Ett ljud utifrån

Ett svagt tjutande ljud nådde hennes öron – troligen kom det från något som skrapas mot något annat; det kändes viktigt. Ett ljud av denna världen, någonting som inte överröstades av hennes inre – det var värdefullt; en yttre påverkan tillhörde inte till vanligheterna för henne – trots detta mindes hon.
Hon mindes saker och ting som varit innan hon förstörde och överröstade allting – annorlunda känslor och händelser. Hon mindes sina läppar; de påminde henne om modern, och modern påminde henne om tiden innan nu. Det var en lång kedja av minnen som påminde om minnen som bara strävade efter att ta sig så långt ifrån nuet som möjligt. Den hade pågått och sträckt sig länge nu, om än genom samma minnen och samma tankar om och om igen. Allt för att komma bort, inte se, inte känna – inte bry sig om. Det fanns dock en annan, mer final och slutgiltig lösning, det hade hon kommit i underfund med; det var en lösning som hennes lilla svaga inre röst inte tyckte om – den försökte desperat mana henne till annat; men argumenten var så svaga och meningslösa nu, och rösten så lätt att överrösta, att flickan inte brydde sig längre. Hon kunde med kyla och tomhet kuva sitt inre, med snillrika girningar istället för inbromsning och studie. När ett plågat ångeststön kom ut ifrån hennes fängslade inre girade hon automatiskt, en tanke som ”Det är nog tiden som går nu” kunde ersätta de mest fasansfulla minnen och känslor – och hennes sinne var alltför utmattat för att reagera på denna kapning av tankar; alltför vant.

Ibland tänkte hon ”vem är det jag är nu?”; tanken gled in och letade svar i kaoset av känslor runt hennes sinne – det väntade sig svar som ”jag är si och så gammal, tycker om hästar” – inga sådana svar dök upp. Istället fick hon mer anledningar att gira undan, som skenande mötande trafik.

Lösningen var väldig enkel, men ack så svår i praktiken; hon undrade desperat varför – det kunde väl inte vara rösten, så svag, som höll henne? Nej, det var en kraft utan röst, begravd men ändå stark i kaoset. Hon kunde inte definiera kraften på grund av kaoset; alltså kunde hon inte göra något åt den. Den höll henne envist kvar i tomheten mitt bland alla plågor – berövade henne på fri vilja och styrka att styra sitt eget öde. Den här kraften var dock inte oändlig – det var en bisarr tanke när man var som flickan var; den slipades ned som berg av tiden och regnet, till slut skulle den inte hålla emot längre. Det var snart dags för det – man kunde känna det.

I regnet gick allt långsamt – ett hån mot tiden som varit sniglade den sig fram och gjorde allting långdraget, smutsigt och onödigt plågsamt. Floden var dock ett dån av ilska och okuvlighet; den började ingenstans och den slutade ingenstans, den var en del i en cirkel som förstärktes och försvagades. Den var dock lösningen – ty inget fick medverka i cirkeln; den krossade alla obehöriga. Att ta sig dit var det svåra – plågan intensifierades av allt i världen – rösten verkade bli starkare och starkare, desperat i sin överlevnad. Kraften i kaoset var mer som en molande jätte som tryckte henne bakåt; men till ingen nytta - hon hade bestämt sig.
Väl där var det bara en liten elektrisk signal som behövdes – hon visste inte om det var hon eller omgivningen som skickade den genom hennes hjärna; det spelade ingen roll – resultatet var det samma;
Plötslig stickande kyla – men värme och insvepning för henne;
Plötsligt våldsamt tumlande – men vaggande och tröstande för henne;
Plötsligt mörker och avsaknad – men välsignelse och frihet för henne.

Skriven av: nonsens