Fallet Stefan

Tisdagsmorgonen är dimmig och gråmulen så här i början av april. Knopparna på träden har ännu inte börjat slå ut och gräsmarkerna skiftar i brunt och grönt. Den här morgonen hänger en tung stämning i luften. Med andra ord är det precis som vilken morgon som helst, i alla fall för somliga.

Med ett ryck vaknar Stefan. Ännu en mardröm... Löjligt tycker han själv, i hans ålder borde de inte finnas. Medan han torkar svetten ur pannan och betraktar sin spegelbild hör han hur det knakar i trapporna och han drar in ett djupt andetag. Hans far dunsar in och blänger ilsket på honom. Utan att säga något drar han tillbaks huvudet ut genom dörren och försvinner lika snabbt som han kom. Den mörka blicken dröjer sig kvar på Stefans hornhinna för ett ögonblick. Varför kan hans föräldrar inte bara vara som förut? Då brukade de i alla fall fråga hur han mådde innan de åkte till jobbet. Men nu är det som om Stefan vore en plåga som borde ha flyttat hemifrån för länge sedan. Han tar ännu ett djupt andetag och drar sedan på sig kläderna som ligger slängda på golvet. Mycket har förändrats på senaste, men inget kan förändra det han känner nu, inte ens en arg blick från pappa.

-Fan vad grisigt det är i ditt rum Stefan! Du får städa upp innan du går ut, så här kan vi inte ha det. Stefan lyssnar du på vad jag säger?! Men hans mors ord betyder inte längre något.
- Varför bryr du dig, mumlar Stefan ilsket för sig själv. Du bryr dig fan inte om något annat i mitt jävla liv! Varför ska du lägga dig i nu!? Han drar på sig kängorna och sen jackan. Dörren går igen med en smäll. Han ser sig omkring. Solglasögonen som ligger i fickan vecklar han ut och drar på sig med ett självsäkert leende på läpparna. Nu är han på hemmaplan. Han går utefter gatan och viker in mot en dyster gränd.

Idag gäller det. Det är nu eller aldrig och det vet alla, även de som borde hålla sig utanför. Han möter de andra i Johans lägenhet. Men hon ser upprörd ut, hans Emma. De har varit ihop i ett par månader nu och hon ger honom en tveksam puss på munnen.
- Ni måste tala om för mig vad ni ska göra, manar hon med oro i rösten. Hon lägger armarna om Stefans midja och knäpper tveksamt händerna bakom hans rygg. Killarna möter varandras blickar. De bryr sig inte om hennes uppmaning utan ignorerar henne totalt. Stefan lägger händerna på Emmas axlar och kommer plötsligt på något. Han vänder sig mot Johan igen.
- Har du fixat grejerna? Johan nickar med huvudet mot honom. De ser belåtna ut och Stefan försöker lite försiktigt komma ur Emmas grepp. Nu vägrar hon släppa taget och ser frågande på honom. Men hon får inget svar. Han bara ler mot Johan och nickar belåtet.
- Jag lovar alltså, säger Emma och skjuter honom ifrån sig. Hon tar sig för tinningarna. Snart får jag ett utbrott! Vem är den här killen ni pratar om, vad han nu heter... något konstigt, vad är det med honom? Emma pratar med snabba ord och det låter som om hon kommer tappa greppet snart.
- Lägg dig inte i Emma, det har inte med dig att göra. Stefan tar tag om hennes handleder, drar henne till sig och lugnar henne. Allt kommer ordna sig, försöker han.
- Men det är klart det har med mig att göra, säger hon argt. Det har ju med dig att göra och då har det också med mig att göra. Fattar du inte det? Hon får inget svar, han har ju redan bestämt sig.

Stefan tänker inte sumpa dem här chansen. Han och Johan har väntat på det här i månader och äntligen ska de få hämnas. I den här världen finns inget som heter nåd, och vendettan är vardagsmat. Nu har de chansen att ge igen och det finns ingen tvekan. Killen, han med konstigt namn, kunde inte gå mer osäker än just den här dagen.

Grillen är bästa stället att ladda batterierna på. De två vännerna njuter av de grillade hamburgarna och colan som smörjer deras strupar. De pratar om kvällen, lägger upp lite planer. Det är i parken allt kommer hända, på den avlägsna grusvägen. De har kedjan i säkert förvar i Johans lägenhet. Vapnet var lätt att få tag på.
- Det är mycket bättre med en kort kedja, berättar Johan, den är lättare att hantera. Men den lilla tjejen kommer inte få cykla på ett tag, skrattar han. Stefan själv har hittat ett gammalt basebollträ i källaren. Ingen skulle någonsin sakna det.

Det är helt öde i parken på kvällen. Utom just han, deras offer. När han är på väg hem från sitt arbete slår de till, helt utan förvarning. Med svartputsade kängor går de med bestämda steg mot platsen. Det går knappt att urskilja dem i parken med deras mörka jackor. Solen har redan gått ner och parken ser ogästvänlig ut. Det enda som går att se är deras ljusa, rakade huvuden. Natten är kall och tyst. Inte en själ syns ute på gatorna, inte en själ skulle finnas som vittne. Nu är allt de kan göra att vänta. Snart är klockan elva, snart kommer killen gående och snart får de sin hämd. Spänningen stiger och deras hjärtan bultar hårt innanför bröstbenen.

Där är han. Ett hat byggs upp inom dem. Snart kommer hatet att få utlopp och inget kan stoppa dem. Det glöder i deras blå ögon. Nu händer det! Stefan tar sats med basebollträt och får in ett hårt slag i bakhuvudet på killen. Johan kommer bara sekunder efter med kedjan. Nu ligger killen på marken och de båda använder sig av stålhättan. Ilskan tränger ur dem och sparkarna blir allt hårdare. De fick aldrig något motstånd från killen när de slog ner honom bakifrån. Inga rop på hjälp hördes, inga skrik av smärta. Men trots att det inte behövs mer har ingen av dem någon tanke på att sluta. Då plötsligt hörs ett skrik.
- Sluta!! Men sluta då för fan! Vad håller ni på med?! Det är Emma. Hon springer mot dem och slänger sig på knä bredvid killen. Stefan och Johan hejdar sig för en sekund.
- Sådär jävla svartskalle. Nu är vi kvitt. Johan ler triumferande, vänder sedan ryggen till och börjar gå bort från platsen. Med Stefan är inte lika säker längre. Han ser Emma som sitter på knä bredvid killen, hennes händer är fulla med blod och hon torkar av sig på kläderna. Stefan ser på kroppen.
- Han andas inte... Emma tittar på kedjan som ligger bredvid den livlösa kroppen. Hon ser upp mot Stefan med tårar i ögonen. Det har bildats en blodpöl under killens huvud. Hon flyger plötsligt upp från market, mot Stefan och höjer händerna över huvudet för att börja slå.
- Vad fan tänker ni med?! Fattar ni vad ni har gjort?! Stefan skyddar sig med armarna och Johan kommer tillbaka och tar tag i hennes handleder bakifrån. Hon lugnar absolut inte ner sig utan försöker, med all sin kraft, komma ur Johans stadiga grepp. Gråten och förtvivlan i hennes röst gör att det inte går att höra vad hon skriker. Men högt är det. Hennes kläder är smutsiga. Linnet är fläckat av blod och kjolen är jordig. Hennes blonda, toviga hår fladdrar i testar fram och tillbaka när hon slänger med huvudet. Johan håller fortfarande fast henne och Stefan lägger händerna på hennes kinder, försöker lugna ner henne. Men inget hjälper.

Plötsligt hörs sirener lite längre bort. Stefan spetsar öronen och tittar sedan ner på killen. Det är säkert nu, han lever inte. De har dödat honom och detta slår Stefan i just det här ögonblicket. Vad ska de nu ta sig till? Paniken växer. Mord... de har...mördat honom... Mord? Kunde det verkligen vara så illa? Sirenerna kommer närmre. Vem kan veta? Vem har ringt polisen?
- Vad fan gör vi nu? Stefan vänder sig mot Johan, som nu släppt greppet om Emmas armar. Hon har lugnat ner sig och står blickstilla. Ett stilla snyftandes hörs från hennes håll.
- Vi sticker fort som fan, säger Johan och börjar springa. Stefan tar tag i Emma och följer efter. Han tittar tillbaks mot killen som ligger kvar på grusvägen. Död... Stefan viftar bort känslorna. Det är inget nytt att döda någon, han har ju gjort det förut. Men drömmarna förföljer honom fortfarande. Ska han verkligen stå ut med ännu ett liv på samvetet? Stefan försöker koncentrera sig på nuet. De blå ljusen har börjat skymta lite längre bort och parken blir en aning ljusare. Han ökar farten.

Tunga moln hänger ner från himlen. Även denna dag ser ut att bli dyster. Emma vet varken ut eller in. Hon sitter ensam hemma på sin säng och tänker tillbaka på vad som hände i natt. Hur hamnade hon där egentligen? Vad fick henne att gå till parken? Hon kommer bara ihåg att hon plötsligt stod där och såg hur Stefan och Johan slog livet ur en kille. En helt vanlig kille som bara skulle gå hem efter en dag på jobbet. Skulle hon någonsin kunna se Stefan på samma sätt igen? Nu vet hon deras hemlighet. Hon vet allt, utan att de ens bevhövde stå till svars. Men hon älskade ju Stefan. Hur kan man älska en mördare? Ordet ekar i huvudet... mördare... min pojkvän är en mördare...
- Kan jag verkligen leva med den här hemligheten? frågar hon tyst för sig själv. En klump sitter i hennes hals. Kan jag leva med att veta vem som mördat killen, utan att få berätta det för en endaste en. Hon kryper ihop i sängen och tårarna börjar rinna längs kinderna.

Johan har inte alls dåligt samvete, inte nu. Han ligger och sover. Och även om han vrider och vänder på sig som ett litet barn, drömmande om nattens händelser, tror han att han mår bra. Det är inte första gången för honom heller. Han är ju en man för guds skull! Det är vad hans pappa skulle ha sagt. Och svartskallar hör ändå inte hemma i Sverige, det lärde han sig redan som liten. De är djur som man inte behöver respektera och precis som om de vore hundar så avlivar man dem om de skulle anfalla någon. Det är just vad som hänt här, nästan. En kompis dog och någon måste straffas för det! Men Johan vet bättre, fast han vill inte erkänna. Drömmarna skakar han av sig när han vaknar. Hur skulle han kunna se sin far i ögonen om han fick veta att hans ende son har mardrömmar? Nej, stolthet betyder mycket och att leva upp till sin fars förväntningar är något som han bara måste.

Klockan är snart ett och solen borde stå högt på himlen. Men det går inte ens att skymta den bakom det tjocka lagret av svarta moln. Stefan går genom centrum och när han ser vad som står på löpsedlarna knyter det sig i magen och pulsen ökar. ”Ung man ihjälslagen i natt, vittne i förhör med polisen.” Han kallsvettas... Vittne? Nej, det får inte vara sant, vi var ju helt ensamma. Tankarna flyger genom Stefans huvud och han försker minnas natten. Vem kan ha sett oss?

När Stefan kliver innanför dörren hör han genast sin mors klagande röst.
- Var har du varit hela natten? Har du ens försökt skaffa dig ett jobb, du slösar ju bara bort din tid på dumheter! Vad gör du om dagarna egentligen? Lyssnar du på mig Stefan? Varför svarar du inte?
- Lämna mig i fred, för fan! Han smäller igen dörren till sitt rum utan att bry sig. Allt de gör är att klaga. Det är flera år sedan han fick en liten komplimang eller ett leende från dem. Men klaga är de bra på. På allt dessutom. Och finns det inget att klaga på kommer de på något. Men nu orkar inte Stefan tänka på sina jobbiga föräldrar, han mår inte bra. Pulsen är fortfarande hög och svettpärlor glittrar i pannan. Frågorna som plågar honom vill inte försvinna. Vem är vittnet? Vad ska hända om polisen får veta? Vad ska mina föräldrar säga? Vad kommer hända med Emma? Hans stora kärlek Emma. Han skulle aldrig låta något illa hända henne, han skulle kunna dö för henne. Hon vet nog inte ens om hur mycket han älskar henne, han har svårt för att visa sina känslor. Men han måste ta sig i kragen och inte släppa tagen om henne.

Nu ångrar han det han gjort, så fruktansvärt. Om han bara kunde få det ogjort. Han skulle lägga av med den här skiten helt och hållet. Om det bara gick att ta tillbaka, men det är omöjligt. Varför skulle de göra det? Vad var meningen egentligen... hämd? Vendetta? Det slutar bara med att alla dör.
- Nej, jag ska fan sluta med det här, säger Stefan till sig själv. Jag ska bli en vanlig kille och ha ett vanligt jobb, precis som vem som helst. Jag och Emma skulle kunna flytta till ett litet radhus, och kanske skaffa några ungar – och en hund! Hoppet börjar flöda genom Stefan där han ligger på sängen och han bestämmer sig för att när det här är över, då ska han sluta. Han ska bara låta det här passera som alla de andra gångerna och sen ska han sluta. Aldrig mer igen! Nu känner han hur glädjen sprids och framtiden ljusnar.

I lyckoruset springer han hela vägen hem till Emma för att berätta. Hela vägen dit tänker han på deras framtid tillsammans, hur bra de kommer får det. Hon kommer bli så glad för det här. Nu behöver han aldrig mer ha hemligheter för henne, han kommer inte ha något att dölja. Vad underbart det kommer bli! De skulle kunna ha en träveranda där de kan sitta och mysa under en stjärnklar himmel de ljumma sommarkvällarna. De kan plantera körsbärsträd i trädgården, som blommar så vackert under våren. Under dem kan deras barn leka tafatt och skratta till ljudet av kvittrande fåglar. Stefans ögon glittrar av förtjusning.

Utan att tänka på det sliter han upp dörren till Emmas hus. Han ska just till att ropa efter henne då förskräckelsen möter honom i köket. Där sitter hans Emma, men hon ser inte alls glad ut. Det är som om någon drog ut proppen till hans glädjekälla. Med ett gurglande ljud är alla hans drömmar borta. Hans leende suddas bort från ansiktet då han ser poliserna sitta framför henne vid köksbordet. De ser allvarligt på honom då han stormar in. Emma får tårar i ögonen.
- Jag är ledsen, säger hon, jag kunde bara inte... Jag stod inte ut. Det är knappt att hon får ut orden, de vill hellre förbli osagda. Förlåt Stefan, men jag visste inte vad jag skulle ta mig till... Hon lägger ansiktet i händerna och han kan höra hur hon gråter. Stefan får inte ur sig ett ord. Han står bara där och stirrar. Ingenting händer uppe i huvudet på honom, det är bara tomt. Han står där som en zombie och bara gapar.

Poliserna reser sig upp och ber honom följa med. De leder honom till polisbilen som står parkerad utanför huset. Att han inte lagt märke till den? Han stirrade på bilen. Nej, den stod inte här alldeles nyss... Hade han bara sprungit förbi den? Så glad hade han varit, att han inte ens lade märke till sin värsta fiende. Inne i bilen börjar allt bli klart för honom. Han kommer att tänka på Johan och utan att tänka på vad han säger, slänger han ur sig:
- Johan då? Vad har ni gjort med honom?
- Han sitter redan i häktet, svarar en av poliserna.

Allt är en enda röra nu. Vad hände med alla hans drömmar. Så här skulle det inte gå till... Hur kan hon ha berättat allt, har hon blivit fullständigt galen? Nu förstår han, det kommer aldrig att hända och allt är hennes fel. Det kommer aldrig bli dem i ett radhus med körsbärsträd. Alla hans drömmar har gått i kras, på bara ett par sekunder... Nu står hon där på trappan. Med röda ögon ser hon på bilen som börjar rulla mot polisstationen. Nu är det för sent för henne att ångra sig. Hon ser hans ansikte i den mörka bilen, och den försvinner tillslut utom synhåll. Nu känner hon sig skyldig... Men vad skulle hon gjort? Hon tycker hon hör honom ropa efter henne. Men hon vet att det inte är han. Det kan inte vara han.
- Emma! Vad fan har du gjort? Emma, det är ditt fel! han menar det egentligen inte... Han kan inte vara arg på henne.

Stefan ligger ensam i sin cell. Han plågas av tanken på att hans Emma har förrått honom. Hur kunde hon? Varför? De skulle ju få det bra tillsammans... Hur skulle han kunna stå ut i fängelset utan henne hos sig? Och vad händer med henne där utanför? Hon skulle väl aldrig vilja vara tillsammans med någon som sitter i fängelset. Det är slut nu...

Drömmarna kommer tillbaka och de blir värre för varje natt. Om han bara visste att på andra sidan väggen ligger hans bäste vän i samma plågor. De pratade aldrig om drömmarna. De visste aldrig att de var så lika inombords. Men Stefan klarar inte det här längre och funderar på en utväg. Hur gör jag för att komma tillbaka dit jag var? Går det? Kommer mitt liv någonsin bli detsamma igen? Vad är meningen om det ändå inte blir det?

Inte ens en vecka har han spenderat i sin cell då han bestämmer sig. Meningen finns inte längre... Vad kan man använda som snara? Han ser de vita lakanen. De skulle kunna gå att riva till remsor, det kan gå, och alltid finns det någonstans att fästa upp det i taket. Nu börjar han arbeta och sent inpå natten är han klar. Nu är det bara modet som saknas. Kan jag verkligen göra det här? frågar han sig själv. Tårar bildas i ögonvrån. Även mördare har känslor...
- Vad har jag egentligen att leva för, nu när min Emma är borta... Han kliver upp på pallen och lägger tyget om halsen. Snart ska det vara över, snart slipper han allt. Han tar klivet ut och sen känns det som en evighet. Tillslut försvinner hans så kallade liv, det rinner sakta ur honom. Och vem kommer sakna honom?

Emma kan inte sova den här natten. Hon känner att något är fel. Senare kommer hon få veta att hennes älskade tog sitt liv och hon kommer ta på sig all skuld. Det var hon som sände honom in i döden. Men det var deras eget fel... Om de bara inte hade dödat killen, om de bara hade slutat i tid, om hon inte hade sett det, om hon inte hade ringt polisen... Det finns så många om.

Skriven av: Marlene Dahlberg