Fågelboet

Fågelboet


Hon såg sig om, snurrade sakta runt bland sedan länge mossiga stammar. Kanske ifall hon hade varit sju, åtta personer hade de tillsammans kunnat omfamna ett av de enorma träden, men ensam var hon obetydligt liten.
Under hennes fötter trängdes barr med små, vita svampar och mellan rötter som likt skrämmande stora blodådror sträckte sig kors och tvärs över marken hördes prassel av små skalbaggar. Hon anade deras blanka ryggar där de kilade omkring bland barken, och hon föreställde sig bona de byggde, maten de letade efter, liven de levde i jätteträdens kosmos.
Hon vände sig om och lutade ryggen mot trädet. När hon kände hur stabil stammen var, reste hon sig upp för att slunga sig mot trädjätten bakom henne och se vad som hände. Men inte en skakning, inte ens en ynka darrning lyckades hon åstadkomma. Hade hon slängt sig på marken hade hon antagligen fått ett större gensvar. Förolämpad över att en uråldrig jättegran inte brydde sig om henne och hennes ansträngningar gick hon därifrån.

Här och där i skogen av jätteformat, hade trädbjässar fallit till marken. Kanske hade en jättestorm dragit fram och ryckt upp jätteträd med rötterna? Eller kanske en jättejordbävning? För vad annat kunde ha fällt någonting så stort?
Det måste i alla fall ha varit länge sedan just den här åldringen hade gett upp andan, för saftigt mörkgrön, långsamt växande mossa täckte nästan hela den nordliga sidan. Mindre träd och klängväxter hade spridit ut sina rötter över trädet och på vissa ställen till och med sprängt upp den torra barken. Och där, där de stora rötterna hade slitit upp torra jordkockor i fallet och bildat ett stort hålrum likt en kungakrona som fallit på sidan, där hade en matta av ljusgrön mossa vävt ett tak som fick platsen under rötterna att verka mjukt och inbjudande, precis som ett fågelbo.
Men nu var fågeln utflugen och boet hennes.

Tidigt en morgon vaknade hon av att det regnade. Mossan sög upp och skyddade från det allra värsta av skyfallet, med det hade ändå blivit blött och kallt i hennes hem. Fukten hade letat sig in och trängt igenom precis allting. Till och med kanterna på hennes flätade kokkärl som låg upp och ner lite längre bort hade krullat sig av regnet. Det var inte första gången det regnade, det gjorde det ibland under nätterna i skogen, men det här var på något sätt mer genomträngande än det brukade vara.
Hon kurade ihop sig och försökte somna om. Men innan hon hade hunnit göra det slutade regnet falla och hon hörde småfåglar börja kvittra. Förbryllad, för här i skogen hördes sällan små fåglar, reste hon sig upp och gick ut i morgondiset. Det var första gången hon var uppe så tidigt och hon tappade andan när hon såg hur olik skogen var sig.
Det ansikte den brukade visa henne var brunt, mörkgrönt och tungt, som lukten av jord och mossa, som själva gestaltandet av uråldrighet, men det här! Skogen såg tvättad ut och diset gjorde allting mycket ljusare. De massiva trädstammarna hade på ett märkligt sätt fått ett älvlikt skimmer över sig. Hon hade förflyttats från skogen i sagan om klumpiga troll och brunbjörnar, till skogen där älvor och småknytt bor, där trollsländor är små och pastellfärgade istället för gigantiska och mörka som de hon brukade se surra omkring i skogen. Av ren förtjusning skrattade hon till, och till och med hennes skratt lät som en älvas den morgonen.

En annan morgon, den sista morgonen, var allting som vanligt och trots att hon hade gått upp lika tidigt flera gånger efteråt bara för att få återuppleva den sagoaktiga känsla ett magiskt skyfall fört till skogen en gång, hade samma värld aldrig uppenbarats igen.
Hon sträckte på sig utanför sitt fågelbo och gäspade stort. Solens strålar nådde knappt ner till marken där hon stod, men det var precis lagom för att man skulle kunna se björnbär i dess gömslen bland trädens fötter.
Hon valde ut en lämplig korg med bärhandtag och gav sig iväg. Dagen innan hade hon lagt märke till ett björnbärssnår hon inte sett förut, och hon ville skynda sig att länsa det innan något annat djur upptäckte skatten.

På vägen skuttade hon på de stora rötterna, lekte inte nudda mark med sig själv. Det var halt efter nattens regn, men varje gång hon halkade lyckades hon hålla sig upprätt. En gång höll det dock på att gå riktigt illa. Om hon hade landat bara ett par centimeter längre till höger hade hennes huvud istället för att blivit fångat av barr och mossa, landat på en ilsket vass trädrot som brutits av tidigare under dagen. Skrämd hade hon fortsatt sin väg, något stillsammare.

Ett märkligt, knarrande ljud fick henne att stelna till. Det påminde om någon eller något som jämrade sig av smärta. Sedan en tung duns.
Marken under henne skakade och döda trädgrenar och mossa föll ner över hennes huvud. Tanken på blåbär var som bortblåst och hon började springa hemåt. Förvirrade tankar som snurrade runt jordbävningar och monster som var ute på jakt, trängdes i hennes huvud och det enda hon ville, det enda hon brydde sig om, var att få gömma sig bland sitt träds trygga rötter.
Men när hon kom fram till sitt hem fann hon att det utdragna gnällandet och den dova dunsen som följt hade varit de ljud hennes träd gett ifrån sig när det rest sig upp igen. Nakna rötter från småträden som växt ovanpå mastodonten stack ut i luften och vinkade sorgset till henne högt uppifrån.
Alldeles för chockad för att tro på vad hon såg gick hon runt trädet, kände på det, undersökte marken för att försäkra sig om att det verkligen var hennes träd. Till slut satte hon sig ner och bara stirrade. Det kunde inte var sant! Ett träd som har vält ställer sig inte bara upp så där. Särskilt inte ett så stort som det här. Det hade ju växt träd och buskar på det! Men långsamt gick det upp för henne att det verkligen var hennes träd som hade ställt sig upp igen, det var verkligen hennes hem som låg tillplattat under rötter som en gång hade bildat dess tak.
Hon började gråta.

När solen gått ner och det blivit kyligt i luften låg hon stilla på rygg och stirrade uppåt. Trädet som en gång gett henne ett hem, vajade i vinden som det aldrig gjort annat. Det låtsades inte om hur det hade skyddat henne från både regn och skogens skrämmande ljud om natten. Hon blinkade bort ett par tårar som envisades med att försöka komma fram vid tanken och reste sig mödosamt upp. Aldrig hade hon känt sig så tung och stel i kroppen som då. Nu ville hon bara bort därifrån.
Hon hade hört talas om ett annat land som skulle ligga längre ner efter floden, den som hon seglat hit på. Där kunde hon kanske hitta ett tryggt hem.
Hon torkade bort några nya tårar med handryggen och började gå.

Skriven av: Isa