Ett möte

980803


Ett Möte.


Dagen började ren och klar. I varje fall rent vädermässigt. Solstrålarna trängde spelande in genom persiennerna i fönsterrutan till rummet där han låg och sov. Till slut vaknade han. Om det var av värmen eller ljuset, bör vara osagt. Klockan var som vanligt redan mycket, och det fick bli den vanliga stressen iväg från hemmet, eller också var det frukosten som fick stå över. En prioritering i vilket fall som helst. Allt i livet handlade om prioritering, så varför skulle då inte banala, vardagliga saker prioriteras ? Hade man haft tid och lust, skulle man kunnat föra statistik över prioriteringarna på morgnarna och då fått fram vilken av sakerna som hade fått det största utfallet, frukosten eller en lugn färd till arbetet. Intressant egentligen. Varför fanns det ingen statistik på något sådant ? Det skulle väl inte vara så svårt att ta fram en sådan statistik. Allt annat kunde man statifiera, så borde det heta, det man utförde statistiskt. Statifiera ; en ren verbform, alltså.

Här fanns säkert vinster att göra, allt ifrån rent trafiksäkerhetsmässiga till näringsmässiga. Vilket var viktigast för den individuella kroppen kontra samhällskroppen ? Det berodde kanske mest på vilka politiska schatteringar och ekonomiska aktörer som styrde den aktuella åsikten för tillfället !
Han skulle skriva en insändare i tidningen om detta. En insändare var väl ungefär vad folk i allmänhet orkade med att prestera och läsa. Inget annat. En insändare och så inget mer. Då fick man utlopp för sina känslor, och tyckte man hade gjort något konkret. Annars sträckte sig väl folkets förmåga mest till att tala för de redan övertygade. Där var det inte svårt att prata. Förresten orkade nog inte medelmänniskan att tjabba mer än nödvändigt. Det var så många som tjabbade i massmedia och runt om en. Efter jobbet ville man knappt ens slå på nyheterna på TV-n. Ofta somnade säkert också många framför TV-n, både av ren fysisk trötthet, men även av psykisk, mental utmattning.

Han tänkte vidare på den filosofiska linjen. Det fanns tydligen ännu vita, outforskade fält på forskningens mångfacetterade ytor. Det forskades om de mesta konstiga och svårtydda ämnen och ämnesområden. Eller så tvärtom. Ibland var titlarna på avhandlingarna så simpla, att man tog sig för pannan och undrade om författaren drev med läsaren och övriga. Kanske skulle det vara enkelt, för att sedan sätta igång en egen ; läsarens tankeprocess och för att denne då i sin tur skulle krångla till det med utgångspunkten ; ' Så här enkelt kan det inte vara, det måste vara något lurt och krångligare...'

Man kunde svettas för mindre, även en kylig sensommardag.

Nåväl, nu var man vaken och uppstigningen gick långsamt som det skulle göra. Det var bra för kroppen med en långsam resning. Långsamt, det var ordet som oftast karaktäriserade även samhällskroppen. Var det en inbyggd, medveten akt, eller var det en konsekvens av händelser och människor som utföll mer eller mindre rationellt. Enskilt eller sammantagna. Ibland undrade man. Byråkratin i sig själv, t.ex. verkade självuppfyllande. Bara det fanns tillräckligt många byråkrater som skulle utföra en viss sak, kunde de sysselsätta varandra och motivera både sin egen och ytterligare andras arbetsinsats. Fantastiskt. Egentligen hade inte något på den fronten ändrats till det bättre sedan Strindbergs tid. Vem mindes inte ' Röda rummet ', t.ex.

Då fick det bli stressen till jobbet denna dag. Det var det enda alternativet som stod till buds.

Han satt en längre tid vid frukostbordet och tänkte på annat med tidningen framför sig. Det vanliga innehållet. Dagens elände. Det var egentligen inte konstigt att folk blev dåliga eller trodde sig må dåligt. Tänk att bli serverad eländes, elände redan vid frukostbordet ! Då hade man med säkerhet i varje fall en viss procent frustrerade människor som skulle ut och stångas med varandra på olika sätt. Detta var kanske också ett sätt att främja folkhälsan. Varför inte förbjuda morgontidningarna ? Folk skulle inte få läsa dagstidningen förrän de var i balans och hade mat i magen ock blodsockerhalten var normal. Fast, det fanns nyheter både på radio och tv. Det var värre. Det borde kanske gå att hindra dessa från att starta sina nyhetssändningar tills det var mer lämpligt vad tidpunkten på dagen beträffade.

Ja, ja, hur man än vände sig hade man något bak. Undras ifall förbudsbyråkraterna tänkte på det ? För dem fanns det säkert bara framsidor. Fanns det inte, så skulle i vart fall inte baksidan visas.

Nu var morgonen redan på väg ifrån honom och inte ens flextiden på jobbet räckte till. Det fick väl bli kompledigt en timme på morgonen, för inte ens ett racerlopp med bilen räckte för att komma i tid. Så fick det bli, och det blev så.
Dagen förflöt annars i stilla vågor. Eftermiddagskaffet intogs, och det påtvingade sällskapet i form av arbetskamraterna, en del som man absolut inte hade valt att umgås med, om man hade kunnat välja, släppte loss lite och drog upp mungiporna. Delvis kanske beroende på att det var fredag. Efter artighetsfraserna när man skildes för helguppehåll, var det dags för den uppfriskande adrenalinkicken i bilen på väg hem.

Idag var det dagen som de på kvällen skulle göra en liten resa, kompisen och kollegan, Nils-Olof och han själv. Till Polen, över weekenden. De skulle ta färjan Ystad - Swinoujscie, för att sedan på något sätt ta sig till Stettin, ca tio mil därifrån. I god tid fanns kompisen på plats, med resfebern i bagaget och passet i handen.

- Skynda dig nu att parkera bilen, sade kompisen. Vi måste snart äntra båten ! Ja, ja, så förbaskat brått var det väl inte. Omsider hittades en ledig plats och efter diverse letande och köande, kom man på rätt båt och rätt plats på båten.

Kojen där natten skulle tillbringas, verkade hyfsad. Bara synd att den skulle delas med två andra. Alltså fyra personer i samma hytt, varav två okända. Återstod att se om det blev så mycket sömn. Det var svårt för honom att sova direkt första natten i okända miljöer.

Efter ett tag hade först den ena kojkamraten dykit upp, sedan den andra. Den ena sade hej och sitt namn, den andra lade sig att sova utan ett ord. De befarade misstankarna infriades snabbare än färjan lagt ut från svensk mark. Ta mig f-n, är det inte en snarkare ! Dessutom av värsta sorten ! Mycket hade han hört i den vägen, men detta var lika svårslaget som killen i lumpen, förresten också det i Ystad, för ytterligare ett ganska stort antal år tillbaka i tiden. Nåja, det var inte mycket att göra, utan det blev att inrikta sig på att försöka få någon lite vila och i bästa fall somna av utmattning.

Framåt de tidiga morgontimmarna, strax innan båten nådde Polsk mark, sov alla fyra i den lilla, väldoftande hytten.

Snart, alltför snart, var det dags att stiga upp och lämna fartyget. För första gången stod han och Nils - Olof på Polsk mark. Nu gällde det att leta sig fram till ett lämpligt transportsätt för den vidare färden till Stettin. Innan de hinner lägga ner någon tid på att leta, kommer en kille som tydligen också varit med på båten, fram till dem och presenterar sig och frågar om de vill dela taxi med honom. Han skall också först till Stettin och sedan vidare. Killen kommer från Blekinge, från början invandrad från Ungern och som nu skall göra ett kort besök i sitt förra hemland.
Han kan dessutom prata lite knagglig polska och efter diverse prutande kommer man överens med en chaufför om pris och resmål.
Chauffören verkar mycket uppåt, trots den tidiga timmen. Bara det inte beror på flaskan som han har mellan framsätena, tänker de. Vana som de är vid den svenska alkoholpolitiken, verkar det minst sagt frustrerande med en halvfull vodkaflaska som drickes ur då och då.

- Det fattar du, säger kompisen. Inte f-n sitter han och kolkar i sig vodka när han kör tre taxikunder.
- Var du inte så säker på det, får kompisen till svar.
Den tredje passageraren, verkar också orolig i takt med att färden framskrider.
- Dj...ar vad han kör. Du som kan prata polska, säg för f-n till honom att sakta ner.
Kolla bara, det är regnblött och massor med hala löv på vägen, och så ligger tokf-n och kör om stora långtradare i högerkurvor ! Vi har min själ kört om alla snart. Säg till honom !

Så göres. Vi tar till och med fram kort på våra barn och visar. Tyvärr inget resultat.
- Ah, ni svenskar. Rally. Björn Waldegård. Vad har ni för bilar ? Volvo. Hade jag haft Volvo hade jag kört på halva tiden !!, säger chauffören.
- Vi kommer att sluta som en tidningsrubrik, om inte killen saktar ner, säger vi till varandra. Den språkkunige tar fram lite sedlar, och se, det verkar lugna rallyfantasten vi har som chaufför något. Motsatt verkan alltså, betala extrapengar för att köra saktare !

På trolig rekordtid är vi framme i Stettin och checkar in på hotellet. Vi tar dessförinnan
avsked av tredje mannen och tackar honom för hans livräddande uppgift.

- Mysigt gammalt hotell, tycker du inte det ? undrar Nils - Olof. Jovars. Bara det är tyst och lugnt, så att man kan sova. Det behövs efter den öronbedövande natten vi haft på båten !
- Du kommer säkert att sova gott här. Kolla bara. Här verkar tyst som graven.
Faktiskt, gammalt är hotellet, men det verkar bra beläget och knappast några ljud tränger in utifrån.
Incheckningen går fint, men Nils - Olof får problem när han tänker gå upp till deras hotellrum i stället för att använda hissen. Han säger :
- Det sitter en gammal gumma mitt i trappan och vägrar släppa förbi mig, om jag inte ger henne en D-mark !
- Men ge henne en D-mark då, för farao !
- Jag har inga D-mark på mig, sade kompisen, och det har väl inte du heller ?
Det stämde.
- Ge henne en spänn då och gå sedan. ( Det är ingen Cerberus, utan en äldre dam som sitter i trappan. )
Det gjorde kompisen, och den lilla försynta damen sken upp och flyttade sig snällt.

Efter att ha installerat sig på rummet gick man ner till hotellmatsalen för att få en bit mat. Man satte sig vid ett litet bord och tittade sig runt i matsalen.
Hotellet hade atmosfär, inte tal om annat. Fin byggnad och mysigt, lagom sjavigt, så var deras intryck byggnaden.
Nu kom en servitör fram till dem. Han presenterade sig, Michael hette han, och han kunde svenska. Han hade bott i Sverige. Efter en viss beslutandeprocess beträffande menyn, stannade valet vid en fiskrätt.

- Inte dumt alls, eller hur ? undrade Nils - Olof. Nej, det var sant. Maten smakade hyfsat.
- Skall det vara kaffe efter maten ?, undrade Michael, servitören. Ja, det skulle det.
- Kanske en liten konjak också ?
Varför inte, tyckte de.
Kaffet och konjaken kom in och vars en liten kaka därtill. Konstigt bara att det stod tre glas på brickan, tyckte de. Problemet löste sig synbarligen ganska snabbt, för den tredje konjaken var till honom själv !
- Skål pojkar, och tack, sade servitören. Tack själv sade de och skålade tillbaka.

- Det var som f-n, inte sant, Nils - Olof ?
Värre blev det, när sedan notan kom ; jo, det stod mycket riktigt upptaget tre konjak på deras nota !
Det var bara till att se glada ut och betala. Servitören log glatt och gav dem sitt visitkort. Han frågade samtidigt om de hade visitkort så de kunde byta adresser, för han skulle snart till Sverige igen, och då kunde han besöka dem !
Konstigt nog hade ingen av de två något visitkort tillgängligt !

Efter den mycket minnesvärda måltiden, gav sig de två ut för att se på staden för att göra sig en bild om likheter och skillnader i miljön, jämfört med i Sverige.

Ett möte med en miljö som var delvis annorlunda, delvis likartad som i Sverige. De lade märke till förfallet som till en del präglade staden, men de märkte också att människorna var oerhört medvetna. På en gång, året efter en långvarig diktaturs fall, ville man ha allt vad man tidigare tyckte sig ha saknat, över en natt verkade det. Folket var otroligt informerade och formligen låg i startgroparna, beredda på den nya tidens förmodade godsaker.

Om man trodde att man kunde, i likhet med vad som förr sades, sälja hemifrån medtagna jeanskläder, bedrog de sig. Jeans, både byxor och jackor, verkade vara högsta mode bland stora delar av människorna som rörde sig på stan denna septemberlördag 1990.

Trots att det knappast hade börjat bli riktig höst, låg det ett lager av brunkolsrök som var irriterande och som kändes i andningsvägarna. Nästan så att man fick ha näsduk för mun och näsa, trots att området betraktades som en grön triangel, efter vad de hört.

- Det är inte konstigt att människorna har problem med sin hälsa, med tanke på den yttre miljön, eller hur ? Sedan kan miljöfolk hemma som varit på studiebesök i detta land, säga att befolkningens hälsoproblem mest beror på att de röker för mycket !
- Ja, man tar sig för huvet ibland, sade Nils - Olof.

Man tog sig igenom ett antal minnesmärken som påminde om en svunnen svensk storhetstid.

- Förr i tiden var vi svenskar 'duktiga', inte sant, Nils - Olof ? Titta bara på vad som finns här på museet här som minner om oss svenskar.
Jo, så var det. Även på museet fanns en liten gumma, som mot en extra liten penning ordnade en specialvisning för oss och till och med sade ett par ord på svenska när de gick.

- Du, sade Nils - Olof, du som gillar höjder, skall vi inte upp i tornet därborta ? Så beslöts, och vi började vår vandring mot ett gammalt kyrktorn.
Här satt en gammal krigsinvalid, en man och tog betalt.
- Jag har en tiotusen zloty-sedel, sade Nils - Olof. Vi kan väl växla den ?
- Är du riktigt vaggad, gosse ? Det kostar fyrahundra zloty tillsammans, mannen får slag om du växlar en så stor sedel. Mycket riktigt. Den gamle mannen ojade sig när de ville växla en tusen zloty sedel, och tackade oss för en dricks på ett hundra zloty !
Utsikten från kyrktornet var ganska imponerande, och vi kunde förutom en bra överblick över en del av staden, se hur förorenad och mindre förorenad luft skiktade sig.

Efter detta besök och ytterligare vandring i staden intogs en lättare måltid på ett ställe där polacker själv gick och åt, en sorts billig lunchrestaurang. Här var priserna fasta och mycket låga, och de var dessutom tydligt anslagna på väggen. Annars var det ofta högre pris för turister, det märkte de snart.

Efter promenad hem till hotellet och vila, bad och ombyte, var det dags att ta en titt på nattlivet i Stettin.

Bullret och avgaserna var något mindre nu framåt natten. I stället var det mycket folk ute på stan. Efter ett tag hittade han och Nils - Olof ett ställe där det serverades både dricka, musik och dans.
- Nu åker vi på dubbla avgiften igen.Titta på den inhemska befolkningen. De betalar bara hälften mot vad vi gör.
- Det är bara så, sade Nils - Olof. Acceptera det.
Under protest betalade de entreavgiften.

Efter ett par öl mot förhöjd avgift satte de sig vid ett bord för att njuta av drycken.
- Vad f-n är det där ?
- Vilket ?, undrade Nils - Olof.
- De där damerna med blått och lila hår, de vinkar och pekar på oss. För sjutton, de verkar vilja komma hit över till oss. Göm mig. Snabbt. Vi måste lämna lokalen innan de kommer fram till oss.

Ölen dracks i en hast och lokalen lämnades. Väl ute på stadens gator igen, gällde det att inte prata för högljutt om man inte ville ha en svans av framförallt yngre killar efter sig som ville växla svart. Det var ganska påfrestande med folk som gick en meter bakom en och nästan både bokstavligen och bildligen ryckte i ens kläder.

Det var skönt att komma in på hotellet igen.

Stämningen och lugnet därinne, stod i skarp kontrast med det yttre uppsluppna nattlivet. De satte sig ner i restaurangen, där det nu framåt natten, var dans och musik. Dock verkade det som om flesta människor redan ha gått och lagt sig. Det var endast några par uppe på dansgolvet, och vid ett par av borden satt några personer och samtalade över en drink.

- Här var det lugna gatan. Vi sätter oss ner och tar något att dricka, innan vi går upp på rummet. Klockan är redan mycket, och vi skall dels upp tidigt, dels leta oss fram till rätt tåg till Swinoujscie. Det var sant.

Efter en stund hade de fått vad de hade beställt, och de satt och slötittade runt lokalen.
Snett bakom dem, vid ett annat bord satt två tjejer och en kille.
- Titta Nils - Olof, den ena tjejen, hon som inte är tillsammans med killen, hon ser väl skaplig ut ? N - O nickade instämmande.
Plötsligt reser sig sig den betittade tjejen upp och går fram till deras bord. Hon ställer sig framför dem och frågar honom på tyska om han inte vill dansa !
- Dansa ? Jag dansar så dåligt, skall du veta.
- Kom över till vårt bord och ta en drink i alla fall, säger hon.

De reser sig och går över golvet och sätter sig vid hennes bord. Hon insisterar på att sitta bredvid honom. Efter en stunds småprat på lite knagglig tyska från hans sida, och ett par drinkar senare, börjar Christine, som hon heter, bli mer handgriplig och verbalt tydlig.
- Darf ich dich verfuren ?, säger hon mellan ett par kyssar.
- Was?, svarar han, och fortsätter ; - Du bist geheiratet !
- Ja, aber er ist in Hamburg, und ich bin so allein !, svarar hon.

- Vad händer, undrar Nils - Olof som inte hängt med i svängarna riktigt.
- Tjejen vill ha en karl för natten fast hon är gift ; hennes man är i Hamburg.
- För höge farao, säger Nils - Olof. Klockan är över två, och vi skall upp senast halv sex för att ha en chans att komma i tid till båten. Du får ge henne på båten, säger han. Tyvärr har NO rätt.
Återigen ett möte ; och ett avsked. De byter visitkort, samtidigt som de tar farväl,och han tittar länge efter henne och förbannar ödet som driver med honom, tycker han.

De pratar en stund på rummet om händelsen innan de somnar.

Bara några timmar senare, är de uppe, packar och checkar ut från hotellet. Nere på tågstationen lyckas de ; trots att de får fel information om vilket tåg de skall ta, och trots att tidtabeller och annat inte stämmer, med hjälp av en polsk kille som skall samma håll, komma på rätt tåg. Entredörren till stationen saknar en glasruta, men inne i vänthallen finns en gammal dator som personalen stolt knappar på. Prioriteringar. Datorn är viktigare än en ynka glasruta, förklarar deras tillfällige medresenär och vägvisare.

Det hinner bytas en hel del tankar och åsikter under tågresan, innan de är framme i Swinoujscie. Båten ligger vid kajen och väntar. Efter en del köande och formaliteter och en svårflirtad kvinnlig tullare som verkar hårdare än ett militärt befäl, går de ombord. Hemfärden flyter lugnt och mötet med den svenska vardagen väntar.

- Nu börjar skiten igen, säger han till sin kompis. Ekorrhjulet skall snart börja snurra igen. Slitet och stressen börjar imorgon, tänker han och börjar komma in i sina djupare, filosofiska funderingar samtidigt som hamnen i Ystad börjar synas. Mötet med den svenska verkligheten väntar.





Förf: sign. Emmet

Skriven av: Emmet