Ett minne tillbaka

Laura borstade av sig dammet och suckade. Tog aldrig högen av skräp slut? Hon hade hållit på hela förmiddagen med att städa och hennes mage hade börjat kurra, ett säkert tecken på att det var dags för lunch.
- En låda till,sen är det dags för mat, sa hon till sig själv.
Hon drog fram lådan, satte sig och började sortera.
- Pärmar dit, gamla tidningar där, mumlade hon för sig själv. Åh! Gamla brev!
Där var brev från hennes bästis från trean som flyttade, från hennes kille i fyran och från...henne själv!
- Det här kommer jag inte ihåg att jag skrivit. Men jag får väl läsa det o se vad jag
skrev.
Hon öppnade det och började läsa:

”Hej!
Jag är 10 år när jag skriver detta. Vi har fått en uppgift att skriva till oss själva i framtiden Hur har jag det nu? Vad gör jag? Just nu vill jag bi frisör, blev ja det? Kan jag...”
Under tiden som Laura läste så kom minnena tillbaka.

15 år tidigare:

- Katja vänta! ropade Laura och sprang i kapp sin bästis.
- Vad är det? Undrade Katja.
- Jo, du vet den där uppgiften vi fick idag i skolan på svenskan, kan vi inte göra den tillsammans ikväll? Det är ju fredag!
- Ja! Och så kan vi hyra en film och göra popcorn med tomatsmak. Det är ju vårt hemliga recept!
- Jaa!
Fnittrande gick dem hem. På vägen gick dom in om videoaffären så att dom kunde hyra en film. En kvart senare (och efter lite småbråk) kom dem överrens om att ta ”A cinderella story” (En askungesaga). Hilary Duff, som var bådas favorit skådespelare, var med i den.
- Sisten hem är ett ruttet päron! skrek Katja.
- Det är fusk! Jag måste ju ta påsen, klagade Laura. (Den hade blivit lite tyngre
eftersom att dom hade varit inne i godisaffären.) Men hon satte fart efter Katja. Med rosiga kinder satte dem sig ner vid bordet när dem kom hem. Lauras mamma dukade fram till ett mellanmål.
- Tack så mycket mamma, men kan du gå nu?
- Jaså, ni ska snacka om killar nu? flinade Lauras mamma finurligt.
- Nej, men vi vill vara i fred, fnös Laura. HEJDÅ!
Med ett sista retsamt leende gick hennes mamma.
- Vad hon kan vara jobbig ibland! utbrast Laura.
- Det är ingenting mot vad min mamma är! svarade Katja. Hon är 10 gånger värre.
- Nej, sa Laura, min mamma....
Så fortsatte dom en stund.
- Oj! Titta på klockan! Vi får sätta fart så att vi kan gå ut lite innan det är mat, sa
Laura. Hm, fortsatte hon, vad ska man skriva då?
- Jo, det är nog bra att börja med ett ”Hej”, retades Katja.
- Ja, men jag menar efter det. Så har geniet några tips?
Första delen var lättast, det var bara att skriva varför dem skrev det. Resten var lite svårare. Laura och Katja kom överrens om att det var dags att låta fantasin flöda. Efter en kvart hade de gjort var sin kladd. Dem läste varandras. Laura var riktigt nöjd med sin.
Så här var hennes:

”Hej!
Jag är 10 år när jag skriver detta. Vi har fått en uppgift att skriva till oss själva i framtiden Hur har jag det nu? Vad gör jag? Just nu vill jag bi frisör, blev ja det? Kan jag åka skidor? Jag har inte gjort det än, nämligen. Har jag fått en lillasyster eller lillebror? Mamma och pappa ska ju ha barn. Mitt syskon. Det ska bli spännande. Eller är han/hon jättejobbig? Bor jag i en egen lägenhet? Eller bor jag fortfarande hemma? Egentligen spelar det ingenroll var jag bor, bara jag har ljusblåa väggar. Det har alltid varit min dröm. Detta skriver jag tillsammans med Katja, min bästis. Hoppas att jag fortfarande är bästis med henne när jag öppnar detta brv, för hon är verkligen en bra kompis! Jaha, nu har jag inte så mycket mer att skriva.
Hejdå Laura!
///Laura
Ps. Det på slutet blev lite konstigt, men jag hoppas att du (jag) fattar när jag öppnar det. Äsch, du (jag) fattar vad jag menar. Ds.”

Katja var helt tyst när hon läst Lauras.
- V-var det inte bra? undrade Laura. Ditt var jättebra.
- Jo, det var jättebra!
- Tack!
Sen kramade dem om varandra och lovade varandra att dem alltid skulle vara kompisar.

15 år senare

Laura mindes det fortfarande efter alla dessa år. Så konstigt, tänkte hon, att man kan komma ihåg vissa saker så tydligt. Men sen blev hon ledsen. Hon och Katja hade tappat kontakten.
Plötsligt fick hon en idé. Hungern var som bortblåst när hon stormade ner i trappan. Med ett leende på läpparna slog hon Katjas telefonnummer och hoppades att hon fortfarande bodde kvar. Eller iallafall Katjas föräldrar.

SLUT!

Författare:

Publicerat

Dela: