Ett öppet fönster...

Ett öppet fönster

En morgonbris drar kallt utifrån det immiga fönstret som jag alltid brukar sitta vid, dag ut och dag in och bara stirra ner på gatan på alla människor som går förbi. Oftast är det nya människor jag ser men bland alla dessa främmande människor är det en liten flicka som jag alltid ser leka där nere i parken. Så fort jag ser henne känner jag en inre värme. Jag vet inte varför men det känns som om vi känner varandra fast vi aldrig har träffats förut. Den lilla flickan verkar ha något mystiskt över sig nästan lite hemlighetsfullt, det är svårt att förklara. Hennes ansikte utstrålar ändå lycka, trots det mörka hon verkar bära på. Jag skulle också vilja vara lycklig, det finns inget jag hellre skulle vilja än att få vara där nere och leka med henne i parken. Gunga så högt jag kan i gungan skulle jag göra och jag skulle leka kull med alla andra barnen som är där. Bara vara glad och skratta tills jag är alldeles slut och får ont i magen. Jag skulle ge allt för det, inte för att jag har så mycket att ge. Det mesta har försvunnit. Tänk vad roligt jag skulle ha, jag skulle leka varje dag. Få en massa vänner. Vilken lycka! Fast det är bara önskedrömmande, det kommer aldrig att hända. För jag är fast här, här i min ensamhet sittandes vid fönstret…


Varför!? Varför lämnade du mig? Det kanske var bra, men jag saknar dig så mycket, så mycket så att det gör ont. Har saknat dig enda sen du försvann för fyra år sen, min saknad till dig blir bara större och större. Önskar att du var här men mig, men jag vet att du har det bra där du är nu…


Det är en sak jag inte förstår. Varje gång jag vänder bort blicken från henne, bara för en liten stund, då är hon borta. Jag kan inte se henne någonstans, hon är spårlöst förvunnen. Det är nästan som om hon har försvunnit ut i tomma intet.. helt plötsligt känner jag mig alldeles tom i kroppen, som om någon har tagit all min styrka ifrån mig. Det är en hemsk känsla som jag har börjat känna alltför ofta. Jag vet inte varför jag känner såhär, jag vill inte ha det så men jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att det ska kännas bättre. Någon som kan hjälpa mig igenom det här jag inte utan måste klara mig helt själv, det är inte så lätt. Varje gång jag känner såhär blir jag alldeles matt i kroppen och vet inte vad jag ska göra. Finns det ingen där ute som skulle kunna hjälpa mig, hjälpa mig att må bra. Jag vill inte bli sittandes vid fönstret för evigt.


Jag ber till Gud varje dag att han ska säga till änglarna att vaka över dig så att du får det bar och att ingen ska skada dig. Det vet jag att han gör, jag känner det på mig i mitt hjärta. Jag tänker ofta på dig, hoppas du tänker på mig…


Solens strålar har börjat gå i moln och allt blir bara gråare och gråare denna höstdag. Folkmassorna som fanns imorse har börjat att avta. Bara några få själar har vågat sig ut i kylan, jag skulle vilja vara en av dem. Man märker att det börjar lida mot vinter eftersom alla har klätt sig varmare, även deras kroppsspråk visar att det är kallt. Alla människor verkar vara stressade för de nästan småspringer fram. De kanske är försenade till jobbet, men en som inte är stressad är den lilla flickan som har kommit tillbaka, lika mystisk som tidigare idag. Något är annorlunda med henne, men jag kan inte sätta fingret på det. Hon är lika glad och lycklig men det ser ut som om att mörkret är ännu mörkare över henne nu än imorse. Allt var så färgglatt då. Var har allt det glada tagit vägen? Det är en fråga som jag aldrig får veta svaret på. Det finns ingen jag kan fråga, ingen som jag kan vända mig till, för jag är alldeles själv här utan någon att prata med, sittandes vid fönstret.


Nya vänner har du säkert fått, hoppas det i alla fall. Du är säkert öppen och glad så alla vill nog vara din kompis. Det skulle jag vara. Jag skulle aldrig lämna din sida. Vart du än gick så skulle jag vara där med dig, och stötta dig i allt du vill göra…


Den lilla flickan tittar upp mot mitt fönster. Hon ler. Leendet räcker sig från ena örat till det andra. Jag ha aldrig sett henne framifrån förut, och aldrig så glad förrän nu. Jag känner igen det där ansiktet så väl, men varifrån? Var har jag sett det ansiktet förut? Jag kan inte komma på det, men vänta...kanske det är... nej det kan det inte vara, eller...? Hon säger något men jag kan inte höra vad. Hon vinkar åt mig, jag vinkar tillbaka. Jag öppnar fönstret, känner kylan slå mot kroppen och frosten biter mig i kinderna. Kylan ska inte kunna hindra mig. Flyttar mig närmare kanten. Nu hör jag vad hon ropar till mig, hon vill att jag ska komma ner till henne. Tänk vad härligt det skulle vara att få lämna den här platsen och aldrig behöva sitta här vid fönstret igen...


Jag älskar dig, vem du än skulle ha varit, för evigt. Du kommer alltid att vara i mitt hjärta, så länge det slår men även efter. Jag kommer aldrig att glömma dig. Bara tanken av dig ger mig hopp. Vi ses igen när jag blir gammal och somnar in…

Pussar och Kramar till min lilla älskling.


En kall vind sveper in genom det öppna fönstret och far genom rummet, som är tomt. Rummet är alldeles mörk och tyst, man hör inga andetag. Det enda man hör är vindens sus, studsa mot rummet kala väggar. Det finns ingen som sitter vid det öppna fönstret längre...

Skriven av: Malin