Ett verbalt mord! (bearbetad version)

Så går jag samma väg igen. Lovade mig själv att aldrig sätta min fot där igen. Jag sa åt mig att alltid vända mig ifrån det vägskälet när tillfälle gavs. Jag skulle vända ryggen till och förtränga det val jag stod inför. Men den starka längtan av att än en gång gå tillbaka, fick mig att försöka. Istället för att vända ryggen till gick jag med någon falsk motvillighet, med ett gömt leende, raka vägen dit igen utan att ens tveka. Den vägen där jag en gång mötte dig. För de gånger jag mötte dig där tycktes jag mig skymta den perfektion som var allt jag ville ha. Men varje gång fick jag gå baklänges tillbaka igen. Så går jag samma väg ingen, din väg.
Så sårar du mig igen, stöter en verbal kniv i mitt hjärta. Krossar mig.
Men åter igen ler du mot mig, säger att jag är vacker, säger att jag är smart, säger att du tycker om mig, men samtidigt vänder du mig ryggen: ignorerar, stänger ute mig, förnekar. Hur kan man få en eld att brinna och samtidigt släcka den gång på gång. Blicken du gav och fortfarande säkert har, säger att du sa ord av sanning, men din ignorans påpekar för mig att det verbala sättet du dödade något inom mig med var lika sant. Så än en gång lovar jag mig själv på heder och samvete att aldrig igen återvända. Än en gång säger jag mig själv att jag är beslutsam om det. Lovar att jag aldrig ska rubba på det löfte jag gett mig själv.


Så träffar jag hon och han, mina närmaste vänner, söker stöd och tröst. Söker medhåll och värme. Så berättar jag samma historia igen, samma vägskäl samma verbala kniv som förr och dom ser mig och känner min smärta. Dom tror att de förstår den smärta som ekar inom mig. Men aldrig kommer de någonsin känna hur ont det gör eller känna den uppgivenhet som finns här, inom mig. Så säger de att han inte är bra, att han inte är något att bry sig om, att han är till för avsky. I de ögonblicken tycker jag om att höra deras elaka ord om honom, blir argare, tar åt mig som av en komplimang och känner mig starkare. Men så är det dags att ta avsked. Så vid tillfälle kysser han henne. Kysser henne för att de båda vet att de har det jag beklagar mig över att jag inte har. Jag ser beundran i hans ögon, och jag undrar om det verkligen är möjligt för någon som honom att beundra någon som henne. Om det finns någon sådan möjlighet för två personer att beundra varandra så som dom tycks göra. Den perfektionen som dom båda utstrålar får mig att inte kunna titta bort. Jag låtsas som om jag inte ser, som om jag inte ser den bekännelse av kärlek som utspelas mellan dom. Dom tror att de inte gör något fel, att jag ändå inte ser, dom tror att jag inte tar vid mig. Men inom mig skriker jag ”sluta”, inom mig önskar jag mig allt det som finns där mellan dom. Tillgivenheten, ärligheten, sanningen. Sanningen.
När hon omfamnar mig innan de går ifrån mig känner jag värmen, känner hennes omtanke inför mig. Men vet hon vad jag tänker. Vet hon att jag längtar tillbaka till det där vägskälet igen, till de minuterna innan han stöter den verbala kniven i mitt hjärta. Samma värme från honom när han omfamnar mig i ett farväl. Så går dom, lämnar mig ensam kvar. Jag står kvar och tittar efter dom. Jag känner mig övergiven. Jag ser att de inte, som andra, håller varandra i handen. Håller inte i varandra alls, för de båda vet att dom inte behöver hålla i varandra för att dom ska stanna. Jag trodde mig vid några förhastade ögonblick ha allt det där, precis innan det där verbala överfallet. Jag fick en insyn i allt det där leende, glada, vackra.

Jag går vidare. Går bort ifrån dom och på något sätt känner jag något avundsjukt avsky inför de båda, för allt dom har som jag blivit berövad på. Så går jag där och ser massa folk, hand i hand, omfamnande par och jag känner hur ensamheten tätnar. Växer sig starkare. Tror att de jag möter säkerligen ser vad jag är för någon, någon som blev över. Jag tycker nästan dom hånler mot mig. Det är där allt det svarta kommer in, känslan av att vilja vara osynlig. Fäster blicken i trottoarens gråhet och går snabbt. Flyktiga ögonkast. Tror jag förmedlar, prata inte med mig, se mig inte. Så låser jag dörren om mig, känner mig orättvist behandlad och stänger in mig. Bort från all samhörighet utanför min egen dörr. Ser inte ut genom fönstret, ser inte på tv, ser inte på all den perfektion som finns där ute. Bara jag och kylan om natten, jag och sömnen. Jag och mörkret om natten.


Så får jag det där tillfället igen och jag går samma väg igen. Tror att de löften som sägs mig är sanna denna gången. Tror att ingen kan ha sådana avsikter som att leka med mig. Tror att kärleken är något mer än bara en lek. Jag håller fast vid den mystik och den skönhet jag själv gett kärleken som kännetecken. Jag låter mig luras och hänges åt mina egna uppdiktade drömmar. Tänker inte på att drömmar är till för att drömmas. Så säger han än en gång att jag är vacker, säger att jag är smart, att han tycker om mig. Men strax därpå stöter han den verbala kniven i mitt hjärta igen.
Igen och igen…

Skriven av: Almaz