Publicerat
Kategori: Novell

Ett sus av Lycka

Ett sus av lycka, ett sus av sorg. Ett leende som sa allt. En blick som kunde döda. Ett hår som blåste i vinden, ett skratt som fick blommorna att slå ut. Tårar som frös till is. Det var tider, det var minnen, det var en stund av lycka. Ett liv fyllt med lycka, tills den dagen isen brast. Och det inte fanns något av det kvar, bara en stor tomhet. Som sakta men säkert åt upp ditt inre, bit för bit, dag för dag. Tills det inte fanns något kvar förutom ett stort tomt skal. Skal av skin, hud, hår och tårar. Som sakta, väldigt sakta började tyna bort i vinden, rinna bort med regnet, nöttes bort av solen och frystes bort av isen. Tills det inte fanns något kvar, förutom ett par mörka stora ögon, som skrek efter hjälp. Ett par tunna bleka läppar som formade ord, men inga ord hördes, de förblev tysta. Tysta och instängda i ditt hjärta, i ditt skal. Du skrek, du slog, du bet, men det enda de gjorde var att stänga in dig i ett rum, ett rum som var lika tomt som ditt inre. Ett rum utan själ, du satt där i flera dagar ingen människa syntes till, maten kom in på en bricka genom en lucka i dörren. Men du åt den inte, du tittade på den i flera dagar. Varje minut kändes som en timma, och varje timma kändes som en dag, och varje dag kändes som en vecka. Tills en dag då någon öppnade dörren och släppte in lite ljus, de lyfte upp dig och bar ut dig. En medelålders kvinna med ljust hår tittade ner på dig och sa med klingande röst .
- Allt kommer att ordna sig nu. Du och jag, vi ska klara det här ihop.
Du försökte svara men du hade inte några krafter kvar. Du försökte le men läpparna lydde dig inte. Du försökte så mycket men inget funkade. Du försökte titta dig omkring, men ögonen svartnade.

Du vaknade upp några veckor senare i ett stort rum, med ett stort fönster. Utanför lyste solen och vinden svängde med grenarna. Dörren öppnades och in kom doktorn med det ljusa håret, hon log mot dig och sa glatt.
- Törnrosa har äntligen vaknat !
Du ville så gärna veta varför hon sa så, men du mindes ingenting. Du tittade dig omkring, och sa med en blek röst.
- Vem är du? Var är jag? Vem är jag? Vad har hänt?
Hon tittade på dig med stora ögon, det märktes att hon blev chockad. Hon letade efter något att säga men hon hittade det inte. Med sin klingade röst sa hon desperat;
- Jag är din doktor, mitt namn är Helena…
Du sa ingenting, du tittade på henne och vände sedan på dig. Du låg tryckt med huvudet tills hon hade gått innan du lyfte på det. Du reste dig sakta upp från sängen, gick mot spegeln, men några sladdar hindrade dig. Du slet av de och gick sedan mot spegeln. Där stod en blek flicka, med stora ögon och svart stripigt hår, beniga armar och ben, stora kindben och bleka läppar. Du kände inte igen dig själv, men du hatade det du såg. Du sprang ut ur rummet, genom sjukhuskorridorerna, du sprang från dig själv. Bort, ut på vägen, men du såg dig aldrig för. Du såg inte faran som du borde ha sprungit ifrån, du såg inte lastbilen som kom farandes. Du såg bara ett ljus, ett sus av lycka och du följde det.

Elin Rantakokko 25 November 2003

Skriven av: Elin Rantakokko

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren