Ett par gröna ögon

Ett par gröna ögon som var de vackraste jag någonsin hade sett. De hade något som liksom förförde en. Om man tittade djupare in i ögonen kunde man också se någonting olyckligt. Hur stort och glatt leende han än hade så var hans ögon alltid lika olyckliga. Han talade aldrig om sitt förflutna, men man förstod ändå att han hade gått igenom mycket och han hade sett mer än en 16-årings ögon borde ha sett. Han hade mycket lätt att få tjejer att falla för honom med hans perfekta utseende och charm. Han förhållande höll dock aldrig längre än någon månad, som om han var rädd för att någon skulle komma för nära. Det kanske var därför som jag inte föll för honom. Medan mina kompisar följde honom med blicken när han passerade dem i korridoren förstod jag inte vad det var som var så speciellt med honom. Han var inte så fåfäng eller självsäker av sig för att vara en så snygg och populär kille. Han såg mycket äldre ut för sin ålder och hans gyllenbruna vältränade kropp skymdes av snygga kläder. Hans namn var Philip Andersson. Mitt eget namn är Sofie Söderström och jag ska berätta för er hur mitt liv förändrades sedan den dagen då Philip och jag blev tvungna att skriva en uppsats tillsammans. Uppsatsen skulle handla om relationer mellan föräldrar och sina barn. Hur ens egna föräldrar hade gjort oss till det vi var nu. Jag skulle träffa Philip på biblioteket direkt efter skolan så nu stod jag där, mitt i biblioteket tillsammans med skolans populäraste kille. Jag var tvungen att medge att han såg bra ut, men det var definitivt inte en kille som jag blev det minsta attraherad av.
- Jaha, vad var det vi skulle skriva om nu då? Frågade Philip.
- Relationer mellan föräldrar och deras barn. Hur vi har blivit uppfostrade och så.
- Men vad fan har skolan med ens privatliv att göra? Går det här på betyget?
- Ja, tyvärr. Så ska vi sätta igång så att vi får det gjort? Vi satte oss ner vid en dator och skrev ut massvis med fakta och sedan tittade vi i böcker. Vi kom bra överens och vi arbetade mycket bra tillsammans. När vi ansåg att vi hade hittat allt och efter att vi hade skrivit ner det på papper berättade jag allt om min barndom för Philip. Han skrev ner allt som verkade viktigt för uppsatsen.
- Nu är det din tur. Sa jag.
- Det finns inte mycket att säga egentligen. Jag blev uppfostrad som ett normalt barn. Sa Philip medan hans vackra gröna ögon stirrade ner i golvet nedanför honom.
- Men hur anser du att ett normalt barn uppfostras då? Philip tittade upp och mötte min blick. Hans ögon såg sorgsna ut och hans ögon glänste lite extra, som om de var våtare än vanligt. Var det något med hans barndom som hade orsakat denna sorg? Det måste finnas en orsak. Man föds inte med sådana ögon, de kan endast skapas genom att uppleva någonting hemskt.
- Jag vet inte. Muttrade han. Dessutom tycker jag inte att du har någonting med det att göra. Fattar du?
- Ja, men hur ska vi då kunna göra uppsatsen?
- Jag bryr mig inte. Jag tittade på honom med en undrande min. Varför hade hans humör ändrats så plötsligt? Han hade blivit alldeles kall och hans ansiktsuttryck varnade för att man inte skulle närma sig hans förflutna. Jag trotsade det.
- Vad är det som har hänt egentligen?
- Men va fan! Lägg dig inte i sådant som du inte har med att göra! Skrek Philip och lämnade biblioteket med bestämda steg. Jag tittade efter honom tills han var utom synhåll, sedan packade jag ihop alla papper och började gå hemåt. När jag passerade parken så satt det ett par och kysstes på en bänk. De såg så lyckliga ut. Plötsligt fick jag en känsla som jag inte hade haft på mycket länge. Det var en längtan efter att få ha en kille att få mysa med. Någon som man kunde känna sig trygg hos. Jag hade aldrig haft ett riktigt förhållande. Visst, jag hade väl fått ihop det med någon kille på någon fest, men dagen efter visade sig alltid att han redan hade en tjej eller att jag bara hade varit ett vad. Jag hade alltid varit ganska blyg för killar och rädd för att bli sviken. Därför litade jag aldrig på dem. Men nu, när jag såg det kyssande paret, förstod jag verkligen vad jag hade gått miste om. Många av mina kompisar hade ju killar, men så tänkte jag också på hur många gånger deras hjärtan hade blivit krossade. Jag fortsatte att gå tills jag var hemma. Den natten sov jag dåligt. Jag hade svårt att somna och när jag väl hade somnat så vaknade jag en liten stund efteråt av att jag hade drömt något hemskt. Jag vaknade flera gånger.

I skolan dagen därpå var jag så trött att jag somnade på SO lektionen. Hela tiden dök Philips sorgsna ansikte upp i huvudet på mig. Speciellt minen han hade när jag mötte hans blick i biblioteket. När sista lektionen för dagen hade slutat stod jag vid mitt skåp och höll på att packa ner mina läxböcker i väskan. Då hörde jag plötsligt en röst bredvid mig.
– Hej Sofie. Jag tittade upp och det första jag såg var ett par vackra ögon. Philip.
– Hej. Sa jag och låste skåpet.
– Förlåt för igår. Jag överreagerade nog. Det såg ut som om han verkligen menade vad han sa och han tittade blygt ner i golvet.
– Det är lugnt. Han tittade upp igen och mötte min blick.
– Är du på väg hem? Jag nickade som svar.
– Ska vi göra sällskap en bit? Frågade Philip.
– Visst, kom då. Sa jag och började gå och han följde efter.
– Vad ska du göra idag då? Efter du har kommit hem efter skolan.
– Jag vet faktiskt inte. Något hittar man väl alltid på. Sa jag och log. Vad ska du själv göra?
– Jag hade hoppats på att få fortsätta med uppsatsen tillsammans med dig?
– Okej, men då får du följa med mig hem, för det vi skrev igår ligger hemma på mitt skrivbord. Vi pratade om massa olika saker på vägen hem och jag kom fram till att han var en riktigt trevlig kille. Philip var medellång och hans mörka hår var alldeles perfekt på honom. Det blåste lite i hans hår och han var bara så snygg! Men jag hade fortfarande inga tankar på att han skulle kunna vara något mer än en vän. Jag funderade på varför? Men jag kom inte på något bra svar.

Vi satt inne på mitt rum. Jag satt i sängen med alla papper framför mig och Philip satt i fåtöljen och tittade på mig.
- Om vi ska kunna fortsätta så måste du berätta om din barndom. Sa jag lite försiktigt.
- Sofie, jag vill verkligen inte. Du förstår inte. Hans röst var mjuk och vänlig.
- Men varför inte?
- Okej, jag ska berätta för dig om du lovar att inte berätta för någon och att du inte skriver ner det till uppsatsen.
- Jag lovar. Sa jag.
- Okej, det här är inte lätt att berätta. Jag har nästan aldrig talat om det här för någon. Bara för dem jag måste, men jag känner att jag måste säga det här till någon för det är så tungt att bära på det själv. Jag föddes den 2 mars med två underbara föräldrar, som tog väl hand om mig. På min 5-årsdag när min pappa var på väg hem ifrån arbetet för att gratulera mig, så krockade han med en älg och fördes akut till sjukhuset. En stund senare, innan jag ens hade hunnit dit, så var han död. Jag hann inte ens säga att jag älskade honom. Allting kom som en chock och mamma blev helt förstörd. Hon grät jämt och ständigt. Hela nätterna hörde jag snyftningar ifrån hennes rum och på dagarna vägrade hon att gå upp ur sängen. Min moster flyttade till oss för att ta hand om mig och mamma. Mamma hade förlorat jobbet. Tre år senare, jag var då åtta år, träffade mamma en man som hon gifte sig med nästan på en gång, för att vi skulle få mer pengar. Mannen hette Rolf och han var det största misstaget mamma någonsin skulle lyckas få tag på! När de kom tillbaka från bröllopsresan hade mamma fått en blåtira och en fläskläpp. Jag frågade vad som hade hänt men hon skrek bara att jag skulle gå in på mitt rum och stanna där tills jag hade blivit snäll igen. Jag förstod inte vad jag hade gjort för fel men jag gjorde som hon sa för jag hade aldrig sett henne så arg förut. Det tog inte lång tid innan jag förstod vad som pågick. Rolf slog mamma och han började slå mig också. Det var hemskt! Han var mycket större och starkare än mig.
- Men herre gud, så hemskt! Utbrast jag.
- Jag vet. Jag trodde inte att det kunde bli värre, men jag hade verkligen fel! Rolf tog hem många andra män som gav honom pengar för att få ligga med mamma. Alla pengarna söp Rolf upp, utan att ge en enda slant till mamma. Ibland tvingade han mig att titta på när han våldtog mamma. Om jag blundade så slog han mig eller tvingade mig till någonting ännu värre. Mamma skrek och stretade emot i början men hennes ork slocknade efter några veckor i det här livet. Vågar du höra mer, Sofie?
- Kanske. Det kan väl inte bli värre nu, eller kan det?
- Jo, tyvärr. Två år senare, när jag var tio år, tvingade han mig till att ligga med min egen mor. Han sa att han blev upphetsad av att se det. Oftast grät jag samtidigt som jag gjorde det för det var så fruktansvärt. Ingen i min omgivning verkade märka någonting och om någon frågade vad jag fick alla blåmärken ifrån så ljög jag alltid. Mamma bad alltid om att Rolf skulle strunta i att blanda i mig, men varje gång hon sa det så slog han henne tills hon inte kunde slå längre. Hela mitt liv var ett helvete och en dag när Rolf bråkade med mamma så gick allt över styr och han puttade mamma så att hon trillade ut ifrån balkongen. Eftersom vi bodde på fjärde våningen så dog hon omedelbart. När han inte hade mamma längre så blev jag hans egen lilla slav. Jag blev tvungen till att suga av honom flera gånger och han brukade gå in i mig bakifrån. Smärtan går inte ens att beskriva, så hemskt var det! Men smärtan i mitt hjärta var ännu större. Jag försökte att ignorera känslan som höll på att bränna sönder mitt hjärta, men jag kände bara en större och större ensamhet. Allting blev värre hela tiden och jag saknade mamma och pappa otroligt mycket. Jag hade förlorat allt mitt hopp på att mitt liv skulle kunna ordna upp sig igen och jag hade självmordstankar hela tiden. En dag när vi hade hemkunskap i skolan så tog jag en stor kniv och skar mig i handleden när ingen tittade. Jag svimmade av och när jag senare vaknade så låg jag på sjukhus. Läkarna hade sett alla mina blåmärken och min ömma rumpa. De frågade vad som hade hänt och jag klarade inte av att ljuga längre så allt flög ur mig. Det var tur att jag berättade allt för nu sitter Rolf i fängelse en lång tid framöver och jag bor hos min moster och hennes man. Philip tystnade och tittade sorgset in i mina ögon. Hans kinder var våta och hans ögon var alldeles blanka av salta tårar.
- Förlåt, jag trodde inte att det var så hemskt! Utbrast jag och kastade mig i Philips famn. Jag kramade om honom länge och han höll om mig hårt. Jag hörde hans snyftningar i mitt öra. När jag höll om honom kände jag en härlig känsla inom mig. Hans kroppsvärme satte mitt hjärta i brand. Jag var kär. Jag mötte Philips blick och vi började kyssas. Det var så underbart! Allt kändes så rätt! Alla andra som jag hade kysst gick inte ens att jämföra med den här. Han läppar var så mjuka och det var sagolikt bra!
- Sofie, jag vill att du ska vet att jag har älskat dig enda sedan jag såg dig för första gången. Det är delvis därför som inget av mina andra förhållanden har hållit, för jag tänker bara på dig. Du är min drömprinsessa! Jag log mot honom.
- Jag älskar dig också, min prins.

Det tog inte lång tid förens alla avundades mig för att jag var tillsammans med Philip. Nästan alla visste att vi var tillsammans. Philips ex gav oss blickar som avslöjade hur de drömde tillbaka till tiden som varit och de undrade varför han behandlade mig så underbart mot vad han hade gjort emot dem. Han var verkligen en ängel! Han skämdes aldrig för mig och han skyddade och försvarade mig jämt och ständigt. Mitt liv var som en dröm. Uppsatsen som vi hade gjort fick vi MVG på. Fast vi hade ljugit om Philips barndom förstås. Jag och Philip kunde prata om allt. Samtidigt som han var min underbara kille så var han också min bästa vän. Vi brukade prata i telefon i flera timmar om vi inte hade träffats på länge. Självklart glömde jag inte bort mina gamla vänner och min omgivning, men hela mitt liv kretsade omkring honom.

En kväll när jag låg i min säng och skrev ett bra till en av mina brevvänner så fick jag ett sms av Philip:
”Spring till kiosken på Linnévägen fort!” Jag blev chockad men jag antog att det var bäst att göra som det stod. Jag slängde på mig ytterkläderna och rusade dit. När jag kom dit så stod en otålig Philip och tittade oroligt omkring sig.
- Vad är det frågan om egentligen?
- Rolf har kommit ut ifrån fängelset och han är här i stan för att hämta mig! Han kom hem till mig nyss men jag hoppade ut genom fönstret. Jag måste sticka härifrån! Följer du med mig? Jag blev helt chockad. Allt gick så snabbt.
- Öh… jag vet inte. Mumlade jag.
- Det är bråttom. Du får göra som du vill, bara du skyndar dig.
- Okej, jag följer med, svarade jag och just då visste jag att jag hade gjort ett beslut som skulle ändra hela mitt liv. Jag och Philip gick med snabba steg mot tågstationen.
- Men vart ska vi sticka? Frågade jag.
- Vi tar första bästa tåg. Det spelar ingen roll vart vi hamnar, bara vi inte är i närheten av Rolf. Han kommer att göra oss mycket illa.
- Men har du några pengar?
- Ja, jag tog med hela mitt kort som jag har sparat alla mina pengar på sedan jag var liten, så vi klarar oss nog. Jag svalde hårt och tog tag i hans hand. Jag var livrädd. I hela mitt liv hade jag levt utan speciellt mycket spänning och nu skulle jag rymma tillsammans med Philip eftersom en brottsling var ute efter oss! Allting hade gått så fort. Vi visste inte vart vi skulle eller hur länge vi skulle vara borta. Det enda vi visste var att vi inte fick komma i närheten av Rolf. Philip hade sagt att han skulle gör oss illa. Oss. Vad skulle han göra med mig? Jag ville inte leva så som Philip och hans mamma hade gjort i flera år. Tanken fick mig att rysa och Philip tog ett stadigare grepp i min hand när han kände att jag rös.

Snart satt vi på ett tåg på väg till Stockholm. Jag tittade ut på landskapet utanför mig som susade förbi. Jag blev nästan yr eftersom det gick så snabbt. Philip höll om mig. Det kändes tryggt. Mina läppar mötte hans och vi började kyssas. Hans läppar var så mjuka och jag blev alldeles förtrollad, precis om jag brukade bli. Imorgon hade vi varit tillsammans i två månader och jag var precis lika kär som jag hade varit i början, om jag inte till och med var kärare! När vi slutade att kyssas så tittade jag djupt in i hans ögon. De såg så allvarliga ut. Sedan vi hade blivit tillsammans så hade olyckligheten sakta avtagit i hans ögon, men nu såg de lika sorgsna ut som förut.
- Du är orolig. Viskade jag.
- Ja, jag vill inte att han ska förstöra allt som vi har byggt upp. Han får göra vad som helst med mig, men han får inte röra dig. Det kommer jag inte att tillåta på några villkor.
- Han får inte röra dig heller. Jag skulle aldrig klara det.
- Du borde inte ha följt med mig. Sa Philip tyst.
- Men jag vill inte lämna dig. Jag älskar dig mer än mitt liv.
- Jag älskar ju dig också. Det är därför som du inte skulle ha följt med mig. Om någonting skulle hända dig så vet jag inte vad jag hade gjort. Jag kan inte leva utan dig.
- Ingenting kommer att hända så länge vi håller ihop, sa jag bestämt. Philip kysste mig som svar.

Det var mörkt ute och klockan började närma sig elva. Jag och Philip låg i en dubbelsäng på ett hotell. Det var den första natten vi tillbringade tillsammans. Vi låg och kysstes länge. Våra händer var överallt och det blev bara hetare och hetare mellan oss. Jag hade en t-shirt och underkläder på mig och Philip hade bara kalsonger, men det tog inte lång tid förens vi var helt nakna. Jag kände hans nakna kropp emot min. Den var varm och hans hud var len. Den natten tog han min oskuld och det kändes så rätt. Det gjorde ganska ont i början men det var det absolut värt. På morgonen därefter när jag vaknade tittade jag på klockan: 10.37. Philip låg inte kvar i sängen. Han stod och tittade ut genom ett fönster samtidigt som han pratade i sin telefon.
- Jag är så rädd. Tänk om han får tag på oss! Han kan ju göra vad som helst. Ja, jag vet att jag inte borde ha tagit med henne, men jag var tvungen att låta henne avgöra den saken. Hon ger mig mod eftersom jag älskar henne så mycket. Han fortsatte att prata en stund sedan lade han på och vände sig mot mig.
- Oj, är du vaken?
- Ja, jag vaknade nyss. Vem pratade du med?
- Katrin, min moster alltså. Hon ville veta vart vi var och att vi hade pengar. Hon var orolig att Rolf hade hunnit ikapp oss. Philips röst lät lugn trots situationen.
- Okej, tror du att Rolf åker in i fängelse igen?
- Jag vet inte. Han har väl antagligen inte gjort någonting än så det finns ingenting att sätta fast honom för.
- Okej, så han måste få tag på oss först?
- Jo, det är väl så. Men du, jag tror det är bäst att vi åker någon annanstans, i fall att Rolf har lyckats lista ut att vi är i Stockholm.
- Vart ska vi åka då?
- Vart tycker du, älskling? Frågade Philip lite charmigt och pussade mig.
- Det spelar ingen roll.
- Nehe. Jag har aldrig varit i Uppsala så dit skulle jag gärna åka, om det ändå inte spelade någon roll för dig. Klä på dig nu så går vi och får någonting i magen. Jag är utsvulten!

Min telefon ringde. Det stod att det var mamma, precis som jag fruktade. Jag och Philip satt på tåget till Uppsala och klockan var 15.25.
- Hallå?
- Hej, det är mamma. Vart är du egentligen? Du har inte hört av dig.
- Jag är snart i Uppsala.
- Uppsala! Är du inte riktigt klok unge! Vad gör du där?
- Jag är där med Philip. Mer kan jag inte säga.
- Var inte du i skolan? Jag trodde att du sov hos någon kompis inatt.
- Nej, jag har sovit i Stockholm inatt.
- Men Sofie! Så här kan du ju inte göra! Kom genast hem! Utbrast mamma.
- Nej, jag kan inte.
- Varför inte?
- Jag kan inte berätta det. Sa jag.
- Nu hör du vad jag säger! Kom genast hem med dig! Det är ju farligt!
- Men det går ju inte!
- Hur blir det med skolan då? Du kan ju inte bara strunta i den.
- Jag har inget val. Jag kan inte lämna Philip. Förklarade jag.
- Ska jag behöva ringa polisen?
- Sluta! Det får du inte göra! Jag kan förklara allting när jag kommer hem, men inte nu. Låt mig sköta det här. Du måste lita på mig!
- Sluta nu Sofie. Förstår du inte att jag blir orolig när du håller på såhär?
- Jo, men jag kan ta hand om mig själv. Sa jag och lade på. Philip tittade på mig.
- Var hon mycket arg.
- Ja, hon sa att hon skulle ringa polisen. Jag hoppas inte att hon menar allvar!
- Oj då! Det kanske är bäst att du åker hem ändå. Sa Philip.
- Nej, börja inte du också! Jag lämnar dig aldrig och därmed basta! Jag log och Philip gav mig ett leende tillbaka. Det leendet fastnade i mitt minne och det skulle jag minnas för evigt. Om jag hade anat vad som skulle hända så kulle jag ha låst in mig i ett skyddsrum tillsammans med Philip och inte gått ut därifrån förens Rolf var fast. Tänk om jag ändå hade gjort det!

Jag och Philip satt på McDonalds och åt en varsin hamburgare. Philip var tvungen att gå på toa och medan han var där kom en äldre man med mörkt hår in genom dörren. Han hade mörka ögon och han såg utländsk ut trots sin perfekta svenska. Med ett leende kom han fram till mig och satte sig på Philips plats utan att fråga.
- God kväll unga dam. Jag antar att det är du som är Sofie. Sa han artigt. Jag blev överraskad över att han kunde mitt namn.
- Ja, och vem är du?
- Rolf Gustafsson. Säger namnet dig någonting? Jag blev skräckslagen. Det var Rolf! Så här såg alltså den idioten ut som hade orsakat all den sorgen som fanns i Philips underbart gröna ögon. Vad skulle jag göra? Dörren till toaletten öppnades och Philip klev ut. När han mötte Rolfs blick frös han till. Sedan gick han långsamt och stelt fram till bordet där vi satt.
- Vad i helvete vill du oss egentligen?
- Oj, men vilken ton du har! Jag saknar dig ju bara. Sa Rolf hånfullt.
- Din jävel. Sa Philip tyst.
- Ursäkta, men vad har jag gjort dig? Var glad att jag har uppfostrat dig till det du är nu.
- Allt gott som finns i mig är det min mor som har gett mig. Jag har inte blivit en idiot som du är. Rolfs leende avtog.
- Följ med mig nu. Båda två. Beordrade han med en sträng röst och visade en pistol lite grann så att endast jag och Philip såg den. Vi gjorde som han sa och klev in i hans bil. Jag var så rädd att jag kände vartenda slag mitt hjärta slog. Jag skulle ha kunnat gråta hur lätt som helst då, så rädd var jag. Rolf körde iväg och stannade inte förens vi var ganska långt därifrån. Vi stannade vid ett förfallet gammalt hus. Det låg mitt i skogen utan några grannar i närheten. Huset var rött med vita knutar. Trädgården var vildvuxen med många vackra växter och staketet runt omkring hade gått sönder på flera ställen och den vita färgen hade börjat flagna bort. Mitt på gården stod ett ensamt träd. Det fanns inga löv, utan det var helt dött. Trädet smälte inte in i omgivningen. Det var mycket större och äldre än alla de andra växterna och det kändes som om solen inte lyste lika starkt där. Visst, allt på gården såg gammalt och övergivet ut, men det var ändå någonting speciellt med det där trädet. Jag kände kalla kårar mot ryggraden och när jag gick förbi så kändes det som om någon tittade efter oss. Som om vi inte var ensamma. När vi gick in i huset möttes jag av en stark doft av sprit och cigarettrök. Jag fick syn på en flicka som satt ihopkrupen i ett hörn. När jag mötte hennes blick ilade det i hela kroppen. Det fanns bara sorg, inte en enda glimt av lycka. På hennes kind syntes ett ärr och jag funderade på hur det hade kommit till. Var det Rolfs fel? Egentligen ville jag nog inte veta svaret. Hennes kropp skymdes endast av ett svart urringat linne som visade en bit av hennes smala mage. Hon bar också en minimal jeanskjol som visade hela hennes långa ben. På hela hennes kropp syntes stora och små blåmärken. Hennes hår var rufsigt och slitet. Hon såg billig ut helt enkelt och jag antog att Rolf hade tvingat henne till många hemska saker. Jag och Philip bytte blickar. De blickarna var väldigt allvarliga och hur mycket vi än försökte dölja det så visades inget annat än rädsla i våra ögon. Flickan som satt där och tittade på oss kunde inte ha varit mycket äldre än oss. Det var som om hela hennes själ hade dött för länge sedan, endast hennes magra kropp fanns kvar. Det var hemskt att se! Jag tog tag i Philips hand. Den var varm och svettig. Jag hade aldrig sett honom så här rädd förut. Han fruktade verkligen inför det som väntade oss. Han hoppades, precis som jag gjorde, på att ett mirakel skulle ske. Men det miraklet kom aldrig. Vi gick in i ett rum där det stod en stor säng. Framför sängen stod en videokamera.
- Anna, kom hit! Ropade Rolf och strax därefter kom den flickan som nyss hade suttit i hörnet in i rummet. Det här är min älsklingsflicka, Anna. Fortsatte han, sedan vände han sig och talade till henne. Och det här är Sofie och Philip. Philip är som min egen son.
- Jag är inte din son och kommer aldrig att bli det heller! Skrek Philip. Rolf tittade på honom och suckade.
- Jaja, nog med allt snack. Ta av er kläderna och börja. Philip, du vet vad du ska göra. Du får låtsas att Anna och Sofie är din mamma. Efter att han hade sagt de orden så började helvetet. Det tjänade ingenting till att man stretade emot eller var uppkäftig, för ju mer man gjorde det, desto mer stryk fick man eller så fick vi hålla på längre. Rolf spelade in allting och det var så vidrigt! Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka och jag såg på Philip och Anna att dem grät inombords. Men dem var antagligen så vana vid det så att tårarna inte rann ut genom ögonen fast dem gärna ville ut. Rolf tvingade oss att göra så här ofta och han slog oss jämt och ständigt. Vi fick nästan ingen mat så vi blev smalare och smalare. Min kropp var full av blåmärken och sår. Vi fick aldrig gå ut så jag hade inte fått känna den varma solen hetta emot min kropp på länge. Jag räknade dagarna sedan vi hade kommit hit. 20 dagar hade vi varit fast här. 20 dagars helvete. Jag fick duscha ungefär en gång i veckan, eller två, men bara på det villkoret att Rolf tittade på. Det slutade alltid med att han våldtog mig. Jag var som hans hora, fast jag var gratis. Philip hade försökt skydda mig många gånger ifrån honom, men Rolf slog honom medvetslös varje gång. Jag började att få självmordstankar och dem blev bara fler och fler. Det enda som höll mig kvar vid liv var Philip, eftersom jag älskade honom så mycket och jag ville inte lämna honom ensam. Jag önskade inget hellre än att allt skulle vara som vanligt. Att Rolf skulle vara död en morgon när jag vaknade. Att jag skulle få ligga bredvid Philip och titta in i hans vackra ögon, att få hålla om honom och känna värmen ifrån hans kropp, att möta hans mjuka läppar emot mina och höra hans ljuva stämma viska att han älskar mig. Den känslan går inte att beskriva. Det var som om jag skulle kunna offra hela livet för att få vara med honom i all evighet utan att Rolf skulle få förstöra allt. Efter ytligare några dagar byttes självmordstankarna ut mot tankar om hur jag skulle kunna mörda Rolf, och när vi hade varit här i 32 dagar så dök plötsligt en chans upp. Rolf hade gått ut på et ärende och jag visste vart han hade din pistol. Jag hade nämligen lagt märket till att han hade lämnat kvar den och låst in den i sin skrivbordslåda. Visserligen var det låst men jag hade bestämt mig. Jag skulle få tag på pistolen och kulan som satt i skulle hamna i Rolfs iskalla hjärta.

Jag hade brutit upp lådan och nu stod jag där och höll i pistolen. Den var tyngre än jag hade trott. Philip steg in i rummet men stannade snabbt och tittade allvarligt på mig.
- Sofie, vad håller du på med? Frågade han stelt.
- Den idioten ska få vad han förtjänar. Han har ingen rätt att få leva.
- Men sluta nu. Du kommer att göra något som du kommer att ångra. Han började gå emot mig men jag riktade pistolen mot honom.
- Jag har bestämt mig. Du kan inte hindra mig Philip. Philip såg skräckslagen ut. Han var mycket förvånad över hur jag reagerade. Det var inte direkt likt mig att stå och rikta en pistol mot killen jag älskade mer än livet.
- Ska du skjuta mig också eller kan du sluta med att rikta den där mot mig? Jag tog ner pistolen och Philip gick försiktigt fram till mig. Han kramade om mig och viskade i mitt öra att han älskade mig. När han viskade hörde jag hur hans röst brast och snart hördes snyftningar. Han grät, men när jag stod där i hans famn med pistolen i handen kände jag hur modet och hoppet växte inom mig. Jag grät inte. Jag fick hopp om att kunna leva det underbara livet jag hade förut, tillsammans med Philip, mina vänner och min familj. Jag förstod att familjen och vännerna måste vara väldigt oroliga vid det här laget. Rolf hade slagit söner våra mobiltelefoner från första stunden vi hade kommit hit. Jag hade lärt känna den olyckliga flickan Anna ganska bra. Hon hade blivit bortrövad ifrån sin familj och utnyttjad av Rolf enda sedan dess. Hur kunde han njuta av att förstöra andra människors liv och döda deras själar? Han måste ha något allvarligt fel. Jag hade också fått reda på vad det var för speciellt med det döda trädet å gården. För ungefär 50 år sedan så hade en man dödat sina tre barn och sin fru och hängt upp deras blodiga lik i trädet. Det sägs att om man tittade på trädet i månljuset så kunde man urskilja liken. Mannen sköt sig själv när han satt högst upp i trädets krona. En natt hade varken jag eller Anna kunnat sova så vi hade suttit uppe och pratat. Då tittade vi av någon anledning ut genom fönstret och det var en hemsk syn som mötte oss. Det hängde fyra snaror i trädet och vi såg tre blodiga barn och en kvinna som hände där. Vi tittade på varandra men när vi sedan vände oss för att titta ut genom fönstret så fanns det ingen kvar. Vi blev otroligt rädda.

Jag stod otåligt och väntade innanför dörren och när jag äntligen såg hur dörrhandtaget trycktes ner och Rolf steg in kände jag hur nervositeten steg inom mig. Jag riktade pistolen mot Rolf och när han märkte det så stelnade han till. Av hans ansiktsuttryck såg jag att han var förvånad.
- Hur fick du tag på den där?
- Vad spelar det för roll? Svarade jag. Nu jävlar ska du få för allt ont du gjort oss.
- Lugna ner dig nu Sofie. Kan jag åtminstone få ta av mig jackan innan du dödar mig? Sa Rolf lite ironiskt.
- Okej, gör det då, men snabbt ska det gå. Jag anade inte att han hade en till pistol på sig. När han tog av sig jackan greppade han sin pistol så stod vi plötsligt där i hallen och riktade en varsin pistol mot varandra. Hans pistol ändrade sakta riktning och snart pekade den på Philip. Det kändes som om allt mod steg ur mig som luft och jag fick en klump i halsen.
- Om du inte släpper din pistol så skjuter jag. Sa Rolf elakt. Philip tittade allvarligt på mig och hans blick gick djupt in i mina ögon. Han skakade på huvudet.
- Sofie, gör det inte. Jag ber dig. Rädda dig själv. Mina ögon fylldes av tårar och jag svalde hårt. Jag tog ett hårdare grepp om pistolen och avfyrade den. Allting gick så snabbt. Kulan träffade Rolf i magen, men någonting gick inte som planerat. Rolf tryckte också på avtryckaren och den kulan träffade Philip i magen. Han sköt två gånger till och sedan föll han död ner till golvet. Jag sprang fram till Philip. Han tittade på mig och hans ögon var fulla av tårar.
- Förlåt! Jag älskar dig Philip! Snälla stanna! Du får inte dö… Han försökte få fram någonting.
- Säg inte förlåt. Jag älskar dig också Sofie, mer än allt. Kom ihåg, jag dör endast för dig… Hans röst dog bort och han låg död i min famn. Jag skrek medan tårarna sprutade. Anna bara tittade. Hon kunde inte göra något. Ingen kunde göra något. Jag hade förlorat personen som hade varit som hela mitt liv. Killen som alltid hade funnits där för mig var nu borta. Det var som om jag vaknade upp till verkligheten igen. Jag hade vaknat upp ur sagan, men ingenting skulle bli som förr. Ingenting skulle någonsin kunna bli lika bra och sagolikt som det hade varit tillsammans med Philip. Jag ansåg att det inte fanns någonting att leva för längre. Där tar allt slut och när du läser det här så har du säkert redan hittat mig död på mitt rum. Jag kunde inte leva utan mitt hjärta som Philip tog med sig när han dog. Jag har funderat på om allt skulle ha varit bättre om jag aldrig hade träffat Philip. Svaret blir absolut nej. Då hade jag kanske fortfarande levt ett halvt liv letande efter min stora kärlek. Dagarna jag hade med Philip kändes längre och lyckligare än vad resten av hela mitt liv hade gjort. Ingen hade kunnat rädda mig. Man kan inte leva utan sitt hjärta…

Skriven av: Jenny Högblad