Fågelsång

Johan stod på bergknallen utanför hyreshuset där han bodde och härmade fågelsång medan han väntade på att Pappa skulle komma hem från arbetet. Vinden, lekfull som en hundvalp, slet granna löv ur trädkronorna, och den enda fågelsång som understundom skar genom susandet var kråkans hesa kraxande. Men ur minnet kunde Johan hämta en rikare sångskatt, och han såg efter de fåglar han härmade och hoppades att de skulle komma till honom.

Några fåglar kom inte till honom, men till slut kom i alla fall Pappa gående längs bergknallens fot. Johan sprang nedför berget, med armarna rätt ut som en fågel, för att göra honom sällskap den sista biten. Pappa hade korpsvart bakåtkammat hår och var klädd i en blå täckjacka. Litet vadd stack fram under ena armhålan likt det vita som kan välla fram ur vingfästet på en ihjälslagen fluga. Han gick med huvudet böjt och vinklade fötterna kraftigt utåt innan han satte ned dem. Johan hade en gång frågat honom om hans gångstil, och Pappa hade svarat att han inte ville trampa ihjäl några myror, eftersom de var arbetare precis som han.

Pappa upptäckte Johan först när denne hade gått bredvid honom ett tiotal meter. ”Hej grabben!” sade han. Johan hann inte besvara hälsningen, för Pappa gav honom plötsligt en hård knuff, så att han föll framstupa. Innan han riktigt förstått vad som hade hänt hade Pappa hjälpt honom upp igen.

”Förlåt, men det var nödvändigt. Visa att du är en stor grabb nu.”

Det osade pannbiff ända in i badrummet. Johan satt på toalettstolen medan Mamma stod på knä framför honom och rengjorde hans skrubbsår. Pappa lutade sig mot dörrposten.

”Du förstår, Johan”, sade han, ”jag vill att de ska se att du är ute och leker och härjar och ramlar och slår dig som andra barn. Annars kan de skriva i sina papper att du är inbunden och överkänslig och sen i utvecklingen och fan vet allt. Och då vet du vad som händer.”

Johan visste det. De skulle ta honom från Mamma och Pappa och skicka honom till någon överklassfamilj som hade kristallkrona i taket och marmorhjortar vid uppfarten, och där skulle han få lära sig att putsa bordssilver och dricka saft med lillfingret i vädret. Och han visste också att det var i morgon det gällde, för då skulle socialtjänsten komma på hembesök.

Mamma var färdig med Johans händer och började titta på skrubbsåren på knäna. Då räckte Pappa honom en bunt teckningar som han hittills hållit dolda bakom ryggen.

”Jag grejade teckningarna också”, sade Pappa.

”Bra!” sade Mamma.

”Jag tror chefen fick myror i huvudet. Inte kan han veta vad jag ska med hans grabbs teckningar till.”

Det var helt vanliga teckningar. Gubbar, prinsessor, bilar, träd och hus ritade med färgkritor. Johan visste, att det var människorna som var viktiga. De hade huvud och kropp och armar och anletsdrag.

Pappa rufsade honom i håret. ”Nu kan de inte göra sak av dina huvudfotingar”, sade han. ”Det här är som pojkar i din ålder ska rita. Dina egna teckningar slänger vi i soporna.”

En teckning fångade Johans intresse. Den föreställde en liten gulbröstad fågel. Han hade ofta sett sådana fåglar trängas vid det fågelbord som fröken hade satt upp utanför klassrummet i skolan. Han visste inte deras namn, men deras sång kände han väl. Han blundade, drog ett djupt andetag. Fågelsång ljöd ur hans strupe, toner klara och rena som kristall fyllde badrummet.

”Du vet vad jag har sagt om din satans fågelsång!” sade Pappa skarpt. ”Grabben är ju inte riktigt frisk i huvudet.”

Johan visste det. De skulle ta honom från Mamma och Pappa och skicka honom till någon överklassfamilj och — ja, han visste allt det. För det var onormalt att härma fågelsång. Men han kunde inte sluta. För nu var han inte längre Johan. Men han var inte heller en fågel. Han var bara fågelsång, alltigenom fågelsång. Det var i alla fall vad han önskade. För fågelsång känner ingenting och tänker ingenting. Fågelsång bara är. Och fågelsång kan skära genom väggar och betong och föras med vinden långt, långt bort ända tills den förklingar och blir —

Ingenting.


Författare:

Publicerat

Dela: