Fadern

Fadern


Solstrålarna dansade på väggen. Han följde dem med blicken. De dansade lätt över spisen, gnistrade i diskbänken, och föll sedan på den rödrutiga duken framför honom. De kysste hans hand och han darrade lätt.
Han lyfte trasan från läppen. Bara en liten blodfläck. Liten, men det blödde fortfarande och han tvingade sig själv att sitta kvar. Han påminde sig själv om mammas förmaningar och han ville inte göra henne ledsen.

Slaget hade träffat fel. Just innan det träffade hade han vinklat bort huvudet. Man ska ta sitt straff. Det hade fadern sagt. Man ska stå upprätt, inte visa rädsla. Man ska ta straffet som en man. Men han hade varit rädd. Slaget hade spräckt underläppen.

Han la huvudet mot bordskanten och såg på himlen utanför fönstret. Den var blå, blåare än igår. Det stora trädet framför huset stod stilla. Ingen vind i denna hetta. Det låg en smula på duken. Han ville inte påminnas om middagen, inte se några spår. Han ville glömma. Han ville att det skulle sluta att blöda och han ville gå ut från det varma köket upp till sitt rum. Han blåste ner smulan från bordet.

Han hade försökt att sköta sig. Han ville inte göra fadern arg på hans sista semesterdag. Ville inte göra mamma ledsen. Han hade ätit mycket försiktigt. Han hade inte skrapat med kniven, inte pratat med mat i munnen, inte tagit mer mat än han kunde äta upp.
Mjölkglaset hade vält när han sträckte sig efter saltet. Mjölken rann snabbt ut över bordet. Det var som ett vitt hav, som växte sig större och större, djupare och djupare. Hjälplöst såg han på faderns servett som dränktes i det vita, när duken blev mörk och han kände mjölken som droppade ner i hans knä.
Fadern hade tagit upp sin servett, vridit ut den över tallriken. Mjölken hade blandat sig med brunsåsen. Faderns blick hade blivit mörk, mörkare än duken. Mamma hade gömt blicken i den rödrutiga duken. Sedan kom slaget.

Han lyfte trasan från munnen. Inget blod. Han reste sig och gick fram till diskbänken, satte på kranen och sköljde trasan. Solstrålarna dansade över hans ansikte. Han lyfte blicken och följde trädets grenar. Stilla, fortfarande ingen vind, ingen svalka, ingen frid. Endast denna för-bannade hetta och ett sommarlov som aldrig tog slut.
Under trädet satt fadern. Han satt med ryggen vänd mot huset. Han hade gömt ansiktet i sina händer. Ryggen rörde sig oroligt. Den sjönk ihop, sträckte sig, sjönk ihop igen. Fadern frus-tade och snorade i handen. Fadern grät.
Bredvid fadern satt mamma. Hon höll sina händer om hans axlar. Hennes rygg rörde sig i takt med hans.
Trasan var ren och han stängde av kranen, vred ur trasan och hängde den över diskstället. Han såg på faderns rygg. Där ute satt hans eviga sår och blödde ymnigt. Det bad om förlå-telse. Som alltid.
Han drog ut en av kökslådorna. Där låg faderns kniv. Blicken följde dess vågade egg. Igår hade de lekt indianer. De hade smugit efter katten uppe på höskullen. Han var bra på att smyga, bättre än sina kamrater. Han kunde röra sig smidigt och lätt. Lättare än en fjäder.
Han tog upp kniven och han kände på eggen. Det gjorde ont och lite blod sipprade fram. Han såg på faderns oroliga rygg.
Dörren slog lätt i vinden.

Författare:

Publicerat

Dela: