Existens


Existens.





Tv:n surrar i bakrunden.
Klockan är fem i tolv och i soffan sitter det en man i tjugoårsåldern och planerar sitt liv. Han slänger ett trött öga på Tv:n som skrattar och spelar musik.
Måttligt intresserad byter han kanal.

Han sitter och tänker febrilt på vad han vill göra med sitt liv.
Jag vill inte vara som alla andra, jag försöker vara speciell men det blir bara fel. Alla är ju för fan speciella idag. Den normala människan är död. Alla är unika och balla.
Alla utan jag.
Alla har ett sjysst jobb, flickvän och en bra bil.
Jag har mig själv och min soffa. Min blåa tygsoffa som i sommarvärmen börjar stinka svett.
Fan vad varmt det är.
Inget är bra.
Jag vill vara speciell.

Han slänger ännu ett trött öga på tv. Där babblar nån rolig rik jävla amerikan. Skönt att man åtminstone är mer speciell än honom tänker den unga mannen.
Klockan har slagit tolv.

Då skall man upp och jobba om fem timmar tänker mannen med tungt sinne. Trivs inte på mitt jobb. Men vem gör det försöker han övertyga sig om.
Man skulle bara sälja av all skit man har och sticka utomlands. Men det går inte, man har ansvar och åtagande. Kan inte bara packa ihop och sticka.
Fy fan vad jag hatar mitt patetiska försök till existens.
Är detta meningen ??
Blir det inte bättre än så här ?? Är detta den stora planen ?? Isåfall kan ni fanimej genomföra den utan mig.

Han tar en klunk på sin läsk som kostade 22 kronor nere på hörnet och som blivit varm och avslagen i den tryckande hettan som fortfarande håller natten i ett järngrepp.
Fem över tolv, ångesten stiger.
Fyra timmar och femtiofem minuter kvar.
Och lösningen har inte kommit närmre.

Man kanske skulle börja knarka ? Råna pensionärer och bli en värsting. Då skulle man åtminstone sälla sig till en skara speciella människor än den man tillhör idag.
Mitt liv är så jävla innehållsfattigt.

Jobba, åka hem.
Jobba, åka hem.
Jobba, åka hem.
Jobba, åka hem.
Jobba, åka hem.
Supa.
Bakfull.

Mitt liv i ett jävla nötskal. Så inrutat och grått.

Han sitter i sin blåa tygsoffa som luktar ingrodd svett och känner ångesten rinna ner från pannan över ryggen som en iskall hand.
Sakta, hånande, smekande.

Imorgon är det en ny dag. Bara två kvar tills helg.
Men denna gång kommer cirkeln inte att slutas.
Den unga mannen tittar på burken med penicillin och inser att den obligatoriska fyllan inte kommer att infinna sig på lördagen.
Inte ens det kommer man att få.









Den unga mannen suckar och känner tröttheten komma forsande som en tidvattenvåg.
Han sluter ögonen och koncentrerar sig.
Han ser sig själv jobba imorgon.

Och dagen därpå.
Och dagen därpå.
Och dagen därpå.
Och dagen därpå.


Han ser sig själv sitta i sin blåa tygsoffa som luktar ingrodd svett när han är fyrtio.
Han ser sig själv sitta med ångest och en kropp som lider av det tunga arbete den fått uthärda över åren.
Inget har hänt.
Inget är nytt.

Den unga mannen ryser vid tanken av sin framtid. Inser att den förutsägningen är den absoluta sanningen. Inser att meningen med livet är existens.
Inte att vara speciell.
Inte vara rik.
Inte ha bra bil, vacker flickvän och hus.
Utan existens.

Men vem vill existera utan innehåll ?
Han drar sina händer genom håret.
Letar febrilt efter en ide som kan göra just hans liv innehållsrikt. Fyllt med saker som gör hans existens uthärdlig.
Noll.
Han suckar djupt för sig själv, snörvlar lite och tar sig för pannan.
Om man inte kan leva utan innehåll, varför leva ?
Tankar på självmord rusar genom hans huvud. Han känner igen dem väl. Han vet hur han skall gå tillväga. Han kan göra det ikväll.
Han tittar på klockan.

Tjugo över tolv.

Kvinnan han är kär i dyker upp i hans tankar. Hon har ett bländande leende och är glad över att se honom, sträcker ut sina armar för att ta honom i sin famn.
Fantasier.
Han snörvlar lite, tittar upp på Tv:n som väckt honom ur sina drömmar.
Verkligheten är sannerligen inte lika intressant eller trevlig som den kunde varit.
Självmordstankarna dyker upp igen.
Tänk att få slippa allt.
Slippa den gråa vardagen och tristessen han kallar liv.
Självmord ?

Äh fuck it!

Jag sticker och köper en ny soffa imorgon.







Av: Christian Haglund

Författare:

Publicerat

Dela: