Fåglarnas sång

När mörkret hade legat nära inpå i flera veckor, öppnades helt plötsligt dörren och hennes humör ljusnade. Hon såg de första snöflingorna falla utanför fönstret och tänkte ”äntligen vår”. Molnen på himlen hade samma färg som den envisa asfalten som inte ville att snöflingorna skulle få täcka den och solen hade för länge sen gett upp kampen om uppmärksamhet. Men den sol som sken genom dörrspringan var ingen vanlig sol. Den var inte vem som helst. Tystnaden blev helt plötsligt så uppenbar, allas huvuden var vända mot dörren och in klev han. Hela rummet blev upplyst, hans nästan vita hår lockade sig i nacken och det vara bara kronan som fattades för att hon skulle tro att han var en prins. Det var som någon hade öppnat en sagobok och klippt ut den vackre prinsen och placerat honom i alldeles fel tid. Kanske var det han som skulle rädda henne ifrån draken. Tystnaden avbröts med lärarens fråga: ”är det du som är Patrick ?” Och den rösten som svarade var inte mänsklig. Hans: ”Ja” ekade i rummet och hon försökte ransonera ljudet i öronen, tänk om hon aldrig fick höra den rösten igen. Patrick såg sig runt om i rummet, och kanske, bara kanske, vilade hans blick lite extra länge på henne. Eller var det något hon bara inbillade sig?

Den opassande blå jeansjackan för årstiden var sliten precis som hans byxor. Han gick till ett bord längst bak i klassrummet och hon följde hans minsta steg och hans minsta rörelse. Hon lyssnade inte på lärarens genomgång om artärerna i hjärta, det var inte längre väsentligt, för hennes hjärta slog inte på grund av artärerna, det slog för att hon var kär.

Hon såg honom inte längre, men på något sätt kände hon hans närhet. Det var som hon knappt kunde andas, hon ville höra om han sa något, höra om han andades. Hon sparade luften till honom. Hon stod tillslut inte ut med att inte se honom, han hördes inte, tänk om han bara hade varit en dröm. Hon vände sig om och deras blickar möttes. Ett lugn gick igenom hennes kropp, hon kände sig trygg i hans ögon. Så där satt de, en prins och en prinsessa i en drömvärld, i ett klassrum tillsammans tryggt vilande i varandras ögon när deras klasskamrater reste sig upp och gick ut. Han vände bort huvudet och hon föll, hon var inte längre någon prinsessa när han inte såg på. Han plockade ihop sina saker med sina smala och torra händer. De händer som hon mest av allt ville hålla i. Han såg inte på henne när han sedan gick ut och hon satt nu ensam kvar i klassrummet.

Hon hade inte bråttom, hon ville helst av allt att alla andra skulle ha gått hem när hon gick ut. Korridorerna var tömda på folk och hon gick på det brunsmutsiga golvet till sitt röda nedkladdade skåp. Hon tog ut alla sina böcker redan på morgonen för att slippa läsa mellan varje lektion hur ful och fel hon var. Hennes svartfärgade hår hängde ner över hennes vinterbleka ansikte och hon drog sin beniga hand genom det. Hon tog på sig sin svarta manchesterjacka och gick förbi alla de skåp som skvallrade om vem som var den omtyckte och den som de andra ville trycka ned för att framstå som bättre människor. Den längtan hon hade till att få försvinna härifrån var stark som vindarna som nu hade börjat blåsa utomhus. De skyndade sig fram genom gatorna som om de var jagade och den oskuldsfulla snön drogs med i den vilda jaktdansen. Kanske trodde vinden att om den skyndade sig tillräckligt mycket så skulle den slippa drabbas av den ångest som vintern medförde. Men i hennes sinne var det inte vinter, nu var det vår. Han hade verkligen sett på henne. Han såg på henne som en människa och inte något missfoster som hade blivit fötts för att skrattas åt.

Nästa dag när hon såg honom, var han inte ensam. Vänner hade han redan fått, vänner som hon hade saknat ända sen hon började på högstadiet. Men fortfarande satt han där längst bak i klassrummet med fötterna på stolen bredvid så ingen kunde sätta sig där. Hon kände hans blick bränna i ryggen, men hon vände sig inte om. Hon stirrade framåt med sina kalla gröna ögon och stödde sitt huvud i händerna. De smala armbågarna var som fastgjutna i bordet där hon satt alldeles stilla. Hennes kropp var alltid i skolan men hennes själ hade för länge sedan seglat iväg. Hennes kropp och själ var inte samma sak. Hon ville vara fri. Inte sitta fast i skolan. Inte vara med om att bli utfryst av sina så kallade klasskamrater. De hade gett upp hoppet om att hon någon gång skulle reagera, de ville se henne gråta.

Hennes långa trassliga hår vilade på hennes rygg och det växte sig längre när tiden gick. Det var som om någon helt plötsligt hade tröttnat på ha solen gömd i sin garderob och lät den återigen synas på himlen. Knopparna kämpade sig upp genom den genomfrusna marken som snart skulle börja leva igen. Löven som aldrig någon hade orkat kratta ihop syntes så väl när de låg där, bruna, tråkiga och påminde om den gångna hösten. Hon kände inte längre de brännande blickarna i ryggen och hon hade slutat att se efter honom när han gick hem även fast de gick åt samma håll. Dag efter dag gick hon hem med sina slitna svarta kängor genom vattenpölarna som snön hade lämnat efter sig. Fastän fåglarna sjöng i de ännu nakna träden så hörde hon dem inte. Hela vintern hade hon trånat och längtat efter hans närhet, men hon var luft för honom.

Nu var det ingen som såg henne. Även kladdandet på hennes skåp hade slutat. Hon var nästan som osynlig. Första maj kom elden som letade upp mot himlen och värmde stjärnorna som lyste kalla i natten. Kanske fick en stjärna sitt hjärta krossat av sin älskade där på himlavalvet och bestämde sig för att falla. Hon önskade sig lycka och nästa dag stod han där, utanför skolan när de slutade. Solen kastade avundsjuka blickar på honom eftersom han sken mer än den. Han stod ute på det blöta gruset och såg mot de tunga träportarna som ledde in till skolan. Han kände att solen brände i hans nacke, den verkade arg. Den tiden som han stod där kändes som de längsta tjugo minuterna i hela hans liv, men där kom hon.

Det långa håret flög vilt i luften och hennes steg nuddade knappt marken där hon svävade fram. Hon såg in i hans blå ögon och det var som hela hans själ återspeglades. Hon såg sorg och smärta och saknaden av hopp. Han såg henne och han såg sig själv. Han såg den flickan som alltid satt vid det tredje bordet på vänster sida, hon som han så länge hade suttit och sett på men som aldrig såg tillbaka. Hon var annorlunda, inte som andra. Men hon såg honom inte. I andras ögon fanns han, där fanns han som en som han inte var. En ytlig och glad person. Hela tiden hade han trott att han var osynlig för henne, men när de såg varandra blev de båda synliga. Deras gråa silhuetter klarnade och nu såg man vilka de var. Alla ord var överflödiga där de gick hem och nu kunde de äntligen höra fåglarnas sång.

Skriven av: Maria Palm