Fabriksflicka, om en flicka i Englands 1890-tal

Fabriksflicka

På gatan utanför tegelhuset hör jag hur kolgruvarbetarna börjar ta sig till sitt arbete. Här inne i rummet vilar allt i ett kompakt mörker, lika skrämmande som det utanför väggarna. Hit in kommer aldrig dagsljuset, här finns nämligen inga fönster. Det gör ingenting så länge det brinner i eldstaden, men nu är det mörkt och otäckt tycker jag. Vi bor på vinden i Mrs Touchrieks hyreshus. Här sover nu hela min familj, mamma och pappa, jag och Matthew. I mörkret kan jag skymta den andra sängen bredvid den lilla sotiga eldstaden, det är mamma och pappas säng. På motsatt sida står min och Matthews, min storebror som är två år äldre än jag. Jag skymtar också kastrullen i gjutjärn som står och väntar på att bli använd. En liten hög med pinnar låg och glödde igår, de är borta nu. Jag undrar om det finns mer ved så att jag kan elda. Fast då väcker jag kanske någon. Jag undrar hur mycket klockan är…
Nu rör sig mamma. Hon vet kanske hur mycket klockan är. Jag borde ha försökt somna om men…
”Mamma?”
”Men lilla vännen, är du vaken?”
”Jaa…” Det är hungern som håller mig vaken, men det säger jag inte till mamma. Hon blir så ledsen när jag säger att jag är hungrig och hon inte har någon mat att ge mig.
”Nu är det allt dags för familjen Bentley i staden Leeds att stiga upp” säger mamma med ett litet skratt och påminner mig än en gång om att vi flyttat ifrån landet.
Jag avskyr staden, men det säger jag inte heller till mamma. Hon älskar den. Här har både hon och pappa arbete, jag och Matthew med förresten. Här bor vi i ett litet instängt rum, det är smutsigt med. Men jag vet bättre än att klaga, då gråter mamma.
Ibland undrar jag hur det är att bo i ett stort fint hus med stora ljusa rum med fönster och vackra möbler. Jag undrar hur det är att gå i skolan, och inte behöva arbeta hela dagarna på fabriken, hur det är att gå i nya rena kläder och aldrig frysa eller vara hungrig…
Pappa kliver med möda upp ur sängen. Han gnuggar sig i ögonen medan han stapplar upp över golvet för att elda i eldstaden.
Mamma väcker försiktigt Matthew som ligger ytterst. Jag ser att han trött sluter ögonen igen och vänder sig inåt mig. Jag kliver försiktigt över honom och sätter ned fötterna på det iskalla golvet. Jag tror att Matthew somnade om, för strax lyfter mamma upp honom ur sängen. Stackars Matthew, han är alltid så trött. Han får arbeta hårdare om dagarna än jag gör. Dels för att han är äldre och för att han är pojke. Ibland får han stryk för att han inte är tillräckligt snabb, för att han fryser och är hungrig. Stackars Matthew. Han stönar lågt men stretade inte emot.
”Snälla Matthew, försök att vakna. Skynda dig.” Mammas röst är vänlig men ansträngd. Jag ser att Matthew försöker vakna, men han är så trött. Det är fortfarande mörkt och kvalmigt i rummet trots att pappa fått eld i eldstaden. Jag drar på mig mina kläder och sätter mig försiktigt i mamma och pappas säng.
”Hur mycket är klockan?” frågar jag mamma och ansträngde mig för att hålla blicken stadig och inte blunda. Matthew har lagt sig vänd mot väggen igen.
”Jag vet inte, men du måste skynda dig så du inte kommer för sent till arbetet.” Jag vet att hon var orolig att jag inte ska komma i tid. Då kan man förlora en del av lönen, och pengar behöver vi verkligen, det vet jag.
Någon frukost var det inte tal om. Mamma lägger ned en smörgås i min väska att äta till lunch. Jag kväver min redan befintliga hunger och tar på mig jackan går snart vägen mot fabriken arm i arm med Matthew för att hålla värmen bättre.
Den tunga fabriksdörren är låst när vi kommer fram. Tillsammans med familjens Thompsons barn står vi och huttrade utanför fabriken tills Mr Stephans kommer och låser upp dörren och vi äntligen kan komma inomhus. Ute är det någon minusgrad och jag känner allteftersom jag börjar arbeta att färgen återvänder till mina händer.
I fabriken tillverkades tyg. Idag är det min tur att plocka upp avfall nedanför spinnmaskinerna. Vi brukar få turas om, en flicka som heter Julia och jag, eftersom vi var de minsta flickorna i fabriken. Ju mindre man är desto bättre nytta gör man på en fabrik, brukar Mr Stephans säga. Jag var väldigt liten. Elizabeth, min bästis, säger att det är för att jag får så lite att äta, men jag vet inte. Tiden släpar sig fram, men ändå går tiden och snart är det dags för lunch. 40 minuters rast får vi innan vi ska börja arbeta igen. Jag hostar, jag har visst fått damm i halsen. Jag tar upp smörgåsen ur min väska och sätter mig i mitten mellan Elizabeth och Matthew. Matthew slukar sin smörgås fort och ser sorgset på mig när jag äter min med måtta. Jag delar den och ger hälften till honom. Han behöver den mer än jag, jag är så liten, han är större och alltid så trött.
”Jag kan inte ta emot den, du måste äta så att du växer!” säger han och ger tillbaka den.
”Är du säker?” frågar jag och ser förvånat på honom.
”Ja dumbom.” Han ler ansträngt mot mig. Jag äter min smörgås och snart börjar vi arbeta igen.
Jag ser bekymrat på Matthew som trött rör sig långsammare och långsammare. Jag skyndar mig att göra mitt och springer sedan bort till honom och stödjer honom.
Snart kommer Mr Stephans och undrar varför jag inte är på min plats.
”Jag hjälper min bror, Mr Stephans. Han är så trött. Jag lovar att inte försumma mitt arbete, jag ska arbeta dubbelt så fort bara Matthew piggnar till lite.” Jag är rädd att Mr Stephans ska skälla på mig, men det gör han inte. Istället klappar han mig på huvudet och ler. Sedan går han.

Författare:

Publicerat

Dela: