Ett minne blott

Klockan var bara halv fyra, men redan var det mörkt ute. Vintern hade uteblivit, och snön med den, men ändå närmade sig temperaturen ner mot noll.
Jag gick långsamt uppför trappan vid tunnelbanan, längtade, hoppades.
Efter en stund var jag framme vid huset där mormor bodde. Jag knappade säkert in portkoden, öppnade porten och gick in i trapphuset. Hon bodde på femte våningen, och eftersom hissen var ur funktion, fick jag gå upp för ytterligare trappor.
Andfådd nådde jag dörren, och låste upp den. När jag steg in slog en välbekant doft emot mig, och jag log för mig själv. Känslan var sig lik, bortsett från saknaden av den trasiga dörrmattan som mormor hade kastat för ett par veckor sen.
Jag gick in i vardagsrummet och fann mormor sittandes i den slitna fåtöljen i rummets innersta hörn. Hon halvsov, men det alltid välkomnade leendet fanns på hennes läppar, som om hon i sina drömmar visste att jag stod där.
Mormors rum hade alltid varit min favoritplats, framförallt för att det fanns en helt underbar utsikt över viken nedanför huset. Jag lutade mig mot fönsterbläcket, och studerade nyfiket vad som pågick i skenet från de tusentals lampor som lyste upp staden. Där, i en park såg jag barn gungade, under uppsyn av deras beskyddande mor. I ett fönster inte långt därifrån, såg jag hur ett nyförälskat par förberedde hemmet inför den annalkande julen.
Plöstligt slog verkligheten mot mig, när jag hörde någon skratta bakom mig. Jag vände mig om och såg mormor stå i dörröppningen. Hennes gråbleka hud rynkade sig om möjligt ännu mer när hon skrattade.
- Du har alltid älskat det här rummet, ända sen du var liten.
Jag log och svarade:
- Jo, det är något alldeles speciellt med utsikten. Det är skönt att förlora sig i fantasin en stund.
Hon gick bort till den gamla sekretären av furu, och drog ut den översta lådan. Jag gick nyfiket närmare och blev konfunderad när jag såg vad som låg där i.
Mormor pekade på ett paket som låg i lådan med sin sargade, rynkiga hand, och jag tog försiktigt upp det.
- Jag har alltid velat ge detta till dig, mitt älskade barnbarn. Vårda det ömt. Men, öppna det inte förrän du har gått härifrån.
Jag nickade och stoppade ner paketet i fickan.
Jag hoppade till när plötsligt telefonen ringde. Jag skyndade mig ut i hallen och lyfte luren.
- Hallå?
Det var pappa som undrade när jag skulle komma hem. Jag svarade snabbt att jag var på väg, och att de inte behövde vänta med middagen.
Jag gick i vardagsrummet och tog en sista titt. Det var helt tomt, med undantag för mormors slitna favoritfåtölj och en hyacint i fönstret.
Jag släckte lampan i rummet och tog kassen med böcker som blivit kvar, i ena handen. Med den andra tog jag ner tavlan av mig och mormor som ensamt hängde på en naken, grårandig vägg och lade även den i påsen.
Innan jag steg ut genom ytterdörren viskade jag varsamt ut i mörkret.
- Jag saknar dig mormor.
Vemodigt gick jag ner för alla trappor och ut i kylan. Väl ute ställde jag ner kassen och tog upp paketet jag hade lagt i fickan. Det var omsorgsfullt inlindat i papper, och det tog en stund innan jag hade skalat av allt. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka när jag såg vad jag höll i min hand. Det var ett fotografi av hela vår familj, innan allt hände - pappa, mamma, mormor, jag och min bror.
Mamma hade för länge sen försvunnit ut ur familjefotografierna, hon dog när jag var liten.
Och mormor, min älskade mormor, hade lämnat mig för bara en vecka sen. Blek av död hade ho legat i sin säng den dagen när jag kom för att hälsa på. Först hade jag blivit hysterisk, men sen hade jag sett det fridfulla leendet på hennes ljusblå läppar. Jag förstod då att hon alltid skulle vaka över mig likt en ängel.
Ensam gick jag vidare längs gatan i den bitande kylan, men fotografiet i min innerficka värmde mitt hjärta.

Författare:

Publicerat

Dela: