Expappans Vinter

Snön faller som silverstoft, Snön isolerar mig , jag hör mina andetag. Mitt sinne är skarpt, iskallt, vasst. Snart kommer jag in i värmen , då förlorar jag min klarhet. Jag njuter nu.
Jag är närvarande. Varför är inte livet alltid såhär? Jag vill att livet ska smaka starkt, mycket smak. Död åt allt förslöande, död åt TVn, död åt den lilla falska världen,

Mitt medvetande är allt, när jag går längs gatorna förflyttar sig min kropp, men medvetandet är intakt, stilla som en vattenyta. Jag älskar dessa ovanliga klara stunder när världen tar av sig sin slöja och blottar sin verkliga skönhet, varför kan det inte alltid vara såhär, jag vill känna vinden mot min kind, verklig, jag vill vara närvarande.
Det måste finnas ett sätt att stabilisera denna närvaro, denna klarhet och skönhet. För det är den som är livet, allt annat är bara en lögnaktig gröt. Jag går ensam.

Såfort jag blundar är du hos mig, såfort jag blinkar blixtrar du till i mig. Jag går aldrig fri.

Jag hör hennes andetag i mitt huvud, de susar som en ekande vindpust. De pumpar. Jag ser in i dina ögon, allt runtomkring bleknar. Jag är en vit ballong, du blåser luft i mig, Jag svävar i blått.

Ett hus av trä och sten. Ett hus som är ett hem. Ett hem åt mig. Ett hem åt mina barn. Ett hem åt min fru. Huset står ensamt i ljus. Jag hatar de där radhusen de står inklämda mellan varann som granar i en skog.

Vi har ett hem tillsammans. Ett hem målat i vardag, målat i tid. Så många år, så många år. Jag lämnar allt nu, jag hatar allt nu. Hatar er för att ni tog mitt liv ifrån mig. Ni tog min mening, ni sög meningen ur mitt liv. Ni tog min tid, Ni gröpte ur mig som om jag var en frukt. Jag lät er gröpa. Jag har gett mig till er, hur kunde ni bli så fula, är jag så ful? Så fula människor. Jag vill inte vara som er. Försvinn familj, försvinn. Och familjen försvann. Fast inte ur mina tankar för där finns minnena som stenar, stenar kan inte rubbas, varken av vatten eller vind. De kan bara nötas, rundas av lite av vågorna, tidsvågorna. Tills de går att bära utan att man ger upp.
Men ni vägrar nötas bort ur mig, ni är som en lukt i mig, en stank. En stank från det förgångna. Jag hatar mig till gränsen. Jag känner gränsen som en ond aning, jag kan nästan röra vid den, jo jag kan röra vid den. Vansinnesgränsen, den finns där.


Ur bussen kommer människor, de myllrar ut och sprider sig ut i staden.
Busschauffören synar mig, tittar på mitt kort, läser av. Han nickar till mig. Jag fortsätter in i bussen. En del tittar på mig, med en snabb blick. Jag är människa, som de. Ingen säger något bussen är tyst, motorn surrar. Jag sätter mig ned på ett tomt dubbelsäte. Måste få plats med min bubbla. Alla sitter i sina bubblor, håller så långt avstånd som möjligt, utspridda i bussen. Vill inte känna beröring, mitt skinn är rent från er. Ni sitter i bubblor som mig, ni är också skygga. Kanske är ni också ensamma, men nej ni är inte som mig. Jag är jag, ni är de.
Jag går uppför trapporna, tar aldrig hissen. Den är för de svaga, jag är stark. Jag känner hur min muskler spänner mot huden när jag går uppför trappan. Mina ben är starka, de bär mig så bra. Jag älskar dem.
Nyckeln trycks in i låset. Jag vrider om. Dörren går upp, jag går in. In i min lägenhet. Min lägenhet får aldrig bli ett hem. Min lägenhet ska bara vara en lägenhet. Här luktar gammal luft, posten ligger på dammet. Jag tar upp posten fastän jag inte är nyfiken. Förr tog jag alltid upp posten av nyfikenhet. Men nu väntar jag inga brev, inga överraskningar finns kvar. Jag håller reklam i min hand. Skrikig reklam. Hej bäste herr Andersson, som våran kund inbjuder vi dig härmed --. Reklam är så äckligt, så falskt. Jag hatar reklam, varför har jag inte satt upp en sådan där antireklam skylt som alla andra reklamhatare. De där färgglada papprerna är som rovgiriga händer som sticks in i min brevlåda. Vi vill ha dina pengar tänker de, de små lapparna, men de säger det inte rakt ut. Nåja, så är vår värld. Kylskåpet bums..

Skriven av: Insomnia_