Publicerat
Kategori: Novell

Evelina

Plöstligt bara stod hon framför mig.
En lång flicka med blont vackert hår och himmelsblå ögon.
Hennes leende på de röda läpparna var uppriktig och ur henne stömmad en sån glädje och lycka att det genast gjorde mig gladare.
Efter en deppig dag.
Jag hade just idag fått reda på att min bästa kompis Clara var en förrädare.
-Hej,sa flickan. Jag heter Evelina,och jag ska va din kompis nu.
Jag blev lite chockad om hennes bestämda röst.
Hon log fortfarande och ögonen lyste.
-Hej,jag heter......,skulle jag berätta?
Jag kände ju henne knappt.
Men när jag såg in i hennes ögon visste jag med ens att jag kunde lita på henne.
-Jag heter Angelina...,sa jag dröjande.
-Mig kan du lita på,log Evelina. Jag vet att du talar sanning,Angel.
Jag rodnade vid smeknamnet,alla hade kallat mig så,det hade bara blivit en vana!
-Har du syskon?,frågade Evelina. Jag har en syster,hon heter Janelle. Min mamma,Jeselle är död.
Hon log sorgset åt det.
-Jag har tre äldre syskon,sa jag,smått förvånad över hur snabbt hon gick fram. Två systar och en bror. Mina systrar heter....
Jag tvekade,ville hon höra på?
-Tro på dig själv,sa Evelina. Berätta,jag har ju sagt mitt.
Min ena syster heter.... Jane.... Andra.... Emely. Och...
Evelina log uppmuntrande.
-Och så din bror Alexx,sa hon.
Jag ryckte förvånat till.
-Jaa.... hur visste du det?
Evelina log.
-Förlåt mig,du vet inte vem jag är,och du skulle inte tro mig om jag berättade.
Jag kände att jag blev lite rädd.
Men när jag såg in i hennes mjuka snälla ögon slappnade jag av.
-Men jag ska försöka,suckade Evelina. Jag vet vilken din favoritfilm din är,borta med fantasin,och ''vattnet läcker''.
Jag nickade chockat.
-Ja! Hur...?
-Jag är som Natasha,avbröt Evelina.
Jag sittrade.
-Visst,sa jag sarkastiskt. Jag bara låtsas att du finns här.
Evelina spg förvånad ut.
-Inte alls! Jag är en låtsas kompis som kommer till dem som behöver mig! Clara har ju förödmjukat dig,och ditt självförtroende ligger lågt,du har inga vänner,och du vgar inte fråga efter.
Jag nickade sakta,allt stämde.
Men om det var ett skömt som Clara ordnat då?
-Men hörrudu,sa jag. Bevisa det.
Plötsligt hörde jag steg bakom mig.
-Med vem pratar du,pucko?,frågade Clara och skrattade. Du är tokig! Står här och pratar med luft.
Hoppset växte i mig.
Kanske ville Clara vara bästis med mig,istället för Camilla.
Men så krokade hon arm med sin bästa kompis om dem log mot varandra.
Nej,det hade hon inte.
-Jag pratar inte med luft,sa jag. Och vad bryr du dig egentligen? Vill du bara hacka på mig,eller? Skulle du vara klyftig nog så skulle jag inte stå här och prata med LUFT,som du nu påpekar.
Clara tittade konstigt på mig.
-Usch!,viskade hon till Camilla. Jag sa ju att hon inte ändrats.
Så fnittrade de tillsammans.
-Amledningen till det,är att jag inte tycker om sättet du tror dig kunna tas med mig.
Clara blänge på mig.
Camilla lev besvärad.
Stackars lilla flicka,tänkte jag bistert.
-Där är ju vår buss!,skrek Clara. Dags för.... Du vet vad!
Camilla nickade och så var de borta.
Evelina blev synlig igen.
-Nu ska jag ta med dig till ett äventyr!,skrattade hon och tog min hand. Jag behöver din hjälp med Janelle.
Så var vi inte där,Clara försvann tillsammans med bussen och vi befann oss i ett slott.
-Vad i...?
-Tror du mig nu?,frågade Evelina och log.
Och av någon anledning gjorde jag det.
Så såg jag nån,en flicka med svart hår,svart klädnad och svarta ovänliga ögon.
Jag visste direkt att det var Evelinas syster,fast de var raka motsatser.
-Hejsan,kära syster!,sjöng Evelina fram.
Janelle vände sig om,och hennes min mjuknade falskt.
-Jaså det är du,älskade syster! Jag trodde de glömtt mig!,hon hade sylvassa tänder och henens ögon vilade hårt i Evelinas.
-Absolut inte!,skrattade Evelina. Jag har en vän med mig,Angel heter hon.
Janelle fnös föraktfullt.
-Ja,då förstår jag att ni passar bra ihop,sa hon med ett tillgjort leende.
Jag tyckte inte alls om när hon närmade sig.
Hon tog min hand nära sin mun.
Men just när hon skulle bita mig hejdade Evelina henne.
-Åh,inte ska du väl behandla våra gäster på detta vis,Jan,skrattade hon hjärtligt. Tänk,Angel kom ända hit från andra sidan världen!
Janelle tittade föraktfullt på mig.
Och gick sedan fram till Evelina.
-Nu är det slut på mitt tålamod med dig! Din vedervärdiga padda!,skrek hon.
-Kan du inte komma på nåt bättre?,log Evelina.
Men hon såg klyftig och kylig ut.
Janelle kokade av vrede.
-Självklart,sa hon och log så att hon blottade tänderna. Men först ska vi naturligtvist... festa.
Evelina drog sig förskräckt bakåt.
-Men jag är din syster,försökte hon vädjqa.
Plötsligt visste jag:Janelle hatade Evelina trots att Evelina älskade Janelle.
Janelle ville se Evelina död,Evelina ville bli vän med Janelle.
-Jaså,sa Janelle. Men nu kommer du inte undan Evy!
Hon skrattade ihåligt.
Sedan tog hon en yxa som låg i bordet.
-Jag behöver inte egentligen det här,sa hon. Det är delvis ditt fel att mamma dog,du borde ja dött den dagen med den där besvärjelsen,men det kan vi likagärna göra nu!
Evelina skrek.
Janelle började mumla och i hennes händer låg nu en liten röd boll.
Hon slungade iväg den mot Evelina som hastigt vred sig så att den hamnade i spegeln.
Den höll på att gå tillbaka till Janelle men snabbt hade hon skapat skydd runtom kring sig.
-Tror du du kan döda mig på samma sätt som du och din pappa gjorde?
Hon verkade jättearg trots att hon log.
-Det är din pappa också.
Men Janelle lyssnade inte,utan slungade iväg samma boll rakt mot mig!
Evelina knuffade mig undan!
-Spriiiiing!
Tillsammans sprang vi genom en mörk gång.
-Vi letar efter något,sa Evelina. En flaska med ett elixir som kan förändra Janelle,den kokade jag ihop för tre månader sen,du måste hjälpa mig att hitta den!
Så hörde vi Janelles steg i trappan.
Hpn var på väg rakt emot oss!

Jag sprang det fortaste jag kunde,å¨t motsatt håll som Evelina.
Janelle valde att springa efter mig!
Hon var alldeles hack i häl.
Jag kä'nde hennes långa vassa naglar på min rygg.
Snart skulle hennes tänder bita sig igenom min kind.
Jag höll på att ge upp.
Jag blev svagare och svagare till.... jag stannade.
Men istället för att hon bet mig så var jag bakom en vägg.
Hon kunde ite se mig.
Konstigt,tänkte jag. Jag har inte sett den där väggen förr.
Jag gick långsamt bakåt.
Så stötte jag emot nåt hårt.
Långsamt vände jag mig om och gav till ett tjut.
Det var en glas tavla och i det hängde ett dött lik.
-Hittade dig,sa Janelle och log. Jag är duktig på att leka kurragömma!
Jag tog fatt tavlan och slungade den mot Janelle,men hon bara gjorde en gest me dhanden och den gick i tusen bitat.
Ruttet kött låg nu framför mina föttet.
Jag vände mig om pch sprang in i hålet där tavlan legat.
Jag hörde Janelles steg bakom mig.
-Från mig kan du inte komma undan!,skrattade Janelle. ALDRIG!
Så stod vi där,mittemot varamdra.
-Äntligen,är tiden inne,viskade Janelle.
Plötsligt ick jag syn på den,en liten flaska med rött vin i.
Jag slängde mig mot den men den började rulla över golvet.
Jag kastade mig över den men....
Jag kände hur fingrarna kramade den lilla flaskan.
Snabbt öppnade jag korken och slängde den på Janelle och så....
Vi befann oss i ett vackert ljusrosa och vitt rum.
Där stod Evelina.
-Tack!,viskade hon till mig.
I samma ögonblick steg Janelle upp.
-Det känns som om jag sovit,gäspade hon. Var är mamma?
Evelina såg mjukt på henne.
-Mor vår,hon är död,sa hon.
Janelle tittade kosntigt på Evelina.
Sedan brast hon igråt.
-Jag är trött,gnällde hon. Jag älskar dig Evelina!
-Jag älskar dig ockaå,sa Evelina och log.
Sedan vände hon sig mot mig.
-För ett tag sen var vår mamma,Jeselle och vår pappa Eldos tillsammans.
De fick tvillingar.
Janelle och Jessica skulle vi hetat,men Edlos ville att jag skulle heta Evelina.
Mor var ond,far var god.
Modern var vacker,likaså döttrarna.
Janelles underbara leende spred sig över alla i hennes klass.
Men en dag,ville Jeselle att hennes älslingdotter,Janelle skulle bli som hon.
Så hon förvandlade henne.
Så var Janelle intre sig lik.
Men det räckte inte,hon ville ta kål på sin Jessica också.
Men just när dödandet var inne kom Eldos in med sin silver utrustning,båda dog,jag orkar inte förklara varför.
Jag svalde och kände en plötsligt längtan hem.
Evelina tittade på mig.
-Javisst,förlåt mig. Tack ska du ha,vi ses!
Plötsligt låg jag i min säng,och det dröjde inte länge förrän jag somnat.

På morgonen gick jag till skolan ganska självsäker.
Jag hade gjort Evelina en tjänst,och här gick hon bredvid mig som om jag var betydelsefull.
Flr en gång skull!,tänkte jag. Oj vad skönt!
Clara stod med Camilla och viskades.
I vanliga fall skulle jag ignorerat dem,men inte idag.
-Hejsan,Clara,sa jag istället. Förlåt för att jag blev så upprörd den dagen då du berättade,jag skulle vetat bättre...
-Ja..,tänke Clara avbryta men jag tnkte inte tillåta det.
-Jag skulle vetat bättre,det var ju trots allt inget viktigt,eller hur?
Jag fattar det inte,varför behöver jag dig för att vara lycklig? Förlåt!
Så gick jag förbi henne.
Både Clara och Camilla tittade efter mig med båda gapande munnar.

Skriven av: Tamara

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren