Ett tecken...

Ett tecken eller en enkel blackout i bankomatkön

Det småregnar och jag hastar Regeringsgatan fram för att först ta ut pengar på bankomaten och sedan snedda över gatan till Systembolaget. Jag blir nummer två i kön vid automaten. Inget paraply så rocken blir allt blötare. Skymning som gör det lite svårt att se knapparna på automaten. Jag minns inte alltid koden men jag vet exakt hur ”pet-bilden” ser ut. Först uppe till vänster, sedan nere till höger sedan uppe till höger och slutligen mitt i prick. Det lustiga är koden på min mobiltelefon är så att säga i det närmaste motsols från den jag har på bankomatkortet.
Min tur vid automaten och - ingen pet-bild. Detta har aldrig hänt mig förut, att jag inte minns min pet-bild för kortet. Jag gör ett försök. Fel kod. Jag gör ett till: mellan till vänster, mitt i prick, överst mitt i ... Fel kod.
Nu har jag bara ett försök kvar, blir det också fel så tar banken kortet.
Jag går och ställer mig sist i kön igen, som nummer fyra. Jag kommer nog på koden bara jag får lugna ner mig lite, koppla av här i kön. Om jag inte lyckas denna gång så försvinner kortet. Och jag som ska på bolaget och sedan bli upplockad av gänget för att dra till fjällen över helgen. Jag behöver kortet i helgen. Liftkort, äta, after ski.
Det är förstås Han som inte vill att jag ska dra till fjälls! Han minns hur det blev förra året. En dyr helg. Allt på grund av Kortet, så att säga. Nu vill Han hjälpa mig genom att låta kortet försvinna. Ett tecken med andra ord!
Men jag kan ju inte svika gänget nu, avresedagen. Jag vet, jag ringer hustrun för att fråga vad jag har för kortkod. Upp med mobiltelefon snabbt, det är snart min tur vid automaten. Sätter på telefonen och displayen - fönstret - frågar ”pin kod?”. Inga problem med petbilden, slår numret till hustrun som säger att ”varför står du där i kön, du kan ju handla med kortet på Systembolaget” . Och jag känner lättnad och säger att ”det har du rätt i ”. Lämnar bankomatkön och går in på bolaget. Rocken är rejält blöt och det är skönt att vara inne i butiksvärmen.
Nummer 457 och jag går fram till kassa 4. Beställer det jag vill ha och det blir 770 kr.
”Jag vill ha ett par hundra i kontanter också” och det skulle gå bra. ”Koden, tack”. Det trevliga butiksbiträdet pekar på den lilla dosan som ser ut som en kalkylator. Yes, sure, visst, Koden. Koden...
Nej, petbilden vill inte infinna sig. Men jag talade ju med hustrun. Jag fick rådet att gå in och handla direkt med kortet, inte ta ut kontanter. Vi glömde dock att prata om koden. Snabbt upp med mobiltelefonen och ringer hustrun igen. ”Hej, detta är Lisbeth, jag kan inte svara själv just nu. Men tala in ett meddelande efter...” Just det. Hon är inte åtkomlig just nu, jag har ingen hjälp att vänta.
”Du”, säger biträdet, ”försök med vilken kod som helst. Chansa. Det brukar jag göra när jag drabbas av kodblackout, och det har fungerat hittills. Lita på ditt undermedvetna!” .
”Okey, då”, jag ser så avspänt som möjligt på den lilla koddosan, tar ett lugnt och djupt andetag. Läger händerna på disken intill alla mina vinflaskor. Lyfter vänster hand mot dosan, för fram pekfingret och. Där kom den, petbilden. Det var som någon annan styrde min hand och finger. Godkänd.
Under resan upp till fjällen bestämmer jag mig för att bara använda kontanterna som jag tog ut på bolaget. Kortet ska jag gömma på hotellrummet. Jag vill inte drabbas av kodblackout igen på ett tag.
Och helgen blir mycket billigare på det viset. Jag har uppfattat Hans signal...

Skriven av: sven lindeberg