Ett Liv Utan Gränser Del 3

9 Jennie, droger och pappa
Tampa.
- Mamma? Sa Meg och gick in i vardagsrummet där Liz satt. Jag vill prata med dig.
- Ja, vad är det?
- Jag vill flytta hemifrån, sa Meg och satte sig bredvid Liz i soffan.
Liz såg förvånat på Meg.
- Jo, jag vet att jag bara är 20, men jag vill bo själv.
- Har du pratat med pappa om det här? Frågade Liz.
- Ja, det har jag..
- Vad säger han då? Tycker han att det verkar vara en bra idé?
Meg såg ner i sitt knä.
- Du måste ta upp det med pappa först, sa Liz och såg på Meg. Du får vänta till han kommer hem.
- Men det är ju långt kvar till dess!
- Ja, men du är ju inte hemma så ofta själv. Du pluggar och pappa jobbar. Vart ska du flytta? Frågade Liz nyfiket.
- Till New York, svarade Meg kort.
- Jasså, och varför just till New York?
- Casper bor där, i Jamestown.
- Vem är Casper? Frågade Liz.
- Vi träffades när jag var i New York och pluggade. Han bodde en bit bort från mig.
- Varför har du inte berättat för oss? Det låter ju jättekul!
- Jag vet. Du och pappa har alltid haft så mycket att göra. Scott och Jason ska ut på turnéer, Mel och Carla går i skolan, pappa och du jobbar och jag pluggar.
- Måste du flytta så långt? Kan du inte stanna i Florida i alla fall?
- Jag tänkte komma till det också, svarade Meg. Ni vet inte hur jag har det i skolan. Det är jobbigt att inte kunna ha vänner utan att dom tycker om en för att man har en känd familj. Jag vill att dom ska gilla mig för den jag är, och inte för vad jag har. Alla ser mig som Scott i BC´s syrra.
- Du vet att du kan prata med oss om det är något… började Liz men blev avbruten.
- Vad ska ni göra åt det då? Det spelar ingen roll om ni vet vad som händer med mig, för ni kan ändå inte göra något åt det. Jag är glad för Scotts och Jasons skull, men jag vill inte bli inblandad själv.
- Det blir inte bättre av att du flyttar…
- Jo, det blir det! Jag vill kunna leva ett normalt liv. Som det är nu så är jag inlåst i ett slott som är omringat av hysteriska människor som vill se mina bröder. Jag vill att mitt barn ska få se hur världen är på riktigt. Vi lever ett obegränsat liv i det här huset. Min dotter eller son ska lära sig hur man själv måste anstränga sig för att få något.
- Vad menar du med ditt barn? Frågade Liz förvånat.
- Jag och Casper ska bli föräldrar i augusti, svarade Meg utan att tveka.
Båda satt tysta en lång stund.
- Jag trodde att du berättade sånt här för pappa innan du bestämde dig… sa Liz.
- Jag vill verkligen flytta till Casper, och om ni vill hälsa på så får ni göra det, men inte som den familjen som vi är nu.
Så reste sig Meg upp och gick ut ur rummet.

Miami.
Nicole satt på sängkanten och strök Jason över pannan gång på gång. Han skakade och hade kräkts två gånger. Hon gick ut i köket för att hämta ett glas vatten. Jennie stod i dörröppningen och tittade på Jason. Hon gick fram till honom och satte sig på huk bredvid sängen.
- Där ser du hur det går när man lägger näsan i blöt, viskade hon. Vad hade du med mina saker att göra?
- Jag visste inte.. stammade han tyst.
- Nej, just det. Du hade inget där att göra från början, hör du det?
Jason nickade. Nicole kom in och ställde glaset på nattduksbordet bredvid sängen. Så gick hon ut igen.
- Du är så lättlurad, vet du det?
Jason ruskade på huvudet.
- Din karriär är fejkad. Nicole kände Danny innan den där talangjakten. Men det är klart; dom räknade väl aldrig med att du skulle greja det. Vad ska dom säga nu? Frågade Jennie med fånig röst. Nu när lilla Dave har råkat bli sjuk, av droger! Nu blir nog mamma ledsen, fortsatte hon.
Hon skrattade till.
- Jag måste nog gå nu, sa hon och log mot Jason. Jag ska till en kompis. Vi ses säkert senare.
Hon reste sig upp och Jason hörde hur hon sa till Nicole att hon gick till en kompis. Jason satte sig försiktigt upp i sängen och drack lite vatten. Han klev ur sängen och gick ut i köket.
- Men Jason, du måste vila, sa Nicole när hon fick syn på honom. Kom så hjälper jag dig upp i sängen igen.
Rummet började snurra och Jason kände sig yr. Han lät Nicole lyfta upp honom i sin famn och bära upp honom i sängen igen.

Två dagar senare, när Jason hade tillfrisknat, åkte dom till stranden. Han träffade några kompisar som hade gått i samma skola som han. De satte sig i sanden och pratade om vad som hade hänt under året Jason hade varit borta. Nicole och Sean gick bort till en glassbar som låg ungefär 500 meter från där Jason satt. När Jason och hans kompisar höll på att bygga ett sandslott kom Jennie fram till dem.
- Jason, jag vill prata med dig, sa hon med armarna i kors.
Han reste sig upp och följde med henne bakom ett träd. Hon tog upp en liten påse.
- Vill du ha? Frågade hon och sträckte fram påsen med pulvret i, mot honom.
Jason såg på den. Skulle han? Han blev ju sjuk sist han hade smakat på det.
- Ta den nu för fan, fortsatte Jennie. Är du rädd att någon ska få veta? Jag lovar att inte tjalla.
Hon såg sig oroligt omkring. Sen öppnade hon påsen och hällde ut lite i sin hand. Hon höll fram det mot honom.
- Ta det nu då, jag har inte hela dan på mig fattar du väl.. väste hon åt Jason och höll fram det längre.
Han ruskade på huvudet och såg ner i marken. Jennie suckade.
- Vad är det med dig egentligen? Du ville ju ha mer sa du för någon dag sedan och nu tar du inte emot det.
Jason stod tyst. Jennie hällde tillbaka pulvret i påsen.
- Har du tappat talförmågan eller? Frågade hon. Du är en i gänget nu.
Han började backa ifrån henne, men hon tog tag i hans ena arm och drog honom närmre.
- Det är inte farligt, sa hon tyst. Du blev sjuk bara för att du inte hunnit vant dig ännu.
Hon gav Jason påsen och han tog motvilligt emot den. Han ville veta mer om vad det var. Men så fort han tagit emot den var Jennie redan på väg därifrån. Jason såg efter henne; hennes bruna lockar rörde sig lätt i vinden. Han väntade på att hon skulle vända sig om, men det gjorde hon aldrig.
- Jason?
Han vände sig om. Det var en av hans kompisar.
- Jag måste gå nu, sa Jason tyst.
Han sprang bort till glassbaren där Nicole och Sean satt. De såg upp när han kom in och log mot honom.
- Har du haft roligt? Frågade Nicole.
Jason nickade. Han satte sig på en stol bredvid dem och Sean sa:
- Vill du ha en glass eller något?
- Nej det är bra.. svarade Jason.
- Gå och köp en läsk i alla fall, annars får du vätskebrist i den här värmen, sa Nicole och gav honom pengar.
Jason gick bort till disken och en lång man kom fram till honom. Jason såg upp.
- Dave? Frågade mannen.
- Ja.. började han.
Han kände inte ingen mannen, han hade ingen aning om vem det var.
- Min son! Utropade mannen och lyfte upp honom på disken. Du är äntligen tillbaka!
- Pappa? Frågade Jason.
- Så du känner igen din gamla pappa trots allt? Hehe.. log Allan. Jag är så stolt över dig.
Jason var lite chockad.
- Jag heter Jason, sa han tyst och såg in i Allans mörka ögon.
- Sånt trams! Du har alltid hetat Dave.
- Det är du som alltid har sagt att jag heter så, men jag heter Jason!
- Svara inte emot! Röt Allan och smällde till Jason på kinden. Var glad att jag har fått dig tillbaka igen. Ingen skall kunna ta mitt barn ifrån mig!
- Låt bli honom! Sa Sean som kommit fram till dem.
Jason torkade bort några tårar från kinden. Han hoppade ner från disken och började gå mot utgången. Nicole tog tag i hans arm, men han slet sig loss. Gråtandes gick han bort till killarna som satt kvar.
- Vad har hänt? Frågade en av dem.
Jason snyftade till. Hur skulle han kunna förklara för de andra hur han hade det just nu? Han ruskade på huvudet.
Killarna tittade på honom. En av dem la sin arm om honom.
- Det är din pappa eller hur? Frågade dom.
Dom visste alltså att han jobbade i glassbaren. Jason nickade svagt.
- Han började jobba där förra månaden. Vi tänkte först berätta, men eftersom du säkerligen inte skulle känna igen honom så sa vi inget. Han har förändrats så mycket att ingen känner igen honom, sa killarna.
- Jag hatar honom, sa Jason och fortsatte bygga på sandslottet.


Carla smög sig in i Meg´s rum.
- Hej, sa hon och gick fram till Meg. Hur är det?
Meg såg upp från tidningen som hon satt och läste.
- Det är bara bra ,tack. Var det något speciellt som fick dig att fråga?
- Nej, inte alls, svarade Carla. Jag bara.. undrade. När ska du flytta?
Meg suckade.
- Har du pratat med mamma?
- Jag råkade höra när ni pratade i vardagsrummet. Jag vill inte att du flyttar.
- Det går inte att ändra på nu, sa Meg kort.
- Men är det bara jag som ser det? Frågade Carla och höjde rösten. Vår familj förändras!
- Det är klart, sa Meg tröstande. Vi måste alla förändras.
- Inte så mycket att familjen förstörs. Vi faller samman, förstår ingen mer än jag det?!
- Vi kallar det utveckling, sa Meg.
- Jag kan inte tro det är sant; du flyttar, Scott är aldrig hemma, mamma och pappa jobbar jämt, Jason far och flyger runt i världen han också och Mel ska bli modell. Vad händer med oss egentligen?
- Vi skaffar oss liv, svarade Meg lugnt.
- Jag önskar att allt var som förut, sa Carla och brast i gråt. Alla vet hur dom vill ha det, men jag har ingen aning…
- Det är okej. Du har hela livet på dig.
Meg tog Carla om huvudet och sa:
- Jag kommer sakna dig jättemycket.
- Vad hade mamma gjort om hon sett oss såhär?
- Hon är så stolt över oss, svarade Meg. Vi har lyckats bra med allt, hon är så stolt.
Carla lutade sitt huvud mot Meg´s axel. Hon snyftade högljutt och tårarna rann som floder längs kinderna.
- Jag önskar att mamma aldrig hade fått cancer. Hon förtjänade inte att dö..
- Jag vet… sa Meg.
- Jag önskar jag såg ut som dig, sa Carla och såg på sin storasyster. Du ser så bra ut.
- Du är minst lika söt du, svarade Meg och klappade henne på axeln.
- Ditt hår är blont och glansigt, och dina ögon är gröna… och nu har du pojkvän också, snyftade Carla.
- Jag är avundsjuk på dig. Du har mammas mörkbruna stora lockar, du har hennes bruna ögon och ditt leende är så gulligt. Var stolt över dig själv. Utseendet är faktiskt inte allt.

Senare på kvällen skulle Jennie och Jason träffa gänget. Dom hade fått tjata mycket för att få tillstånd av Nicole och Sean. Jennie försäkrade Nicole om att dom bara skulle hem till en kompis och spela nintendo, och dom skulle sova över. Till slut fick dom gå. Hela gänget möttes vid skate banan för att sedan gå hem till en av 'ledarna'. Det var en lång, mörk kille i 20-års åldern. I början kände sig Jason lite utanför, eftersom han var yngst, men han lärde känna fler och fler. Ledaren bodde i ett radhus, men han hade sett till så att de närmasta grannarna inte var hemma. Jason undrade hur det hade gått till. Hade killen bara gått in till grannarna och sagt; 'Jag ska ha en fest snart, så jag undrar om ni kan åka härifrån till dess?'
De släckte lamporna i huset och satte på hög musik. Jason satte sig i en soffa tillsammans med några av de andra.
- Vill du ha en öl? Frågade en kille.
Jason skakade på huvudet. Så tog han fram sin påse. Han fick syn på Ricky som gick runt med en vinflaska i handen. Alla verkade ha så kul, och alla var så avslappnade. Huset var inte så hemskt stort så man fick armbåga sig fram om man ville gå någonstans. Huset var rent av fullt av ungdomar. Ingen sa åt dem vad dom fick göra och inte göra. Jason log för sig själv och luktade på innehållet i den lilla påsen han hade i handen.

10 Semester

Jesses mormor hade fått komma hem, så nu satt hon, Jesse och hennes mamma och tittade på TV.
- Det är trevligt att ha dig hemma igen, sa mormor och la sin knotiga hand på Jesses ena knä.
- Det är kul att vara hemma också, svarade Jesse och log svagt. Jag behövde nog lite semester.
Mormor suckade och blinkade med sina trötta ögon.
- Jag är så stolt över dig, sa mormor efter en stund. Du har verkligen lyckats med dina drömmar.
Jesse nickade. Mormor slöt ögonen en kort stund och nickade till. Jesses mamma reste sig upp och hjälpte mormor till sitt sovrum. Jesse satt kvar i den mörkbruna soffan.
- Visst ska det bli skönt att få lite semester? Frågade Jesses mamma när hon kom tillbaka.
- Jätteskönt, svarade Jesse och log trött mot sin mamma. Det har varit mycket på sista tiden.
- Jag tror att det kommer gå bra för Martin och dom andra i bandet, nu när du ska hjälpa dom.
- Jag hoppas det i alla fall, svarade Jesse. Men innan vi ska börja jobba med det så ska jag bara njuta av den här semestern, sa hon och suckade.
Telefonen ringde och Jesse gick ut i hallen för att svara. Hon lyfte på luren och det var inte svårt att förstå vem det var:
- Hej Chris, har det hänt något? Frågade hon.
- Om!? Du kommer aldrig att tro mig! Taylor har bjudit ut mig! Svarade Chris lyckligt. Fattar du vilken chans som kommer? Han är ju typ ledare för skolans fotbollslag, och då kanske jag äntligen kan få en plats längst fram när dom har match om några dagar! Vill du följa med?
- Men, du gillar ju inte ens fotboll… svarade Jesse tveksamt.
- Äh lägg av. Klart att jag gör det!
- Igår sa du att fotboll bara var för såna med fantasilöshet, för du kommer väl ihåg killen som fuskade i..
- Måste du alltid snacka så mycket? Avbröt Chris. Du drar alltid upp det som är förflutet. Det var länge sedan och jag har hunnit ändra mig.
- Ja, okej då. Men jag kan i alla fall inte följa med till den där matchen.
- Gud vad synd! Varför inte då?
- Vi ska till Malibu på semester, svarade Jesse.
- Jaha, du får ha det så kul då.. sa Chris med sorgsen röst.
- Ja, men jag måste sluta nu.
- Mm, har du hört BC´s nya singel? Den är så himla bra alltså! Fortsatte Chris.
- Ja, jag håller med, men nu måste jag sluta. Vi ses.
- Hej då!
Jesse suckade. Hennes kompis hade förändrats sedan hon börjat träffa Taylor. Hon sa god natt till sin mamma som satt i teverummet, och gick sedan och la sig.

Miami.
Det var sent på kvällen och dom flesta var drogade eller fulla. Plötsligt var det någon som skrek till inifrån köket. Jason gick ut i köket och fick syn på en tjej som halvlåg över bordet. Vad hade hänt? Jennie kom fram till honom och hon tog hans hand.
- Kom, så går vi, sa hon och drog med sig honom ut ur huset.
- Vad hade hänt? Frågade Jason.
- Inget hade hänt, svarade Jennie tyst.
- Jo, säg nu. Något hade hänt. Varför skrek dom?
- Du är alldeles för liten för att få veta, svarade Jennie.
- Men jag vill veta, bönade Jason.
- Nej..
- Jo! sa han envist och stannade upp.
Jennie suckade och såg på honom.
- Okej, hon dog. Kom nu, sa hon.
- Va?
- Fatta då! Hon fick en överdos och nu är hon död! Hon finns inte mer! Du som är en jävla kändis borde väl fatta sånt här eller hur? Du har väl sett sånt här på fester med kändisar, visst har du det?
- Nej.. svarade Jason som inte riktigt förstod.
- Kom nu, vi måste hem. Försök att vara normal och vingla inte nu, och drog in Jason i huset.
Den kvällen skulle Jason aldrig glömma. Han förstod inte vad som hade hänt, bara att en tjej hade dött. Men vad menades med en överdos? Men han visste att synen han mött idag inte skulle få skrämma honom från något. Hemska saker hände ibland, det visste han.







































11 Mötet med Oliver
Tre dagar senare var Jesse och hennes familj i Malibu, som ligger i Kalifornien. Martin delade hotellrum med sin flickvän och Jesse med Jo. Hennes föräldrar och mormor delade.
Jesse vaknade tidigt på morgonen av att solens första strålar var så starka. Hon låg kvar i sängen en stund, innan hon gick upp. Jo låg i sängen bredvid med tummen i munnen. Jesse tog på sig ett linne och en sarong och gick sedan ut. Hotellet låg inte långt ifrån stranden, snarare på stranden.
Hennes pappa hade helst velat åka till Miami Beach och Martin till New York, men Jesse hade 'vunnit'. Hon såg alltid på Baywatch och det var ju i Malibu som allt utspelades.
Hon gick längs strandkanten och såg hur solen speglades i vattnet. Några färgglada segel syntes ute vid horisonten. Hon satte sig i sanden som var sval efter natten. Vinden var svag och hon såg hur solen sakta steg upp. Inte långt ifrån fanns ett livräddningstorn. Hon ville gå in i det och se om det var ett torn som brukade vara med på teve. Tänk om det verkligen fanns kändisar därinne! Så Jesse bestämde sig för att gå närmre. Hon kanske hade turen att få en skymt av någon i ett av fönstren. Hon gick ett varv runt tornet och satte sig sedan en bit nedanför. Ingen hade synts till. När hon satt där och äntligen hade fått något annat att tänka på öppnades dörren till tornet och en ganska lång, mörkhårig kille kom ut. Jesse vände sig om just som han kom ner från rampen. Han hade händerna i fickorna och han såg ganska så trött ut. Han hängde med huvudet och hans hår var smått rufsigt. Han såg upp när han fick syn på henne.
- Tja, sa han förvånat och såg på Jesse.
- Hej, svarade hon och log lite.
- Väntar du på någon? Frågade han.
Jesse ställde sig upp och svarade:
- Nej, inte direkt. Jag skulle bara.. ehh..
- Är du från hotellet?
- Ja, just det. Jag skulle precis gå tillbaka, svarade hon generat.
- Okej, då kanske vi kan ha följe, sa han och log snett.
- Visst, svarade Jesse lugnt och började gå.
De var båda tysta, ända till han frågade:
- Vart är du ifrån? Jag vet att vi inte känner varann, men jag tänkte att vi kanske kunde göra det..
- Jag är från Jacksonville, i Florida, svarade Jesse.
- Jag känner igen dig, sa han och tittade på Jesse. Har vi träffats förut?
- Nej, det tror jag faktiskt inte, svarade Jesse skrattande.
- Jag är säker på att jag har sett dig någonstans.
Dom blev tysta och Jesse såg hans fundersamma blick.
- Ja, i alla fall, sa han efter en stund. Jag heter Oliver föresten.
- Jag heter Jesse, sa Jesse och log.
Oliver, tänkte hon. Vilket gulligt namn. Han verkade vara gullig, tyckte hon.
- Bor du här? Frågade hon.
- Ja, ungefär en kilometer från hotellet. Mamma jobbar som livräddare här.
Dom var framme vid hotellet. De kom in i entrén som var en stor sal. I hörnen stod det krukpalmer och i receptionen satt unga flickor. Jesse fick syn på Martin som satt på en bänk en bit bort. Han fick syn på henne och började gå mot dem.
- Då var vi framme då, sa Oliver lugnt och drog med ena handen genom sitt mörka hår.
- Ja, svarade Jesse nervöst.
- Vi kanske ses igen, sa Oliver och såg henne i ögonen.
Jesse nickade och kände hur magen fylldes av fjärilar. Hennes kinder hettade. Hon såg hur Martin närmade sig. 'Kom inte hit, kom inte hit', tänkte hon och bet sig i läppen. Men för sent, han var framme.
- Var har du varit syrran? Frågade han. Kom nu, vi ska käka frukost.
Jesse suckade. Var han tvungen att skämma ut henne inför en så gullig kille som Oliver?
- Ja, jag måste gå nu, sa Jesse, vänd mot Oliver.
- Visst, sa han. Hoppas vi ses senare.
- Hej då, sa Jesse och började gå därifrån.

Någon timme senare var dom på stranden. Jesse la ut ett badlaken i sanden för att sola. Det var så gott som fullt av människor överallt, stranden var full. Jesse la sig för att sola. Martin och hans flickvän gick iväg en sväng och Jo lekte i sanden. Solen stod högt på den ljusblåa himlen. Några fiskmåsar flög över stranden och hotellet. Jesse satte sig upp en stund. Solen brände och luften var inte mycket till hjälp; den stod still. Livräddningstornet låg en bit bort. Jesse tittade länge på det. Hon hoppades att hon skulle få syn på Oliver.
- Jag går en sväng, jag också, sa hon till sina föräldrar och reste sig upp.
- Gå inte för långt bort bara, svarade hennes mamma.
Jesse fäste blicken på tornet och ju närmre hon kom desto mer ville hon gå in i det. Två livräddare stod och pratade vid en bil, och dom märkte inte hur Jesse närmade sig. Det var så många andra i närheten. Hon stannade nedanför och kikade upp.
- Söker du någon? Hördes en röst bakom henne.
Jesse vände sig om och såg en tjej med långt blont hår. Hon hade en röd baddräkt på sig.
- Nej, jag tittade bara, sa Jesse.
- Du kanske kom angående surfningskursen?
- Ja, just det, svarade Jesse tveksamt.
Nu hade hon ställt till det för sig. Varför sa hon bara inte som det var? Att hon inte visste något om någon surfningskurs. Fast när hon tänkte efter så skulle det varit kul att få lära sig surfa. Det hade hon aldrig gjort förut.
- Jag kan ta hand om det, hördes ännu en röst uppifrån tornet.
Jesse tittade upp och fick syn på Oliver som kom gående nerför rampen.
- Hon är en kompis till mig, sa han och såg på Jesse.
- Okej, svarade tjejen och gick uppför rampen och försvann in i tornet.
- Tja, sa Oliver när han kommit fram till Jesse.
- Hej, sa Jesse. Jag.. började hon.
Oliver väntade på att hon skulle säga något.
- Jag kom angående… va heter det….
- Surfningskursen?
Jesse nickade och log mot honom. Han log tillbaka.
- Jag kan lära dig surfa om du vill, sa han plötsligt.
- Jag vet inte riktigt, svarade Jesse osäkert.
- Kom igen, låt mig lära dig.
- Okej, svarade hon.
Dom tog var sin bräda och gick ner till vattnet. Han visade hur man skulle stå för att få den bästa balansen; böjda knän och ut med armarna. När dom hållit på en stund ropade någon på Oliver:
- Oliver!
Det var en kvinna som stod vid tornet i röd baddräkt. Jesse gissade att det kanske var hans mamma. Oliver ursäktade sig och sprang upp till kvinnan. Hans mamma stod med några papper i handen och såg på honom.
- Kan inte du bara springa hem med dom här? Frågade hon.
- Mamma, jag ska snart ut med killarna.. svarade Oliver och suckade.
- Killarna? Jag tyckte precis att det var en ung flicka du pratade med.
- Jag känner henne inte särskilt bra.. Kom igen nu..
- Gå hem med dom här, så kan du leka sen, sa hans mamma. Snälla, jag har fullt upp här.
Oliver suckade igen. Han tog papperna och gick sakta tillbaka till Jesse. Han sa att han var tvungen och hjälpa sin mamma. Jesse gick tillbaka till sina föräldrar så länge.
Oliver och hans mamma bodde i en villa med en medelstor trädgård. Han låste upp dörren och gick in i köket. Han satte sig vid det mörkbruna köksbordet och tittade igenom dagens nyhetstidning. Sen tog han fram en burk cola ur kylen och öppnade den. Det knackade på dörren och Oliver gick och öppnade.
- Tja Ollie! Du skulle ha sett nere på stranden alltså! Utropade Clay och stängde dörren efter sig.
Ollie nickade.
- Men fatta liksom! Du vet hon.. hon, vad heter hon? Sa Clay och tänkte efter.
- Jag vet faktiskt inte, svarade Oliver. Vem menar du?
- Hon, Lewis, du vet.
Oliver såg oförstående ut. Dom satt tysta en kort stund.
- Ja, hon såg jag nyss liksom, fortsatte Clay.
- Henne såg jag heter det, rättade Oliver.
Clay hade alltid haft svårt med språk. Han pratade i både nutid och dåtid. Det hade han alltid gjort, så länge Oliver kunde minnas. Dom var bästa polare ända sedan barnsben.
- Så vad ska vi hitta på ikväll då? frågade Clay.
- Jag vet inte, svarade Oliver och såg på klockan. Vad tycker du?
- Det ska va nåt beach- party utanför hotellet ikväll. Det kommer vimla av coola typer där då.
- Jaha, som vilka då? undrade Oliver.
- Du vet, kändisar och så..
- Ja, okej då. Mamma jobbar sent ikväll, så det kan nog gå bra. Du föresten, jag har träffat en tjej.
- Häftigt, när då?
- Idag. Jag skulle lära henne surfa. Jag tycker att jag känner igen henne men jag kan inte komma på vart jag har sett henne.. sa Oliver.
- Vad ska du göra nu?
- Jag ska vara med surfningskursen.
Dom reste sig upp från sina stolar och gick ut. Oliver låste dörren efter sig och dom gick mot hotellet.
- Hur gick det med filminspelningen föresten? Undrade Clay.
- Det gick bättre än jag hade trott att det skulle göra, svarade Oliver. Alla var urschyssta.
- Häftigt. När kommer du synas på vita duken då? skämtade Clay.
- Om ungefär en vecka har den premiär.
Dom gick bort till tornet som Ollies mamma jobbade i. Så satte de sig i den varma sanden. Efter en stund var det dags för lite surfning. Oliver fick syn på Jesse som just skulle gå i vattnet. Han tänkte gå fram till henne just som Clay ryckte tag i honom.
- Se där är hon! Sa Clay ivrigt. Hon som går i nu.
Oliver följde Clays finger. Han pekade på Jesse!
Oliver skakade skrattande på huvudet.
- Vadå, vad är det för speciellt med henne då? frågade han.
- Har du aldrig sett henne? Hon är ju känd; hon sjunger. Kom igen, du vet väl vem hon är? Sa Clay.
- Ja, jag har snackat med henne. Det där är tjejen som jag träffade.
Oliver tittade på Jesse samtidigt som han ruskade på huvudet. Clay såg på Oliver, sen på Jesse. Så log han.
- Du kan aldrig få henne, så sluta drömma nu, sa han.
- Lägg dig inte i det här polarn. Jag kan få vem jag vill… började Oliver.
Clay skrattade kort.
- Upp till bevis!
Oliver såg plötsligt förvånat på Clay.
- Vad menar du nu då? frågade han.
- Ja, om du nu kan få vem du vill, så visa det, svarade Clay.
- Du skämtar, eller hur?
- Nej.. gå fram till henne då, sa Clay.
- Vänta lite nu va. Vi ska inte gå handlingarna i förväg. Vad tjänar jag på att bevisa att jag ser bra ut? Frågade Oliver.
Clay ryckte på axlarna.
- Du får förhoppningsvis sällskap med dig hem, svarade han.
Oliver började gå emot Jesse. Han vände sig om då och då för att vara säker på att Clay stod kvar.
- Tjena, sa han till henne coolt och fortsatte; förlåt om det blev lite kort sist…
Hon log mot honom och svarade:
- Det gör inget.
- Vill du ha hjälp? Frågade han.
- Gärna, svarade hon och de gick längre ut i vattnet.
Så lärde Oliver Jesse några små knep och tekniker.



Samtidigt i Tampa.
- Hur mår ni då? frågade Liz när Scott ringde upp.
- Jo, vi måste avbryta turnén för Alex har brutit höger ben. Han trillade nerför en trappa i hotellet när vi blev jagade av några fans.
- Nej, men vad synd. Hur är det med han nu då?
- Han mår bättre. Visst är det synd, men ganska skönt också faktiskt. Jag längtar hem. Hur är det med Meg, Carla och Mel?
- Meg ska flytta till New York, svarade Liz kort.
- Va!? Utbrast Scott.
- Hon väntar barn med Casper i Jamestown…

Skriven av: Marie