Familjen Ekorre

Denna berättelse grundar sig på en vänskap mellan mig och en ekorrfamilj. Det har tagit en viss tid att lära känna dessa fantastiska djur med ett beteende som ger en goda skratt med pluset till livsglädje. Samtidigt får en att förstå att vi människor kanske inte är den smartaste varelsen. Alla är smarta inom sitt gebit givetvis och skall därför respekteras som en skapad art och med det ansvaret som ges till andra. Vi jagar ekorrar och tycker att dom är skadedjur. Men frågan blir för vem? Naturen sköter sitt och vi måste anstränga oss för att sköta vårt.
Detta gäller även räven och nu skryter dessa machojägare om att dom nedlagt ett byte, med andra ord räven. Fantastiskt att vi med ett gevär lyckades att skjuta andra arter och det borde ge jägaren en fjäder i hatten. Önskar att fjädern är något annat!
Nu till historien om familjen ekorre.
Jag bor i södra Småland och på gränsen till en skog ja det var en skog innan man började skövla den fina naturen för att få in pengar i kassan. Än så länge finns det ett hörn kvar där ekorrar kan leva ett litet tag till men faunan som fanns där en gång är nu bräder och pengar i någons plånbok.
Tidigt en söndagsmorgon i våras så satt jag ute och åt frukost när jag fick syn på en stor ekorre. Han hoppade runt och letade efter mat både här och där. Jag beundrade hans sätt att klättra, upp och ned inga problem. Han utförde konster som fick mig att bli stum av förundran. Ibland var han smal och ibland tjock som en stubbe. Akrobatiken fick mig att kännas som en klump men en klump där glädjen över uppvisningen dök upp.
Jag beslutade att skaffa några nötter som då skulle locka honom till att komma fler gånger. Valet föll på skalade hasselnötter 16:- på Börjes och 26:- på ICA. Dessa placerade jag ut på marken för att se vad som hände. En dag var dom borta och jag misstänkte ekorren hade varit där. Fler nötter placerades ut och en dag så dök min vän upp. Han mumsade och åt men jag kunde inte komma närma honom för han satt så att han hade koll på mig hela tiden. Nästa dag såg jag att skatorna var framme och snodde nötterna. Dom höll noga koll på var jag var innan dom satte in stöten.
Nu var goda råd dyra. Jag byggde en liten plattform i ett träd med en liten burk som nötterna kunde placeras i. Det fungerade bra för alla parter. Ekorren kom dit två gånger om dagen och skatorna tio gånger. Nu klädde jag in platsen med nät och hade små öppningar för ekorren.
Jag satte mig med kikaren på tomten för att se hur han skulle lösa problemet. Han dök upp och vägen till där det finns mat går aldrig rakt på utan först upp i ett träd sedan ner och sedan upp igen. Alltid samma väg sprang denna pappa ekorre. Han studerade nätkonstruktionen ifrån alla håll och styrdes sedan in av lukten ifrån nötterna. Han gick inte in i den enklaste ingången utan den svåraste och mest trånga. Där inne satt han och mumsade på nötter och nu kunde jag komma bara ca 2 meter ifrån honom. Det var till vattenskålen och försökte jag komma närmare så försvann han. Jag kunde se att jag var accepterad med en viss distans. Nu började jag kalla honom vid namn. Corre blev det. Efter några dagar så reagerade han på detta. Nu fick jag komma en meter ifrån honom, när jag kom med mat förstås. Dagarna gick och nu såg jag att han bar iväg mat också. Två till tre nötter i munnen så sprang han en krånglig väg hem och vägen gick över en asfaltsplan till en bilfirma men det hade han accepterat tydligen. För när han var barn så var det skog där och nu hade träden 4 hjul men vadå! En dag i somras när jag satt ute så kom han att passera alldeles i närheten av mig och sedan fram till matplatsen. Efter en liten stund kom det ännu en ekorre som var något mindre. Detta blev för mig mamma ekorre. Nu fick jag se ett beteende som var fantastiskt och det var när hon gick in för att äta så gick han ut och satte sig på en gren och höll utkik. En gång bråkade dom och det var tydligen att han var så hungrig och ville äta mer men hon ville också ha. Dom skäller och hotar med att dunka svansen mot något samt har ett mycket högfrekvent läte som vi bara hör starten sedan är det utanför vårt område av hörbarhet. Detta är tydligen deras sätt att meddela sig med varandra.
Nu fanns det två ekorrar som var mina vänner men mamman var mera skygg och höll sig på ett visst avstånd ifrån mig. Jag kände mig glad att ha fått förtroendet att möta bägge men efter en tid så blev jag förvånad på riktigt. Jag satt i trädgården när pappa ekorre kom farande tätt följd av mamma ekorre och sedan kom ett snöre till ekorre och efter det snöret kom ytterligare ett. Nu blev det jubel i busken för nu vara hela familjen här och presentationen gick till på följande sätt.
Pappan först förbi mig sedan mamman och sedan Corre Kavat och sedan Corre blyga. Sedan upp över skottkärran och upp i ett träd och sedan i nästa träd och efter en rundtur upp i trädet där maten fanns. Pappan for in först och sedan mamman och sedan Kavat och sist Blyga. Nu visste hela familjen vägen till min tomt och vem jag var och sedan hur tomten såg ut och var maten fanns. Det var fantastiskt att följa med alla dessa händelser. Nu kom familjen dagligen och barnen växte och en dag så kom pappan och satt och tittade på mig för att sedan försvinna och varken han eller mamman kom tillbaka. Jag tog händelsen som ett tack och farväl. När man tittar i deras små svarta ögon så ser man saker som känns.
Barnen kom tillbaka och är fortfarande här nu i augusti.
Corre Kavat har verkligen blivit min kompis men Corre Blyga håller sig fortfarande på avstånd. Dom har fördelat arbetsuppgiften med maten att han lockar fram den och delar sedan med sig. Detta beteende är nog en skyddsåtgärd för artens fortbestånd. Händer det något så klarar hon sig medan han utsätter sig för faror för att få maten. Nu är matstället borta för att det inte skulle bli vanebildande och istället får han maten ur min hand. Fast rör jag ett finger i onödan så hoppar han till. Han har varit i min farstu och käkat nötter ett par gånger men jag vill inte att han skall bli för tam. Matningen är mycket speciell. När han får nötter så brukar han börja med att äta ett par och då sitter han alltid på en plats med sikt runt om. Är det många nötter så tar han normalt två stycken i munnen men först snurrar han dom runt i munnen några gånger. Därefter iväg och gräva ned, han krafsar ett djup på ca 1 cm trycker ner nötterna och plattar till marken ovanpå. Han döljer verkligen platsen med stor skicklighet och efter ett antal bärgade godsaker så springer han tydligen hem till syrran med ett antal. Mycket sällan kommer hon hit men hon tar aldrig emot nötter av mig men om jag går in så försvinner dom fort. Varför snurrar han dom i munnen? Jo, han lägger sin doft på dessa och detta gör han bara på dom som skall grävas ned. Det innebär troligen att doften han lagt på nöten avslöjar sig sedan ifrån marken. För när han skall leta efter en så springer han med en rasande fart runt och luktar efter markeringen. Gräver upp och äter, genom detta sätt så kan en familj gräva ned mat med sin lukt på och då kommer inte andra att hitta dessa. Detta är ett smart beteende tycker jag. Corre Blyga kan då på natten fara runt och gräva upp godsaker när ingen ser.
Jag har provat med annan mat men lovar att ingenting av det vi äter gillar dom. Dom vill ha en ren mat utan tillsatser och då blir det mest energirika som finns och det är nötter. Massor av protein och utan tillsatser. Tänk vad smarta djuren kan vara. Jag har provat med allt men enbart frön och nötter duger. Corre Kavat sitter nu bredvid mig och äter och det är verkligen roligt att studera honom så nära. Hans fingrar och dom små klona är så gulliga. För några dagar sedan skedde en sak som gav mitt hjärta en extra kick. Han kom fram till mig och tittade på mig med sina underbara ögon och gick sedan runt mig till baksidan. Jag vred på huvudet för att se vad han gjorde. Jo, han gick sakta fram och nosade först på ena benet sedan det andra. Det var som han ville känna igen lukten av mig. Hela min trädgård är full av jättestora solrosor och där har dom hittat sin tårta. Blommans baksida har ett vitt kött som tydligen tilltalar dom mycket för rubbet rycker när dom äter detta. Att dom är smarta såg jag häromdagen när Corre Kavat klättrade upp på två meter solros och blomman böjde sig sakta till marken men honom ovanpå. När han hoppade av för att angripa blomman så for solrosen upp igen. Upp en gång till men nu började han bita av blomman under nerfärden. Vid landningen så hoppade han till blomman och nu gick den av så blomma och ekorren blev kvar på marken. Nötter börjar dom tappa intresset för och med alla solrosor jag har så finns det mat ett bra tag framöver.
Jag tror att han lockar henne komma till mat ibland för plötsligt dyker hon upp och så leker dom ta fatt med varandra med en fart som är otrolig. Detta med deras högfrekventa skrik som vi inte hör är tydligen effektiva. Ett högfrekvent skrik hörs inte så långt och det kan vara mycket bra med tanken på andra vilda djur. Ibland när dom lekte här så kunde dom bara stelna till och titta mot skogen ett hundratal meter bort och sedan full rulle hem. Då hade föräldrarna lockat dom att komma hem och kanske för en form av utbildning. För att en art skall överleva krävs kunskaper och jag tror att djuren gör det på sitt sätt. Ibland verkade det som om dom var ute på andra uppdrag för det kan gå två dagar ibland innan dom dyker upp igen. En sak till som jag lagt märke till och det är att dom tål inte möss och ser dom någon så jagar dom iväg den. Småfåglar kan vara mycket elaka mot ekorrar och dom äter samma mat men jag har sett hur en ekorre attackerar en fågel. Han helt sonika sopar till den men aldrig så att det ger skada. Fågeln sticker ekorren med näbben för att själv få plats vid matbordet. Det är konkurens utan blod. Tänk om vi gjorde på det sättet istället.
Jag undrar om inte vi har mycket att lära av andra djur för vi är själva av den arten. Vi tror att vi står över alla andra men det är ett primitivt tänkande tycker jag. Ifall vi orkade lära oss lite av det som finns i naturen så skulle vi med all säkerhet finna mer glädjeämnen än vad vi har idag. Vi har fått förmågan att tänka och minnas men vi är inte ensamma om den saken.
Jag ville med denna lilla berättelse visa på vilken glädje naturen med alla djurarter kan ge. Kanske att någon genom detta inte dödar en ekorre utan tittar istället och njuter. Djuren som vi ser dom var här innan människan och vi är den sista djurarten som skapades som vi ser det. Vi har inte rätt att sätta oss till doms över andra och säga att du får leva men inte du. Ni är för många nu och vi börjar blir rädda så vi måste nog döda ett antal så att vi kan känna oss trygga.
Vill inte avsluta berättelsen med ett kraftuttryck så jag hoppas att ni som inte har fått chansen att möta en vän ifrån skogen kan försöka förstå deras rätt till existens.
Detta är skrivet av
David Teddy Engberg
Tingsryd den 24 augusti 2008

Författare:

Publicerat

Dela: