Publicerat
Kategori: Novell

Fall 3465

1. ”En dag till” tänkte han. ”En förbannad dag till.”
Att sova under samma tak, att andas samma luft som satmaran är en grov förolämpning. ”Satmaran” var hans fru sedan 20 år tillbaka. En arrogant dam med en röst, så gäll att ibland bara hundar kunde höra henne skrika och gnälla. För det var det hon gjorde. Gnällde om hur fattigt och äckligt de levde. De båda var hopplöst bundna till varandra, deras långa äktenskap hade svetsat dem samman och nu levde de i en grå tristess i väntan på döden eller en förändring. Deras sexliv var obefintligt.
Han visste att hon brukade åka in till staden på helgerna för att träffa män, och det var något som han inte orkade bry sig om, då han hade för mycket med sitt jordbruk. Han var ofta för trött på kvällarna för att orka med något större spektakel. Ett glas whiskey och sedan sömn. Så hade det sett ut. Ibland sov hon över i staden och kom inte hem förrän morgonen därpå.

Det var en sån där ljum orolig kväll i juni, när han satt ensam vid fönstret med ett glas whiskey och kollade ut genom fönstret. Han satt där med sin whiskey, och allt eftersom timmarna gick så blev han mer och mer berusad. Och så började Djävulen började så ett litet frö i honom. ”Hur kan du tillåta detta?” sade en röst inom honom.
” Hon lever på dig varje dag, i över 15 år har hon levt på dig. Är det inte dags att det får ett slut?”
Hon lever på dig för att hon vet att de där männen i stan bara vill ha hennes kropp, som trots allt tillhör dig. På 15 år har hon inte satt sin fot inne i ladugården. Dig kan hon leva på för du säger ingenting, hon bjuder ut sitt sköte till den som önskar, men du får inget, trots att det är ditt, alltihop. Horan har gjort sitt.
Herren vill att du skall vara en god man. Och är du en god man så gör du det enda rätta.”

Han vaknade kallsvettig och andfådd. Vem var det som hade talat till honom i drömmen? Vems var rösten, så närvarande men ändå så verklig. Kanske var det för mycket alkohol som gjorde att han inbillade sig. Det hade varit den troligaste och mest logiska förklaringen, men han kände att det var något annat. Var det Djävulen månne?
Det måste ha varit Djävulen, ja det var det säkert.
Det var djävulen som försökte få honom att begå ett brott, så grovt att det inte gick att sätta ord på.
Eller var det något undermedvetet?
Han lade sig och sov oroligt den natten.
Någonting hade hänt. Någonting hade väckts till liv.
Och det var bara början. De följande veckorna skulle
hans liv förändras kraftigt av de som hänt denna natt.

Följande morgon sken solen.
2. Hon kom där och gick i det daggvåta gräset, morgonen därpå. I ett par vita högklackade som gnistrade i solen.
Den knälånga klänningen som förut varit vit även den i sina glansdagar, hade nu tagit en mer beige toning. Hennes hår var rufsigt och ovårdat. När hon passerade honom så kände han stanken av sprit. De gick bara förbi varandra, utan att utbyta ett endaste ord. Han kände hur ilskan spred sig snabbt som pesten i hans kropp, blodet kokade. Sen stod han där i ladan hela dagen, med snaran runt halsen. Han stod där och grät hur fel, bakvänt och fullkomligt orättvist livet var. Vid sex tiden på kvällen gav han upp och gick in. Vem skulle överhuvudtaget bry sig om en fattig bonde tog livet av sig? Tänkte han, varpå han gick in i köket och tog fram en flaska sprit.
Kraftigt berusad samma kväll tog någonting över honom.
I honom exploderar en fruktansvärd ilska, och han förlorar kontrollen.
I sängen på andra våning ligger hon och sover. Allt är tyst och stilla. Sovrumsfönstret är borttaget och där finns istället ett nät. Från utsidan surrar en fet spyfluga, kämpar för att ta sig in. Den ljumma kvällsluften strömmar in genom de små hålen och svalkar hennes varma kropp. Hon vrider och vänder på sig.
Det börjar bli gryning.

Klockan sex i gryningen klev han in i rummet.
Dörren knakade lite oroligt när han försiktigt smög in.
Han smekte hennes lena kind med sina trubbiga, såriga fingrar. Hon vände på sig oroligt i sömnen igen.
Hans ögon var blanka och en tår rullade ner från hans kind när han så knöt sin hand. Så slog han det första slaget. Det träffade henne rakt över näsan, och den knäcktes lika lätt som en spröd trädgren.
Hon vaknade med ett skrik och blodet forsade ut.
Och han slog och slog och slog. Hon försökte värja sig med armar och ben.
”Nej, snälla sluta, sluta. Snälla hjälp!”

Men ingen hjälp skulle hon få. Han sade inte ett ord. Med ett fast tag om hennes hår drog han nere henne på golvet där han började måtta sparkar mot henne. Den första sparken spräckte läppen och slog ut 3 framtänder.
Den andra träffade i tinningen och fick henne att tappa medvetandet. Han fortsatte att måtta sparkar mot henne, men ganska snart slutade han och lämnade rummet.

Han tillbringade hela den dagen i ladugården. På kvällen vid 8 tiden gick han raka vägen in och lade sig.


Oberörd över vad han hade gjort.
3. Misshandeln hade pågått i nästan 10 minuter.
Hon blev lämnad på golvet, i sitt eget blod och med
2 brutna revben, 3 utslagna tänder, spräckt överläpp,
knäckt näsa och med en kraftig hjärnskakning.
Hon hade blivit brutalt misshandlad under
10 långa minuter, och var svårt skadad men inte död.

Hon hade vaknat, en timme innan han hade kommit in.
Uttorkad. Med en fruktansvärd smärta satt hon
nu längst in i den mörkaste vrå av rummet och
bara skakade. Den där flugan hade hittat en väg ,in
genom nätet och flög nu runt i rummet. Dess pip
var öronbedövande. Hon höll för öronen och kämpade
emot tårarna. Hon kunde bara se med ena ögat och kunde
inte avgöra vilket, för allt hon kunde se var mörkt
och dimmigt. Tårarna hade gjort det sikten om möjligt
ännu sämre. Hon kröp fram till sängen och tog sig
försiktigt upp. Smärtan var fruktansvärd, och när hon
hade lagt sig under täcket svimmade hon åter.
När hon till slut återfick medvetandet igen och
Blickade uppåt, så fick hon syn på en gestalt.
”Så du klarade dig i alla fall?” ”Har du fått din
Skönhetssömn?” sade han med en röst som inte längre
lät mesig. Det var den mest skräckinjagande röst som
hon någonsin hört.


Med ett fast grepp tog han tag i hennes hår och slet
med ett kraftigt ryck så hon föll ur sängen, och med
en smäll ner i det kalla, hårda, flisiga trägolvet.
Han drog henne sedan ner till första våning, därefter
Ner till källaren, hela tiden med ett fast grepp om
hennes blonda, delvis blodiga hår. Väl därnere drogs
hon in i ett rum längst bort. Det var ett rum, inte
större än 5 * 5 meter, med ett stengolv som lutade
mot mitten. Där fanns en golvbrunn utan lock, och
en glödlampa som lyste med ett gult,
migränframkallande ljus. Hon lämnades där, och när
den tunga dörren stängdes och det blev tyst, kröp hon
försiktigt intill det ena hörnet och föll i sömn.


Han satt nere vid köksbordet med ett glas whiskey.
Vad han just hade gjort var inte fel. Nej, det var
Berättigat, ja det var det verkligen. Det var han
säker på. ”En nödvändig återgärd, du har nu återvunnit
din värdighet, känns det inte bra?” ” känns det inte
bra att du för en gångs skull gjort något bra i ditt
liv, någonting rätt?. Någonting att vara stolt över.”


4. Det var den där rösten, den där känslan inombords
igen. Han kände den nu starkare än förut.
Han kände ett starkt obehag, och svalde ner den sista whiskeyn, som slank ner motvilligt.
En känsla av ånger sköljde över honom som en kall, salt, våg. Han började gå fram och tillbaka i det dunkla rummet, kliandes i huvudet. Det stora gökuret tycktes ticka snabbare och bröt den kvalmiga tystnaden.

” Gräm dig inte över henne, hon! En simpel hora,
utan vett och sans. Hon bad om det utan tvekan.
Som hon såg på andra män, som hon ignorerad sin egen.
Hur hon fyllde dig med ilska för varje dag, varje vecka”.

Allt fler tankar for omkring i huvudet på honom. Han blev allt mer förtvivlad, fick panik och började hälla i sig spriten direkt ur flaskan. ”Vem skulle komma på mig? Och kommer någon på mig? Vad skall jag göra, skall jag göra någonting? Varför dog hon inte?
Alla hans funderingar, tillsammans med whiskeyn gjorde
att han till slut blev väldigt utmattad. Ungefär vid elva
tiden samma kväll föll han ihop i en fullständig kollaps
under köksbordet.

Nere i källaren sov hon igenom natten. Hennes tårar rann
och hennes röda blod, det rann. Hans tårar rann och
alkoholen i hans mörka blod, det spred sig. Det var kallt
ute den här natten. Månen var låg och lös med ett blekt
sken över husen i den lilla byn. Alla sov stilla och
lugnt. Ingen hade en aning om vad som pågick på gården
nere vid sjön.



Ingen av dem visste vad som pågick under den där varma
Sommaren i Skåne.


Ingen av dem ville veta.












5. Dagen därpå gav han sig tidigt av till affären.
Där träffade han sin gamla barndomsvän, dom brukade alltid gå förbi varandra och hälsa, men av någon anledning stannade dem vid och började prata med varandra. Det var de vanliga frågorna. ”Hur har du det?, Är du fortfarande gift?”

Så fullständigt meningslöst tyckte han i vanliga fall, men nu fann han det på något vis tvunget. För tänk om någon kom på honom, vad han höll på med. Hur han egentligen behandlade sin fru? Hur han hade slagit henne i snart 1 år, hur hon den senaste tiden tvingades bo i källaren. Tänk om folk fick reda på, hur det egentligen låg till. Att han inte lät henne gå ut och roa sig. Att hon fick böna och be om att få gå ut och träffs sina vänner. Att hon fick betala böter i slag om hon kom hem sent. ”Bäst att hålla god min och inte uppträda misstänksamt”, tänkte han. Han gick mot kassorna, betalade det lilla som han hade köpt, ett paket mjölk och
ett paket spagetti. Klockan började närma sig 10.00 på förmiddagen, när han svängde in med den vita lilla golfen på gårdsplanen. När han stängt dörren och tagit av sig skorna, så hörde han någonting. Det var som om hon försökte ropa på hjälp med sin patetiska, spruckna, äckliga röst, han rös. Efter en stund blev det tyst ifrån källaren. Hade hon svimmat igen? Somnat kanske. Han slumrade till, där han satt på en stol i köket med sin sprit.

Det var en vanlig syn. Han söp efter sina morgonsysslor och somnade till kanonfull vid middagstid för att vakna senare på dagen. Hon hade varit med om det många gånger.
Det var värst när han hade druckit. Då kunde han slå, slå och slå utan hejd, helt galen. Hon hade lyckats värja slagen några gånger, men till följd av det hade hon många frakturer på armarna. Ramlat i trappan. Olyckshändelse. Olyckshändelse, det var en olyckshändelse. Varje gång hade det varit en olyckshändelse när hon kom till sjukhuset. Varje gång fungerade det som förklaring.

När sjukhuset till slut kontaktade polis, blev hon fruktansvärt arg. Hur kunde de tro att hennes man, den man som hon älskade och som älskade henne, kunde göra någonting sådant, sådant som bara händer i böcker och i filmer. Det händer kanske andra, men inte henne. Hon blev fruktansvärt arg, men egentligen var hon bara rädd, rädd för honom. En tid efter det var allting lugnt, i ca 2 månader. Sen tog det fart igen. Och nu var det i längre och råare stunder som han höll på.



6. En natt kom han in när hon sov, hon kommer ihåg det
Väl. Hon fylls med ilska när hon tänker på det.
Hon kryper försiktigt uppför sista trappsteget och gläntar på dörren. Där sitter han och sover. Hon reste sig sakta men säkert upp och smög in i köket.

Hon smög försiktigt över köksgolvet och in i vardagsrummet. När hon greppade telefonen och slog numret till räddningstjänsten for ett virrvarr av tankar runt i hennes huvud. Hon kända hur hela munnen värkte och hur hela huvudet dunkade. Hennes nattlinne var nerstänkt och hade den där lite illamående framkallande stanken av torkat blod. Hon minns tillbaka på den där kvällen för 5 år sedan…

Det var i baren på stadshotellet som de fick syn på varandra. Han hade kommit fram och börjat prata, hon märkte då direkt att han var något speciellt.
De fortsatte att träffa varandra veckorna därpå, och efter 6 månader så flyttade de ihop. Efter 1 ½ år gifte det sig. Deras kärleks yra skulle dock snart bedarra och allt skulle förvandlas till en mardröm. Han visade allt mer upp en sida som hon aldrig tidigare hade anat. Han kallade henne för hora, fitta och svor hejdlöst. Sedan lugnade det ner sig och han bad om ursäkt. Men det hände igen, igen, igen och en dag slog han henne. Med öppen hand, mitt på gatan i dagsljus, folk glodde men han lyckades tona ner det. ”Hon hade spottat honom i ansiktet, och då förtjänar vem som helst en örfil” hette det bland människorna. Efteråt bad han alltid om ursäkt, men så hände det igen, igen och igen. Och nu började han sätta upp regler också. Hur hon skulle uppföra sig bland folk, vem hon skulle umgås med och hur hon skulle prata. Och så slog han, ibland med öppen hand, men oftast med knytnävar. Och alltid, alltid, alltid bad han om ursäkt,
efter varje gång. I några veckor var det lugnt, och sedan började det igen, som i en ond cirkel. Hon lade ner telefonen och satte sig på golvet. ”4 minuter, om 4 minuter kommer de.” Efter ett par tunga andetag lade hon ner huvudet och somnade av utmattning. Några minuter sedan kom ambulans och polis.

Hon vårdades på sjukhus i 2 veckor efter misshandeln.
Han vårdades för lindring hjärnskakning och sattes i cell, häktad samma dag. Nu väntade några svåra månader för henne och för honom.

Efter 6 månader dömdes han till 2 månaders fängelse.
Hon var dömd till livstids rädsla. Dömd av honom, dömd av samhället.















Skriven av: Richard Jörnbo

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren