Ett telefonsamtal

Ett telefonsamtal


Helena lyfte luren och slog numret till polisen. Hon väntade otåligt medan signalerna gick fram. Det var bråttom.
Telefonsignalen som väckte vakthavande befäl på den lilla polisstationen hade slumrat till och reste sig nu motvilligt från soffan som var klädd i smutsröd galon.
– Ja! Ja! Jag kommer; sade hon högt för sig själv. Hon drog handen trött genom håret medan hon gick över det mörka trägolvet bort mot skrivbordet på andra sidan rummet. Hon sneglade på vägguret. Klockan hade passerat midnatt. Utanför fönstret föll stora vita snöflingor och förvandlade den annars så oansenliga sibiriska natten till en vit tiger. Hon lyfte luren och presenterade sig som polismyndigheten.
– Hjälp mig! Viskade en svag kvinnoröst.
– Jag får inte vara ifred för en man. En som inte går att betrakta annat som en galning.
Polisen - som för övrigt hette Olga - ställde de vanliga rutinfrågorna.
– Är förövaren känd? Jag menar, känner ni mannen? Vad består er anmälan av? Olga lämnade några tysta sekunder hängande i luften för att ge kvinnan som ringt möjlighet att svara.
– Ja! Det vill jag absolut! Jag vill göra en anmälan. Det är riktigt fruktansvärt. Jag arma kvinna! Hon snörvlade och grät och lät uppriktigt ledsen.
– Han sover nu sade hon tyst. Men han vaknar nog snart.
Olga som hade svårt att höra för snörvlandets skull föreslog att kvinnan skulle komma till stationen.
– Ursäkta mig! Men kan ni komma till stationen? Kan ni komma tidigt i morgon? Olga ville inte ha ner kvinnan till stationen nu, mitt i natten. Hon tyckte att det kunde räcka med dagen därpå. Speciellt nu då mannen sov. Olga var van vid den här sortens samtal och lät förmodligen, för den sakens skull, inte särskilt entusiastisk. Helena som nu var helt upptagen av sina känslor lade inte dock inte märke till detta utan hängav sig liderligt åt sitt lidande.
– Ingen förstår mig. Nej! Ingen ser mig knappt. Detta sade hon i en ton som fick Olga att småle där hon satt vid sitt skrivbord. Hon kände sig plötsligt road och lyssnade på Helenas berättelse. Olga lutade sig tillbaka mot ryggstödet och lade upp fötterna med de kraftiga läderskorna på skrivbordet medan hon lyssnade. Helena pladdrade på ovetande om Olgas smilande.
– Du förstår, min man var en gång en framgångsrik militär. Han har fått många fina utmärkelser och hade gjort sig känd som en duglig och bra karl. Nu finns inga arbeten för militären längre. Det är de där fördömda perestrojkan och glasnost som förstört alltihop. Helena lät tårarna rinna fritt medan hon berättade hur hennes karl; om man fortfarande kunde kalla honom det, gick runt i undertröja och kalsonger mitt på ljusa dagen med en flaska vodka i näven. Han luktade illa för att han inte tvättade sig och skägget som varit så prydligt och välansat bara växte och växte. Han såg ut som en vilde anförtrodde hon Olga. Grannarna pratade; det hade hon lagt märke till, och nu visste hon inte hur hon skulle göra.
Olga kände igen sådana här berättelser mycket väl. Dom var vanliga i trakten och brukade inte förändras nämnvärt. Männen söp och slog sina kvinnor, kvinnorna ringde polisen när männen somnat i ruset. Dessa kvinnor gjorde sällan allvar av sina hot om anmälan. Männen gick alltid fria. De här kvinnorna måste själva lämna sina män. Det visste hon; Olga, av egen erfarenhet. Hon hade nämligen varit en av dessa kvinnor.

Helenas elände rann ur henne som en vårflod. Det tog liksom inte slut nu när hon äntligen hade funnit någon som lyssnade. Men Olga hade inte lyssnat på en bra stund nu. Hon hade tänkt på sitt eget liv. Hur det förflutna kastade långa skuggor! Tack och lov så var det över för hennes del, men ibland när hon lyssnade på de här kvinnorna kom minnena tillbaka. Dom liksom kastade sig över henne som spöken. Hennes man hade också varit militär. Vodkan och kvinnfolken hade tagit vett och sans ur honom. Så en dag hade hon packat sina få ägodelar i ett par väskor och bara gått därifrån; lämnat hus och hem. Hon hade inte vänt sig om en enda gång. Hon hade skickat skilsmässopappren till honom för underskrift, och han hade snällt skrivit på och skickat dom tillbaka till henne.
– Hallå! Hör ni mig? Är ni kvar? Helenas gälla röst fick Olga att rycka till.
– Ni måste lämna honom! Olgas röst var nästan befallande.
Lämna honom? Helenas röst blev med ens desperat fast på ett nytt sätt. Det måste ni väl förstå att jag inte kan. Vart skulle jag ta vägen? Dessutom behöver han mig. Han skulle aldrig klara sig utan mig! Det måste väl ni förstå? Har ni inte alls lyssnat på vad jag sagt? Ja, han älskar mig, sa Helena; mer till sig själv än till Olga. Han älskar mig!

– Jag var hyllad på teatern en gång! Ja, nu finns ju inte teatern kvar längre. Den har visst blivit ett magasin för någon myndighet nu, sade hon. Känner ni till det? Helena väntade inte på att Olga skulle svara, utan fortsatte. Han brukade lyfta upp mig i luften och kyssa mig inför alla. Sen fick han alla att applådera för mig. Kan ni tänka er, för mig? Helena tystnade och försjönk i sina ljuva minnen för ett ögonblick. Olga skyndade sig att ta tystnaden i besittning.
– Jasså! Ni är skådespelerska. Olga blev plötsligt vaksam. Något kändes förändrat. Helena märkte det och sade.
– Nej, snälla ni lägg inte på. Jag vet att ni har rätt. Jag måste lämna honom. Vi kvinnor är starka. Det är männen som är svaga. Dom kan inte leva utan oss.
- Vad heter din man, frågade Olga?
– Ivan, han heter Ivan svarade Helena. Han var verkligen en stor hjälte en gång. En jätte till karl och grann att se på. Nu var han bara en tyrann som aldrig gjorde ett handtag för att hjälpa mig. Han till och med hånar mig för min forna karriär som skådespelerska. Ja, han behandlar mig grymt och hjärtlöst, konstaterade hon liksom för sig själv. Olga satt tyst. Hon visste inte vad hon skulle säga. Helena fortsatte.
– Ni har naturligtvis rätt! Jag måste lämna honom. Redan i morgon skall jag gå. I bakgrunden hördes grova snarkningar. Det var Ivan. Snarkningarna gick snart över i grymtningar och ett osunt hostande. Olga kände en rysning efter ryggraden. Var hade hon hört det där ljudet förr?
– Tyst! Tyst! Tror ni att han hört vårt samtal frågade Helena Olga förskräckt viskande? Tror ni att han hörde att jag skall lämna honom? Olga försökte lugna ner henne med närapå en försäkran om att Ivan inte hört ett ord av deras samtal.
– Han sover och snarkar och kan knappast höra något annat än sig själv, om ens det, sade Olga. Hon sökte i sitt minne för att försöka identifiera ljuden i bakgrunden hemma hos Helena. Och hon fick uppbåda all sin kraft för att återvända till samtalet med Helena.
– Kan ni gå hem till era föräldrar? Dom tar säkert emot er.
Min far är död sedan länge och min mor är försvunnen. Hon bara öppnade dörren och promenerade iväg. Ingen visste vart hon gått. Hon kanske vandrar ännu eller kanske hon träffade en man och har flyttat in till honom. Kanske är hon död. Det är ingen som vet någonting. Ingen hade heller sökt efter henne. Men det pratades förstås en del, jodå. Helena lät uppgiven men lämnade modern åt sitt öde och återvände till att tala om Ivan.
– Jag brukade baka bröd och göra korv tills Ivan skulle komma hem. Han tyckte att min korv var den bästa korv som kunde göras. Fettet och kryddorna smakade så bra hade han tyckt. Han brukade skrapa upp fettet med ett stycke bröd; inget fick förfaras sade han jämt. Sen sköljde han ned allt med några ölbuteljer.
- Är ni gifta, frågade Olga?
Ja! Svarade Helena snabbt.
- Hur länge har ni varit gifta, frågade Olga, men Helena hörde inte frågan utan fortsatte.
– Han älskade mig då. Nu vill han inte röra vare sig mig eller mina korvar. Han dricker vodka och går till kvinnorna bakom rådhuset. Känner ni till att det finns kvinnor där som är så skamligt lösaktiga, att man inte ens kan tala om vad de är kapabla till att göra? Helena liksom spottade ut de där sista orden och fortsatte. När vi gift oss; Helena tystnade tvärt.
– Är ni inte gifta, frågade Olga? Ni sade ju nyss att ni var gifta bara för ett ögonblick sedan.
– Nej, Eh! Jag menar att vi inte är gifta ännu. När jag sade tidigare att vi var gifta menade jag inte att ljuga. Jag ville bara inte att ni skulle få en felaktig bild av mig. Vi är ju så gott som gifta! Vi har bara inte haft råd ännu.
- Skall ni då gifta er med en man som behandlar er så illa att ni måste ringa polisen
– Det var dumt av mig att ringa er, sade Helena nervöst. Naturligtvis så älskar vi varandra. Det är bara jag som missförstår. Jag gör det ibland förstår ni. Han skulle göra allt för mig. Och det där med kvinnorna bakom rådhuset, glöm det. Jag är säker på att jag inbillat mig alltsammans. Har ni en man? Olga svarade inte på det.
– Ivan! Sade ni att han heter Ivan? Vad är hans familjenamn frågade hon bestämt?
Waoleskij. Han heter Ivan Fjodor Waoleskij. Olga kände svetten bryta fram. Hon drog ned benen och satte fötterna med en duns i golvet.
– Ni gör väl ingen anmälan eller skriver upp hans namn i någon slags rapport? Helena lät nervös. Hon bedyrade nu att Ivan, han skulle aldrig göra en fluga förnär. Det måste hon få sagt. Plötsligt tystnade de båda kvinnorna. Ingen av dom andades ens på en lång stund. En oerhörd laddning fyllde luftrummet mellan de båda kvinnorna. Det blev som när man drar ut en gummisnodd precis till den punkt då den skall till att brista.
– Jag måste avbryta vårt samtal nu, sa Helena. Kan jag återkomma till er en annan dag? Vad är ert namn?
– Olga! Mitt namn är Olga Waoleska. Telefonnumret har ni.
– Mitt namn är Helena Stychow. Min far var polack. Olga hörde ett klick och samtalet var brutet. Helena hade lagt på luren.

Skriven av: Sofia Hedblom/Louise Cora