Ett livsviktigt beslut del 1

Efter en längre process var produkten godkänd och klar för leverans. Ett ömtåligt gods som skulle hanteras varsamt av skickliga händer. Ett nytt hopp tändes och en tro på framtiden.
Allt började med ett telefonsamtal.
”Mitt ansikte är uppsvullet. Får knappt upp mina ögonlock. Känner mig illamående och ansträngd i andningen. Tar en bild och skickar.”
Det plingade till i mobilen och fick se något jag inte kände igen. Ringde upp.
”Du måste till sjukhuset! Packa det nödvändigaste ”, sa jag forcerat.
”Vad tror du har hänt?”
”Jag har ingen aning. Kommer och hämtar dig.”
Hoppade över frukosten och jobbet. Bilresan på fem kilometer kändes oändlig. Tankarna for fram och tillbaka. Önskade en nödbroms för att stoppa händelseförloppet. Framför allt nu när hon pluggade på halvfart, nygift och full av livslust.
Drog två djupa andetag och bestämde med mig själv att fortsätta stå upp för styrka, mod och villkorslös kärlek.
Hon stod färdig vid ytterdörren. En packad väska hängde över axeln. Jag klev ur bilen. Gick och mötte henne. Ansiktet såg ut som om det gått igenom en långdragen boxningsrond. Fick en kram, tog väskan och slängde in den i baksätet.
Hon behövde inte ringa i förväg till akuten; stamgäst sedan barndomen. Under resan pratade hon på som vanligt alltid lika glad och social. Men det var en förändring, pausade ibland för att få ordning på andningen. Plötsligt utbrast hon:
”Du är tyst, är du orolig för mig?”
”Det är mycket trafik. Jag är fokuserad på körningen. ”
”Fan! Jag glömde packa insulinet och sprutorna. Vi måste vända!”
”Nej! Vi är strax framme. De har alla mediciner du behöver. ”
”Tack, för att du är min livskompass”, sa hon och lade sin hand på min kind.
Vi fick ett snabbt och varmt mottagande av sjukhuspersonalen. De gjorde undersökningar, tog prover och konstaterade blodbrist, högt blodtryck och vätskeansamling i kroppen. En akut inläggning och om en timme skulle specialistläkaren komma.
”Hinner du stanna en stund?” frågade hon.
”Självklart, jag springer till kiosken och köper tidningar och frukt. Några önskemål?”
”En Coca-cola light skulle smaka gott.”
Kom tillbaka till avdelningen med andan i halsen, fick inte missa läkarbesöket. Hon hade fått enskilt rum och halvsatt i sängen. Intill nattduksbordet stod ett stålstativ med en upphängd mörkröd plastpåse och en slang slingrande ner med en nål in i den smala armen. Blodet droppade sakta.
”Jag har brist på blod, behöver lite extra för att orka jogga i morgon”, sa hon och skrattade.
”Jättebra, här är coca-colan. Drick, så fixar du jogging-rundan med lätta steg”, sa jag skämtsamt.
En lätt knackning och dörren öppnades, in kom en man i medelåldern som presenterade sig som njurdocent. Diagnosen var njursvikt, ett allvarligt tillstånd. Njurfunktionen hade försämrats ytterligare och en njurtransplantation var nödvändig inom en snar framtid. Ett bättre alternativ än dialys för att rena blodet. Han avslutade besöket och sa:
”Det bästa är en njure från en levande givare.” När han lämnade rummet rådde en stunds tystnad. Hon tittade upp på påsen med blodet och sen på mig med ledsen blick.
”Än hänger njurarna med, ett litet tag till”, sa hon med dämpad röst. ”Jag är trött, du ser sliten ut. Nu behöver du åka hem.”
”Jag vet, kommer i morgon vid två-tiden. Behöver jobba på förmiddagen.”
Gav henne en bamsekram och ville inte släppa taget. Mötte en sjuksköterska i dörren som var på väg in för att fylla på blodet.
Passerade cafeterian på vägen ut från sjukhuset. Stannade och köpte en kopp kaffe. Satte mig ner och funderade på ett stort VARFÖR? frågan som jag hade ställt så många gånger tidigare och som aldrig hade gett några svar. Torkade tårarna med en servett. Samlade mig och gick ut till bilen när en inre röst sa:
”Jag är frisk, kroppen klarar sig bra med en njure. Den andra njuren inger framtidstro.”



Yvonne Malmgren

Författare:

Publicerat

Dela: