Ett Liv Utan Gränser Del 4

12 Jason fyller år

Några timmar senare i Miami kommer Nicole upp i Jasons rum.
- Din mamma ringde nyss. Scott kommer hem tidigare än planerat.
Jason nickade frånvarande.
- Det ska väl bli skönt att få träffa honom igen? Fortsatte Nicole.
Jason svarade inte. Han bara satt i sängen och stirrade rakt fram.
- Vad är det som har hänt? Frågade Nicole oroligt. Mår du inte bra?
Nicole såg med bekymrad blick på honom och satte sig på sängkanten.
- Varför är du såhär? Frågade hon.
Han såg på henne, men det fanns liksom ingen mening i hans blick. Det var precis som om han stirrade ut i tomma intet. Hon la sin ena hand på hans, men han ryckte undan den.
- Vill du inte hem? Undrade Nicole försiktigt.
- Nej, svarade Jason och skymtade Jennie i dörröppningen.
Hon log.
- Nicole, sa Jason precis när hon skulle resa sig upp.
- Ja, svarade hon.
- Vi har väl aldrig haft några hemligheter för varandra? Frågade Jason med gråt i rösten.
- Nej, det tror jag inte…
Jason såg ner i sitt knä.
- Visste du att jag skulle göra det här innan jag började? Frågade han.
Nicole rynkade pannan en aning.
- Vad menar du? Frågade hon oförstående.
- Är min sångkarriär planerad?
Det blev så tyst i rummet att man skulle kunnat höra en knappnål falla till golvet.
- Jason, jag… började Nicole. Varför frågar du det?
- För att jag vill veta. Är det planerat?
Nicole nickade försiktigt.
- Ja, det är planerat. Jag kände Danny innan ni träffades.
- Varför har du inte sagt något? Varför sa ni inget? Frågade Jason med tårar i ögonen. Du kunde ha berättat. Ni behövde inte lura mig…
- Så här var det; jag och Danny hade väldigt bra kontakt, och när han berättade att han sökte efter något nytt inom musikbranschen, så såg jag en chans för dig. När jag sedan fick reda på att du var Scotts lillebror så tyckte jag att allt föll på plats. Det var ju ett lysande tillfälle att kunna återförena dig med din familj, och till på köpet skulle du få en början på en lång sångkarriär. Nu efteråt hör jag hur dumt det låter, men jag visste hur Allan behandlade dig. Det var hemskt att se dig ledsen för att han hade slagit dig.
- Du kunde väl ha sagt nåt tidigare? Frågade Jason.
- Tänk dig själv, skulle jag ha sagt rätt ut att Scott var din bror? Du skulle aldrig ha trott på mig.
- Det får vi aldrig veta nu, eller hur? Varför sa du inte att du visste vem Danny var?
- För att jag ville överraska dig. Jag låtsades att jag inte kände honom när vi sågs på talangjakten.
Jason snyftade tyst.
- Allt jag ville var att du skulle få det bättre, sa Nicole. Att du skulle få komma bort från Allan och Anne. Dom var inte rättvisa mot dig. Jag är så ledsen för det här..
Jason nickade.
- Det var inte meningen att du skulle få reda på det här, men eftersom du frågade så.. var jag ju tvungen att berätta.
Jason tog Nicoles hand och la den mot sin kind. Hon la sin arm om honom och gav honom en tröstande kram.
- Men det är väl klart att du vill hem om Scott kommer hem tidigare, eller? Undrade Nicole. Du fyller ju år om 3 dagar. Då vill du väl vara hemma?
Jason log svagt och nickade.
- Jag vill hem, svarade han och såg i ögonvrån hur Jennies leende försvann. Jag vill hem nu, sa han och reste sig hastigt upp. Jag vill åka hem till mamma!
- Ni behöver inte åka förens imorgon, sa Nicole och la sina händer på Jasons axlar. Det gör väl inget att ni måste stanna en dag till?
Jason såg på Jennie som stod i dörröppningen. Hon såg på honom som om han var något som katten hade släpat in. Hennes bruna lockiga hår var uppsatt i två tofsar. Hon var klädd i en kort jeanskjol och ett linne. Runt vänster handled hade hon ett silverarmband. Det passade bra mot Jennies djupa solbränna, tyckte Jason. Han slet ögonen ifrån henne och såg in i Nicoles blå ögon.
- Jag vill hem nu, sa han tyst.
- Är det något som har hänt? Frågade Nicole och såg oroligt på honom.
Han vände bort blicken, bort till fönstret. Dom ljusgula gardinerna ramade in fönstret, och utanför kunde man se hur trädkronorna rörde sig i vinden.
- Du har aldrig varit såhär förut, sa Nicole och försökte få kontakt med honom genom att se honom i ögonen.
Ilskan var nära att koka över nu. Han ville bara skrika ut hur han kände sig; Ricky hade förändrats så mycket att han hade växt ifrån Jason, Jennie försökte få med honom i något slags gäng och det värsta av allt var nog att han gillade henne. Hon var snäll, men ganska dum också. Han kom att tänka på Jasmine, flickan som han hade träffat i Louisiana. Han hade gillat henne också. Hon var snäll, och dessutom i hans ålder. Jennie var nästintill vuxen. Lite för gammal för honom kanske..
- Jag vill bara hem, sa han igen.
Meningen ekade i huvudet; 'Jag vill hem, jag vill hem'.
- Du och Sean ska åka hem imorgon, sa Nicole och strök hans hår bakåt.
- Jag vill hem nu! Skrek Jason och slet sig ur Nicoles grepp och bort till fönstret. Jag hatar att vara här! Jag hatar Jennie!
- Lugna ner dig, sa Nicole och reste sig upp från sängkanten.
Inte förens då såg hon att Jennie stod i dörröppningen. Jennie tog ett steg bakåt och ryckte på axlarna. Nicole gick fram till Jason och ställde sig framför.
- Vad har hänt egentligen? frågade Nicole.
Jason torkade bort tårarna från kinderna med armen. Han såg på Jennie.
- Kan du gå Jennie? Undrade Nicole. Och stäng dörren är du snäll.
Jennie gjorde som hon sa och gick sin väg. Jason sjönk ner på golvet och Nicole satte sig bredvid honom.
- Vill du berätta vad det här handlar om? Du har aldrig betett dig såhär, sa Nicole.
- Jag vill bara inte vara här längre, svarade han. Jennie är konstig..
- Varför då? Du har alltid älskat att vara här.
- Jag vet, men så är det inte längre. Men det är det att jag inte verkar ha något här att göra längre. Jag har inga vänner kvar. Eller jo, det har jag kanske, men det är inte som förut. Vi har inte lika mycket att snacka om längre. Dom snackar om sitt och jag om mitt…
- Så du känner dig ensam? Är det, det som är felet? Frågade Nicole.
Jason nickade.
- Och lite till, men det går nog inte att göra något åt tror jag..

Jason lugnade ner sig. Jennie sov inte hemma den natten. Hon var rädd att Jason hade sagt något om att hon tog droger, så hon sov över hos en kompis. Nicole misstänkte inget. Sean och Jason åkte hem dagen därpå. Jason var uppspelt över att Scott snart skulle komma hem. Det kändes som om det var flera år sedan dom träffats, tyckte han. Liz, Mel, Meg och Carla tog emot honom när bilen svängde in på parkeringen. Nu var det bara Robert och Scott som saknades, sen var hela familjen samlad.


Det plingade på dörren och Jason skyndade sig att öppna.
- Alex! Utropade han. Schysst att du kom, sa han och föste in Alex i hallen. Du kom ihåg…
- Ja, det är klart, avbröt Alex och log. Om det inte vore för benet så skulle du få en kram, men det är lite svårt att hålla balansen.
- Jag förstår, sa Jason och klappade Alex på ena axeln. Hur är det med det? Scott sa att det snart skulle bli bra igen.
- Ja, det läker snart. Hur känns det att vara 12 nu då?
- Coolt! Sa Jason och flinade. Kom vi går till dom andra, dom är på baksidan.
Alex följde efter Jason ut på altanen som låg utanför vardagsrummet.
- Tja, sa Alex och hälsade på Jasons mormor och morfar som satt i en hammock.
Mittemot satt några nära vänner till familjen Robson. Liz och Robert var i köket och ordnade med fikat.
- Hur är det med er nuförtiden? Frågade Alex Jasons morföräldrar.
- Ursäkta? Sa morfar och satte ena handen bakom örat för att visa att han inte hade hört.
- Har det hänt något på senaste tiden? Frågade Alex med högre röst.
En kort stund senare ringde det återigen på dörren och Jason öppnade.
- David!
- Grattis grabben! Sa David och gav Jason en bukett blommor. Du är ju riktigt stor nu!
- Snart ifatt dig, svarade Jason. Bara 10 år kvar.
- Ja, nästan, log David och blev följd av Jason till baksidan där alla andra satt.
En timme senare befann sig Jasons familj, alla Boyz.com- medlemmar och några av familjens vänner ute i trädgården. Dom satt vid ett uppdukat långbord. Mitt på bordet stod det en stor tårta med texten; Grattis Jason, 12 år!. När läsk och kaffe hade serverats så reste sig Alex vingligt upp från sin stol och bad om tystnad. De 16 gästerna tystnade snabbt .
- Det har gått ungefär ett år sedan du, Jason, för första gången följde med oss upp på scenen, började Alex. Även om du nästintill stal showen, för det tänker vi inte erkänna att du gjorde, så är vi i Boyz.com väldigt stolta över dig, sa Alex och höjde sitt läskglas. Och vi önskar dig all lycka och framgång i livet. Men vi hoppas att du någon gång i framtiden vill göra oss sällskap på scenen igen.
Jason log mot killarna som satt på rad bredvid varandra. Alla skålade och Alex satte sig ner.
Efter fikat kom Alex, David, Jon och Craig fram till Jason som stod i vardagsrummet och snackade med Scott.
- Jo, du grabben, sa David. Vi tänkte att eftersom..
- …du är så stor nu, sa Jon. Så tänkte vi ge dig biljetter till en konsert i Orlando.
- Det är med Janet Jackson, sa Craig och räckte biljetterna till Jason.
Jason tog emot dem.
- Wow! Utbrast han. Hon stavar också med J! Häftigt!
- Jo visst, sa David. Det var liksom därför vi valde just henne.. För att hon stavar med J alltså, fortsatte han och killarna såg på varann och nickade.
- Schysst killar, sa Jason och kramade dem.
- Ta med dig någon som du tycker mycket om, sa Jon och klappade Jason på axeln. Har du ingen tjej?
- En tjej? Sa Jason. Nej, men det finns någon som jag gillar.
- Bjud ut henne, föreslog Jon.
- Hon gillar nog inte mig så mycket. Jag känner henne inte så bra.
- Kom igen nu, sa David. Ring henne. Har du hennes nummer?
- Nej, svarade Jason och ruskade på huvudet. Hon bor i Kentwood.
- Det måste finnas ett sätt att få tag på henne, sa David. Typ telefonkataloger eller nåt. Vet du efternamnet?
Jason tänkte efter. Dom hade ju sagt det på talangjakten där dom för första gången hade träffats. Något på b.. u ..m ..l..
- Blume, tror jag, sa Jason efter en stund. Men jag är inte säker.
- Kom nu grabbar, vi drar upp på mitt rum och spelar playstation, sa Scott och gick uppför trappan.
Alla följde efter, alla utom David som stod kvar.
- David? Sa Jon frågande. Ska du med upp?
- Nej, jag tror inte det. Jag går ut till dom andra, svarade han. Säg till Jason att jag kommer snart.
Jon nickade till svar, och gick upp till dom andra och David gick ut, men inte till dom andra gästerna. Han gick till biblioteket som låg en bit bort.

Jon gick rastlöst runt i rummet. Han tittade ut genom fönstret, ner på gården.
- Snygga gardiner, sa han och såg på dom ljusblå gardinerna. Dom matchar sängkläderna, fortsatte Jon och tittade på dom rosa sängkläderna.
Det var en våningsäng. Hans blick gled upp till den övre sängen. Den hade ett vitt påslakan med Kalle Anka på. Scott slet blicken från teverutan, bort till sängarna där Jon stod. Deras blickar möttes och Jon log roat.
- Den övre sängen är min, sa Scott och log tillbaka.
Jon nickade leende.
- Fan då, sa Scott och tittade på teven igen
Han knappade på joysticken.
- Det är syrrans saker, det där rosa, sa Scott. Jag hade inget annat just då, liksom..
- Haha! Skrattade Alex. Scotten har rosa täcke och kuddar!
- Jag har Kalle Fjant, sa Jason och log mot Jon, Craig och Alex.
- Kalle Anka, sa Scott och puffade till sin bror.
- Nej! Utropade Jason. Nu missade jag ju en poäng nu när du knuffade på mig!
- Rätt åt dig, svarade Scott koncentrerat och stirrade stint på teverutan. Du är kass på det här brorsan.
Alex satte sig i den undre sängen och tog fram en kortlek. Craig satte sig bredvid Scott, och Jason gav honom sin joystick. Jon klättrade upp i den övre sängen.
- Jag ska ha en jättestor säng när jag blir stor, sa Jason. Den ska va så stor att man får plats i den.
- Får du inte plats i den här då? frågade Jon.
- Jo, nästan. Men min ska vara stor. Med jättemånga kuddar i! Svarade Jason. Sen så ska jag ha en mindre säng också.
- Om du har en jättestor, vad ska du då med en liten till? Undrade Alex.
- Den ska Scott ha. Vad trodde ni? Svarade Jason.
- Ska SCOTT ha den sängen?! Utbrast Jon och Alex mycket förvånat.
- Ska JAG ha den sängen? Utbrast Scott och vände sig mot Jason. Vad får dig att tro att jag vill bo hos dig när du blir stor?
Jason suckade.
- Ja, vem ska annars ta hand om dig? Frågade han och klättrade upp till Jon. Någon måste ju göra det, eller hur?
- Visst, visst, svarade Scott. Men det är liksom ingen som har sagt att du ska göra det.
- Men jag vill ta hand om dig, sa Jason blygt.
Craig, Jon och Alex log för sig själva. Men inte för att dom tyckte att det lät fånigt, utan tvärtom, för att det lät gulligt.
Dom fortsatte spela playstation och snacka. När ett antal timmar tickat iväg så började killarna gå hem, en efter en. De andra gästerna började också dra sig hemåt. När det var läggdags och Jason och Scott låg i sina sängar, sa Jason:
- David kom aldrig tillbaka.
- Nej, det gjorde han inte, svarade Scott. Han fick säkert bråttom iväg.
Jason drog en djup suck och slöt ögonen.
- Kan inte du berätta en saga för mig? Frågade Jason trött.
- Okej, svarade Scott. Det var en gång en tjej som låg i sin säng. Hon sov och sov, ungefär i tusen år. Utanför hennes slott växte det en jättehög häck. Men tjejen bara låg och sov hela tiden. Hon hade stuckit sig…
- Ta någon annan Scott! Den där har jag hört tusen gånger nu. Föresten så börjar den inte alls så som du sa nu..
Men knappt hade Scott hunnit börja på en ny innan Jason hade somnat.


Jason kände något fuktigt i örat. Något mjukt, lent och hårigt rörde vid hans fötter.
- Lägg av, mumlade han utan att öppna ögonen.
Någon fnissade och Jason förstod vem.
- Scott! Sluta leka med dammvippan nu va!
Det blev tyst och Scott sa förvånat:
- Va?
- Lägg in den i ett skåp, svarade Jason.
- Hunden? Frågade Scott och smålog.
Jason öppnad sakta ögonen. Han kikade över sängkanten. Scott stod bredvid sängen och i famnen hade han en gyllengul liten hundvalp. Jason gnuggade sig i ögonen och satte sig upp.
- Grattis i efterskott brorsan! Sa Scott glatt och högt samtidigt som han lyfte upp valpen i Jasons säng.
Jasons ögon var stora som tefat och munnen stod på vid gavel. Den lilla valpen la sig framför honom och slickade hans fingrar. Tungan var sträv och ljusrosa. Jason la sin hand på hundens huvud och tittade den i ögonen. Dom var mörkbruna och stora. Scott klappade valpen och frågade:
- Vad ska den heta?
- Är den verkligen min? undrade Jason.
- Ja, det är klart, svarade Scott och log. Han är en golden retriver.
Valpen nafsade efter Scotts hand la sig på rygg. Jason kliade den på halsen. Pälsen var mörkbrun från mungiporna och ner lite på halsen.
- Pepsi, sa Jason tyst för sig själv.
- Det låter bra det, svarade Scott och nickade instämmande.
Jason hoppade ner på golvet och Scott tog ner valpen.
- Kom Pepsi, sa Jason och klappade lätt i händerna.
Pepsi la sig ner på golvet och slickade sig om munnen. Scott lyfte upp honom och sa till Jason:
- Om du ska ner för trappen måste du bära ner honom, men annars kan han gå själv.
- Okej, svarade Jason och följde med ut ur rummet. Hur lång tid tar det innan han förstår att det är han som är Pepsi?
- Det märker du.
När de kommit ner för trappen släppte Scott ner Pepsi på golvet.
- Mamma! Ropade Jason och strök Pepsi över ryggen.
Liz kom ut ur köket och såg hur Jason låg bredvid Pepsi på golvet.
- Titta vad jag har fått av Scott!
Liz hade vetat om att Scott skulle ge en hund till Jason, det hade alla i familjen vetat. Hon log mot Jason.

- Vad tycks? Frågade Mel och poserade framför Jason som låg vid poolen.
Solen sken och det var så gott som vindstilla.
- Om vad? Frågade han och kisade upp på sin syster. Vad menar du?
Så fick han syn på Mels blåmålade naglar.
- Jaha, du har klämt fingrarna i bildörren.
Mel ställde sig med händerna i sidorna.
- Nej, sa hon med bestämd röst. Ser du inte att jag har nya kläder på mig?
- Nya? Frågade Jason med förvånat tonfall. Jag som tyckte att dom såg ut som dom kläderna som mormor hade på sig igår.
Mel spände ögonen i Jason och han började skratta hysteriskt.
- Tycker du verkligen att jag har så dålig klädsmak? Undrade Mel och såg besviken ut.
- Nej, jag skämtade bara, svarade Jason.
- Men ärligt nu, vad tycker du?
Hon hade blivit längre med hjälp av högklackade sandaler, och det mörklila linnet matchade ihop med den lilablommiga kjolen.
- Ärligt, började Jason, så är det snyggt. Men jag är nog inte så mycket för lila. Men vad är det på kjolen längst ner?
- Vart? Frågade Mel som trodde att han hade fått syn på en fläck eller ett hål på kjolen.
- Det längst ner, svarade Jason och pekade. Varför är det så?
- Menar du volangen? Suckade Mel och pustade ut.
Jason nickade.
- Det är snyggt med volang, sa Mel och vände sig om för att gå in i huset.
Scott kom ut genom dörren och Pepsi kom efter.
- Tja, sa han till Mel och fortsatte fram till Jason.
Mel såg på hur killarna satte sig på poolkanten och suckade. Plötsligt sa Scott vänd mot Mel:
- Om du fryser kan du alltid gå in syrran.
- Kul att veta, svarade Mel kaxigt och himlade med ögonen. Vadårå?
- Ja, det ser så ut, sa Scott och pekade på hennes blåa naglar.
- När ska ni två fatta att det är nagellack? Frågade hon upprört.
- När ska ni två fatta att det är nagellack? Härmade Jason med pipig röst.
Scott skrattade och såg på Mel.
- Och när ska du fatta att vi gillar att reta dig?
Hon fnös och försvann in i huset.
- Haha! skrattade Jason.
- Vad garvar du åt? Frågade Scott och tittade på Jason. Skulle inte du bada?
- Jo, men nu kom ju du…började Jason.
- I med dig, avbröt Scott och knuffade i honom i vattnet med ett skratt.
Jason simmade runt i poolen en stund samtidigt som han pratade med Scott.
- Jo Jason, sa Scott och pillade med något som han höll i sina händer. Mamma sa till oss att städa på vårt rum så jag gjorde det…
- Schysst, sa Jason och simmade fram till Scott och hängde på kanten.
- Jag hittade det här i dina jeans.
Scott höll upp en liten genomskinlig påse med vitt pulver i. Jason spärrade upp ögonen. Han hade fått det av Jennie.
- Vad är det? Frågade Scott allvarligt.
Jason ryckte lite lätt på axlarna.
- Jag fick det av en kompis när jag var i Miami. Hon sa att det var godis.
Scott ruskade på huvudet och såg på påsens innehåll. Jason såg att Scott hade tårar i ögonen.
- Det är inget jävla godis, sa Scott med låg röst. Och du måste lova att aldrig ta emot sånt här igen.
Jason nickade försiktigt. Han skämdes.
- Vi får snacka mer sen, sa Scott och reste sig upp. Jag ska träffa några polare.
- Men jag då? frågade Jason bekymrat.
- Du får väl vara kvar här, eller gå in till Mel och Carla, svarade Scott med en axelryckning. Jag tycker att du ska gå in. Annars får du bara för dig att dränka dig själv eller nåt.
- Ska jag va hemma alldeles ensam med Carla och Mel?
- Ja, kom igen nu, sa Scott.
- Kan jag inte få följa med dig?
- Nej, det går inte. Gå in med dig nu.
Jason gick in och Scott gick till sina kompisar. Jason knackade på Mels sovrumsdörr innan han öppnade den och gick in.
- Vad vill du? Frågade Mel med irriterad röst.
Hon satt i sin säng och läste en bok.
- Vill du spela playstation med mig? Frågade Jason och lutade sig mot dörrkarmen.
- Nej, svarade Mel. Kan du gå härifrån för jag jobbar?
- Jag kan hjälpa dig, sa Jason och sken upp lite.
- Nej, det kan du inte. Du får inte hjälpa till.
Jason suckade och gick in i Carlas rum, som låg bredvid Mels.
- Hej, sa han. Vill du spela playstation?
Carla viftade med ena armen att han skulle gå. I den andra handen höll hon en telefon. Jason gick in i sitt och Scotts rum. Han satte sig mitt på golvet och Pepsi kom efter. Jason klappade Pepsi och lyfte upp honom i sitt knä. Pepsis stora, bruna valpögon glänste. Hans päls var mjuk och len som sammet. Den svarta nosen var fuktig och blank. Pepsi tittade med sorgsna ögon upp på Jason. Strax efter plingade det på dörren och Jason sprang ner för att öppna. Pepsi skällde gällt och sprang efter Jason nerför trappen. Det var David som hade kommit.
- Scott är inte hemma, sa Jason när David klev in i hallen. Han är ute med några kompisar, och jag vet inte när han kommer hem.
- Det är lugnt, svarade David och tog upp den bärbara telefonen som låg på ett litet bord som stod i hallen.
- Syrran ringer på övervåningen, sa Jason och pekade upp i taket.
- Okej, hade inte Mel en mobiltelefon då?
- Nej, det var Meg, svarade Jason.
- Fråga henne om vi kan få låna den, sa David ivrigt.
- Hon är inte hemma. Vi kan ringa till henne när Carla snackat klart däruppe, om du vill.
- Det behövs nog inte, log David och tog upp en mobiltelefon ur ena jackfickan.
- Vad ska du göra? Undrade Jason.
- Du ska få snacka med Jasmine, svarade David och gav telefonen till honom.
- Hur kan du veta hennes nummer?
- Kontakter, svarade David och log stort.
Jason gav tillbaka telefonen till David och skakade på huvudet.
- Jag vågar inte ringa. Tänk om hon inte vet vem jag är, att hon inte minns mig.
- Det gör hon, sa David och knappade in numret. Jag är säker på att hon kommer ihåg dig.
Han gav för andra gången telefonen till Jason och signalerna gick fram. Jason pillade nervöst på en blomma som stod på det lilla hallbordet. Plötsligt hördes en tjejs röst i andra änden:
- Blume!
- Hej, är Jasmine där? frågade Jason och började gå fram och tillbaka över hallgolvet.
- Nej, hon är ute, svarade rösten. Ska jag hälsa från någon?
- Ehh… stammade Jason och såg på David.
- Vad? Viskade David och slog ut med händerna.
Jason la ena handen för telefonen och svarade tyst:
- Vem ska jag hälsa från?
- Säg ditt namn bara.
Just som Jason satte luren mot örat igen viskade David:
- Säg Dave.
Jason nickade och hörde tjejens röst:
- Hallå?
- Förlåt, svarade Jason snabbt. Kan ni hälsa Jasmine att Dave har ringt?
- Okej, svarade tjejen. Inget efternamn?
- Nej, sa Jason och ruskade på huvudet. Jag ringer nog upp sen igen.
- Okej, hej då!
Jason log svagt när han stängde av mobilen.
- Så vad sa hon? Frågade David nyfiket.
- Jasmine va inte hemma, och jag vet inte vem jag snackade med. Det var någon tjej. Jag ska ringa senare.
Dom stod tysta en stund tills Jason sa:
- Det är schysst av dig att hjälpa mig. Jag vill verkligen träffa Jasmine och snacka med henne och så…
- Vad gör man inte för sina polare? Svarade David och klappade Jason lätt på axeln. Varför är du våt för? Frågade han sedan.
Jason log stort han kunde och pekade mot dörren. David nickade som om han förstod vad Jason menade, men i själva verket fattade han inte alls vad han menade. Dom stod stilla i några minuter och bara tittade sig omkring.
- Ska vi göra något? Undrade Jason.
David satte sig i trappen och kliade sig på hakan.
- Hur känns det att snart få göra sin första musikvideo då?
- Kul, häftigt, coolt.. du vet..
- Edward har ju börjat med manuset.
Återigen blev det tyst. David fick syn på en tidning och började titta i den. Jason satte sig bredvid och tillsammans läste dom en intervju med SHE.
Smash Cash: 'Våra vänner hatar oss!
Systrarna Hannah och Sonia från Australien, har inte synts till på länge. När vi senast såg dem var dom på turné med Jason Robson. Jason fortsatte uppåt och framåt på topplistorna, men vart tog SHE vägen? Tyckte Jason att han var så bra att han lämnade kvar tjejerna i Europa? Självklart inte! Vi träffar tjejerna i studion JMC i Florida. Dom sitter i en soffa i rummet bredvid kontrollrummet.
- Vi hade jättekul på turnén tillsammans med Jason, säger Sonia. Det var verkligen en upplevelse att få lära känna honom.
- Den killen är född med humor i språket, fyller Hannah i. Han fick oss att skratta hela tiden.
Sonia: Jason var väldigt lätt att jobba med; dansen och när vi skulle sjunga upp. Han var väldigt noga med allting men han verkade hela tiden så lugn.
- Vad var det bästa med turnén?
Hannah: Det måste ha varit när vi var i Sverige.
Sonia: Ja, när Jason fick träffa sin familj, det var himla mysigt. Vi visste inget innan så vi blev oroliga när några helt främmande människor närmade sig.
Hannah: Och så var det hans familj!
Sonia: Vi hann dessutom prata med Scott och han är bara för gullig.
Hannah: Sonia och han brukar ringa varandra ibland. Fast det händer inte särkilt ofta…
- Vad gjorde ni efter turnén?
Sonia: Vi tog ett sabbatsår, annars hade vi blivit utbrända totalt. Vi arbetade mycket innan turnén så vi var trötta redan då.
Men nu ser det ut som om systrarna har fått vila. Deras skratt är smittande och de säger själva att de aldrig har mått bättre. Men dom har redan fått uppleva baksidan av att vara kändis.
Hannah: Våra vänner vill inte veta av oss.
Sonia: Det gäller inte alla förstås, några är glada för vår skull. Men det finns vissa som har sagt upp bekantskapen helt. Det är synd.
Hannah: Vi vet vilka vi kan lita på, och det är inte många. Dom har stöttat oss ända sedan vi började och dom tycker att det är kul att vi har lyckats.
- Varför har det blivit så tror ni?
Sonia: Det har nog med avundsjuka att göra tror jag. Fast osäkerhet kanske också är med i spelet…
Hannah: Så fort man blivit känd så tror folk att man inte vill umgås med dom längre. Kompisarna kan ju lätt få för sig att man inte bryr sig längre eftersom man aldrig är hemma.
- Har framgångarna stigit er över huvudet?
Sonia: Nej, det tror jag inte. Att vara ledig i ett år hjälpte nog.
Hannah: Vi skulle aldrig låta det hända. Visst, vi har blivit rikare och vi har råd med det mesta, men pengar är inte allt här i världen. Familjen betyder väldigt mycket för oss.
Dom har nyligen köpt en gemensam lägenhet i Orlando. Skälet till det är att de ville ha närmare till JMC- studion. Dom ska nämligen jobba med Danny Thesman.
Hannah: Vi vill träffa Jason igen. Bara för att se hur han mår och om han har förändrats något.
- Har ni någon gång blivit riktigt oroliga vid ett uppträdande?
Sonia: Vi var jätteoroliga på turnén. Det hände ofta att Jason försvann. Han gick ut ur sin loge för tidigt. Första gången han gjorde det blev vi jätteoroliga. Vakterna fick springa runt och leta efter honom, och vi stod och fantiserade om vad som kunde ha hänt.
Hannah skrattar och ser på Sonia.
Hannah: Minns du när han sprang ut på scenen en halvtimme för tidigt?
Sonia: Ja, och det var såå pinsamt! Jag och Hannah visste inte vad vi skulle ta oss till, så vi stod och väste åt honom; 'Jason, kom hit genast!'
Tjejerna viker sig dubbla av skratt. Att dom hade kul på första världsturnén kan man lugnt förstå. Hur blir det då med den andra?
Sonia: Det får vi se hur det blir med det. Nu ska vi först och främst bli klara med vår singel, och sen ska vi göra en urcool musikvideo.
- Eftersom ni är så bra vänner med Jason; vad skulle ni säga om han frågade om ni ville vara med i hans musikvideo?
Sonia: Vi skulle nog tacka ja.
Hannah: Självklart. Vi funderar faktiskt på att fråga honom om han vill vara med i våran, låten handlar ju om vänskap.
Med över 8 miljoner sålda album har systrarna blivit både kända och rika. Kanske tjänar SHE på att göra något ihop med Jason i framtiden. Vem vet, Jasons fans kanske kan kopplas ihop med SHE´s…'

- Ska vi ringa då? frågade David efter en lång stund.
- Jag vet inte, svarade Jason och backade några steg. Jag har inte pratat med henne på länge, så det är nog ingen idé att ringa henne ändå…
- Jag ringer istället. Jag säger att hon har vunnit konsertbiljetter och att hon får gå med dig.
- Måste hon inte ha skickat in till någon tävling eller så? Frågade Jason.
David skakade på huvudet och skrattade till.
- Det är det som är grejen, sa han. Om hon gillar dig blir hon så glad att hon inte ens funderar över hur hon kan ha vunnit!
Jason sken upp. Mel kom nerför trappen och satte sig på samma trappsteg som David tidigare hade suttit på. Liz kom in genom dörren i vardagsrummet och fortsatte in i köket.
- Hej Mrs. Robson! Sa David och höll upp mobilen när han fortsatte; jag skulle bara ringa en polare.
Liz kom ut i hallen med ett stort leende på läpparna.
- Hej David! Du kan låna vår telefon om du vill.
Liz var alltid så trevlig. Det hade till och med hänt att hon hade bjudit in fans på fika. David log ännu större och visade sina vita, blanka tänder. Jason undrade hur han kunde le så stort. Liz vände blicken till Mel som tittade med glittrande ögon på David.
- Ska du med till affären? Frågade Liz och Mel vaknade upp ur sina dagdrömmar.
- Visst, svarade hon med en djup suck och reste sig upp.
Så gick hon mot dörren.
- Snygg kjol, sa David och Mel vände sig om.
Hon avfyrade ett modelleende. Jason visslade, höjde ögonbrynen och tittade storögt på Mel samtidigt som han nickade instämmande. Mels leende försvann och hon gav Jason en mördarblick. Jason låtsades skaka av rädsla och höll händerna för ansiktet tills han hörde att Mel hade gått. Då tittade han fram och såg på David. Deras blickar möttes och skratten for genom huset.
- Varför blir du inte skådis? Frågade David skrattande.
- Du vet, svarade Jason, hon och jag är som Piff och Puff. Vi älskar varandra, vi visar det bara inte. Men nu ringer vi.
David nickade och torkade bort skrattårarna. Han slog numret, som hade försvunnit från displayen, och tryckte telefonen mot sitt högra öra. Signalerna gick fram.
- Blume! Hördes en röst.
- Tja, är Jasmine där? frågade David.
- Vem är det?
- Jag ringer från tidningen Popstarz, och jag tänkte bara informera Jasmine om att hon har vunnit en tävling, svarade David utan att staka sig en enda gång.
- Ett ögonblick, sa rösten nu lite gladare.
David nickade belåtet mot Jason och gjorde tummen upp.
- Hej, det är Jasmine! Hördes en ljus röst i andra änden.
Hon lät glad.
- Tja, jag ringer från tidningen Popstarz, började David lugnt. Grattis! Du har vunnit konsertbiljetter till Janet Jackson i Orlando!
David hörde hur den lilla flickan drog efter andan.
- Men det är inte allt, fortsatte David. Du får gå på konserten tillsammans med Jason Robson!
Strax efter såg Jason hur David snabbt tog bort mobilen från örat. Jasmines skrik hördes lång väg.
- Gud vad hon skriker, sa Jason tyst.
- Ja, svarade David. Och jag vill gärna vara vän med min trumhinna ett bra tag till.
Efter en stund tystnade skriket och David förde telefonen sakta till örat igen.
- Hallå? Sa han försiktigt.
- Tack så hemskt mycket, svarade Jasmine. Jag kan inte tro det är sant!
- Men det är det, om ni bara kan ta er till…
Jason hörde inte på längre. Davids röst förvandlades till något sludder. Tänk att Jason skulle få träffa Jasmine igen! Det var helt otroligt. Han ville bara berätta allt för Scott och säga hur glad han var. Men så påminde han sig själv om att det bara var en fans- träff.
- Hur känns det? Frågade David och la belåtet armarna i kors över bröstet.
- Jag vet inte, svarade Jason förvirrat.
- Din första date, Jason! Är det inte otroligt?
- Jo visst, svarade Jason och log.
Varför kunde han inte få sig själv att tro på det David sa? Det var en date. Men för Jasmine skulle det vara en träff med en av sina idoler. Hon skulle krama om honom, ge honom en present och sedan fråga honom om en autograf. Så gjorde de flesta fansen. Mer än så skulle det inte bli.
- Det är ändå bara en fan- träff, sa Jason. Det ingår i mitt jobb.
David skrattade till.
- Sen när fick du ett jobb? Frågade han. Musiken är din karriär. När du är myndig blir det ditt jobb.
- Det är ett jobb att vara brorsa med Scott, svarade Jason retsamt.
- Det tror jag säkert. Han kan vara väldigt…
- Barnslig, fyllde Jason i.
- Inte riktigt, men kanske lite för ungdomlig.
- Hur är man då? undrade Jason och lutade sig mot hallbordet.
- Ibland beter han sig som en tonåring, och ibland är han som en vuxen. Vi andra i bandet är vuxna hela tiden, sa David och skrattade till. Jag bara skämtar. Fast å andra sidan så är han bara 16 år.
- Det är ungt det…
- Ja, svarade David och de blev båda tysta.
Carla klampade ner för trappen och såg på dem där de stod i hallen. Jason rörde lite på sig och David lutade sig mot dörrkarmen.
- Jaha, sa Carla och tittade frågande på dem. Vad gör ni då?
- Vi glor ser du väl, svarade Jason.
- Jag tror att jag måste sticka, sa David vänd mot Jason. Jag ringer Danny och Liz sen.
- Gör så, svarade Jason glatt. Give me five!
David klappade till Jasons hand och öppnade dörren. Så stannade han upp.
- Du Jason, om det gick att ordna så att Jasmine skulle kunna vara med i din musikvideo, skulle du vilja att hon va med då?
Jason nickade och David stängde leende dörren efter sig.


Popstarz: 'Jason Robson ska när som helst börja med sin musikvideo till 'My Little Princess'. För tillfället sägs han vara i Hollywood hos en koreografer, samtidigt som David, i BC, och en regissör planerar inför filmandet.'

Skriven av: Marie