ganska stort och lyxigt. När man kommer innanför ytterdörren är det en trappa direkt till vänster som leder upp till övervåningen. Om man fortsätter rakt fram kommer man till vardagsrummet, där det finns en ljusblå hörnsoffa och två ljusblå fåtöljer. Framför soffan står ett mörkbrunt soffbord, och någon meter framför står en teve. Bredvid teven står två ganska så stora krukväxter på vardera sida. Det ligger en röd matta med mönster på golvet. Man kan gå från vardagsrummet direkt in i köket. På övervåningen har familjen sina sovrum. Sean lämnade av Dave och körde sedan vidare.
Dave sprang upp på den lilla verandan och öppnade dörren. Han tog av sig skorna och sprang ut på baksidan där Carla och Mel låg och solade.
- Hej Jason, sa dom samtidigt när de fick syn på honom.
- Hej, svarade Dave och tog upp ett par solglasögon som låg på ett bord bredvid dem.
- Hur gick det i skolan? Frågade Mel.
Dave suckade och fnissade till.
- Men säg vad det är, sa Carla. Vad fnissar du om?
Dave ruskade på huvudet och drog med ena handen genom sin blonda page.
- Om du inte berättar så kittlar vi dig, sa Mel hotfullt och reste sig från solstolen.
Dave stannade upp och såg på Carla och Mel med allvarlig blick. Så sa han med tillgjord, ljus röst:
- Hjälp vad rädd jag blir..
Därefter började jakten. Mel och Carla sprang skrattande efter Dave upp på övervåningen. Han fortsatte in i Scotts och sitt rum, där Scott satt i sin säng och lyssnade på musik samtidigt som han läste en serietidning. Dave for upp i Scotts säng, och slet bort tidningen och satte sig i hans knä.
- Vad är det? Frågade Scott.
I samma ögonblick kom Mel och Carla infarande och slängde sig på Dave och började kittla honom. Efter en stund märkte Scott att Liz stod i dörröppningen. Han puffade på de andra och när dom fick se sin mammas roande blick satte de sig upp ordentligt i sängen.
- Hej mamma! sa Carla och log.
- Hur var det i affären? frågade Mel. Var det mycket folk?
- Vad handlade du? fortsatte Scott och försökte hålla masken.
- Lite godis, kanske? frågade Dave och tittade fram bakom sina syskon.
Liz ruskade på huvudet och svarade:
- Jag har köpt godis, till ikväll. Ni får nöja er med tidningar så länge.
Hon la några tidningar på en skrivbordsstol och gick sedan ner i köket för att börja med middagen. Barnen tittade på varann och kastade sig sedan över stolen och gapade i mun på varann.
- Jag vill ha Kalle Anka! ropade Dave.
- Jag ska ha PopStarz! ropade Mel.
- Men den ville ju jag ha, sa Carla och slet åt sig den.
- Kan du inte ta någon annan då? frågade Mel och tog upp en tidning om ishockey och fotboll.
- Ta den du, svarade Carla och började gå därifrån.
- Jag hade den först, sa Mel kort och tog PopStarz ur handen på Carla.
- Ja, jag tar den här i alla fall, sa Scott lugnt och tog Smash Cash.
Tjejerna såg upp.
- Lägg av, sa Carla och gick fram till Scott. Du läser ju aldrig såna tidningar annars.
Så tog hon Smash Cash och gick i sällskap med Mel ut ur rummet. Dave och Scott såg efter dem, och tittade sedan på varann.
- Tjejer, suckade dom samtidigt och började läsa sina tidningar.
Intervju med Smash Cash: 'Berätta om ditt första uppträdande.
- Det var i Los Angeles med Boyz.com. Dom presenterade mig och vi sjöng ihop. Jag var jättenervös i början när jag skulle sjunga solo.
- Och tjejerna skrek förstås?
- Nej, dom var knäpptysta, fast det var säkert för att dom inte fattade vem jag var.
- Men nu vet alla vem du är, eller?
- Ja, dom flesta tror jag vet.
- Även dina kompisar vet, hur är det att gå i skolan?
- Jag går inte i en vanlig skola längre, utan har en privatlärare som kommer hem till oss varje dag. Hon är jättesnäll, men det är så tråkigt att plugga hemma. Jag vill tillbaka till kompisarna.
- Hur var din turné?
- Det var kul att få resa så mycket. Jag hade aldrig varit utanför Florida, innan jag blev känd. Så det var verkligen en upplevelse. Det blev roligare när Scott och mamma var med.
- Har du planerat något nytt?
- Ja, jag ska uppträda med Sandra i Orlando snart. Jag ska också vara med i en välgörenhetsgala nästa månad.
- Vad går den ut på?
- Jag ska vara på ett sjukhus i en vecka ungefär och umgås med patienter som har det svårt. Boyz.com och Sandra ska också vara med, men dom har valt andra kategorier.
- Vad är det bästa med att få resa?
- Man får träffa mycket folk och man får besöka häftiga ställen som olika museer och Burger King!
- Avslöja en ovana eller vana som du har, ber vi.
- Jag har nog ingen speciell som jag kan komma på, svarar Dave efter en stund.
Men vi ville verkligen veta något hemligt om Dave, så vi ringde hans syskon och så här svarade dom:
- Dave stressar jämt, berättade Scott. När han ska upp på scen ibland så drar han iväg för tidigt. 'Okej, nu går jag' säger han, och sen försvinner han. Folket som ska hämta honom har fått leta efter honom massor av gånger.'

- Jag stressar inte alls, säger Dave när Carla läst upp intervjun för hela familjen.
- Det gör du visst, säger Meg.
- Och jag har absolut aldrig gått iväg för tidigt! Protesterade Dave.
- Varför ringer oroliga livvakter till min mobiltelefon ibland då? Undrade Scott.
- Dom….
- Dom vadå? Frågade Carla otåligt.
- Äh, mumlar Dave och ser sur ut.
Alla skrattade till.
- Nej, nu går vi in i tverummet, sa Liz och började duka av bordet. Hjälper du mig Carla?
- Ja, men ska inte Scott hjälpa till?
- Jo, han kan bära ut soporna, svarade Liz och log mot Carla.
Scott suckade. Om två dagar skulle bandet ut på turné, vilket betydde att han inte skulle vara hemma när Dave och Mel fyllde år. Dave skulle fylla 12, och Mel 15. Han ville verkligen vara hemma just då. Först skulle bandet åka till New York, sen till New Orleans. Därefter skulle dom åka hem igen för att hinna säga hej då till sina familjer innan dom skulle till Europa.
Dave sprang upp på övervåningen och plockade ihop lite rena kläder innan han låste in sig i badrummet. Han tappade upp ett varmt och skönt bad, och så la han sig ner. En stund senare gick Mel in på sitt rum för att hämta ett spel som familjen skulle spela senare, och på vägen ner gick hon förbi badrummet. Hon hörde mummel och gick närmre dörren för att kunna höra ordentligt. Det blev tyst, men så hördes det igen. Sång.. ' Everyone- needs a little time. Everyone- a reason for a smile.' Sången blev klarare och plötsligt lät det som om den var alldeles bredvid… PANG!
Mel drog efter andan samtidigt som dörren gick upp och puttade spelet ur händerna på henne.
- Gjorde jag det? Frågade Dave lugnt när han fick syn på spelet som låg utspritt över golvet.
- Inte alls, svarade Mel kort och började plocka ihop det.
Dave hjälpte till. Sedan gick dom ner till resten av familjen, och pratade och umgicks.

Smash Cash: ' Stor konsert i Orlando!
Imorgon är det konsert i Orlando med Sandra som slog igenom med sin singel 'In the air' förra våren. Med sig på scenen har hon singelaktuella Dave Robson!
Från början var det dock inget som skulle kunna komma på tal. Så här sa Sandra när idén diskuterades: 'Jag tycker det låter alldeles för barnsligt. Han är 8 år, och jag är 24. Det är ju helt enkelt inget att diskutera!'. Som försvar sägs Dave ha svarat: 'Jag är faktiskt 11, och det kan hända att vi någon gång i framtiden gör något ihop'. Ja, spänningen är olidlig..'

- Det kommer gå så bra så, ska du se, sa Joey som stod bredvid Dave backstage.
Joey hade hjälpt till att planera konserten och turnén.
- Jag är bara lite nervös. Sandra är mer, du vet.. erfaren av att dansa och så.
- Allt du behöver tänka på är att hela tiden koncentrera dig. Jag finns här bakom om du behöver hjälp.
- Vadå, jag kan ju inte springa av scenen mitt under allt..
- Det kan du väl. Men det kommer du inte behöva för allt kommer gå bra. Det är dags nu, och lycka till!
Det var helt mörkt i lokalen, men när musiken började tändes några spotlights. Sandra började dansa sina steg, och publiken var som stumma och ögonen på dem var stora som tefat. Efter en stund var det Daves tur att sjunga och han dansade i takt med musiken. Höger fot fram, vänster arm upp och åt sidan. Ett kort skutt bakåt och vänster fot åt höger sida, en sväng åt höger och två hopp fram, åt vänster och sedan ner på golvet för att ställa sig på händerna. Ett hopp bakåt och en snurr åt vänster. Det var mycket att hålla reda på, och det fick inte gå för sakta eller för fort. Dave hade övat på stegen innan men det var ändå svårt att hänga med. Han kände lite fort på headsetet för att vara säker på att det verkligen satt fast. Det gjorde det. Sandra gav honom en glädjande blick och Dave log tillbaka. Så kutade han snabbt in backstage.
- Vad är det? Frågade Joey Har du glömt stegen?
- Nej, flämtade Dave. Jag kan inte.
Han höll händerna runt den lilla micken så att inget skulle höras.
- Va? Sa Joey och såg förvånad ut.
- Jag klarar det inte.
- Kom igen nu! Sa Joey. Visa vad du går för!
Dave suckade och sprang ut på scenen. Han skuttade fram till kanten och ropade:
- Vi hör er inte! Kom igen nu!
Så började han klappa händerna över huvudet samtidigt som han hoppade på stället. Sandra fattade vinken och började hon med. Publiken hängde på och snart var alla händer i luften. När det var över hann de knappt av scenen innan reportrar och fotografer kom springande.
- Bussen väntar! Ropade Joey till Dave och vinkade.
Han småsprang fram till henne. De såg ut genom dörren. Redan fullt av fans som stod och tryckte. De sträckte sina händer mot Dave som höll sig så nära Sean som möjligt. Han vände sig om, och tittade tillbaka mot dörren som just stängdes till. Det hade börjat regna och gatlycktorna speglades i de små vattenpölarna. Dave såg ner på den svarta asfalten. Framför sig hade han en vattenpöl, och han kunde se hur stjärnorna speglades i den.
- Dave! Ropade Joey från bussen. Kom nu!
Men han stod kvar. Han hade inte ens hunnit säga hej då till Sandra. Dörren öppnades och Dave hoppades på att det var Sandra. Men det var en reporter som kom ut med ett leende på läpparna.
- Jason! Ropade Sean och drog i Daves jackärm.
Dom gick den sista biten fram till bussen och hoppade in. Dave kände hur trött han var. Det vimlade av fans utanför som skrek hysteriskt. Bussen började åka och de kom ut på en motorväg. Dave vände sig om och tittade ut genom bakrutan. Han kunde inte förstå varför vissa fans sprang efter bussen när dom visste att de ändå inte skulle hinna ifatt. Dave kom sent hem den kvällen och Liz hjälpte honom att komma i säng.

'Klonad eller tvilling'
Liz satt i köket med en kaffemugg i handen. Hon såg på rubriken som var på förstasidan i dagsbladet. Under var det en bild, tagen under konserten kvällen innan. Robert kom in och ställde sig bakom Liz. Han lutade sig över axeln på henne när han fick se bilden.
- vad är det här för påhitt? Undrade Liz och lät allvarlig i rösten. Hör här: 'Dave är antingen klonad eller så har han en bortglömd tvilling. Namnet är Jason, ett namn som dök upp igår kväll. Familjen Robson tycks aldrig få nog av medlemmar.'
- Vem har hittat på allt det? Frågade Robert och gick bort till kylskåpet.
- Någon med väldigt bra fantasi, svarade Liz.
- Vem har bra fantasi? Frågade Dave som precis kom in genom dörröppningen.
- Någon klantig journalist, hjärtat, svarade Liz med en lugnare röst.
- Vad menar du mamma? Sa Dave och kom fram till henne.
Han fick syn på tidningen.
- Varför har dom skrivit det där? Jag har ju inga fler syskon.
- Nej, verkligen inte, och Jason är du..
- Hm.. undra hur dom fick fram det här, dom har nästan bättre fantasi än jag ju..
- Gå och klä på dig nu, hjärtat. Vi ska åka till mormor med Carla och Meg.
Dave sprang upp på sitt rum.
Under tiden ringde det och Liz svarade:
- Hos Robson.
- Hej mamma! Det är jag.
- Scott! Hur är det med dig? Vart är ni?
- Jag och killarna mår bara fint. Vi ska snart fortsätta åka till New Orleans.
- Pappa och vi kommer till flygplatsen imorgon då.
- Visst, hur mår Jason? Undrade Scott.
- Han saknar dig jättemycket! Och nu är det ännu ett påhitt i tidningen.
- Vad då?
- Dom har fått för sig att han antingen är klonad eller att han har en bortglömd tvilling.
- Klonad? Sa Scott förvånat. Hur kan dom tro något sådant?
- Ja, säg det.. Vi ska snart åka till mormor och lämna av Carla och Meg. Imorgon kommer vi till flygplatsen och sen ska vi till studion.
- Vad ska ni göra där? frågade Scott.
- Mel har fått svar på annonsen som hon skickade in förra månaden. Om modelljobbet, svarade Liz.
- Vad kul! Jag hoppas att det går bra för henne.
- Jason ska åka till Nicole om två veckor.
- Det går väl inte. Han ska ju sjunga på sjukhuset.
- Du har väl inte glömt att han fyller år?
- Det är klart jag inte har. Jag hinner inte hem, det vet ni…
- Vi vet, men det kunde vara kul om hela familjen kunde vara samlad någon gång.
- Jag håller med om det. Men det blir inte så på ett tag nu. Jag och killarna har fullt upp med turnén, Jason ska uppträda, Mel är i början av en super lång modellkarriär…
- Jag vet, och varken pappa eller jag ångrar vad vi låtit er gå in på. Vi är stolta över er alla!
- Tack mamma. Jag måste lägga på nu.
- Jag förstår. Var rädd om dig!
- Det ska jag. Hej då!
Liz la försiktigt på luren. Hon plockade av köksbordet och började diska. Carla kom in i rummet. Hon satte sig ner på en stol.
- vem var det som ringde? Frågade hon.
- Det var Scott. Hurså? Svarade Liz och ställde en nydiskad tallrik i torkställningen.
- Jag bara undrade. Om Jason får reda på det blir han nog väldigt arg på dig.
- För att ha inte fick prata med honom?
Carla nickade.
- Scott har så lätt för att lova saker och ting. Du vet vad som skulle hända om dom fick prata med varann.
- Scott skulle väl lova Jason att han skulle komma hem tills han fyller år. I slutändan skulle det inte alls bli så, och Jason skulle förstås bli besviken. Är de det du menar?
- Japp, du är mycket snabbtänkt. Du säger väl inget om det här till Jason?
- Ja, det vet man aldrig.. svarade Carla och gav sin mamma en mystisk blick medan hon smålog lite.
- Du kan verkligen det där med mutningar.
- Jag behöver pengar, det är allt.
- Ja, det kan jag tro det. Men av mig får du inga.
Carla suckade.
- Vet du vart Jason är?
- Ja, men vet du att bilen behöver tvättas?
- Okej då, jag ger mig. Du vinner alltid. Kan jag inte få lite pengar bara? Sa Carla och såg bedjande på Liz.
- Nej, svarade Liz kort.

5 Jesse kommer hem
Jesse hade varit i Orlando och jobbat med sitt nya album. Hon hade släppt sitt första när hon var 12, nu var hon 15. Men så hade hennes mamma ringt och berättat att mormor var sjuk, och då hade Jesse bestämt sig för att ta en paus och åka hem.
Jesse klev ur taxin och tittade upp mot huset. Det var inte någon lyxvilla, men det var inte så litet heller. Trädgården var kanske lite väl stor, men det var inte någon nackdel precis. Tvärtom så tyckte Jesse att det ibland var skönt att kunna gå ut i trädgården och bara lägga sig i den blårandiga hängmattan som hängde mellan två äppelträd. Rabatterna såg välskötta ut med sina tulpaner och rosor. Hennes mamma tyckte mycket om att pyssla i trädgården. Hon brukade hjälpa till att göra blomsterarrangemang till exempelvis bröllop och dop. Jesse tog sin väska i handen och började gå uppför grusgången. Precis när hon skulle trycka ner dörrhandtaget öppnades den.
- Välkommen hem! Ropade hennes pappa glatt i dörröppningen.
Jesse log.
- Tack, sa hon och fortsatte; det är skönt att vara hemma igen.
Hennes pappa slog armarna om sin dotter och började:
- Jag är ledsen att vi inte kunde hämta dig, det hade vi själklart gjort om vi bara hade kunnat…
- Jag förstår. Det var ju därför jag kom hem igen, för att mormor blivit sjuk.
Hennes pappa suckade lätt och log.
- Kom in. Du kanske är hungrig?
- Nej, inte speciellt men lite saft skulle nog vara gott, svarade Jesse och tog av sig skorna i hallen innan hon följde efter sin pappa ut i köket.
- Vart är Jo och Martin? Undrade hon.
- Dom är med mamma på sjukhuset.
Han hällde upp ett glas saft åt henne och ställde det på bordet. Jesse tog en klunk.
- Nå berätta. Hur har du haft det?
Jesse gav honom ett leende.
- Åh pappa! Om du bara visste hur kul jag har haft. Allt är så nytt och jätter

Skriven av: Marie

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren