Publicerat
Kategori: Novell

Ett tomrum med kallt, hårt skal

Jag har levt nästan hela mitt liv i ett mörkt rum med fyra, kalla betong väggar. Jag har endast varit fri några få år i mitt 19 åriga liv. Mitt namn är Alejandro.
Efter alla dessa år som jag varit inlåst så är det inte bara min omgivning som kan beskrivas som ett rum med kallt, hårt skal.
Efter alla dessa år har min själ sakta tömts och hårdnat.
Jag känner ingen värme i världen längre. Ingen har visat mig värme på så länge så jag har sakta glömt hur det känns. Kylan min far visat mig har smittat av sig på mitt inre. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna smälta in i värmen igen. Men jag gjorde det en gång för länge sedan. Mitt minne av min barndom har börjat bli suddigt.
Jag minns bara fragment. Det var så länge sen.

Innan jag föddes levde min mor och far ett fridfullt liv.
De hade varit gifta i fyra år när min mor Carmen blev gravid med mig. Mina föräldrar flyttade då till den mexikanska landsbygden. Det var långt till nästa granne, ett riktigt avskilt ställe med stor trädgård.
Det var där jag växte upp. Mina första år i livet var underbara. Jag kunde springa i solskenet varje dag bland träden och mina föräldrar älskade mig. Men allt det förändrades när jag var fem år.

Det var inte meningen. Jag hade ju bara glömt att släcka ett enda litet stearinljus. Det lilla ljuset förändrade mitt liv. Jag vaknade på natten av att jag hostade.
Mitt rum var fullt av rök och jag kunde se ett orange gult sken på andra sidan dörren.
Jag kände värmen och då såg jag lågorna. Jag sprang bort till fönstret och klättrade ut. Mitt rum låg på den nedre våningen så det var inte så svårt. Jag ropade på mamma.
Pappa var inte hemma. Han jobbade nattskiftet på en fabrik inne i staden. Mammas rum låg på övervåningen. Hon kunde inte ta sig ut. När jag hörde mamma skrika började jag gråta. Jag såg henne kasta sig ut genom fönstret. Hennes kropp brann. Jag sprang fram till henne, men det var för sent. Efter mammas död började min pappa dricka mer och mer alkohol. Vi flyttade till ett litet ruckel som endast bestod av kök, toalett, ett sovrum och en källare.
En mörk källare med kalla betongväggar.
Vi hade inte berättat för någon att vi flyttade. Vi bara försvann och lämnade vårat gamla liv bakom oss.
Pappas drickande började gå överstyr och han började slå mig, Han klandrade mig för mammas död. Han sa att allt var mitt fel. Han hatade mig för det.
När jag var 6 år låste han in mig naken i källaren.
Det var så kallt. Pappa sa att jag förtjänade kylan, att jag inte förtjänade värmen som min mamma gett mig.
Jag grät i timmar och jag skrek och slog på dörren.
Men han släppte inte ut mig. Ingen visste att jag var där. Ingen visste att jag fanns.
Han kom bara ner i källaren för att slå mig eller ge mig lite mat ibland.
Han gav mig inte mat för att vara snäll. Han gav mig bara tillräckligt mat för att jag skulle överleva. Han ville att jag skulle leva med kylan och skulden.

En dag kom han ner i källaren.
Jag kollade på almanackan som jag hade ristat på väggen med en sten.
Det var den 19 september år 1987. Det var min födelsedag. Jag fyllde 11 år och jag hade varit nere i källaren i ungefär 5 år. Han kom ner och jag kände alkoholen från hans andedräkt på flera meters avstånd.
Han skrek att allt var mitt fel och att jag var en obetydlig liten skit som förstörde allas liv.
Han frågade hur det kändes att ha dödat min egen mamma och sedan sprang han fram och sparkade mig på revbenen.
Jag trillade ner på marken och skrek av smärta. Men det här hade jag varit med om förut.
Jag var van vid att han slog mig och jag var van vid kylan.
Han fortsatte sparka mig. Jag försökte tänka på annat för att minska smärtan. Jag visste att han skulle sluta så småningom.
Efter en stund av sparkar och slag så försvann han och smällde igen dörren.
Men jag hade inte förväntat mig vad som hände sen. Han kom tillbaka efter en stund. Det brukade han ju aldrig göra.
Han sa att han hade en liten födelsedagspresent åt mig.
Först trodde jag att han kanske började förlåta mig och verkligen ville ge mig en present!
Men sen kände jag det kokheta vattnet som han hällde över mig och snart kände jag hur huden började bubbla. Då tog han den andra hinken och hällde det isande kalla vattnet över mig. Jag trodde jag skulle dö.
Smärtan var olidlig. Han sparkade mig i magen en sista gång innan han lämnade mig. Naken och skrikande av smärta låg jag där.

Den natten blev den kallaste.
Jag låg blöt och naken i det kalla betongrummet.
Jag frös så mycket. Jag kände hur orken och livslusten rann ur mig. Jag ville verkligen dö den natten.
Jag önskade att han bara skulle döda mig och jag grät tills jag somnade.

I ungefär två år ville jag inget hellre än att han skulle döda mig. Jag försökte reta upp honom så att han skulle göra det. Men det gjorde bara saken värre.
Han kom på nya sätt att plåga mig. Jag antar att det fick honom att tänka på något annat än mamma. Att komma på nya sätt att skada mig blev hans nya hoppy.
Han fimpade cigaretter på mig och hoppade på mig för att visa att det var han som bestämde.
Han hånade mig och torterade mig både fysiskt och psykiskt.
En gång tog han en bensin på en pensel och skrev mördare på min arm när jag sov.
Jag vaknade självklart när han tände på.
Jag såg ordet mördare brinna på min arm och jag kände doften av stekt kött. Samma doft jag kände när mamma dog och minnena kom tillbaka.
När han tyckte att jag hade plågats tillräckligt så släckte han elden och lämnade mig.
Jag trodde verkligen att det var mitt fel att mamma dog och att jag förtjänade allt som han gjorde mot mig. Jag förtjänade inte att dö. Jag förtjänade att plågas.
Så jag lät honom ta min själ och den blev istället till ett kallt tomrum med hårt skal.
Allt jag en gång var, fanns inte längre. Jag var bara ett ihåligt skal. En obetydlig liten skit som förstörde allas liv. Pappa hade rätt.
Jag kollade på min arm. Såret lyste rött mot min bleka hy. Mördare stod det. Jag är en mördare tänkte jag. Jag mördade min mamma.

Fem år till av misshandel & tortyr flöt förbi. Jag slutade bry mig & accepterade misshandeln. Det är ett under att jag överlevde. Men det gjorde jag.

Idag är det min 19 års dag. Tills idag så tyckte jag att jag förtjänade att brinna i helvetet.
Men inatt kom min mamma till mig i en dröm. Hon visade mig bilder från min barndom. Hon visade mig hur det var innan hon dog. Hon sa att hon inte ville att jag skulle plåga mig själv mer för vad som hände och att det inte var mitt fel. Hon sa att allt hon någonsin ville var att jag skulle vara lycklig. Hon kysste mig i pannan och fick mig att lova att jag skulle överleva och ta mig ut.
Så nu sitter jag här och väntar på min pappa.
Jag har en sten i handen och jag vet vad jag ska göra.
Dörren slås upp och doften av alkohol når min näsa.
Han går emot mig, men istället för att sitta kvar och vänta på misshandeln som jag brukar så rusar jag mot honom och chockar honom.
Jag slår stenen hårt i hans högra tinning och han faller till marken. Jag går på skakiga ben ut genom dörren och uppför trappan. Ljuset bländar mig och jag måste kisa med ögonen för att se något. Jag kom upp i vardagsrummet och jag ser mig omkring. Det ligger skräp och slängda ölburkar överallt. Här vill jag inte vara längre. Jag går mot ytterdörren och tar ett djupt andetag.

Jag känner ingen värme i världen längre. Ingen har visat mig värme på så länge så jag har sakta glömt hur det känns. Kylan min far visat mig har smittat av sig på mitt inre. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna smälta in i värmen igen. Men jag tänker i alla fall försöka.
Jag tar ännu ett djupt andetag och trycker ner handtaget.
Solskenet omfamnar mig och jag ler. Jag höll vad jag lovade mamma, tänker jag. Jag överlevde och jag tog mig ut.

Skriven av: minanoveller

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren