"Ett svart vitt fofografi"

Så länge jag kan minnas stod ett svart vitt fotografi på min fars skrivbord.
Det hade stått länge där - tiden hade gjort åverkan, det var nästan lite gulaktigt trots att bilden var skyddad av både glas och ram.
Far betraktade detta foto med vörnad och värme och jag kunde slutligen förmå honom att berätta hemligheten från en svunnen ungdomstid.

När han gick sista ringen på gymnasiet kom min farfar på en - enligt honom - brilliant idé!
Han tyckte att min far skulle åka utomlands; lära sig något nytt, blir inspirerad och låta kreaktiviteten flöda...
Till saken hör att min farfar var entreprenör och egen företagare i Tyskland, Han krävde mycket av sig själv och andra. Framgång räknades som en mycket väsentlig del i livet.
För min far däremot var tanken svindlande. Han var en ganska tystlåten och snäll pojke, som gillade att plugga - främst humanistiska ämnen och läste därför den klassiska linjen med latin och grekiska. Farfar imponerades inte av detta, eftersom han ansåg att den utbildningen inte skulle leda till någon bra position i framtiden.
Jag vet inte hur farfar bar sig åt, men med alla hans affärskontakter lyckades han hitta en familj i Oslo, som var villig att ta hand om en utbytesstudent, vilket var mycket ovanligt på den tiden.
Familjen bestod av far och mor, Knut och hans lillasyster Ann-Marie.
Det var Knut som fanns på fars fotografi!

Innan resan våndades min far av sin enorma ovilja till detta äventyg ;han sov dåligt, försökte att få sin mamma att ändra beslutet och bad tom sin bäste vän att prata med farfar, men ingenting hjälpte...

Han reste! Året var 1930!
Norge hade tagit sitt första VM-guld i 17 km skidåkning av Arne Rustadsuen - det kommer jag aldrig att glömma sade far.
Trots språksvårigheterna i början var detta är full av glädje, vänskap, lärdom och allt positivt man kan tänka sig. Senare i livet har min far varit oerhörd tacksam att farfar, som han då tyckte var "crazy" tog detta beslut.
Hans norske skolkamrat blev arkitekt, hans lillasyster läkare och min far ingenjör.

Efter studiestiden brevväxlade Knut och far flitigt, men med krigets början var vänskapen svår att upprätthålla. Om det hade med Knuts far att göra - han var officer - fick han aldrig veta - deras brev kom i alla fall inte fram.
Inte nog med detta - 1949 blev den delen av Tyskland, som far bodde i - Östtyskland och en Norgeresa var uteslutet...

Kortet hade dock stått på hans skrivbord hela tiden:
Först vid 80;års-åldern kunde far, tillsammans med min äldste son - hans barnbarn, lösa denna gåta knuten till min fars svunna ungdomstid.

De åkte till Oslo.
Min far och son sitter på en restaurang och diskuterar hur de skall gå tillväga. Bredvid dem sitter ett ungt par, som imponeras lite av att gammalfar är ute med sitt barnbarn, samtidigt som de avslöjar att de minsann har tjuvlyssnat lite grand och tro sig kunna hjälpa till....?? De vet vilka personer de pratar om! Är det inte otroligt?
Ungdomarna fick fram telefonnumret till Knuts yngre syster Ann-Marie.
Far erkände att det kändes spännande; han blev upprymd av känslan att kanske få återse dessa fantastiska människor. Han kände sig ung igen!

De åkte till Ann-Marie nästa dag!
Helt simultant grät de i varandras armar. Det går inte att beskriva dessa känslor! Det hade gått mer än 60 år - ett helt liv "spolades tillbaka" - minnen återuppstod.
Ann-Marie kom ihåg väldigt mycket; alla dessa utflykter och upplevelser och fram för allt att hon var lite smått tonårsförälskad i min far.
Gissar om de hade mycket att prata om?
Det blev flera dagar av trevlig samvaro och naturligtvis ett besök på kyrkogården, då Knut hade gått bort några år tidigare.
Ann-Marie hälsade på i Tyskland varje år sedan dess och på fars 85:års dag var hon naturligtvis en given gäst och höll ett fantastiskt tal.

Nu är båda borta. Det känns smärtsamt.

Författare:

Publicerat

Dela: