Ett Liv Utan Gränser Del 2

5 Jesse kommer hem
Jesse hade varit i Orlando och jobbat med sitt nya album. Hon hade släppt sitt första när hon var 12, nu var hon 15. Men så hade hennes mamma ringt och berättat att mormor var sjuk, och då hade Jesse bestämt sig för att ta en paus och åka hem.
Jesse klev ur taxin och tittade upp mot huset. Det var inte någon lyxvilla, men det var inte så litet heller. Trädgården var kanske lite väl stor, men det var inte någon nackdel precis. Tvärtom så tyckte Jesse att det ibland var skönt att kunna gå ut i trädgården och bara lägga sig i den blårandiga hängmattan som hängde mellan två äppelträd. Rabatterna såg välskötta ut med sina tulpaner och rosor. Hennes mamma tyckte mycket om att pyssla i trädgården. Hon brukade hjälpa till att göra blomsterarrangemang till exempelvis bröllop och dop. Jesse tog sin väska i handen och började gå uppför grusgången. Precis när hon skulle trycka ner dörrhandtaget öppnades den.
- Välkommen hem! Ropade hennes pappa glatt i dörröppningen.
Jesse log.
- Tack, sa hon och fortsatte; det är skönt att vara hemma igen.
Hennes pappa slog armarna om sin dotter och började:
- Jag är ledsen att vi inte kunde hämta dig, det hade vi själklart gjort om vi bara hade kunnat…
- Jag förstår. Det var ju därför jag kom hem igen, för att mormor blivit sjuk.
Hennes pappa suckade lätt och log.
- Kom in. Du kanske är hungrig?
- Nej, inte speciellt men lite saft skulle nog vara gott, svarade Jesse och tog av sig skorna i hallen innan hon följde efter sin pappa ut i köket.
- Vart är Jo och Martin? Undrade hon.
- Dom är med mamma på sjukhuset.
Han hällde upp ett glas saft åt henne och ställde det på bordet. Jesse tog en klunk.
- Nå berätta. Hur har du haft det?
Jesse gav honom ett leende.
- Åh pappa! Om du bara visste hur kul jag har haft. Allt är så nytt och jätteroligt.
- Jag är verkligen stolt över dig.
De satt tysta en lång stund.
- Telefonen har gått varm här ända sedan du släppte din singel.
- Har den? Frågade Jesse förvånat.
- Ja, vad hade du förväntat dig?
- Jag vet inte, svarade hon.
En bildörr slog igen och efter en kort stund öppnades ytterdörren. Jesse reste sig upp och gick ut i hallen.
- Jesse! Utropade Jo och sprang fram till henne. Jag har saknat dig.
- Tja, sa Jesses bror lätt och fortsatte in i vardagsrummet.
- Hej älskling, sa hennes mamma och kramade om henne. Hur är det?
- Jag mår bra, men hur mår mormor? Är det allvarligt?
- Hon mår bättre. Läkarna lovade att höra av sig om läget förändrades.
Jesse nickade försiktigt. Så tog hon sin väska och bar in den i sitt rum. Hon packade upp och satte sig sedan på sängen. Efter en stund såg hon att Martin stod och tittade på henne. Han klev in i rummet.
- Vi hörde dig på radion på vägen hem från sjukhuset.
- Jasså, sa Jesse och såg på honom.
- Det är så här va, att jag och några polare har bildat en grupp. Det ända som saknas är någon som sjunger, för det vill ingen av oss göra.
- Ja, ni kan ju alltid annonsera i någon tidning.
- Vi behöver dig.
Jesse blev förvånad. Hon hade aldrig trott att Martin skulle vilja fråga.
- Du kan väl tänka på saken, sa han och drog lite i mungiporna.
Jesse satt tyst. Hon kunde inte röra sig. Vad skulle hon säga? Martin satte händerna i byxfickorna.
- Jag är på mitt rum. Jag menar, när du har bestämt dig, sa han och tittade på henne.
Så gick han. Jesse nickade lugnt. Plötsligt ringde telefonen. Hon hoppade till och slog i armbågen i nattduksbordet. Hon gjorde en grimas och tittade på telefonen. Så lyfte hon på luren:
- Hallå?
- Åh Jesse, är det du?! Vad kul att du äntligen är hemma igen!
- Hej Chris! Ja, jag tyckte att det var dags att vara hemma nu när mormor blivit sjuk.
- Vad bra för jag tänkte fråga om du vill följa med mig till klubben ikväll?
Klubben var ett ställe dit alla ungdomar brukade gå. Där umgicks man med kompisarna, man spelade biljard och man lyssnade på musik. Jesse och Chris brukade ofta gå dit förut, innan Jesse började sjunga. Chris var hennes bästa vän sedan långt tillbaka och dom stod varandra väldigt nära.
- Taylor och Rob kommer vara där, det är jag säker på, fortsatte Chris glatt.
- Rob? Sa Jesse frågande.
Rob var en av de värsta killarna på skolan. Han hade ett eget gäng. Han skapade ofta bråk och han var ingen överklass- kille direkt. Tvärtom; han skolkade ofta, han rökte och hade slitna kläder på sig. Så var han ganska våldsam. Rob hade varit på en ungdomsanstalt flera gånger. Det blev tyst i luren, tills Chris sa:
- Du behöver inte följa med om du inte vill. Men det är så här att alla förväntar sig att du skall vara där så fort du kommit hem.
Jesse förstod vad hon menade; alla förväntade sig att hon skulle komma bara för att Chris sagt att hon skulle det. Jesse tänkte efter.
- Men det är klart, du kanske inte vill vara med oss underklassare… sa Chris spydigt.
- Men det är klart att jag hänger med, sa Jesse snabbt.
- Tack så hemskt mycket! Det kommer bli så himla kul nu när du är med igen! Kom hit om en timme.
- Okej, svarade Jesse. Hej då så länge!
Hon la på luren och drog en djup suck. Det skulle bli spännande att få träffa alla igen. Men hon gillade inte att Chris trodde att hon blivit en slags snobb, bara för att hon nästan aldrig var hemma. Hon reste sig upp ur sängen och öppnade garderoben. Hon gick igenom innehållet och tog fram ett par rena jeans. Dom hade hon haft på en konsert i Miami. Dom var smyckade med paljetter som bildade en palm på ena benet. Hon bytte om och gick in i rummet bredvid. Martin satt vid sitt skrivbord och pluggade spanska. Han märkte inte att Jesse slank in i rummet och la sig på mage i hans säng. Hon tog upp en tidning från golvet, och bläddrade igenom den.
- Jag har tänkt på det du sa förut, sa hon efter en stund.
- Jasså, svarade Martin och vände sig om.
- Jag har kommit fram till att jag är med på din idé. Men iså fall lägger jag min solokarriär på hyllan ett tag. Och om inte bandet slår igenom som vi tänkt, så fortsätter jag plugga istället.
- Vadå? Sa han. Menar du att du tänker offra allt du byggt upp för mig och mina polare?
- Ja, det gör jag.
- Är du inte klok syrran? Jag vet hur du har kämpat för att nå dit du har kommit idag. Du kan ju inte bara lägga av nu, det går ju bra för dig.
- Jag vet, desto lättare blir det att börja om på nytt sen. Du vill också lyckas med musiken och det minsta jag kan göra för dig är att hjälpa dig med bandet.
- Jag förstår ändå inte varför..
Jesse satte sig upp.
- Jag vill slutföra mina studier.
- Hur blir det med dansen då? Du har ju alltid velat dansa.
- Jag ordnar det på något sätt. Jag får väl snacka om det här med mamma och pappa senare.
- Gör det nu på en gång väl så har du det gjort, sa Martin.
- Nej, det kan jag inte. Jag ska ut med Chris ikväll.
- Var det hon som ringde?
Jesse nickade och började gå mot dörröppningen.
- Var har du fått jeansen ifrån? Frågade Martin bakom ryggen på henne.
Jesse stannade upp och svarade:
- Jag hade dom på en konsert i Miami. Snygga va?


6 Tillbaka till Miami
Nästa dag hos Robsons.
De hade åkt till flygplatsen som låg några mil därifrån för att säga adjö till Scott.
- Jag skickar ett kort, sa Scott och log.
- Ta hand om dig, sa Mel och klappade honom på axeln.
- Lova att du ringer, sa Dave och klättrade upp i famnen på Scott.
- Du får se till att han inte jobbar ihjäl sig, sa Liz och tog Roberts hand.
- Du behöver inte oroa dig, svarade Robert och skrattade. Jag har dina regler uppskrivna på en lapp.
- Glöm inte att det är förbjudet att ha tjejer på rummet, viskade Meg till Scott. Då kan du råka illa ut hos pressen.
- Jag förstår, svarade han. Lycka till Mel, med modelljobbet.
De sa alla hejdå till Scott och Robert innan dom gick tillbaka till bilen. Så åkte dom till studion i Miami.
- Tja! Sa Dave till Danny när dom kom in på hans kontor.
- Tjena! Svarade han. Give me five!
- Yeah.., sa Dave och klappade till Dannys hand.
- Kom Jason, sa Mel. Mamma och Danny vill kanske prata i enrum.
Hon tog med honom ut och de gick runt i de olika rummen. Så kom dom in i mixningsrummet. Två skrivbordsstolar stod vid själva mixningsbordet och en fyrkantig trasmatta låg på golvet. Ett piano stod i ena hörnet och flera basgitarrer hängde på krokar på väggen. Mel tittade genom det ljudisolerade fönstret, in i studion. Dave ställde sig bredvid henne och efter en stund sa han:
- Kan vi inte leka att vi är jättekända och att vi är på en jättestor gala eller nåt?!
Mel såg på honom.
- Jason, kom igen. Kan vi inte göra något annat?
- Nej men jag vill. Snälla, sa han bedjande.
- Måste vi leka? Det är fånigt..
- Det är det inte alls det, protesterade Dave och suckade.
- Jo, det är jättedumt att leka sånt, speciellt när du redan är känd..
- Jag vill leka! Sa Dave lite tjurigt.
- Okej då, men bara om du slutar tjata.
- Jag lovar! Ropade Dave och började skutta runt. Vart finns det en kassettspelare?
- Vad ska du med det till nu då?
- Du ska sjunga ju.
- Jason, vi kan göra vad som helst men inte det här. Jag kan inte sjunga.
- Du lovade! Du kan visst sjunga, jag har hört dig i skolans flick- kör.
- Okej då, här är en spelare. Men vart finns det band?
- Här borta, sa Dave och sprang bort till ett skåp som stod bredvid pianot.
Han öppnade det och tog ut ett tomt band. Han satte det i kassettspelaren och kopplade in en mick.
- Sådär, sa han och satte sig på en stol. Sjung nu.
- Du skojar! Aldrig att jag sjunger utan musik.
Dave såg sig om i rummet. Han tittad länge på pianot. Så såg han på Mel.
- Du kan väl spela? Frågade han tveksamt.
- Jo, det kan jag väl.. men jag tror inte att det är en så bra idé..
- Kom igen nu! Jag håller i micken så kan du spela och sjunga. Nästan som Elton John gör ibland.
- I och för sig så skulle det vara bättre, men… började Mel men blev avbruten av Dave.
- Du kan väl försöka i alla fall?
Mel tvekade. Hon kunde spela, men hon gillade inte när någon såg på. Hon blev stressad på något sätt.
- Okej, sa hon efter en stund. Vad ska jag sjunga då?
- Inte vet jag, ta någon sång du kan bara…
Mel satte på kassettspelaren och började spela lite på pianot. Dave satt på en stol och lyssnade, medan han höll i micken. Tonerna blev ljusare och ljusare och efter en lång stunds spelande började Mel sjunga. Dave hade aldrig hört den låten förr, men han tyckte den var bra.
- Det var roligare än jag trodde, sa Mel glatt när hon sjungit klart.
- Jag sa ju att det var kul, sa Dave. Sjung nåt mer.
Mel tänkte efter en stund och sjöng sedan 'Oh holy night' . Den hade hon haft i spelläxa.
När det senare var dags att åka hem igen sa Mel försiktigt till Dave:
- Jason, du är den bästa brorsa jag någonsin kunde haft.
- Tack, svarade Dave och log. Scott är min favoritbrorsa.
- Undra vad det kan bero på…? Har du fler bröder eller?
Jason låtsades tänka efter.
- Nej, inte vad jag vet…
Så gick dom ut ur huset och bort mot bilen.

Samtidigt inne på Dannys kontor.
- Josh, sa Danny. Hänger du med och tittar på några papper i kontrollrummet?
- Ja, visst, svarade Josh och följde efter Danny.
Danny satte sig ner vid mixningsbordet.
- Gör det något om jag lyssnar på musik? Frågade Josh och gick fram till kassettspelaren som stod på pianot. Eller håller du på med något speciellt?
- Nej, hurså? Svarade Danny förvånat.
- Ja, eftersom micken är inkopplad så tänkte jag att du höll på med någon inspelning av något.
- Nej, det kanske är Brian eller Shane som har använt den. Dom var här i morse. Men jag tror nog att vi kan lyssna på musik. Kolla vad som är på bandet om sitter i.
Josh spolade tillbaka bandet och tryckte sedan på play knappen.
- Vad är det här? Undrade Danny när han hörde musiken som strömmade ut ur högtalarna.
- Ingen aning, svarade Josh. Men det..
- …låter faktiskt…. faktiskt riktigt bra…
- Ja verkligen, det måste vara Brian eller Shane som tagit fram bandet. Undrar vem det är..
De tittade på varann och log. Dom tänkte visst på samma sak.


Telefonsignalen ekade genom huset.
- Hos Robsons!
- Tja mamma, det är Scott!
- Åh älskling! Hur har ni det?
- Jo, det är bra det. Hur mår ni då?
- Bara bra. Vad gör ni? Undrade Liz.
- Vi är på väg till hotellet. Vi kom precis fram med flyget. Det är jättekallt här i Norge..
- Men det är väl spännande?
- Ja, det är klart, svarade Scott.
- Har du planerat vad du ska ge Jason när han fyller år?
- Ja, det har jag.
- Jasså… vad bra! Vad hade du tänkt dig då? frågade Liz nyfiket.
- Jo, vi har ju faktiskt snackat om det förut.. att skaffa.. du vet.. en speciell vän med fyra ben, lurvig svans..
- En hund?!
- Bingo mamma! Sa Scott glatt.
- Har du pratat med pappa om det?
- Var inte orolig över det, klart att jag har diskuterat det med honom.
- Jaha, och vad innebär det?
- Jaa.. tillexempel så sa han att han gick med på det..
Först var båda helt tysta, men efter en stund så brast Liz i skratt.
- Ehh.. mamma? Hur är det? Frågade Scott oroligt.
- Jag kan inte förstå varifrån ni får alla idéer. Det är en perfekt present.
- Ja, vi ungdomar har våra ljusa stunder ibland. Vi rår inte för dom.
- Vi saknar dig och pappa jättemycket.
- Jag måste sluta nu, mottagningen är lite dålig just nu.
- Ja, ni får ha det så kul då älskling.
- Ni också, hälsa alla!
- Hej då!



Senaste Nytt: 'Det började bra, men slutet blev sorgligt..
Allt började för ungefär ett år sedan då Dave bara var 3 mobiltelefoner lång, 11 år gammal och var helt okänd för Scott (i BC). Det har hänt mycket sen sist vi träffade grabben som var i Sverige för ganska länge sedan. Fast en telefonintervju har vi minsann hunnit med för cirka 1 månad sedan. Nu var det dags för nya bus med Dave och vi på Senaste Nytt åkte till USA för att se till så att han skötte sig. Det var en stor välgörenhetsgala. Han åkte till sjukhuset Tampa General Hospital. Väl där sjöng han för barnen och efter det var han en i mängden på sjukhuset bland alla barn. En vecka senare blev han ledig några minuterar. Vi var först ute och fick prata med honom.
När jag först träffar honom hoppar han upp och ner för att vara i samma höjd. Han presenterar Sean för mig och säger glatt till sin livvakt:
- Det här är en polare från Sverige, vi träffades för ungefär 2 år sedan.
Jag rättar honom genom att säga att det var lite mer än ett halvår sedan.
- Ja, ett år åtminstone, säger Dave då och gör en liten grimas.
När grabben lugnat ner sig lite kan intervjun börja, och första frågan är:
- Hur har du haft det dom senaste veckorna?
- Stressigt! utropar han. Nej, inte så att jag tröttnar på det men.. lite jobbigt..
- Var det kul att tillbringa sin tid på ett sjukhus med barn som är allvarligt sjuka? Hur var det att uppträda för dem?
- Det har varit jättekul, men lite sorgligt också. Att uppträda för dem är som att uppträda för vem som helst. Jag menar det är ingen större skillnad på sjuka barn och friska. Ett sådant här uppträdande har jag aldrig gjort förut, så det var kul!
- Vad var det ledsamma?
Dave sänker huvudet och suckar:
- Sista kvällen som jag var på sjukhuset, så sjöng jag en sång som var speciellt tillägnad just dom här barnen och jag delade ut blommor och godis till alla. Dom blev så glada och dom tyckte det var jättekul. En tjej, som jag sjöng för speciellt, dog morgonen därpå.
- Hur tog du det?
- Det var inte kul. Alla sörjde. Jag blev ledsen förstås, men när jag tänkte på att jag gjort henne lycklig sina sista timmar i livet så kändes det en aning bättre.
- Det är mycket snack bland dina svenska fans om din tvilling, eller din klonad…
- Inget av det där stämmer, avbryter Dave. Jag har ingen aning om vart ryktena kommer ifrån men det är lögner. Det är så att jag heter Jason egentligen!
- Nu blev jag själv lite förvånad faktiskt..
- Ja det kanske, men sanningen måste ju komma fram förr eller senare.
- Ärlighet varar längst som man säger.
- Ja just det, men jag har aldrig ljugit om det här. Jag har bara inte sagt något om det i intervjuer.
- Hur är det med Scott då? När träffade du honom senast?
- Han är säkert okej, det var han i alla fall sist jag pratade med honom. Sist vi sågs var för ungefär fyra eller fem veckor sedan.
Man vet inte riktigt om man ska tro på det eller inte. Dave har lite problem med tidsuppfattningen just nu. Det är kanske inte så konstigt eftersom han hinner med så mycket på bara en vecka, som nästan motsvarar en hel månad i en vanlig 11-årings liv. Vad tycker Dave om att Scott reser så mycket att han är borta i mer än ett halvår i taget? Vem vet inte bättre än självaste Liz, mamma Robson? Hon berättade:
- Jason är jätteledsen ibland. När Scott är borta verkar det som om Dave använder lim som läppsyl. Han är så tyst och stillsam.
- Pratar dom mycket i telefon?
- Jovisst gör dom det, och när dom har pratat i mer än en timme så brukar jag säga stopp. Scott kan bara inte motstå att inte lova saker så det gör han hela tiden. Och när han inte håller löftena blir Dave jätteledsen och vill inte prata med någon. Dom brukar inte prata i telefon så hemskt mycket, på grund av detta. Men som jag sa så pratar dom väldigt länge när dom väl gör det..'



Någon dag senare åkte Jason till Miami för att hälsa på Nicole. Han var så uppspelt som han kunde bli och han var så glad att han inte kunde sitta still i mer än en minut. Liz såg på när Jason packade ner leksaker, kläder, skateboarden och sina inlines. Sean som skulle följa med honom, bar ut väska efter väska i bilen. När sista väskan var utburen så var det dags att åka.
- Ha det så kul nu, sa Liz och satte sig på huk framför Jason och tog hans händer i sina. Och busa inte mer än vanligt.
Jason log och svarade:
- Nejdå, klart att jag inte tänker busa nåt. Hur kan du tro något sådant?
- Jag vet inte, det var bara en tanke som dök upp. Ring om det är något.
- Jag lovar. Hej då mamma!
De kramade om varandra och så klev Jason in i bilen och satte sig. Han såg hur Liz och Sean bytte några ord innan Sean också satte sig i bilen och satte i bilnyckeln. Bilen startade och den började rulla ut från parkeringen. Jason tittade i backspegeln. Liz stod kvar i dörröppningen och såg efter dom. Bilen körde ut genom grinden och så var dom på väg till Miami.














































7 På Grand Hotell i Oslo, Norge

Pojkarna i Boyz.com sitter inne på ett hotellrum och snackar. Dom har varit i Norge ett dygn och fansen har börjat blockerat ingången till hotellet. Dom sitter helt enkelt och tar det lite lugnt, medan dom äntligen har fått lite ledig tid över.
- Någon som är med i lite poker? Frågade Jon och såg på dom andra killarna.
- Har ni läst om det nya hockey- spelet? Frågade Scott och fortsatte; Det förra var ju helt jävla kasst!
- Poker? Någon..? sa Jon och viftade med kortleken.
- Kolla in dom vid ingången, sa Alex samtidigt som han drog gardinerna från fönstret. Dom är ju galna! Hallå, hör ni killar!?
- Ska jag berätta något roligt? Undrade Craig och såg upp från en tidning.
- Jag ringer mamma nu, sa David och reste sig från soffan.
Han knappade på mobiltelefonen och la luren intill örat.
- Hallå, är det någon som vill spela lite poker med mig? Frågade Jon igen.
- Tja mamma, det är jag, David! Nej då, vi mår fint. Visst är det kallt här..
Plötsligt tappade han telefonen i golvet och han tog upp den.
- Jävla skit också, det försvann!
David ringde upp igen och hans mamma svarade. David började:
- Hej igen mamma. Det är så himla dålig mottagning här uppe på rummet. Det var därför som det bröts.
Dom andra killarna tittade roat på när David sa det.
- Fråga om hon slog sig! Ropade Alex och flinade åt David.

8 Barndomskompisar
Bilen stannade framför ett vitt hus som var ganska stort. Sean drog åt handbromsen. Jason tog av sig bilbältet utan att släppa blicken på huset. Det hade förändrats lite sedan sist han var där. Rosorna som växte i en lång rabatt längs huskanten blommade, dörren var nymålad och ett staket hade satts upp runt tomten.
- Tänk om hon inte är hemma, sa Jason försiktigt.
Dom satt kvar en stund och tittade på dörren i hopp om att någon skulle öppna den. Men inget hände.
- Kom, vi går och ringer på, sa Sean.
Jason nickade och dom klev ur bilen. De följde en smal grusgång fram till dörren, och tryckte på ringklockan. Dom väntade.
- Hon är inte hemma, sa Jason sorgset. Kom nu så går vi…
- Dörren är olåst, sa Sean och kände på handtaget. Vi kan nog gå in och vänta för hon vet att vi ska komma.
- Jag vet inte, svarade Jason tveksamt.
- Men jag vet att vi kan gå in, sa Sean bestämt och öppnade dörren.
Jason gick in. Han såg sig försiktigt om samtidigt som han tog långsamma steg inåt hallen, tills han kom till vardagsrummet, som var ljust och nystädat. Väggarna hade ljusa tapeter med små ljusgula blommor på. I ena hörnet stod en teve och framför den en svart soffa. Längs ena långväggen fanns en stor bokhylla full med böcker. Sean kom efter och hoppade till när dörrhandtaget trycktes ned. Jason vände sig hastigt om och såg på dörren. Den öppnades och en flicka i 16-års åldern blev synlig. Hon stannade upp när hon fick syn på dem. Plötsligt dök Nicole upp bakom henne. Ett leende spred sig över Jason och Nicole utropade:
- Dave!
Jason rusade fram till henne och mötte hennes varma famn. De kramades en lång stund och de såg varann i ögonen.
- Det här är Sean, sa Jason och vände sig mot Sean. Han är en polare.
- Jag vet, svarade Nicole. Han var med i Kentwood. Ja, det här är min systerdotter, Jennie. Hon bor här för tillfället. Jag tänkte börja med fikat. Jennie, kan du visa dem sitt rum?
- Okej, svarade Jennie.
- Det är väl okej om ni får sova i samma rum? Frågade Nicole.
- Det ska nog gå bra det, svarade Sean och gick ut och hämtade in väskorna.
När han kom in försvann han och Jennie upp på övervåningen. Jason gick ut i köket till Nicole. Köket hade en glasdörr som ledde ut på baksidan av trädgården.
- Hur gick resan? Frågade Nicole samtidigt som hon plockade upp några matvaror ur en kasse.
- Bara bra, svarade Jason. Hur har du det?
- Det är inte så mycket som förändrats sen du åkte. Fast jag har hört en del om dig.. hur har du det?
Jason var tyst.
- Bor du fortfarande ensam? Frågade han.
- Ja, fast nu är ju Jennie här också. Hur är det i Tampa?
- Det är jättebra! Du måste komma och hälsa på någon gång. Jag och Scott brukar åka inlines. Men nu är han på turné med bandet.
- Det var kul att höra. Dina systrar då?
- Carla och Mel är snälla, Meg är inte hemma så ofta för hon pluggar.
- Det känns i alla fall skönt att ha dig här.
- Ja, det var ett bra tag sedan..
Nicole tog ner 4 glas och hällde upp läsk. Så tog hon fram några bullar ur ett skåp. Hon ställde allt på en blå bricka som hon tog med ut till baksidan av huset. Jason satte sig i hammocken som stod intill husväggen. Nicole satte sig bredvid honom och Sean och Jennie kom ut de också.
- Jag mötte Ricky och några av de andra killarna häromdagen, sa Nicole och såg på Jason. Jag skulle hälsa till dig från dom.
- Tack, jag har faktiskt tänkt att hälsa på dem nu när jag är här.
- Ja, det vore nog bra. Dom är lite oroliga för dig tror jag..
- Varför då? Har dom sagt något? Frågade Jason.
- Nej inte direkt rätt ut.. men eftersom du nästan aldrig är här så tycker dom nog att du….
- Vad tycker dom? Undrade Jason otåligt.
- Dom tycker att du har fått för mycket av det goda, tror jag. Du har aldrig tid för dom längre. Dom är nog rädda att du har glömt bort dom.
- Det har jag inte.
Solen sken starkt ner på dem och en svag vindpust svepte förbi.
- Gud, vad vackert det är här! Sa Jennie drömmande. Så här ska jag bo när jag blir stor.
- Du kan få bo hos mig, sa Jason och gav Jennie en road blick.
- Vart ska du bo då? frågade Jennie.
- Huset som jag vill bo i ligger i Sugar Loaf Key . Det är jättefint där.
- Det tror jag säkert, svarade Jennie och log.
Hennes ljusbruna lockar rörde sig i vinden och hennes gröna ögon glittrade i solen. Om han ändå varit lite äldre, några år sådär, så skulle hon kanske ha gillat honom bättre.
Jag tror att jag måste plugga lite, sa Jennie och reste sig upp. Jag är på mitt rum om det är något.
Nicole nickade och vände sig mot Sean:
- Vad ska vi hitta på då?
- Jag behöver nog ta en promenad, svarade Sean.
- Bra förslag! Vill du följa med Dave?
Han ruskade på huvudet. Nicole tog med sig brickan ut i köket innan hon och Sean gick. Jason gick ut i gräset och såg sig om i trädgården. Det mesta såg ut som det gjort när han hade åkt. Samma slags blommor, alla träden såg likadana ut och hängmattan inne i skuggan mellan två träd. Han gick fram till den. Den var lite solblekt, men så många år som den hade hängt där så var det inte så konstigt.
Han la sig i den och tittade upp mellan de två trädkronorna. Han mindes hur han och Nicole brukat ligga i den tillsammans och titta på alla molnen som sakta gled förbi på himlen. De dagarna skulle han aldrig glömma. Ibland hade han kommit hit när hans pappa hade slagit honom och Nicole hade tröstat honom. Hon hade gjort så mycket för honom. Ett stort vitt moln gled över honom och han fantiserade om vad det kunde föreställa. En haj? Kanske en val eller en enorm delfin…
Det tog inte lång tid innan Jason slumrade till, och plötsligt dök ord och meningar upp. Allt som olika personer hade sagt till honom kom fram i drömmen.
'Du var fantastiskt! Du gjorde allt själv, ingen kunde gjort det bättre.'
'Dave! Dave Robson! Du kanske känner till oss…'
' Det var du som gjorde det, eller hur?'
'Så du tänker äntligen försvinna nu? Försvinn! Gå…gå….gå…gå…'

Jason öppnade sakta sina trötta ögon. Någon hade lagt en filt över honom och några av trädgårdsmöblerna hade flyttats in i förrådet som stod en bit bort. Han satte sig upp i hängmattan och kände hur det luktade mat. Solen höll på att gå ner och några mörka moln närmade sig. Jason gick in i huset där Nicole och Sean satt i soffan och tittade på teve. Han smög sig försiktigt förbi bakom dem och uppför trappan. Väl uppe på övervåningen gick han in till Jennie som satt vid ett skrivbord. Hon läste ur en bok som hade med film att göra. Hon vände sig om när Jason kom in i rummet.
- Jag trodde att du sov, sa hon och log.
- Det gjorde jag, tills jag vaknade, svarade Jason.
Jennie nickade, fortfarande leende.
- Vad ska du göra nu då? frågade hon.
Han satte sig på sängkanten och tänkte efter. Det låg en filt över sängen. Den var mjukt gul med stora ljusrosa blommor på. Den kändes mjuk, nästan som fleece. Så svarade han:
- Jag ska hålla dig sällskap.
- Tack, jag tror faktiskt det skulle vara bra för mig. Jag har pluggat i flera timmar nu. Hur går det för dig i skolan?
- Bra, jag gör det mesta hemma.
- Vad ska du bli när du blir stor? Frågade Jennie. Ska du fortsätta med musik?
- Jag vet inte. Livräddare kanske. Vad ska du bli?
- Skådespelerska, svarade Jennie och satte näsan i vädret.
- Häftigt, precis som Sandra Bullock!
- Just precis, svarade Jennie och skrattade.
De forsatte prata, men när klockan var omkring 20:00 blev Jason trött och han gick och la sig.
Jason vaknade nästa morgon av att ytterdörren slog igen. Han tassade upp för att se vad det var. Nicole och Sean låg fortfarande och sov. Jason klädde på sig; ett par skatar brallor och en t-shirt, sen tänkte han gå till skate banan. Den låg lite mindre än en kilometer från Nicoles hus. Där brukade han och hans kompisar hålla till, i alla fall innan Jason flyttade. Men han var säker på att hans kompisar fortfarande ofta gick dit. Han kom dit och fick syn på ett par killar som satt på en bänk en bit bort. Dom rökte och snackade med varann. Det kom små rökmoln ut ur deras munnar och lite ur näsborrarna. Plötsligt reste sig en av dom och ställde sig framför dom andra. Ricky! Jason sprang emot dem och när han kom fram sa han:
- Hej Ricky! Hur är läget? Det var länge sen.
Ricky såg på Jason med trötta ögon.
- Vad gör du här, Dave? Frågade han.
- Jag hälsar på lite, jag bor hos Nicole.
En annan kille, som Jason inte kände igen, sträckte ut handen mot Ricky, och Ricky tog emot en cigarett. Han tände den och tog ett bloss. Jason såg på. Ricky hade växt, blivit längre och några fjun syntes på hakan.
- Du röker, sa Jason försiktigt och pekade på cigaretten.
Det hade Ricky inte gjort när Jason och han varit kompisar.
- Mm.. svarade Ricky ointresserat.
Jason såg besviken ut och såg på hur en äldre kille tog upp en liten, genomskinlig påse med vitt pulver i, ur fickan. Ricky la armen om Jason och dom gick bort en bit. Så satte sig Ricky på huk framför Jason och började:
- Det är nog inte som du trodde att det skulle vara..
- Nej, svarade Jason med låg röst.
- Tiderna är inte som förut, fattar du? Du flyttade, du blev berömd, du fick en perfekt familj, men jag är kvar. Jag har inget liv längre.
- Du står här just nu.. sa Jason.
- Jo, jag vet, svarade Ricky och höjde rösten. Men som vem? Vad är jag?
- Min kompis som har förändrats så mycket att jag är osäker på om jag kan kalla dig kompis..
Ricky suckade.
- Jag är för fan 16 år! Det var du som svek mig! Skrek Ricky argt.
- Jag är 11, och jag visste vad jag ville göra med mitt liv! Jag svek dig aldrig!
- Det var du som stack härifrån! Jag trodde att du skulle stanna, jag trodde aldrig att du skulle drunkna i din jävla framgång. Den har stigit dig åt huvudet totalt, fattar du! Det är inte mitt fel att jag inte har en brorsa som din, okej!
- Va?
- Just det. Försök inte spela oskyldig. Det var din brorsa som hjälpte dig att bli känd.
Jason ruskade oförstående på huvudet. De var båda tysta en lång stund.
- Jag måste dra nu, sa Ricky och gick därifrån.
Jason stod kvar. Han visste inte vad han skulle säga eller göra. Så kände han en hand på sin axel och han såg upp.
- Hej Jennie, sa han sorgset.
- Hej Jason. Hur är det? Frågade hon.
Han såg ner i marken.
- Jag vet hur det känns, sa hon och la armarna om honom. Det går över.
- Varför blev han sån?
- Jag vet inte Jason, jag vet inte..

Senare på kvällen satt Jason på sitt rum i sängen. Det var ljusblå tapeter, en säng med blommigt överkast och en vitmålad garderob stod i ena hörnet. En bokhylla tog upp större delen av den ena långväggen. Han hade en bandspelare på hög volym och rullgardinen var nerdragen. Han låg och tänkte på allt som Ricky hade sagt. Dom hade varit bra kompisar en gång i tiden.
Jason gick ut ur rummet och in i Jennies rum. Hon var inte där, men han bestämde sig för att vänta på henne. Han satte sig på skrivbordsstolen och såg sig omkring, och just då fick han syn på något under sängen. Han sträckte sig efter den lilla påsen och tog upp den. Det var något vitt pulver inuti. Länge höll han i påsen. Han ville veta vad det var. Han öppnade påsen och luktade på det vita pulvret. Han hällde ut lite av pulvret i handen och tog en nypa för att smaka. Det var säkert inget farligt, annars hade Jennie nog inte haft det så synligt för Nicole. Eller Nicole kanske till och med visste om det. Plötsligt stod Jennie i dörröppningen.
- Jason! Väste hon. Vad gör du?!
Han visste inte vad han skulle svara eftersom han inte hade en aning om vad han egentligen gjorde. Att han smakade på något som kunde vara vad som helst kunde han ju inte säga, men det verkade som om Jennie redan hunnit se vad han gjorde.
- Sluta med det där! sa Jennie argt. Fattar du inte att det kan vara farligt?
Jason reste sig upp och la sig på sängen. Jennie la påsen under några böcker på skrivbordet.
- Det där får du aldrig göra om, fattar du?
Han var tyst.
- Fattar du?!
Han var fortfarande tyst. Han skämdes lite för att han hade rotat i Jennies rum.
- Kan du svara eller? Frågade hon irriterat.
Han såg på henne. Han hade aldrig sett henne så arg.
- Jag vill ha mer, sa han och sträckte ut händerna mot henne.
Han hade tagit så lite att han inte hade känt någon smak.
- Men det får du inte, svarade Jennie.
- Jag… jag måste.. ska bara, stammade han.
Jennie reste sig upp och kom fram till honom. I handen hade hon en annan påse, med likadant pulver i som i den Jason hade hittat. Hon öppnade den och viskade:
- Jag ångrade mig, klart att du får smaka. Det mår du faktiskt bara bra av.
Hon hjälpte honom att hälla upp lite pulver i hans högra hand. Så sa hon:
- Lukta innan du sväljer.
Han luktade en bra stund tills hon sa åt honom att svälja resten. Ögonlocken kändes tunga, och rummet blev suddigt. Han försökte sätta sig upp.
- Nu ser du hur det går, sa Jennie. Lova att du inte säger något till Nicole.
Jason ruskade sakta på huvudet.
- Inte ett ljud om det här, fattar du?
Han mumlade något till svar, men det var inte hörbart. Jennie bar in honom i Jasons rum och gick sedan själv och la sig.

Skriven av: Marie