Ett monsters ömhet

Detta är en bit ur en bok jag skriver, snälla säg vad ni tycker.

Just vid det ögonblicket, när Kenji smekte hans hand, insåg han vad som höll på att hända.
Han höll på att förälska sig i en människa.
Thom vred sig ur hans grepp. "Vad håller du på med?"
Kenji gav honom en förvånad blick. "Vad pratar du om?"
"Du vet mycket väl vad jag pratar om!" Röt han.
Kenji hoppade bakåt. Thom såg hotfull ut i sin fulla längd, hans ögon sken gula som en katts och hans stora huggtänder blänkte vita i mörkret.
"Du skrämmer mig."
Thom vände blicken. "Jag skrämmer alla."
Kenji stirrade dystert på honom. "Det är inte sant."
"Hah! Vad vet en klen liten människo-pojke om det då?"
"För det första är jag ingen liten pojke," Svarade han surt. "jag har redan fyllt sjutton."
Thom skrattade bistert åt honom. "Ändå har du inte mycket vett i huvudet."
Kenji sparkade undan en sten. "Vad du ska snacka skit." Sa han och lutade sig mot ett träd.
Thom stirrade blankt på honom.
"Var är din familj egentligen?"
Frågan verkade chocka Kenji. "Familj?"
"Familj, vänner, släktingar,du är väl inte helt ensam?"
Kenji tittade upp mot natthimlen. "Mina föräldrar dog under ett upprorskrig när jag var tre, kände dem knappt."
Thom tog en ordentlig titt på Kenji. Hans kropp tydde på någon sorts fysiskt träning, men särskilt muskulös var han inte. Håret såg vilt och oborstat ut och de mörkblå ögonen blänkte med stolthet och stridslystnad, men någonstans djupt därinne fanns ett föräldralöst barn som sökte kärlek och tröst.
"Rebellerna tog hand om mig sen, de lärde mig hur man slåss." Fortsatte han tyst. "Slagfältet blev min familj."
Thom kände igen sig, det var precis som han själv blivit behandlad.
"Dina då?" Frågade Kenji och vände blicken mot Thom. "Är du också helt ensam?"
"Jag fick aldrig träffa mina föräldrar. Så fort som jag föddes tog armen hand om mig, de uppfostrade mig till att älska strid."
Detta gjorde Kenji intresserad, han visste inte att Thom hade ett sånt sorgligt förflutet.
"Älskar du det då? Striden, menar jag..."
Thom tittade honom i rakt i ögonen.
"Nej, det gör jag inte."
Och helt plötsligt, innan någon av dem hann reagera, kysstes de.
Kenji kunde kännna Thoms långa fingrar försiktigt smeka hans ryggrad.
Han funderade inte över vad detta skulle ha för konsekvenser.
Inte vad Mary skulle tycka om att han var homosexuell, för det var han väl?
Nej, han brydde sig bara om denna sköna ömhet.
Ett monsters ömhet.

Författare:

Publicerat

Dela: