Familjemiddag

Josef visste att han måste vara mycket stilla medan han väntade på att bli serverad. Stilla kropp, stilla sinne. Inte en muskel fick verka spänd av obekvämhet, inte en led fick yttra en rörelse som inte redan var planerad eller avsiktlig. Trots att de såg avslappnade ut, rentav nonchalanta inför hans närvaro, så visste han instinktivt att det bara var en fasad. De granskade noga efter minsta antydan till osäkerhet eller nervositet – till och med den lättaste darrning kunde kanske vara nog för att varna dem, misstänkte han, men han kunde inte vara helt säker. De hade varit nyckfulla på den fronten. Trots sina yttersta försök till motsatsen frammanade hans sinne oinbjudet bilder föreställande sin brors glasartade, uppspärrade ögon som stirrat rakt igenom Josef, och det okända öde som drabbat honom. Omedelbart försökte han trycka undan bilden, driva ut den, förskjuta den innan den påverkade honom för mycket. Inte nu, inte nu, inte nu, inte nu, inte nu, inte nu inte nu inte nu inte nu inte nu inte nu inte nu intenuintenuintenuintenuintenuintenuintenuintenuintenuintenu...

Mantrat som fyllde hans inre växte till en flodvåg, svepte över hans överspända nervbanor och försökte dränka alla andra ljud, intryck och kognitiva funktioner. Han riskerade ett långsamt, djupt andetag för att stilla det stigande bultandet innanför revbenen. Sakta, olidligt sakta, hävde sig bröstkorgen för att släppa fram en nästintill obefintlig luftström genom hans knappt öppnade läppar. Han kastade en förstulen blick åt sina föräldrars håll, men de verkade inte ha märkt av någonting. Om de hade märkt det, så verkade det inte ha tolkats som en Överträdelse, i alla fall. Hjärtat stillade sig lite, och trots de senaste dagarnas vansinne och fasor tillät han sig faktiskt att känna lite av det falska leende som numera satt fastklistrat på hans ansikte varje vaken sekund. Han log hela tiden; han log när han gick upp, han log när han kämpade med att få lite sömn trots ljuden som kom från hallen utanför dörren, han log när han borstade tänderna med sin plastgröna, söndernötta tandborste och han log lik förbannat när han låste in sig själv på badrummet för att gå på toaletten eller duscha. Han var inte helt övertygad om att de kunde se sådant genom väggar, men han ville inte ta någon risk. Visst var det märkligt, och helt jävla onaturligt, men det verkade fungera. Vad de än var för något, så verkade det lura dem på något vis. Hålla dem lugna. Hade situationen varit annorlunda hade han antagligen funnit det ironiskt att de var så hårfint känsliga för minsta antydan till osäkerhet, rädsla och misstänksamhet, men verkade helt obekanta med mänskliga beteenden i övrigt.

Han var inte riktigt säker på när de hade ersatts. Allt han visste var att hans familj inte var hans familj längre. Det var till och med svårt att föreställa sig hur länge de hade varit där istället för den riktiga varan. De såg normala nog ut vid första anblicken, visst gjorde de det. Nästan perfekta kopior, allt sammantaget. Pappas hår gav fortfarande samma gamla intryck av en grånad, utnött välkomstmatta som det hade gjort det senaste decenniet. Hans djupt placerade ögon hade fortfarande samma undergivna lugn glittrande i sig och han andades fortfarande ljudligt – och irriterande – genom näsan efter varje levererad poäng eller avslutad mening. Mammas fingernaglar hade fortfarande samma svarta rand av lort under dem, den där randen som alltid verkade återvända redan några minuter efter att hon tvättat dem. Hennes slitna, fårade ansikte verkade fortfarande lika mästerligt kapabelt att leverera en komplex kombination av signaler och känslor genom minsta rörelse. Hon nynnande till och med på samma gamla falska melodier för sig själv när hon var upptagen med något arbete ute i gården. På ytan, till och med precis under ytan, var allt precis som vanligt, verkade det som. Men de senaste dagarnas händelser hade gett Josef alla bevis han behövde för att veta att dessa två varelser – som framför hans ögon dukade fram skålar med ångande potatis, brunsås, gröna ärter och en ljuvligt doftande stek på det blygsamma matbordet – var långt från mänskliga. Som problemen med Khan, eller ljuden, eller halsarna, eller–

”Vill du ha cola eller vatten, Josef? Till maten?” Han ryckte ofrivilligt till. Under hans funderingar hade modern vänt sig mot honom, och plirade mot honom med ena handen vilande mot kylskåpshandtaget. Hennes ansikte hade anlagt en oskyldigt undrande min, och han tyckte sig urskilja en minimal förändring i ansiktet (spärrade ögonen inte upp sig ovanligt mycket, som om de letade efter något?) som fick en liten ilning att vandra uppför ryggraden. Hade ryckningen varit nog? Hade han avslöjat att han visste? Han skakade lite lätt på huvudet och förstärkte plastleendet, liksom för att understryka att han varit försjunken i oskyldiga tankar.
”Cola. Men jag kan faktiskt hämta den själv, jag är inte helt handlingsförlamad vet du.” sade han efter ett ögonblick, och lyckades till sin stolthet till och med låta övertygande i sin fejkade sarkasm. Han gjorde en ansats till att skjuta ut rullstolen från bordet, men såg att modern redan öppnade kylskåpet. Hennes ögon återfick sitt lugna uttryck och hon drog lite på mungipan. Inom sig andades Josef ut.
”Ha-ha, mycket roligt.” Ironin var sockersöt, och inom kort hade en burk cola funnit sin väg från kylskåpets inre till Josefs plats vid bordets ena kortända. Burken glänste av fuktdroppar, och Josef fick vagt intrycket av att till och med läsken kallsvettades. Fadern tittade upp lite snabbt mellan dem och suckade med en nästan perfekt, faderligt resignerad underton.
”Ja du älskling” började han, ”det är vårt barn upp i dagen det där. När han väl har en legitim ursäkt att bli uppassad, så ska han såklart oja sig över det också.” Det klirrade från porslin och skramlade från kökslådor medan han dukade fram tallrikar och bestick. Doften av tillagat kött fyllde köket och beblandades med den vaga doften av unken, intorkad ammoniak. Kattpiss. Doften låg alltid där, precis i gränslandet mellan uppfattning och inbillning. Det gick inte att få bort; föräldrarna – eller vad de nu var – hade provat allt från doftljus, mirakelmedel, skrubbning och storstädning till nya mattor. Inte ens doften av mat kunde maskera det ordentligt. Stanken vägrade att vika för föräldrarnas ansträngningar. Det var som om det tragiska minnet av Khan hängde kvar i luften och vägrade släppa taget. Vid det här laget var Josef dock van och lade inte längre märke till det. Vad han hade lagt märke till dock, med en viss paranoid bestörtning, var att fadern hade sagt ”vårt barn”. Singular. Existerade David ens för dem längre?
Gud, David, jag hoppas att du mår bra och är långt härifrån. Snälla säg att du lyckades fly.
Nu när han tänkte tillbaka på det så måste det ha funnits en hel hög med tecken som, var för sig, måste varit för små och obetydliga för att dra någon särskild uppmärksamhet till sig. Om han bara kunde lista ut när det hade hänt, när de hade ersatts, så kunde han kanske hitta ett svar på det här. Kanske lösa det på något vis. Eller hitta en svaghet han kunde utnyttja för att själv ta sig därifrån. För nu skulle han därifrån.

Lite över en vecka tidigare hade Khan blivit avlivad (trodde han i alla fall just då, han var inte säker på den fronten längre). Den vanligtvis nyckfulla gamla perserkatten hade alltid varit excentrisk, något som de förra ägarna hade förklarat hade sin grund i att han hade plockats upp som vildkatt. Trots att han hittats och adopterats i tidig ålder och över tid acklimatiserat sig väl till livet som tamkatt, så gick det inte att ta miste om den saken. I tid och otid spärrades den gråvita bestens
ögon plötsligt upp på vid gavel, pupiller stora som tefat, och i ett suddigt töcken av päls och klor kunde den hand som för två sekunder sedan nosats på strax få uthärda en rad djupa, välplacerade rivsår. Ibland kunde han rycka till och rusa nedför korridorerna i det lilla tvåvåningshuset med all kraft han kunde uppbåda, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Vid otaliga tillfällen hade han lämnat huset i långa perioder i sträck utan att synas till alls, och andra dagar kunde han spendera hela nätter med att jama högljutt åt ingenting alls eller fräsa åt ljusreflexer från passerande bilar som snabbt ilade över träpanelerna i det lilla vardagsrummet. Att rensa ut halvt dissekerade rått- och fågellik från allehanda skrymslen och vrår hade blivit ett normalt inslag i vardagen. Fadern hade alltid uttryckt en förkärlek för kattens egenheter. ”Där har du en varelse som aldrig förnekar sin natur” brukade han säga medan han plåstrade om ett blödande finger eller, ståendes på alla fyra, lirkade fram bitar av kött som mystiskt vandrat från köksbordet till mörkret under vardagsrumssoffan. Det var ju den Khan familjen kände till och som de själva också acklimatiserats till över tid, trots allt. Var det inte Josef själv som hade velat döpa katten till Khan, efter tigern i Jungelboken? Eller var det skurken i Star Trek? Josef kom inte ihåg säkert, men en annan sak förblev otvivelaktig: de sista veckorna i livet hade den arma katten inte varit vare sig någon tiger eller superskurk längre.

För tre veckor sedan hade Khan plötsligt börjat bete sig märkligt. Hans otämjda gamla personlighet tycktes som helt bortblåst. Det nattliga jamandet upphörde; faktum var att knappt ett ljud lämnade katten alls längre. De ryckiga, dundrande ljuden av lätta tassar som slog emot trä ersattes snart istället med ett ljudlöst smygande, som fick kattens annars så glasklara framfart genom huset att lysa med sin frånvaro. Han tappade till synes allt intresse för att gå ut, utan verkade nöja sig med att slött stirra ut genom fönstret i timtal istället. Rivmärken började snart pryda väggarna i korridorerna, och bitar av skalad tapet låg strött som ett kakspår varhelst den förvirrade persern drog fram. Han verkade ha glömt bort konsten att vara rumsren också, för snart började en unken doft av ammoniak sprida sig i huset och små mörka fläckar av intorkad urin återfanns här och var på trägolven. Men kanske det märkligaste av allt var att närhelst en av föräldrarna gick in i ett rum som Khan befann sig i, så stelnade han omedelbart till, ibland mitt i en rörelse. Katten förblev helt orörlig förutom ögonen, som följde förälderns minsta handling utan att avvika med blicken det minsta. Om de skulle råka komma för nära gav katten ifrån sig ett långt, utdraget ljud från strupen och satte sedan av med all fart han kunde uppbåda nedför korridorer, runt hörn och in i ett skyddat, mörkt skrymsle i motsatt ände av huset.

Familjen drog slutsatsen att det berodde på hög ålder. Khan hade inte varit purfärsk sedan länge och skulle snart fylla sexton år, vilket trots allt var en ganska imponerande ålder för en katt. Trots lillebroderns protester beslutades det inom kommande dagar att Khan skulle få avlivas. Josef hade inte brytt sig något vidare just då, men nu när han tänkte tillbaka på saken insåg han att till och med fadern, som vanligtvis varit så kär i kattens små utspel, hade ställt sig okaraktäristiskt likgiltig till kattens öde. Så en dag när bröderna kom hem från skolan, dagen innan sommarlovet skulle börja, fann de Khans sandlåda, klösbräda, matskål och leksaker prydligt nedpackat i en stor låda i hallen. Fadern hade varit iväg tidigare på dagen, berättade han, för att underlätta det hela för barnen. Med det menade han förstås egentligen lillebrodern. David slutade inte tjura på flera dagar efteråt, vilket hade irriterat Josef lite. Skulle Khan behöva lida genom demens och allt mer felande organ för att en tjurskallig åttaåring inte ville släppa taget och låta den arme kraken få vila? Dessutom hade ju David bara varit med Khan under hans sista åtta år, medan Josef hade varit den som i princip växt upp med det gamla kattskrället under fjorton av kattens nästan sexton år. Han ville inte erkänna det högt, men han kände det som om han personligen hade mer rätt att sörja katten än vad David hade, och ändå hade han känt nästan ingenting. Bara en liten stickande tomhet. Kanske var det det som irriterade honom?

När David dagen efter avlivningen gnällt om Khan lite väl mycket hade Josef reagerat elakt och tryckt till med tummen på lillebroderns ömma punkt; ärret på hans lår, vilket fått honom att tjuta till lite. En kväll för några månader sedan hade Josef råkat skjuta David i låret medan de pricksköt med Josefs luftgevär på bakgården. Det korta avståndet mellan dem hade varit mer än nog för att åsamka skada; den lilla kulan hade penetrerat huden och grävt sig in i köttet med en förvånansvärd kraft som givit Josef en omedelbar och ny respekt för anslagskraften i det till synes oskyldiga leksaksvapnet fadern gett dem. David hade gråtit floder. Doktorn på sjukhuset hade bara fått ut halva biten av kulan; resten hade grävt sig in djupare och skulle bara komplicera operationen, så den hade fått bli kvar. Det var inte första gången sådant hände, berättade den gamle doktorn, och oftast var det inte kulan i sig som var det farliga, så länge såret inte blev infekterat. Till slut skulle kroppen kapsla in kulan, och kanske skulle fragmentet till och med vandra genom kroppen och upp till huden självmant, så som kroppen ibland självmant stöter ut främmande ämnen. Där kulan trängt in hade David sedan fått ett lite ärr som minne av olyckan.

En kväll vid teven, dagen innan Incidenten, hade David nämnt i förbigående att han vaknat upp under natten av vad som verkat vara Khan utanför hans dörr. Kattens nyfunna men kortlivade intresse för att klösa upp tapeterna hade tydligen lämnat ett starkt intryck, för det rivande ljudet hade satt igång mitt i natten, berättade han. Han hade smugit sig fram till dörren, men då hade det genast slutat. Det måste ha varit en dröm, såklart, med tanke på hur abrupt det hade slutat igen, men det var ändå lite egendomligt. Föräldrarna hade insisterat på att alltsammans självklart bara varit en dröm, nu i efterhand kanske med en lite väl avfärdande ton. Josef hade dock lagt det David sagt på minnet, för den natten hade han också vaknat av exakt samma ljud. Khan, eller minnet av honom åtminstone, måste ha hängt över dem båda fortfarande. Något riktigt ljud kunde det ändå inte ha rört sig om, då båda pojkarna i princip bodde i motsatta ändar av huset och ljudet således aldrig skulle ha kunnat väcka båda två utan att samtidigt vara onaturligt högt. Davids rum låg på andra våningen, precis ovanför den smala trappan upp från entrén och mittemot föräldrarnas sovrum. Josef däremot hade sitt rum på nedervåningen, vägg i vägg med garaget, något han varit väldigt lycklig över den senaste tiden med tanke på rullstolen. Rullstolen som i tre månader inneburit hans fångenskap till huset. Jävla motorcykel. Jävla stolthet. Självklart hade han bara varit tvungen att försöka stegra på bakhjulet bara för att polarna hade sagt att det var superlätt och att han var en mes om han inte ens försökte. Självklart hade han råkat vrida till på gasen lite för mycket i ren nervositet. Självklart landade han rakt på vänstra knäskålen när hans bensindrivna riddjur plötsligt skenat. Knak. Gips och minst sex månader i rullstol, hade doktorn sagt, samma doktor som också hade sett efter Davids skottsår. Han hade skämtat om att pojkarna i den här familjen verkade vilja försöka bli av med benen. Så här hade han dragit fram i hemmet nu de sista månaderna, rullstolsburen och bittert ångerfull, medan motorcykeln, ett upprustningsprojekt han och fadern emellan, nu stod och samlade damm i garaget. Men motorcykeln, ja till och med benet, var trots allt det minsta bekymret han hade just nu.

Leendet hade antagligen varit det som räddat honom under vad han efteråt kommit att kalla ”Incidenten” för sig själv. Det hela hade varit så absurt, så bisarrt att han bara inte kunnat motstå att le. För tre dagar sedan, medan de hade ätit frukost, hade David återigen klagat över att han inte kunnat sova på grund av ljuden utanför dörren. Det hade funnits något pressat i rösten som hade gjort Josef illa till mods; det var tydligt att David menade allvar. Han själv hade inte hört något de dagarna, men det verkade som om David själv varit fullkomligt övertygad och mer än en aning nervös över det hela. Modern hade ojat sig lite och dragit honom till sig, kanske lite väl snabbt och ryckigt, och sedan strukit honom över ryggen. Men då hade David skrikit till. Modern hade stelnat till och släppt honom genast.
”Mamma, vad har du gjort på halsen!” hade David utropat, mycket gällare än vanligt. När David omfamnat henne hade polotröjans krage åkt ned lite, och då kunde Josef se att moderns hals varit rödflammig ända från käkbenet och nedåt. Men det kanske mest olustiga var att se hur skinnet kring halsen hängde ut över kragen i slappa valkar, som uttänjt gummi. Eller var det bara en dubbelhaka? I en hastig, gemensam rörelse hade både modern och fadern ställt sig käpprätt upp, som om någon skickat en stöt rakt in i fötterna på dem. Stolarna hade vält bakom dem med ett lätt brak. Modern hade snabbt rättat till kragen och fäst blicken i David, som hade börjat skaka. Faderns huvud hade lagt sig i en märklig, sned vinkel. Ett svagt ljud kom någonstans ifrån, inte helt olikt ljudet av krasande chips. Sedan talade han.
”Man pratar inte om sådant, David. Det är väldigt ohyfsat.” Tonen hade varit märklig. Kylig, men
samtidigt nästan exalterad, som om fadern hade kunnat börja skrika av upphetsning vilken sekund som helst. Hade inte fadern också varit lite rosig under hakan?

Josef, som knappt förstått vad som försiggick, hade börjat le. Det måste ju vara någon form av eksem eller inflammation, hade han tänkt. Davids stora mun hade nog helt enkelt bara förolämpat modern igen. Som den gången när han råkat säga till henne att alla bullar hon åt bara gjort henne så mycket skönare att krama om. Fast såhär märkligt hade de nog aldrig reagerat förut, och en liten närvaro i Josefs bakhuvud hade börjat skicka signaler. Signaler inte helt olika de som en hare får när den plötsligt beskådar ett par glimmande ögon i mörkret.
”Seså David, mamma är så känslig för sånt vet du, med hennes allergier och allt” hade Josef börjat i ett försök att släta över alltsammans, men David lyssnade inte. Han hade istället stirrat stint på modern med stora, runda ögon och följt henne med blicken utan att röra en muskel. Josefs tankar gick osökt till Khans sista dagar. Modern hade gjort en ansats att röra vid Davids arm, men då var det som om något vreds om i den lille broderns hjärna. Varje muskel hade ryckt till, och innan någon i rummet hade hunnit ta ett andetag var han försvunnen genom dörrkarmen och på väg uppför trappan med hastiga, lätta steg. Dörren till lillebroderns rum smällde kort därefter igen ovanför dem.

Modern och faderns blickar hade sedan vänt sig mot honom, och det var först då som Josef fullt ut förstått att det här inte bara handlade om något så oskyldigt som en märklig reaktion på broderns förhastade anmärkningar. Något stod inte rätt till. Både modern och fadern hade polotröjor på sig – när hade han någonsin sett fadern i polotröja förut? – och de hade stirrat mot honom som om de väntade på något från hans sida. Ansiktena hade varit tomma och uttryckslösa, i princip hängande på vid gavel, men det var något i hur de stått som antydde att varje muskel i deras kroppar varit spända, som i ansats för något. Josef, som känt sig både utstirrad och märkligt nervös, kunde ju inte bara resa sig och gå; det hade hans lilla motorcykelolycka trots allt sett till. Istället så hade han lytt en plötslig instinkt och lett mot de båda käppraka statyerna som tittat tomt mot honom över köksbordet.
”Undrar vad det där rörde sig om?” hade han sagt, till och med lite skämtsamt, för den plötsliga, tryckande stämningen i det lilla rummet hade börjat göra honom jävligt rädd och han hade känt ett behov av att punktera den på något vis. Och som genom ett trollslag försvann tomheten i föräldrarnas ansikten och de hade sjunkit ihop lite lätt igen där de stod. Utan ett ord hade de tagit upp stolarna, suttit sig ned och återgått till frukosten i tystnad. Josefs hjärta hade börjat bulta. Hade han inbillat sig alltihop? Vad i helvete hade precis hänt? Ju mer han hade tänkt på det, desto mindre troligt var det nog att det handlade om någon vanlig allergi eller inflammation, till och med om någon dubbelhaka – huden hade hängt för slappt, i flera lager.

Ett överhängande behov av att ta sig därifrån hade letat sig in i hans bakhuvud, att lägga så mycket avstånd mellan sig själv och de märkliga föräldrarna som han kunde. Han hade ätit upp, leendet fortfarande fastnaglat i ansiktet av någon instinktiv anledning, tackat förläget för sig och rullat iväg igenom den sönderrivna hallen mot sitt rum. På vägen hade han stannat till vid trappan upp mot övervåningen, och tyckt sig höra dova snyftningar uppifrån. Hur det än stått till med David så hade han inte precis kunnat gå upp för att se efter, och något inom honom (eller kanske snarare bakom honom, lokaliserat i köket) hindrade honom vid det tillfället från att ropa efter brodern. Han hade istället fortsatt in i sitt rum och stängt dörren efter sig. Där hade han sedan blivit sittandes, med tankarna surrande som små ilskna, envetna flugor innanför pannbenet.

Någon timma senare hade han hört ljudet av bildörrar som slog igen utanför huset. Han hade tagit sig fram mot fönstret och kikat ut precis i tid för att se fadern, tillsammans med en rödgråten David, rulla ut från infarten i familjens lilla grå BMW. David hade verkat lugnare, men det hade funnits något uppgivet i hans blick, något stelt i hur han suttit och stirrat med glasartade ögon på ingenting genom passagerarsätets fönster. Deras blickar hade mötts när bilen svängde runt för att ta sig ut mot huvudleden, men David hade sett rakt igenom honom. Josef hade känt en stark olust och, kusligt nog, en oro inför brodern. Han hade velat ställa sig upp och springa ut på framsidan av huset, slita upp bildörren, rycka brodern till sig och springa därifrån. Bort från huset, bort från föräldrarna. Men där han satt i rullstolen kunde han inte göra så mycket som ett piss. En frustrerande, klibbig känsla av hjälplöshet uppfyllde honom. Hans inre öga producerade en fantasibild av Khan, sittandes i en kattbur i bilens baksäte, samma stela kropp och blick av resignerad livslust. Hade inte David reagerat märkligt likt den gamle katten när modern försökt röra vid honom? Vad var det som hade hänt egentligen? Föräldrarna hade alltid varit lite speciella, självklart, men det här var långt från deras normala egenheter. Khans sista dagar, halsarnas slappa hud, det tomma i deras ansikten, Davids blick av renodlad skräck... tillsammans målade de upp en oroväckande men otydlig, oklar bild.

Något konstigt hade skett, det hade Josef känt på sig, men han hade inte kunnat sätta fingret på vad det var. Han visste inte hur han skulle förklara det, än mindre hur han skulle gå tillväga. Ringa polisen? Vad skulle han ha sagt i sådana fall? Hej, polisen? Mina föräldrar har avlivat vår gamla katt men vi kan fortfarande höra den stryka omkring om natten, min bror är rädd för min mors hals och det är rivmärken i tapeterna överallt. Rädda oss! Hellöjligt. Dessutom hade han inte ens varit säker på om han bara misstolkat eller överanalyserat saker och ting. Låtit hjärnan överspela vissa drag och händelser. Det var väl märkligt det där med halsen, visst, men det bevisade ju ingenting. Visst hade de reagerat lite märkligt vid frukostbordet, men det kanske fanns en förklaring till det också. Moden kanske tyckte att det med halsen var pinsamt, helt enkelt. Men varför hade fadern också haft samma skära fläckar under käkbenet...? Josef hade inte kunnat skaka av sig den där känslan han fick när han tänkte tillbaka på föräldrarnas tomma, uttryckslösa ansikten och de käppraka, spända kropparna som tornade upp sig ovanför frukostbordet och nästan tycktes ha fått rummet att krympa till klaustrofobiska dimensioner.

Han hade tagit fram mobilen och skickat ett meddelande till klasskompisen Jessica, bara för att lugna sig. Han hade tänkt fråga om han kunde komma över senare och glo på serier med henne, men mobilen saknade täckning. Radioskugga var inte helt ovanligt här i de vidsträckta skogsmarker som täckte de närliggande områdena, särskilt med tanke på hur långt den lilla hålan de bodde i var från storstäderna. Han hade slagit på datorn och startat upp webbläsaren. Internet var nere också. Han hade suckat, och funnit att han darrat lite lätt på utandningen. Det hade känts som om världen krympte in omkring honom, som om ödets nycker arbetat febrilt för att motbevisa det rationella tänkandet och fortsätta föda hans paranoia. Han hade fått en känsla av att det skedde något strax utanför hans sinnes periferi som var alltigenom långsamt, stort och skräckinjagande, som om han varit förlist på en eka i Atlanten och kunde se den svarta skuggan av en jättelik undervattensbest röra sig där nere i de kolossala djupen, för djupt ned för att definieras men på tok för stor för att förkastas som en synvilla. Han hade slagit på musik. Patti Smith skulle säkert kunna lugna honom litet, hade han tänkt i ett försök att normalisera tankebanorna. När David och fadern kom tillbaka skulle han prata med lillebrodern, hade han tänkt. Säkert skulle han må bättre om några timmar när han lugnat ned sig, och alltsammans skulle vara glömt. Därefter hade han suttit sig och spelat.

Men när ytterdörren slagit igen två timmar senare hade det bara varit fadern som kom tillbaka.
”Vart är David?” Hade Josef frågat när han kikat ut genom dörren. Av någon anledning hade ett leende letat sig fram på hans läppar, fast han inte känt sig munter någonstans. Han fick vagt intrycket av att det varit någon intvingad reflex, sprungen ur det undermedvetnas djupa intuition, och mer en fråga om behov än om nöje. Fadern hade stått längre ned i hallen, med ytterjackan fortfarande på sig. Han hade tittat rakt framåt, in i väggen, och inte gjort någon ansats att röra på sig. Efter några sekunder hade han tagit till orda och munnen hade rört sig stillsamt i det grådaskiga ljuset från entrén bakom honom.
”Han ville leka med grannfamiljen, så jag släppte av honom på vägen.” Orden hade rungit tomma och ihåliga, som om fadern bara vagt vetat vad de pratat om. Huvudet hade fortsatt att stirra rakt in i väggen, och Josef hade insett att fadern stirrat stint på ett av alla rivsår i tapeten. Fingrarna hade spänt sig och slappnat av, spänt sig och slappnat av, spänt sig och slappnat av. En sällsam ryckning hade farit genom nacken som fått faderns huvud att skaka till lite lätt, och återigen kunde Josef höra det där ljudet som påminde om krasande chips. Fadern hade därefter vänt sig om och gått tillbaka för att ta av sig ytterjackan. Josef hade snabbt stängt igen dörren.

Halsen hade känts torr som fnöske och pannan var alldeles fuktig. Något hade definitivt inte stått rätt till. Ju mer han gått över det hela, desto mer hade alltihop verkat som någon form av sällsam mardröm. Lite förstrött hade det slagit Josef att fadern inte hade åkt till jobbet den dagen. Faktum var att han inte hade varit på jobbet på hela veckan, när han tänkt på det. Det var ju mitt i sommaren, så han kunde ju ha tagit semester, men fadern brukade alltid förvarna om den saken, ofta flera veckor i förväg genom att sucka drömmande och prata om hur skönt det skulle bli att slappna av litet. Josef hade spenderat resten av dagen på rummet, men kunde inte fokusera på något. Istället hade han bara suttit i rullstolen, bredvid sängen, och lyssnat till ljuden utanför. Ljuden av föräldrarna som trampat fram och tillbaka genom huset, klirrat med disken eller försökt gå till angrepp mot den evigt närvarande doften av kattpiss. Och på hela dagen hade de båda inte yttrat ett enda ord till varandra, av vad Josef kunnat utröna. Inte heller hade David kommit hem på kvällen.

De kommande två dagarna hade förflutit långsamt, outhärdligt långsamt. Föräldrarna hade inte nämnt David under hela perioden, och Josef började så sakteligen tro att han höll på att bli galen. Han kanske sovit över hos grannarna? Av någon anledning vågade han inte fråga. Josef hade spenderat så mycket tid han kunnat på sitt rum, men till och med då vågade han inte släppa på sitt falska leende. Föräldrarna bar fortfarande samma polotröjor som dagarna innan. Till och med kragarna tycktes ha tänjts ut lite; de veckade sig och buktade när en av dem böjde sig eller rörde på huvudet. Han kom på dem med att stirra på honom i ögonvrån när han satt med dem vid matbordet eller hjälpte till att tvätta mattorna för att få bort fläckarna som Khan lämnat efter sig. De nattliga ljuden utanför hallen blev bara mer outhärdliga; djupa rivmärken började dyka upp även i träpanelerna under de söndertrasade tapeterna på morgonen. Och även om han nästan önskade att han aldrig fått reda på det, så visste Josef i alla fall nu var ljuden kom från. Det var inte längre en fråga om huruvida det ljudet var en dröm eller inte, som David först trott. Ljudet kom tillbaka varje natt, och även om föräldrarna inte anmärkte på det så hade Josef märkt att rivmärkena på väggarna bara ökat. Mer tapet försvann för var dag som gick. Stora hål fläckade hallarna och vardagsrummet, som stora skrubbsår i papp. Kanterna på dessa väggskador övergick, likt lager av presentpapper, i tidigare tapeter av blått, följt av rött, sedan ett motiv av rosor mot en vämjeligt urvattnad rosa, för att till sist blotta träpanelerna bakom. Putsen var gammal och pudrig. Föräldrarna verkade inte ens märka det, kommenterade inte på det, vilket bara gjorde Josef än mer nervös. Dessutom hade det funnits något tungt i stegen därute om natten, ett knakande i trägolvet som en katts lätta kroppshydda aldrig skulle kunna åsamka. Vad det än var som gjorde de där märkena i väggar och lister, så var det åtskilliga kilon tyngre än stackars gamle Khan.

Dagen efter Incidenten hade han fått nog och ställt ut sin trådlösa webbkamera på hyllplanet utanför dörren där faderns grälla porslinsfigurer från farmodern stod och samlade damm. I mörkret skulle ingen märka den där den stod, placerad mellan väggen och en otroligt anskrämlig parodi på en glad liten tomte i solblekta färger. Han lät kameran spela in hela nästkommande natt, och blev illamående av förvirring och skräck när han spelade upp det kameran hade fångat samma tid som ljuden börjat igen. En förvriden skugga, upplyst av gatlyktorna som sken in genom fönstren, hade lösgjort sig från trappans riktning, svajande och ostadig. Lemmarna, färgade vagt orange i den svaga gatubelysningen, rörde sig fram och tillbaka längsmed sidorna. Fingrarna var omöjligt långa och spände sig och slappnade av, spände sig och slappnade av. Huvudet verkade hänga nästan helt fritt, stundvis vilande mot axlarna, stundvis skumpande runt mot ryggen eller bröstkorgen medan saken rörde sig. Hur den kunde navigera sig var omöjligt att säga, men till slut verkade den fixera sig på en plats vid väggen, där den blev stående i några minuter. Sakta, nästan orkeslöst, hade det bleka, sladdriga fenomenet till mardröm lyft armarna och febrilt börjat krafsa sönder tapeterna med sina långa spindelben till fingrar. Sjok av pappersmassa rasade ner runt dess fötter. Trots att den stod med ryggen vänd mot kameran hade ansiktet synts perfekt, då huvudet hängde löst längsmed ryggen och guppade fram och tillbaka mellan skulderbladen medan den rev och krafsade i väggens innanmäte. De uppspärrade ögonen och den gapande, dreglande munnen i det uppochnedvända ansiktet såg ingenting, stirrade inte på någon punkt, förändrades inte en millimeter. Och trots den gryniga kvaliteten på videon i den mörka hallen, var faderns grånade hårsvall omöjligt att ta miste på. Josef orkade inte se klart. Han pausade, stängde av och måste luta sig över papperskorgen för att lugna den oroliga magen. Vadihelvetevadihelvetevadihelvetevadihelvete.

Den sista dagen hade passerat i ett suddigt virrvarr av paranoia, adrenalindriven sömnlöshet och tvivel. Han hade ögnat mobilen nästan var tionde minut. Detta var tredje dagen i rad. Om den här radioskuggan inte försvann snart skulle han bli galen, utan tvekan. Han hade skickat trettio-fyrtio meddelanden till olika kompisar och frågat om han kunde stanna över hos dem, frågat om de kunde prata, frågat om de hade märkt något konstigt. Frågat om hjälp. Meddelandena var fortfarande inte mottagna. För några dagar sedan skulle han aldrig vågat, men nu blev han allt mer redo att ta risken som det medförde att fråga dem om han kunde få spendera natten hos en kompis, för han stod inte ut med att lyssna till det rispande, klösande ljudet om natten längre. Inte sen han fått reda på vad som orsakade det. Han hade förberett sig, utifall att det otänkbara skulle ske, utifall att det som var utanför dörren skulle ändra på sin rutin en natt och försöka ta sig in i hans rum. En byrålåda i hallen saknade numera sin ishacka och befann sig nu istället bekvämt instoppad under Josefs madrass. Även hans gamla luftgevär, som han råkat skjuta David med, låg bredvid sängen, laddat och klart. Det skulle kanske inte kunna göra någon större skada, men om han kunde lyckas sikta in pipan mot ansiktet, säg ett öga, så skulle nog till och med den projektilen kunna göra kalvsylta av de mjukare delarna. Rullstolen hade över de senaste dagarna presenterat ett oväntat problem han inte hade förväntat sig att han skulle behöva bekymra sig över på mer reella sätt än i ren tonårsdramatik; att han nämligen inte kunde fly huset obemärkt. Han måste ha hjälp från en av föräldrarna med att bära rullstolen nedför trappan till infarten från ytterdörren, och skulle han försöka sig på det konststycket själv skulle det tveklöst föra med sig en massa oväsen. Om det var något han kände på sig, så var det att de inte skulle gilla den synen eller husera några vidare sympatier för honom vid det laget. Vad skulle egentligen hända om de blev aggressiva? Vad hade hänt med David, till exempel?

Leendet, som han nu tog för givet varit hans räddning och som han klamrade sig fast vid som en obeveklig sköld mot de främmande saker som såg ut som hans föräldrar, hade fått sitta fixerat i ansiktet tills musklerna i kinderna värkte. Han tog inga risker; leendet var alltid närvarande. Det var nog till och med, på ett skruvat vis, det som höll den sista tråden av hans psyke stabilt. När föräldrarna var i samma rum som honom eller passerade honom i korridoren, stannade han ibland omedvetet till, rädd för sitt liv att göra ett snedsteg som skulle avslöja honom. Han förstod hur David och Khan måste ha känt sig; som harar som låg pressade mot gräset när ett rovdjur stryker förbi i närheten. Hans ögon följde föräldrarna i smyg utan att vika med blicken, och han gjorde sitt bästa för att samtidigt verka så normal han bara kunde. I den mån ett jävla låtsasleende, en försvunnen lillebror och tapethatande föräldramonster är normalt, hade han tänkt, och nästan börjat garva vansinnigt åt det absurda i alltsammans. Nu gällde bara en sak; att ta sig härifrån obemärkt. Han visste inte var Khan eller David tagits, men han var helt övertygad om att det inte varit till varken veterinärer eller grannfamiljer. Hade han inte fått svar från någon av vännerna under kvällen skulle han ta sig därifrån så fort solen börjat gå upp. Saken som föreställde hans far brukade sluta sitt rivande efter två-tre timmar och föräldrarna vaknade inte upp (sov de ens?) för att påbörja sin teatraliska imitation förrän runt sju-åtta. Det skulle alltså ge honom två, kanske tre timmar att försöka smyga sig ut därifrån. Han skulle skita i rullstolen och helt enkelt krypa ut till garaget. Jessica bodde bara fyrtio minuter från deras hus; han skulle vrida gasen på motorcykeln i botten så mycket han vågade och vara därifrån innan de ens förstått vad som hänt. Om inte Jessica skulle tro honom, skulle han fortsätta åka tills bensinen tog slut. Kanske till mostern? Hon pratade inte med familjen längre ändå och bodde en bra bit bort, men inte för långt bort för att soppan inte skulle räcka, hoppades han. Kameran hade fått vara kvar i hallen, huvudsakligen för att han inte vågade ta risken att plocka ned den och således avslöja att han satt upp den, och han övervakade den frenetiskt på dataskärmen när han satt för sig själv på rummet. Föräldrarna gjorde alla vanliga bestyr som de brukade göra ute i huset, men Josef märkte, nu när han kunde beskåda dem i smyg, att de gjorde exakt samma saker om och om igen. Rent porslin togs fram ur bänkar och skåp och diskades repetitivt. Mattor från hallen som hade tvättats flera gånger föregående dagar togs ut och tvättades igen. Fadern putsade samma fläck på fönstret oavbrutet i trettio minuter utan att röra sig. Ibland stod de bara någonstans och svajade lätt på stället som ett ungträd i vinden, precis inom synhåll för kamerans blickfång. Att titta på det hade inte gjort honom mindre nervös, snarare tvärtom, men han kunde samtidigt inte slita bort blicken. Och så slutligen, en kvart över sex på kvällen, hade modern ropat att det strax var dags för middag.

Så där satt han, på bordets ena kortända i det lilla köket, medan föräldrarna som inte var hans föräldrar dukade fram mat. Inte en muskel får verka spänd av obekvämhet, inte en led får yttra en rörelse som inte redan är planerad eller avsiktlig, tänkte han desperat för sig själv. Smilgroparna var som fixerade med nålar i ansiktet och hungern efter de senaste dagarnas fasor hade manifesterat sig i fulla drag. De senaste dygnen hade hans aptit försvunnit helt och han hade helt tappat lusten att äta. Till en början på grund av doften av kattpiss som verkade ha impregnerat själva husgrunden. Men på senare dagar hade det övergått till den hungerslöshet som infinner sig hos de som var sönderstressade eller mycket rädda. Skålarna med rykande mat fick det faktiskt att vattnas i den torra munhålan och hade nog sett lika utsökt ut även om potatisen istället hade varit klumpar med snor och köttet fyllt med maskar. Han skulle äta en ordentlig måltid vare sig han ville det eller inte, så att han hade den energi han behövde inför natten. Colan med sina glittrande fuktdroppar fick Josef att undra ifall hans panna såg ungefär likadan ut. Den mörka vätskan fräste och bubblade i aluminiumburken av kolsyran och det svaga ljudet tycktes honom högre än vanligt. Hans ögon var vattniga av trötthet och gjorde det svårt att fokusera blicken någon längre stund. Det kliade och stack i det svettiga benet under gipset. Men föräldrarna verkade tack och lov inte märka något misstänksamt med hans beteende.

Josef tittade upp från sina tankar i lagom tid för att se dem slå sig ner vid bordet. Allt var visst framdukat. Han tittade mot den bruna, välgrillade steken med sitt saftiga kött.
”Det luktar jättegott, mamma” sade han och menade det faktiskt.
I mästerligt spelad föräldraanda grymtade hon bara lite lätt som svar och gestikulerade till honom och fadern att ta för sig. Medan saken som såg ut som fadern började skära upp det rykande köttet i stora skivor och parodin till moder tog för sig av potatisen, passade Josef lite snabbt på att kika in mobilen. Fortfarande ingen täckning.
”Är du poppis?” Fadern tittade mot honom medan han skar upp. Blicken var outgrundlig. Josef stängde av skärmen, stoppade ned mobilen och bättrade på sitt skyltdockesmil.
”Nä det är dött som vanligt. Täckningen här suger ju.” Han försökte låta mer uttråkad än nervös. Drog halsen ihop sig lite under faderns polokrage? Nej, det var nog bara en inbillning. En snabb sinnesbild av faderns öppna, livlösa ögon och dreglande mun, med huvudet löst hängande som en ryggsäck längsmed ryggtavlan svepte genom honom. Han lyckades avfärda den (...intenuintenuintenuintenuintenu...) nästan omedelbart. Ingen hade sett hans meddelanden, men det avgjorde hur som helst saken. Inatt skulle han dra ifrån det här förbannade jävla stället och han skulle aldrig se sig om igen. Han hade egentligen velat ringa polisen direkt efter att David försvunnit, för även om de inte skulle tro på honom angående föräldrarna så skulle det kanske få igång något sökande efter lillebrodern åtminstone. Men bristen på täckning, för att inte tala om förvirringen och överlevnadsinstinkten, hade hittills vunnit över syskonkärleken och hindrat honom från att skrida till handling. Det fanns ju inget som bevisade att föräldrarna var ansvariga för Davids försvinnande trots allt, mer än Josefs vittnesmål. Dessutom, om de lyckades spela tillräckligt normala kanske rättsväsendet skulle tvinga honom att stanna kvar i hemmet en natt till. Och om han skulle behöva spendera en natt till i familjehemmet efter att ha avslöjat sig på det viset skulle det vara kört, det visste han i varenda fiber av kroppen. Han tog för sig av två rejäla skivor av steken och sex potatisar, och formligen öste på med brunsås och ärtor. Modern tittade lite förvånat på hans tallrik och lyckades se både misstänksam och lite road ut.
”Ta det lugnt gubben, du ska få plats med allt också.” Rösten klingade lite väl lismande, men Josef grymtade bara och högg in. Det smakade ljuvligt. Moderns matlagning hade de imiterat väl, eller så var hunger sannerligen den bästa kryddan för till och med ärterna, som han vanligtvis tyckte var lika smaklösa som papper, smakade idag som en hel nobelmiddag. För att inte tala om köttet! Halva colan försvann i djupa klunkar, och det brände i halsen av kolsyran. Så fort jag är härifrån, säker och utom räckhåll, så ska jag ringa polisen, tänkte han medan han tuggade. Snälla David, jag hoppas du är okej. Snälla säg att du lyckades fly.

Det krasade till i munnen när tänderna bet i något hårt. Josef gav ifrån sig ett ofrivilligt ljud av äckel och spottade snabbt ut det på tallriken. Han hatade benbitar. Klirr. Ljudet av metall som träffade porslin. Han stirrade förvirrat ned på det lilla grå föremålet som låg och tittade fram under ett par strimmor halvtuggat kött, och skrek sedan till i renodlad fasa. Han sköt sig från matbordet med sådan kraft att den tunga bordsskivan skakade till och fick kannan med sås att guppa till och välta. Rullstolen slog emot köksbänken bakom honom. Segflytande, brun sås bredde ut sig mellan skålarna av mat, besticken och porslinet, och rann ut över kanten i tjocka, tunga droppar. Hans tallrik for krasande i golvet och spred bitar av potatis, ärter och kött över parketten. Huvudet snurrade, tankarna och känslorna exploderade inom honom i ett oseparerbart virrvarr, lukten av kattpiss verkade öka i styrka och fyllde plötsligt hans bihålor som en klibbig senapsgas. Magen vände sig och han spydde våldsamt rakt ned i knät. Snart insåg han återigen var han befann sig, vad som stod på spel, och tittade vilt upp i panik och bestörtning.
NEJ!
Stolarna låg välta på golvet. Föräldrarna stod återigen käpprätt upp, likt paralyserade statyer, varenda muskel spänd som om det gick högspänning rakt igenom deras kroppar. Inför hans suddiga, rinnande ögon, protesterande mage och panikslagna medvetande började de återigen fasansfullt tomma, vidöppna huvudena först att sloka och hänga slappt utmed kroppen, sedan att vibrera och rycka. Ett ljud, inte helt olikt ljudet av någon som krossade chips med händerna, steg från ett litet viskande till ett högt, knakande ljud, och Josef registrerade knappt vid det här laget att ljudet kom från föräldrarnas halsar. Nackarna svällde och bubblade omöjligt under kragarna, och likt långa, vidriga ormar reste sig huvudena högre och högre i det lilla köket, ryckigt och ostadigt. Den slappa, sladdriga huden kunde inte längre hållas inne, utan vällde fram över kragarna och spändes ut mer och mer som ett köttigt dragspel. Ett gurglande läte steg ur deras förvridna, omöjligt långa strupar. Fingrarna sköt ut som skott och blev till långa kloliknande spindelben. Han kunde känna hur synen av föräldrarnas stela kroppar – med de tomma gapande huvudena som slingrade sig alltmer utmed taket på svajande, växande och rödflammiga halsar – brände sig in i hans näthinna, men till och med den ohyggliga, omöjliga transformationen framför honom var inte det som varit det värsta av allt. För bilden av den tillknycklade men omisskännliga halvan av en luftgevärskula som tittade fram mellan köttbitarna på hans tallrik vägrade att försvinna ur hans huvud. Josefs sista skärva av sinnesnärvaro brast, lungorna drog efter ett djupt andetag och han skrek ut sin förtvivlan så högt han kunde förmå.

Författare:

Publicerat

Dela: