Evig vänskap

Prolog
Det finns vissa saker som en del människor får uppleva. Annorlunda saker, fantastiska eller hemska. Saker som aldrig återberättas men som borde göra det.
De berättas inte för att de som upplever det inte tror sig finna orden som förklarar det.. Istället lever dessa människor med si upplevelse hela livet utan att dela det med någon.
Jag är en sån människa. Eller, jag har varit en sån människa ända fram till nu. Jag har bestämt mig för att försöka hitta orden som beskriver det jag har gått igenom i mitt liv.
En gång har jag berättat och för att göra det lättare ska jag berätta om den gången.
Min berättelse handlar om en människa och om ett krig i ett land långt borta och om saker som inte borde ha fått hända.

Kap 1
Återigen såg jag tornen på Balabs vita murar. Jag tittade in genom fönstret mot bergsstaden som en gång varit mitt hem, mitt allt. För fem år sen åkte jag härifrån med tron att aldrig mer få återse det.
När jag äntligen var här kände jag mig ängslig, ja nästan rädd för vad jag skulle möta och vad jag behövde göra.
Taxichauffören svängde vant in på den stora vägen och in genom portarna.
- Vilken gata sa du? frågade han.
- Fjärde till vänster. Det stora vita huset. svarade jag på kaviska, ett språk ja inte använt på så länge.
Bilen stannade och chauffören hoppade ur bilen och gick och tog ur min väska ur bakluckan. Jag betalade honom. Sen vände jag mig upp mot huset och tog ett djupt andetag.
Precis då hördes ett skrik och en kvinna störtade ut ur huset. Det var min mamma, Taloa.
- Tibi! skrek hon.
Hon såg äldre ut än jag mindes. Hon kastade sig om halsen på mig.
- Äntligen är du hemma. fortsatte hon, fortfarande i falsett. – Aldrig trodde jag den här dagen skulle komma.
- Inte jag heller. svarade jag. Plötsligt sköljdes allt över mig och jag var tvungen att titta bort. Ögonen brändes av tårarna som trängde fram.
Min mamma märkte det förstås.
- Men Tibi älskling. Hur är det fatt? Är du inte glad att va hemma?
Jag mötte hennes blick. Jag visste att hon ville att allt skulle va perfekt idag så jag log mot henne.
- Jo. sa jag. – Klart jag är glad, känns väldigt konstigt bara.
Sista meningen hörde hon knappt. Min mamma har aldrig varit särskilt bra på att lyssna. Alltid har hon något å gång. Nu var hon redan på väg in i huset med min väska medan hon pladdrade på om allt möjligt.
- … och vet du hur din syster ser ut? Hon har färgat håret svar och klär sig som en sån där punkare. Här i Balab. Kan du tänka dig va? Och din gamla klasskompis Liesl, hon med hunden du vet, hon är gravid igen… så malde hon på.
Jag följde efter henne och hummade instämmande. Köket doftade av nylagad currykyckling, min älsklingsrätt. Trots det kände jag att ikväll inte skulle bli en mysig mor –och dotterkväll.
- Mamma, sa jag. Mamma det är en sak jag måste göra ikväll.
- Självklart men först ska du… hon fortsatte springa omkring.
- Nej mamma. avbröt jag. – Du måste lyssna nu. Jag måste åka till en annan familj ikväll. Om du vill kan du följa med men det kommer att ta ganska lång tid och det kan bli jobbigt.
- Men, maten då, vi ska ju äta och så ska du installera dig igen och… hon såg oförstående på mig igen.
- Lyssna nu! min irritation växte. – Det går inte ikväll. Vill du följa med eller inte?
Då äntligen stannade hon upp.
- Vart? Jag följer med. Ikväll vill jag va med dig kosta vad det kosta vill.
- Tack mamma. jag log mot henne. – Jag vill va med dig också.
Vi tryckte ihop oss i mammas lilla hundkoja, en grön. Balab var fantastiskt i gryningen. Som barn hade jag älskat att klättra upp på muren och bara sitta och titta. Skulle jag kunna uppskatta det lika mycket nu?
Efter en kort bilfärd var vi framme. Balab är en liten stad, ungefär 20000 invånare. Mamma hade suttit tyst hela vägen och jag uppskattade det men nu sa hon:
- Vem är det vi ska hälsa på?
- Du kommer förstå när kvällen är slut men så länge kan vi kalla det en väns familj.
Hon godtog svaret vilket förvånade mig. Min mamma hade alltid varit den mest frågvisa av alla. Kanske hade hon förändrats eller kanske förstod hon på nåt undermedvetet sätt vad vi skulle göra här egentligen.
Jag ringde på dörrklockan. Huset var enplanigt men brett och luftigt med stora fönster. Signalen hördes där inne och en hund började skälla. ”Bisse” tänkte jag. En kvinna öppnade, hon hade ett vackert ansikte, bruna ögon och stort burrigt svart hår. Hon såg ut som om hon inte sovit på flera veckor.
- Ja? frågade hon.
- Hej! Jag… plötsligt visste jag inte vad jag skulle säga. Jag hade gått igenom det här mötet så många gånger i huvudet men nu var allt som bortblåst.
- Vem är ni? frågade kvinnan igen.
Mamma räddade situationen.
- Mitt namn är Taloa Kafish och det här är min dotter Tibi. Vi bor på andra sidan stan. Tibi vill prata med er. Kan vi komma in? hon sa allt i ett svep.
- Vi är mitt i maten och jag vet fortfarande inte vad ni vill. Hon log ursäktande och vänligt.
- Du är så lik henne. Orden bara kom ur mig men det fick henne att stanna upp och titta på mig med djupgående ögon.
- Vad sa du? sa hon nästan andlöst. Vem är jag lik?
- Hon var lika vacker som du. sa jag lika tyst.
Hon öppnade dörren och släppte in oss. Vid matbordet satt en man och två små barn.
- Vi har middagsgäster. Sa hon bara till sin mans frågande min.
Snabbt tog hon fram tallrikar till oss och bjöd oss till bords. Vi presenterade oss och sen åt vi under tystnad. Ibland tittade jag upp och betraktade den här familjen som jag visste så mycket om men som inte kände mig. Mannen, Dre, tittade sig fortfarande frågande omkring mellan tuggorna. Barnen kivades och verkade inte tycka det var alltför konstigt att vi var där. Bisse, som hade gått iväg efter att han hade hälsat på oss, låg nu och sov i ett hörn som vanligt. Kvinnan, Nani, stirrade ner på sin tallrik men hon åt inget mer.
Efter maten gick Nani och la de små. Hon måste ha sagt till dem att de måste sova direkt för hon var tillbaka precis när vi dukat av.
Vi satte oss i vardagsrummet. Det såg ut precis som jag hade tänkt mig. På väggarna satt bilder på alla tre barnen, soffbordet var av glas och uttänkt placerat i mitten av soffgruppen av läder. Vi satt tysta och kollade på varandra.
- Jag kände er dotter. sa jag till slut.
Då brast Nani ihop. Hennes man la en lugnande arm på hennes arm och kollade på mig, han började förstå.
- Vår äldsta dotter har gått bort. sa han och mötte min blick.
Jag kände hur mina ögon tårades igen. Jag nickade.
- Jag vet, jag var med henne och jag har kommit hit för att uppfylla hennes sista önskan.
Nani kollade upp, hennes ögon hade svullnat. De var lättirriterade efter sömnlösa nätter och veckor av sorg.
- Vad ville hon? kved hon fram som om hon nästan inte ville veta.
- Det sista hon sa till mig har jag skrivit ner på en lapp och jag tänkte läsa den för er.
Jag tog ett djupt andetag och läste från den skrynkliga lappen.
- Älskade Tibi, gråt inte. Jag vill be dig om en tjänst. Berätta om oss, berätta vår historia. Börja med mina föräldrar. De måste veta även om det är svårt att förstå.
Dre och Nani tittade förundrade på mig, den människa som precis berättat vad deras dotter sagt just innan hon dog. De grät inte.
- Därför ska jag berätta nu om ni vill lyssna.
Jag kände tårarna rinna ner för mina kinder men jag höll blicken stadig och möttes bådas och höll kvar dem.
Jag började berätta…

Kap 2

Min berättelse börjar för fem år sen. Jag blev, liksom er dotter, inkallad att delta i kriget mot kamierna. Ett krig som redan från början var förlorat. Jag åkte härifrån, från min familj och mitt hem, mina vänner, med tron att jag aldrig skulle återvända. Dagarna innan jag åkte var hemska, hur förbereder man sig på att kastas rakt in i döden?
Livrädd satte jag mig på bussen som skulle ta oss till ett av de mer skyddade gränspassen där vi skulle tränas. Vi skulle träna på att döda.
Eftersom det inte med ord går att beskriva hur det är att veta att nästa gång man håller i geväret kommer man döda någon med det om man inte dör själv först, så ska jag inte berätta det. Det lämnar jag till er fantasi.
Efter ett par veckor var vi färdiga för att kastas till gamarna.
Första gången en kula från mitt gevär träffade en annan människa i bröstet dog också en del av mig. Tiden stannade och tjutet i öronen var outhärdligt. Jag sprang tillbaka i skydd, hittade en kniv och skar mig i armen. Jag låtsades vara sårad av en kula, sprang till fältdoktorn och tänkte att jag hellre skulle dö själv än att döda någon igen.

Jag visste att jag snart skulle bryta ihop om jag fortsatte berätta men med en blick på Nani och Dre tvingade jag mig att fortsätta.

Jag måste berätta det här om mig för att ni ska förstå hur det var och hur er dotter räddade mig och jag henne. Vad vi betydde för varandra.
Doktorn märkte förstås att min skada var en bluff.
- Jag har sett miljontals såna här skador Tibi. sa han bara.
Doktor Chase var en gammal man med grått hår och världens snällaste. Han hjälpte tusentals tjejer genom den här första tiden.
- Det blir lättare med tiden därute. förklarade han lugnt.
Jag trodde honom inte. Det ända jag kunde tänka på var att jag aldrig skulle ut dit igen. Chase fick sköterskan att skriva en notering till min befälhavare att min skottskada behövde läka i tre dagar. Sedan tittade han mig i ögonen.
- Du klarar det här Tibi, tänk på nåt annat. Du överlever.
- Hur vet du det? frågade jag men han hade redan tagit emot nästa patient.

Han hade rätt, det blir lättare. Till slut är det mekaniskt. Man känner lika lite som när man slår ihjäl en mygga.
Nani, Dre och mamma tittade på mig med äcklade ansiktsuttryck
- Jag vet, man kan inte tro det förrän man är där.

Tiden gick och till slut hade jag varit vid fronten ett år. Ett år av dödande, hemska överbefälhavare och att hela tiden frukta för sitt liv. Man blir helt kall inombords efter ett tag. Ingenting känns längre. Det är som om livet tagits ifrån en.

När jag sa det stannade jag upp. Nani hade tagit ett snyftande andetag. Det kändes helt rätt att ta hennes hand innan jag berättade vidare.

En morgon när jag som vanligt laddade mitt gevär och reste mig ur skyttegraven såg jag henne. Jag vet inte hur det gick till, det var på så långt håll men jag såg henne klart och tydligt, hon var väldigt vacker och hon bar en medaljong runt halsen och hon tittade rakt på mig. En värme spreds i mig. Det var kärlek vid första ögonkastet. Men inte sån kärlek som man ser på film eller pratar om annars. Den mellan en man och en kvinna eller någon av samma kön om man så vill. Det var nåt utöver det. Inte heller det går att beskriva men jag började känna igen. Blodet på människorna runt omkring mig äcklade mig och geväret i min hand brändes. Den dagen besökte jag än en gång doktor Chase med en lätt skottskada.

Ögonen blev glansiga igen. Jag var tvungen att blunda och ta några djupa andetag. Min mamma kollade på mig och sedan på mr och mrs White.
- Jag tror att vi alla behöver en paus. Klockan är mycket och vi behöver sova med våra tankar. sa hon
Nani nickade och de följde oss båda till dörren. Mamma tackade för maten. Innan de stängde dörren efter oss sa Nani:
- Vi vill höra hela berättelsen Tibi. Det är svårt för oss att höra om vår dotter men samtidigt vill vi veta vad som hände. Kom igen när du är redo.
Jag nickade, oförmögen att säga något nu när jag en gång hade tystnat. Jag hade en klump i halsen.. Innan vi satte oss i bilen gav mamma mig en kram.
- Min prinsessa. sa hon bara.

Kap 3
Nästa morgon hade jag ont i hela kroppen. Jag hade inte sovit en blund. Den psykiska påfrestningen det var att berätta och återuppleva allt gjorde mig svimfärdig. Ändå kände jag att jag ville fortsätta.
Mamma kom in med lite frukost till mig. Hon satte sig på sängkanten.
- Ska du sova idag? frågade hon.
- Nej. Jag måste fortsätta. Åker bort efter frukost.
- Trodde väl det. Om jag bara får ringa lite så kommer jag med dig.
Jag nickade och log mot henne tacksamt.
Den här gången var Bisse utanför och kom och mötte oss. Medan jag satte mig ner och klappade honom kom Dre ut för att hälsa. De måste ha väntat på oss.
Återigen satte vi oss i vardagsrummet. Bilderna på henne stirrade på mig. Jag kunde nästan inte höra hennes röst. Jag satte igång utan att småprata innan

Jag avslutade igår när jag såg henne första gången. När jag låg inne hos doktorn tänkte jag oavbrutet på henne. Hur skulle jag lyckas träffa henne? Hon var ju på fiendesidan. Jag visste inte så att hon agerade spion. Och jag skulle inte få reda på det förrän långt senare.
Varje kväll vid skymning och varje gryning var det vapenvila under två timmar. Vid en av dessa bestämde jag mig för att smita över och leta.
Ni måste förstå att vem som helst som hade sett mig hade skjutit mig på fläcken. På vapenvilorna skulle man sova, annat var förödande.
Men jag var tvungen att träffa henne. Och när jag kom fram till den utkiksplats jag hade sett ut under dagen var det som om hon visste att jag skulle dit just idag. För hon kom dit. Vi tittade varandra djupt i ögonen och så kramades vi. Det var ingen flyktig kram till någon man nyss träffat utan en varm kram till någon man väntat på.
- Levi. sa hon och skrattade.
- Tibi. sa jag. Jag minns att jag undrade varför hon skrattade men jag gillade det.
Vi började prata, vi pratade oss igenom hela den första vapenvilan. Innan vi skiljdes åt sa jag:
- Levi, det finns en chans att vi skjuter varann.
- Då får vi tacka Gud att vi dog av en väns kula och inte någon som sköt oss full av hat. Och vi får tacka Gud att vi fick den här stunden tillsammans. Hon skrattade igen.
Det lät så enkelt och självklart när hon sa det.
- Jag ska inte skjuta åt ditt håll. sa jag och log.
- Det låter bra. sa hon.
Vi fortsatte träffas under vapenvilorna. Som ni förstår sov vi inte så mycket där i början. Ibland somnade vi utmattade bredvid varandra och vaknade livrädda att vi skulle ha sovit över tiden. Men det var som om kroppen hade ställt in sig på en viss tid. Även nu de här veckorna efter freden har jag haft svårt att sova mer än två timmar i taget.
När vi träffades pratade vi om livet, om verkligheten och våra innersta tankar. Vi fick varandra att återigen börja tro på att livet faktiskt är värt att leva. Och den tron är det viktigaste av allt i ett krig och innan vi träffades hade vi båda nästan förlorat den. Vissa gånger satt vi bara och tittade på varandra. Hon var en sån skönhet. Hon sa att jag var vacker och till slut trodde jag henne.
Efter ytterligare ett år hände något. En vapenvila i gryningen kom hon inte. Jag väntade förtvivlad hela den och de två följande vapenvilorna. Vid det här laget var vi så nära varandra som två människor kan bli. Vi visste allt om varandra. Trodde jag.
Hur som helst så kom hon inte. För tredje gången på två år skar jag mig i armen. Jag var helt förstörd, övertygad om att hon hade blivit skjuten. Men när jag gick omkring på doktorns klinik såg jag en fot sticka ut genom ett väl fördraget skynke. Jag hade studerat henne ingående så många gånger att jag nu var säker på att det var Levis fot jag såg. Jag drog bort skynket och där låg hon med ena benet inlindat i ett blodigt bandage. Hon tittade på mig.
- Tibi, sa hon matt. Nu skrattade hon inte. – Förlåt att jag inte kommit.
- Vad är det som har hänt? Jag kände hur jag var alldeles vit i ansiktet.
- En liten skottskada bara. svarade hon. Och nu log hon ett ansträngt leende.
- Men, men, stammade jag. Vad gör du här? På den här sidan?
- Tib, du måste gå nu. De kommer snart och kollar mig och då kan du inte va här.
- Men, stammade jag igen. Levi avbröt mig.
- Jag har inte varit helt ärlig mot dig. Men om du går nu ska jag berätta när du kommer tillbaka. Gå nu.
Jag vände henne ryggen och gick ut utan att se mig om. Min älskade Levi hade inte varit helt ärlig mot mig. Tankarna bara snurrade i huvudet. Vad hade hon ljugit om? Stämde nåt av det hon sagt?

Kap 4
- Levi skulle aldrig ljuga! Nanis plötsliga röst fick oss alla att hoppa till men jag fann mig snabbt.
- Jag vet, inte om hon inte måste. Hon gjorde det för min skull och för sin egen. Ska jag fortsätta?
- Vem är du egentligen? fortsatte Nani som om hon inte hört vad jag sagt. – Du kommer hit och säger en massa saker som vi inte har någon aning om. Hur kan vi veta att det du säger är sant?
- Lugna ner dig Nani. Dre tryckte ner den halvt stående Nani i soffan igen. Hon andades tungt och upprört.
- Jag vet att det är konstigt och svårt att ta till sig. Jag kan inte förmå er att tro på mig om ni inte vill men jag är här på begäran av min bästa vän, er dotter och om ni vill lyssna så ska jag berätta. Men om ni inte vill kan jag gå nu och ni behöver aldrig se mig igen. Jag hade tänkt ut hur jag skulle säga om de visade en sån här reaktion.
Det hjälpte. Nani såg ännu tveksam ut men bestämde si tydligen för att lyssna.
- Tack. sa jag.

Hela första dygnet var jag arg och besviken. Jag tror till och med att jag sköt ihjäl rekordmånga kamier den dagen. Men sen tog nyfikenheten överhanden. Jag ville ändå veta. Så på den andra vapenvilan den natten gick jag bort till kliniken. Jag tror att doktor Chase såg mig men lät det bero. Kanske hade han sett mig där tidigare och förstått.
- Tibi, jag har väntat på dig. Levi blundade men hon kände att jag var där.
- Jag hade bestämt mig för att inte komma. sa jag.
- Jag är glad att du ändrade dig. Vill du att jag ska förklara. Nu öppnade hon ögonen. De var dimmiga av alla smärtstillande medel.
Jag såg rakt in i dem.
- Allt jag har sagt är sant förutom var jag kommer ifrån och var min familj bor. började hon. – Jag blev inkallad ganska tidigt och jag blev snabbt bra på det vi skulle göra. Dessutom litade folk på mig. Så efter ett tag blev jag inkallad till överbefälhavarens ställe. Han förklarade att de ville att jag skulle agera spion. Jag har lite kamiskt släkte i mig så jag skulle lätt smälta in bland dem. Först vägrade jag. Det var livsfarligt, det visste jag men de tjatade och till slut tänkte jag att jag antagligen inte skulle överleva ändå. Så jag sa jag. Sen dess, det vill säga för tre år sen, har jag varit spion på andra sidan. På bestämda dagar och tider har jag kommit över med information. Efter att jag träffade dig har allt blivit svårare. Nu har jag haft någon jag bryr mig om som jag behövde ljuga för. Det var hemskt att sitta och se dig i ögonen och veta hur sårad du skulle bli om du visste att jag ljög. Men det var för din skull och för vår. Förstår du vad de skulle ha gjort med oss om de fick reda på att du visste? Hon hade sett mig i ögonen hela tiden men nu slöt hon dem.
- De hade inte behövt veta, sa jag. – Jag hade inte sagt nåt.
- Nej jag vet men om nån hade upptäckt att vi sågs hade det varit bättre ju mindre du visste. Snälla Tib kan du förlåta mig? Jag behöver dig.
Jag kollade på den unga sargade kvinnan som låg framför mig. Då slog det mig på riktigt för första gången hur fruktansvärt det är att människor krigar. Krig tvingar en att ljuga för dem man älskar, man lär sig kliva över de gränser som är djupt rotade i ens instinkt och allt för många människor med hela livet framför sig möter en allt för tidig död. Det kanske låter konstigt att jag inte tänkt på det förrän då men man ser det inte så ute på fältet. Det är som att vinna eller förlora en fotbollsmatch.
Jag pussade henne på pannan och smekte henne på kinden. Det behövdes inte mer, hon förstod att jag förlät henne och hennes hemlighet var säker med mig.
Efter några dagar var hon på benen igen. Jag hade inte hälsat på henne på kliniken någon mer gång, det var för riskabelt men jag hade tänkt på henne mycket.
Eftersom hon hade varit borta några dagar var det för farligt att låta henne fortsätta som spion. Tyvärr var det hennes skicklighet på att döda som räddade henne. Hade hon varit sämre hade man låtit henne fortsätta som spion och då skulle hon med största sannolikhet blivit dödad av kamierna.
Det var det bästa som hände oss. Nu kunde vi träffa varandra jämt. Vi jobbade tillsammans på fältet och hade grymt teamwork. Vi var de bästa. Tillsammans gjorde vi raider mot det andra lägret som skakade om dem ordentligt.
Under vapenvilorna diskuterade vi vad vi skulle gör när freden kom. Vi visste ju vid det här laget att vi inte bodde särskilt långt ifrån varandra. Vi såg de andra vännerna i lägret duka under av den psykiska påfrestningen en efter en. Helt plötsligt blev en person bara galen. Jag vet aldrig vad som hände med dem men de togs ifrån lägret. Nu började det finnas ett hopp om att freden inte var allt för långt borta och det var nästan värre. Då var man tvungen att börja tänka på att man kanske skulle överleva och skaffa sig ett vanligt liv, vilket för många kändes övermäktigt. Men tillsammans lyckades Levi och jag hålla varandra vid liv. Vi fantiserade om att få barn samtidigt, att vi skulle ut och se världen ihop, Rom, Paris, London drömstränder i Thailand och vi ville att våra familjer skulle komma varandra lika nära som vi hade gjort.
Tiden gick och snart var det mer än fyra år sen jag lämnade Balab. Jag närmar mig nu tiden för avgörandet i kriget som ni förstår.

- Vänta lite Tibi, jag orkar inte mer och jag måste hämta barnen, avbröt Nani mig.
Då såg jag mig omkring för första gången på flera timmar. Jag hade nästan glömt att de var där. Mamma grät, Dre satt djupt ner med huvudet i händerna och Nanis kinder var röda och svullna och ansiktet kritvitt. Till och med Bisse verkade lyssna spänt. Kanske saknade han sin matte och vill veta vad som hänt med henne.
- Vi åker till stranden, föreslog mamma. – Dre åk med du också. Vi behöver lite frisk luft.
Vi trängde in oss allihopa utom Nani i mammas bil och jag körde den vackra vägen ner till stranden.

Kap 5
Vi fortsatte inte historien den dagen. Och inte heller de följande dagarna. Det var som om ingen av oss orkade möta det. Jag använde den här tiden till att försöka återanpassa mig till en sorts vardag. Nånstans i mig visste jag att det var omöjligt att få ett normalt liv. Man kan inte bara låta livet rulla på som alla andra. När man har tagit livet av en annan Människa finns det alltid en växande klump i hjärtat. Men trots att det tog mycket att berätta om Levi var det som om lite av klumpen lättade.
Tio dagar efter vårt senaste möte träffade jag Nani på marknaden.
- Tibi, sa hon. – Hur är det? Det låg mer i den frågan än vad hon ville att det skulle låta som.
- Jo, jag börjar hitta en levnadsrytm nu, sa jag. Jag log mot henne.
- Vad bra. Det blev tyst.
- När ska vi… frågade vi båda i mun på varandra.
- När ni är redo, svarade jag.
- Vi kommer aldrig att vara redo för att höra om vår dotters död Tibi. Hon sänkte rösten när hon sa det. – Men vi vet att vi måste, fortsatte hon.
Då kom jag på att det kanske skulle vara lättare hemma hos mig där det inte fanns så mycket som påminde om henne.
- Ska vi ta det hos mig ikväll? frågade jag.
- O… okej, det låter bra. Då syns vi.
- Bra.
Eftersom jag visste att jag inte kunde dra ut på det hemska längre förberedde jag mig på att möta det. Jag tog fram de saker som jag fått med mig som var hennes. Också saker som inte var hennes från början men som symboliserade henne.
Mamma gick och öppnade när dörrklockan ringde. Utifrån hörde jag deras röster och gick och mötte dem. Båda kramade mig och jag kände att de var spända.
- Vi ångrade oss nästan på vägen hit, sa Dre.
- Jag ångrar mig nästan nu, kontrade jag.
På nåt sätt ville jag visa att det här också var väldigt svårt för mig. Jag hade förlorat den enda som höll mig vid liv under fyra år men jag hade inte lyckats rädda henne. Smärtan högg tag i mig och jag kunde inte andas.
- Ursäkta mig, sa jag och sprang iväg.
Mamma kom efter mig.
- Vad är det vännen?
- Jag vet inte om jag klarar det. Allt är så tydligt nu.
- Du kan backa ur Tib men jag tycker du ska göra det. Du behöver få det ur dig. Hur ont det än gör så känns det bättre snart.
Mamma klappade mig på ryggen.
- Okej, ge mig två minuter bara.
Mamma gick ut till Nani och Dre. Jag hörde hur hon visade dem runt. Jag kunde se framför mig hur de gick in i vardagsrummet. Vårt hus var mycket mindre än deras men ombonat och enkelt inrett. De gick ut på glasverandan och sen tillbaka in. De satte sig i köket. När de satt sig blev det helt tyst. De väntade. Till slut gick jag ut. Jag hade med mig alla grejerna.
- Först vill jag ge er de här sakerna. Hennes kläder, foton på er och den här medaljongen.
Nanis ansiktsuttryck var obeskrivbart.
- Hon bar den alltid, sa hon.
- Ja, sa jag.
Jag sa inte till dem att jag behöll en kista med hennes dagböcker. Hon hade velat att jag skulle ha dem. Jag var den enda som hade nyckel.
- Ska jag börja? frågade jag.
De nickade.

För ett år sen började det gå rykten om att freden var nära. Vi visste att vi låg under och att vår regering äntligen insett att vi skulle förlora. De började leta efter en förlikning som inte innebar att vi skulle förlora vårt land till kamierna. Men allt det här vet ni förstås redan.
Det var då Levi och jag bestämde oss, vi skulle tillsammans planera och genomföra en raid mot det andra lägret som skakade om dem så pass mycket att det skulle skynda sig att skriva under något. Och då förhoppningsvis gå med på att ge os någorlunda frihet. VI visste att det var väldigt farligt men vi visste också att vi var de bästa soldaterna. Att tala om våra planer för någon var omöjligt. De hade bokstavligen skjutit oss av chocken. Så vi bestämde oss för att stjäla lite sprängmedel och sen placera ut det på särskilda ställen hos fienden.
Länge planerade vi allt i detalj. Ingenting fick gå fel, då skulle vi va dödsdömda. Under tiden jobbade vi hårdare än nånsin på fältet och dödade fler än vi kunde räkna.
Efter att ha studerat deras läger i tre månader, Levi visste ju en del sen hon var på den sidan, så var vi klara. Vi skulle ta oss in i deras läger under natten och placera ut sprängmedel vid deras flygbas. Skulle vi kunna spränga några flygplan visste vi att de skulle skynda sig att skriva under något som fortfarande gynnade dem men som gav oss viss självständighet. De var extremt beroende av deras flygvapen. Dels var det flygvapnet som gjorde att de hela tiden hade överläge mot oss, vårt var inte alls lika välutvecklat, dels fick de alla sina resurser genom det. Mat, vapen, allt.
Dagen innan vi skulle utföra vårt uppdrag hände dock något som rubbade vår planering. Det blev vapenvila. Ingen visste hur länge men att den troligtvis inte var definitiv. Tydligen skulle de med hjälp av FN försöka förhandla fram något men sen kamierna skjutit ner vår presidents favoritplan var han riktigt sur och skulle antagligen inte gå med på nåt.
Jag och Levi hade varit så laddade på vad vi skulle göra att det blev som en antiklimax när beskedet kom. Dessutom betydde det att vi var tvungna att gömma undan sprängmedlen lite längre vilket inte alls kändes bra.
Vapenvilan varade till mars, fyra månader. Under de månaderna hade vi gått igenom vår plan så många gånger att vi skulle kunna rabbla den i sömnen. Vi delade säng numera. Det kändes så ensamt att sova själv. Alla var så spända att ingen påpekade något. Dessutom hade de för stor respekt för oss för att våga.
En morgon skrek de på oss och drog upp oss ur sängarna, vapenvilan var slut. Parterna hade inte enats och kriget skulle fortsätta. Jag och Levi började direkt ladda och bestämde oss att vi skulle göra det efter två veckor.
Så var det plötsligt dags. Natten kom hiskligt fort tyckte vi. Vi var nervösa förstås men väldigt beslutsamma. Tre timmar efter vapenvilan i skymningen satte vi igång. Det skulle ge oss ungefär 6 timmar. Det var en ganska lång bit över till det andra lägret. Vi smög och hämtade sprängmedlen som vi gömt på vägen. Vi tog en liten etapp i taget, satt oss ner och lyssnade och väntade. Utkanten av deras läger nådde vi relativt lätt och snabbt. Det var nu problemen började. Vi visste på ett ungefär hur många soldater som var kvar i lägret.

Plötsligt tystnade jag. Jag kollade på de andra. De var spända men ändå relativt lugna.
- Ni ska veta att jag har berättat allt det här med respekt för er och er dotter. Det var nödvändigt att ni fick reda på det. Jag säger det nu eftersom ni antagligen kommer hata mig när jag är klar, rabblade jag.
- Vi kommer inte hata dig, sa Nani.
- Säg inget ni inte kan stå för. Ni vet inte slutet ännu, sa jag bittert.
- Låt oss höra det då.

Det skulle vara ungefär tre dussin soldater kvar och vakta. Ungefär två dussin utanför flygbasen. De marscherade runt området enligt ett visst mönster så att det hela tiden skulle vara någon som såg alla fält. Ingenstans var det oskyddat. Därför var vi tvungna att göra en skenmanöver. Vi skulle spränga en dynamitgubbe i soldaternas barack. Det var bara två som vaktade den, därför skulle de vara tvungna att ta någon från flygbasområdet, som låg närmast, för att undersöka händelsen. Visserligen var de tränade att fylla upp hålen om nåt liknande skulle ske men det skulle ge oss runt tio sekunder att ta oss in på flygområdet och in i hangaren.
Levi, som kände omgivningen bättre, smög iväg för att lägga sprängmedlet i baracken. Jag såg henne småspringa bort. EN soldat missade henne precis när han vände sig om. Jag tecknade åt henne att vänta i tre sekunder innan hon fortsatte. Till slut försvann hon in i baracken och bort från mitt synhåll.
Efter en minut small det, jag såg mig runt och den vakten närmast baracken sprang dit precis som vi hade räknat ut. Jag såg på långt håll att en annan var på väg dit för att fylla upp men hans ögon skulle inte nå oss i mörkret. Jag väntade två sekunder efter smällen och sen sprang jag mot hangaren. Väl framme hann Levi upp mig. Hon gjorde tummen upp och log faktiskt. Jag bemötte hennes leende.
Tillsammans tryckte vi oss mot väggen och smög oss runt. Soldaternas uppmärksamhet låg fortfarande på baracken. De lyste med ficklampor och letade. Vi hörde deras befälhavare skrika att de måste hitta oss. Han började skicka iväg folk för att hämta ner soldater från fältet. Han var inte dum, han förstod att nåt stort var på gång. Vi såg på varandra. Här gällde det att handla snabbt, det förstod vi.
Vi hittade luckan som de drog in bensinslangarna genom och ålade oss in.
Vi smög runt i hangaren och hittade ett plan där vi skulle placera dynamiten. Levi klättrade upp på mina axlar och hävde sig upp mot bensintanken. Hon la in sprängmedlet och hoppade ner. Vi rullade ut stubinen. DÅ märkte vi det, den var för kort. Levi hade lyckats ta för mycket till den första i all hast. Vi skulle aldrig hinna tända den och sen ta oss ut på ett säkert sätt. Antingen var vi tvungna att avsluta och smyga tillbaka igen eller genomföra det och bara springa ut oskyddade. Vi såg på varandra.
- Vi har kommit för långt, viskade Levi. Vi måste göra det.
- Jag vet, sa jag.
Vi kramade varandras händer. Jag drog fram en tändsticka. Jag kollade på Levi, hon nickade. Så tände jag på. Och så sprang vi, vi sprang det fortaste vi kunde, vi sprang för livet. Ut genom dörren från hangaren och genom hela lägerområdet Det var fortfarande kaos efter första smällen så ingen märkte oss i början. Det var ju ännu mörkt. Vi tittade bakåt samtidigt och då small det. Tänk er den största smäll ni sett på tv eller på film och gånga det med tio. Så stor var den. Hela hangaren flög i luften. Vi kollade skräckslagna på varandra. Men det var skräckblandad förtjusning, vi hade ju lyckats. En soldat såg oss och började skjuta i panik. Vi började springa igen. Hela tiden höll vi varandra i handen. Jag ångrar det nu, kanske sinkade det oss, men då kändes det som det bästa. Plötsligt försvann Levis grepp om min hand. Jag såg mig runt, hon hade flugit omkull. Jag rusade fram till henne.
- Är du träffad, skrek jag. Rösten sprack.
- I ryggen, stönade hon.
- Vänta jag bär dig.
Jag kastade upp henne på ryggen och försökte springa så mjukt som möjligt. Efter ett tag orkade inte mina ben längre. Det var uppförsbacke hela tiden. Jag styrde in bakom en stor klippa och la ner henne försiktigt. Jag slet av mig tröjan och tryckte in den i såret.
- Jag kan inte röra mig Tib, sa Levi.
- Den måste ha träffat en nerv. Vänta några minuter så orkar jag bära dig igen. Det kommer gå bra, sa jag lugnande.
Men nånstans visste jag att vi inte hade några minuter. Jag såg ljusen från deras ficklampor lysa upp mot backen. Soldaten som sett oss måste ha samlat sig och berättat för de andra vilket håll vi sprang åt.
- Tibi, jag måste be dig om en tjänst.
- Vadå? Min nervositet började stiga. De närmade sig.
- Jag vill att du skjuter mig med ditt gevär. Hennes ord ekar fortfarande i mina drömmar.
- Va är det du säger! Jag skrek åt henne hysteriskt. På hennes röst hade jag hört att hon hade bestämt sig men jag vägrade tro det. – Det kommer ordna sig, du ska leva. Levi hör på mig, jag ska bära dig i säkerhet.
- Det går inte, då dödar de oss båda två och det vet du. Jag vill inte bli dödad av dem. Och Tib, nu kommer det att bli fred och de kommer belöna dig. Du har så mycket du ska uppleva. Du måste göra allt vi har pratat om.
- Jag kan inte. Jag var desperat. Hur skulle jag kunna skjuta henne?
- Jag ber dig om det här Tib, om du älskar mig måste du göra det. Ta ditt gevär och skjut mig, spring i säkerhet och gå hit och hämta mig när allt har lagt sig. De låter mig va om jag är död. Kan du göra det?
Jag började inse att hon hade rätt. Jag hade velat att hon skulle ha gjort samma sak. Men det kändes övermäktigt. Jag nickade. Det var då hon sa det jag läste för er första gången vi sågs Efter det tog jag mitt gevär och höll det mot hennes hjärta. Hon slöt bara ögonen och såg helt lugn ut.
- Hälsa dem att jag älskar dem, sa hon. Jag nickade igen.
- Jag älskar dig, sa jag medan tårarna sprutade.
- Vi ses igen, sa hon och log.
Då sköt jag henne. Hon dog direkt. Jag pussade henne och sprang iväg. Precis då hörde jag soldaterna komma runt klippan men de såg mig inte. Jag sprang och snubblade, krälade och kröp. Försökte bara ta mig framåt medan det pumpade i huvudet. Till slut kom jag i säkerhet.
I vårt läger firade alla. Kamierna hade nästan omedelbart sökt upp vår president efter att hangaren hade flugit i luften och skrivit under en förlikning som gav oss viss självständighet men att vi var tvungna att följa deras lagar och stå på deras sida i krig.
Jag blev hyllad förstås, alla hade förstås att det var vi som hade smällt hangaren när vi inte var i lägret. Men jag kunde bara kräkas. Hur skulle jag kunna glädjas utan Levi? Det enda som gjorde att jag inte sköt mig själv var att det bara var jag som visste var Levi låg och jag ville inte att hon skulle bli kvar där.
Firandet pågick hela natten och hela nästa dag. Det skulle vara någon ceremoni nästa kväll där jag skulle få någon utmärkelse men jag gick inte dit. Istället letade jag upp doktor Chase, han var den enda som jag verkligen litade på, och tog med mig honom för att hämta Levi. Han ställde upp förstås. Hon låg kvar där jag hade lämnat henne natten innan. Lika vacker som alltid men nu var hon vit som snö. Blodet hade stelnat. Tillsammans tvättade vi av henne och jag klädde på henne hennes favorittröja. Sen bar vi henne tillbaka under tystnad.

Kap 6
Levi blev ivägskickad till ett frysrum där hon blev obducerad. Jag fick reda på att hennes utmärkelse hade skickats hem till hennes föräldrar och att de var underrättade.
Jag blev ivägskickad till ett efterkrigsläger där det fanns smockfullt med terapeuter och psykologer. De försökte få mig att prata men jag kunde inte. Ångesten knöt sig i halsen på mig och gjorde mig stum. Doktor Chase hade följt med mig till lägret. Han var förstås tvungen att jobba lite emellanåt men annars var han med mig. Vi gick långa promenader i tysthet. Han fick mig att äta lite så och då. Jag inser nu att utan honom hade jag aldrig klarat det. Allt var som en dimma. Jag vet inte om tid gick eller inte. Jag sov ingenting. Jag hade blivit ett av de där krigskollin som aldrig klarar av att fortsätta ett liv efter ett krig. Det drabbar ofta dem som har varit framstående i kriget. De vet att de är bra på det men tror inte att de kan något annat.
Det hölls en begravningsceremoni för Levi och andra som hade stupat i kriget. Den riktiga begravningen skulle va i Balab det visste jag. Under ceremonin grät jag inte. Jag stod bara där och höll doktor Chase i handen.
Efter två veckor hittade jag lappen där jag skrivit ner hennes sista ord. Det var då jag bestämde mig. Jag skulle åka hem och möta livet. Det var också då jag grät första gången sen natten då Levi dog.
Jag började gå igenom mina och Levis tillhörigheter. Jag packade ner allt. Det sista jag tog med var det geväret som jag skjutit henne med.

- Och det är det som ligger här. Vill ni ha det så ta det.
Alla tre grät. Dre tittade på mig med förakt.
- Så det var alltså du som dödade henne, sa han.
- Men hon var tvungen, annars hade båda dött, försvarade mamma mig.
- Det kommer vi aldrig få veta eller hur?
- Ja, jag dödade henne, sa jag. – Och jag ångrar mig inte längre. Hon hade gjort samma sak för mig.
- Levi skulle aldrig döda någon hon älskade, fortsatte Dre.
- Glöm inte att krig förändrar människor. Man gör saker som inte ens finns i tanken annars, man ser saker man inte trodde fanns. Ni har inte träffat Levi på sex år nu. Det är en lång tid.
- Och tack vare dig kommer vi aldrig få göra det.
- Nu räcker det! mamma reste sig upp. – Tibi gjorde vad hon måste göra och hade ni inte gjort samma sak för er dotter hade ni varit för fega.
Jag hade aldrig sett mamma så upprörd.
- Ni kan gå ut ur mitt hus nu, fortsatte hon.
- Gärna, svarade Dre iskallt. – Vi vill inte beblanda oss med mördare. Kom nu Nani.
Dre reste sig för att gå men Nani satt kvar.
- Kom nu Nani, sa han igen.
- Nej jag håller inte med dig. Levi var lika mycket mördare som Tibi. Hon sprängde ju en hel hangar i luften och Gud vet hur många som dog då.
- Men hon gjorde det för att rädda sitt land. Dre såg förvånad ut.
- Precis och Tibi gjorde det för att rädda sin vän från att bli dödad av nån som hatade henne. Det låter inte vettigt i våra öron men vi vet inte hur det är i ett krig.
Dre såg ut som om han inte visste vad han skulle tycka. Han såg från mig till Nani och så plötsligt sjönk han ihop i soffan. Han satte händerna i huvudet och grät.
- Jag har försökt att förstå att hon är död men det går inte. Jag har letat efter någon att skylla på så att skulden skulle lätta från mig.
- Jag vet, sa jag. – Jag tar på mig skulden och jag önskar av allt som betyder nåt att hon skulle leva men jag ångrar mig inte. Jag hoppas vi ska kunna ses i framtiden. Det var er dotters innersta önskan.
- Vi ska nog gå nu, sa Nani. Vi behöver smälta allting.
Vi sa adjö vid dörren. När den gått igen så brast allt för mig, jag grät så jag skakade och mamma höll om mig hårt. Hon grät också. Nu visste jag äntligen att kriget var slut och jag var hemma.

Epilog
Det är nu sex år sen jag kom hem. Jag har flyttat ifrån Balab och bor numera i London. Att bo kvar i min hemstad var övermäktigt och det var omöjligt för mig att bygga upp ett nytt liv där jag skulle ha haft ett liv med Levi. Det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på henne men skulden och sorgen känns inte längre lika svår. För mina nya vänner har jag inte berättat om henne eller om kriget. De skulle inte förstå.
Doktor Chase och jag jobbar numera ihop. Jag är sjuksköterska på samma sjukhus där han jobbar som läkare. Han slutade som fältdoktor i samband med freden. Ibland går vi ut och äter tillsammans och då pratar vi om kriget. Men det är enda gången jag gör det.
Min mamma bor kvar i Balab och hon har blivit god vän med Nani och Dre så genom henne håller jag kontakt med dem. Och när jag hälsar på mamma åker jag också förbi dem. Vi nämner nästan aldrig Levi. Det är inte så att vi glömt henne utan mer att det är så självklart att vi tänker på henne så vi behöver inte säga nåt.
I min lägenhet finns nästan ingenting som visar på att jag varit en av de bästa soldaterna i mitt land. Att det var jag som sprängde en hel hangar i luften för mer än sex år sen. Och ingenting som visar på att jag har haft ett band till en människa, så nära man kan uppleva, som inte längre finns i livet.
Men i mitt rum sitter bilder på mig från Rom, Paris, London och drömstränder i Thailand och på min familj tillsammans med en annan familj. I min garderob hänger ett gevär som varit orört i sex år och det står en kista på botten. I den kistan ligger 23 dagböcker. Dagböcker som berättar om livet för en ung kvinna som inte längre finns.

Skriven av: anna