Ett rum

Ett rum

Vilka vi är? Jag vet inte. Jag vet bara att vi brukar träffas två eller tre gånger varje vecka för att snacka, bara snacka.
- Om vad, frågar ni säkert.
Det spelar ingen roll, munnen måste gå, annars exploderar vi som gamla ballonger. Som ni förstår, betyder det ingenting vilka vi är eller vad vi snackar om. Vad ni däremot bör känna till är att vi brukar träffas i ett stort rum som bara behöver en liten toalett för att bli en riktig lägenhet.
- Snacka inte skit, kommer ni att säga, som alltid, när jag talar om något som är ovant eller okänt. Jag vet att ni tycker att jag är en riktig idiot och att jag har sågspån i...
Tro mig snälla ni, tro mig, bara den här gången, det här rummet som jag talar om nu, behöver bara en toalett för att bli en magisk lägenhet.
- Varför? frågar ni, eftersom ni är som ni är.
Där finns allt som man kan tänka sig, det är lätt att se och svårt att tro! Till höger om dörren står sådant som passar på ett kontor. Här finns en antik byrå, skrivklaff, papper en telefon, pennor, två datorer och en massa annat. Den delen används bara av de okända svenskarna.
- Vilka är ni, och vad tänker ni göra, frågade jag en av främlingarna.
- Vi arbetar med ett köttbullsprojekt, förklarade han och snackade sen en massa om arbetslösheten, våldet och om de grymma politikerna, och jag minns särskilt vad han sade om köttbullsprojektet.
En kompis som alltid misstror svenskar sa till mig en gång:
- När en svensk talar om köttbullar betyder det att han talar om något hemligt, det vet alla!
Intill kontoret finns den andra delen som man kan använda som sovrum och vardagsrum på samma gång. Här står tre soffor och ett bord, längre bort ett annat litet bord och ovanpå det står tretton muggar, tre teskedar, en slö kniv en gaffel, tre tefat och en kaffebryggare. Ovanför bordet sitter teckningar av de sedan länge erkänt tjyvaktiga tjänstemännen. Den delen av rummet passar särskilt bra för att äta, dricka, läsa, spela kort och varför inte älskog för de som tycker om att ha sex offentligt! Till vänster om sovrummet står en mycket konstig dator. Den slutar fungera då och då och vi måste banka på den för att den ska fungera igen. En dag, tror jag, kommer den att ta eld och brinna upp av ren självbevarelsedrift, för att slippa alla smällar! Bredvid står en stor bokhylla som i stället för böcker innehåller massor av tomma pärmar och två stora kartonger, fulla av värdelösa saker. Här står också en stor TV, modell femtiotal och cirka tio skrivbord som ställts ihop. De ska stå här 'så länge', eftersom rummet ibland används som källare. Till höger om bokhyllan finns en slags nödutgång; ett fönster som leder direkt ut till havet.
- När ska man använda fönstret, frågar jag vakten i rummet.
- Om det börjar brinna nå´n gång så kan man använda det, förklarade han.
- Men då dränks man ju i havet istället för att brinna upp, sa jag som en riktigt åsna.
- Vilket tror du är bäst, förlora både kropp och själ eller bara själen, din idiot!
I rummet finns även tretton, fjorton stolar av olika modeller. Jag väljer den som liknar en frisörs stol… Varför?
Det vet jag inte, eller så kanske jag har en hemlig längtan att gå till frisören, det har jag inte gjort på mer än tjugo år. Jag hatar alla frisörer. De tjattrar lika mycket som ogifta kvinnor. Sista gången jag besökte en frisör blev det ett hemskt uppträde när jag skrek åt honom att hålla sin stora käft. Jag gjorde det, inte på grund av att han babblade så mycket, (vilket han gjorde hela tiden) utan för att jag hade upptäckt vilket äckligt ansikte jag hade när jag stirrade mig själv i spegeln.
Bakom min rygg hänger en stor karta över Afrika.
- Varför bara Afrika? frågade jag min lärare.
- Varför inte, frågade han istället för att svara på samma sätt som alla svenskar gör när en svartskalle frågar dem om något.
Till höger om Afrika finns ett kylskåp som kanske kan vara till för vampyrer. Jag vet inte varför, men jag känner på mig att något mycket egendomligt kommer att komma ut från det... inte heller vet jag varför jag känner mig rädd hela tiden.
- Vill du byta plats med mig, frågade jag min klasskamrat en dag.
- Hur vågar du föreslå det, frågade han chockerat och kastade en skräckslagen blick mot kylskåpet...
Hur ser det ut i taket då, frågar ni säkert, eller hur?
Där finns trettioen stora lampor! Jo, faktiskt... Trettioen stycken lampor!
- Det är inte sant, säger ni, men det är det och det var därför som en av mina lärare en dag sa:
- Det här rummet med alla dess lampor skulle passa utmärkt som ett av rummen i kungens slott.
I rummet finns också en skrivmaskin, två trasiga strömbrytare, två papperskorgar, en hemsk tavla och två vackra lådor.
Mitt bland alla dessa saker sitter vi vid ett tjugotal bord. Vi gör nästan ingenting annat än att prata och skratta medan vi dricker kaffe eller te. Det är bara jag som dricker te, trots att jag vet att de andra inte respekterar tedrickare. Vi diskuterar allting och ibland när vi känner oss trötta, skrattar vi med munnarna fulla av mat. Vi skrattar verkligen mycket.
Vad vi skrattar åt? Även om ni absolut skulle vilja veta det, så skulle jag inte kunna svara, för det vet jag inte själv. Jag förstår inte vad de andra säger och de förstår inte mig, eftersom alla talar olika språk.
Jag måste erkänna något för er och jag hoppas att det stannar mellan oss. När de andra babblar tänker jag hela tiden:
- Varför har det här rummet trettioen lampor i taket och varför finns här allting utom en toalett? Om jag kunde få ett svar på dessa två frågor skulle jag bli glad och kanske känna att jag inte levt förgäves.
Samir S.Dawod

Skriven av: Samir S.Dawod