Fångad i Objektivet

Fångad i objektivet

Det var en helt vanlig dag. En helt vanlig regnig dag. Regnet hade öst ner i flera dagar och det verkade som om det aldrig ville sluta. Amanda drog jackan tätare om sig och småsprang den sista vägen hem. Vattendropparna piskade henne i ansiktet och stack i de gröna ögonen. Hon var övertygad om att skolböckerna i väskan redan var genomblöta, på gränsen till förstörda. Det var med stor lättnad hon slet upp dörren och klampade in i den prydliga hallen.
- Hallå! ropade hon och började krångla av sig den blöta jackan.
Det röda håret satt som klistrat vid hennes fräkniga kinder och vattnet hade läckt in i skorna så att det klafsade när hon gick. Hon drog dem sakta av sig och konstaterade att hon behövde byta strumpor.
- Hallå! ropade hon igen utan att få något svar.
Hon slängde skolväskan över axeln och gick mot köket. Hon stannade utanför den och kände hur hjärtat började banka i bröstet. Dörren var stängd och de hårda orden och slagen hördes ända ut. Hon kunde inte urskilja vad de sa, men hon visste ändå vad det var frågan om. Amanda knep ihop ögonen och kände gråten kittla innanför ögonlocken. Det var så frestande att bara slita upp dörren och skrika åt dem att sluta, men hon visste vad det skulle innebära. Han kanske skulle börja slå henne också. En stund stod hon kvar och lyssnade, sedan smög hon tyst upp för trappan till sitt rum. Det var ett rent helvete att bara sitta där uppe och vänta. Helt försvarslös satt hon där och kunde inte göra något åt att mamma blev misshandlad i rummet under.
- Det ordnar sig, viskade hon till sig själv och började plocka fram de blöta böckerna.
Hon tog fram räknehäftet med texten ”Amanda Persson, 9B” som stod skrivet med prydlig handstil på den blåa boken. Sidorna hade klibbat ihop och det var knappt hon kunde räkna sin matteläxa. Blyertspennan ville inte fästa på det fuktiga pappret och suddet slet bara sönder sidorna. Hon suckade och klagades med slet sig i alla fall igenom alla uppgifterna och lite till, tills hon slängde ett öga på väckarklockan på nattduksbordet och såg att den var halv sju; middagsdags. Det var först när hon tänkte på det som hon kände hur det kurrade i magen av hunger. Med en klump i halsen och hjärtat hårt bankande i bröstet gick hon nerför trappan och hoppades för allt i världen att han hade slutat slå henne, när hon öppnade dörren och på darriga ben klev in i köket. Mamma satt på en stol framför bordet och petade förstrött med gaffeln i spaghettin och köttfärssåsen som låg på hennes tallrik. Bordet var dukat för två och kastrullerna stod framme. Amanda vågade knappt titta på sin mamma, gick bara långsamt fram och sjönk ner på sin stol. Pappa skulle visst inte ha middag idag. Hon lyfte försiktigt blicken och mötte mammas. Mammas ögon var blodsprängda och fyllda av tårar. En präktig blåtira täckte hennes vänstra öga och strax över ögonbrynet gapade ett blodigt jack som hon försökte täcka med en tygbit som hon tryckte mot såret. Hon kämpade för att hålla gråten tillbaka och log vänligt mot Amanda som kände skräcken och paniken växa.
- Hej älskling. Jag gjorde spaghetti och köttfärssås, det tycker du väl om?
Amanda fick tårar i ögonen.
- Ja, det är jättebra, sa hon tacksamt och tog för sig av maten.
Som vanligt smakade den underbart. Hon kunde inte komma på någon som slet lika hårt med maten som mamma. Hon gjorde verkligen allt för att hennes dotter skulle vara lycklig och kunde själv inte så mycket som tvinga sig till ett leende om hon såg att hennes dotter var missnöjd med något hon åstadkommit. Amanda tuggade i sig maten och log mot mamma.
- Det är jättegott, tröstade hon, som om det skulle kunna lindra mammas sår och smärta.
Mamma log och reste sig. Hon vacklade till och gick mot dörren.
- Jag börjar bli lite trött, jag tror jag går och lägger mig, mumlade hon med svag röst.
Amanda åt upp och ställde ordentlig som hon var in tallriken i diskmaskinen och gick sedan återigen upp på sitt rum för att sova bort hela den hemska kvällen. Hon längtade efter morgondagen, längtade efter att få gå till skolan och komma så långt ifrån hemmet som möjligt. Få träffa alla kompisar och bara glömma problemen. Hon bytte snabbt om till pyjamas och kröp ner i den bäddade sängen. Lakanen var svala och när hon tryckte huvudet mot kudden kände hon tårarna rinna längsmed kinderna. Varför måste världen vara så orättvis?

Väckarklockan ringde skoningslöst klockan sju på morgonen. Med stor möda lyfte hon ögonlocken och såg solen strömma in genom fönsterrutan. Det skulle onekligen bli en vacker dag. Amanda kände genast glädjen växa i kroppen och hon slängde av sig täcket, hoppade upp ur sängen och drog snabbt på sig kläderna. Hon behövde inte gå hemifrån förrän klockan åtta och hade därför ingen brådska, men eftersom hon var en så energisk människa drev någonting upp henne och satte fart i henne. Hon nästan flög nerför trappan och in i köket. Det var tomt, som tur var. Mamma och pappa behövde inte vara på sina arbeten före klockan 10 och sov därför ut på morgnarna. Amanda rotade fram en skål, fyllde den med mjölk och kalaspuffar och satte sig framför bordet med en sked i handen. Kalaspuffarna krasade härligt när hon tuggade dem och hon log för sig själv där hon satt och smaskade. Frukosten var nog det mål hon njöt mest av. Det var så härligt att känna magen fyllas på nytt efter en hel natt utan mat.
Hon lyckades inte fördriva tiden ända till klockan åtta, utan gick hemifrån kvart i. Det gjorde henne ingenting att hon skulle bli tvungen att vänta en kvart innan lektionen började, hon hade många att prata med. Henne gick det då ingen nöd på.
- Amanda, vänta!
Hon hörde en röst bakom sig och stannade till. När hon vände sig om fick hon syn på Ylva som kom springande efter henne. Hon flåsade häftigt när hon stannade upp vid hennes sida och var tvungen att hämta andan innan hon kunde säga något. Kondition var inte Ylvas starka sida.
- Hej! fick hon tillslut fram.
- Hej! Vad tidig du är.
- Jag vaknade tidigt av kråkorna. De skrek utanför mitt fönster.
De vandrade tysta sida vid sida.
- Vad ska du göra idag då? frågade Ylva och plirade på Amanda.
- Ingenting, mumlade Amanda. Hurså?
- Det var så längesen jag var hemma hos dig. Kan vi inte…
- Nej, det går nog inte, avbröt Amanda henne och ökade hastigt farten.
Bara tanken på att Ylva skulle kliva in i hallen och höra bråken och slagen var otänkbar.
Ylva ökade också farten och hann ikapp henne. Hon tog tag i hennes arm och stannade henne.
- Vad är det? frågade hon förvånat. Är du sur?
Amanda skakade på huvudet. Hur skulle hon kunna förklara? Det var ingen idé att hon ens försökte. Hon ville inte förklara, ville inte att någon skulle få veta. All hennes glädje dog med ens och hon kände hur tårarna brände under ögonlocken. Vände bort huvudet.
- Jag är lite trött bara. Kunde inte sova inatt, ljög hon och de fortsatte gå under tystnad tills de kom fram till skolan.
De hade knappt hunnit innanför skolportarna förrän ett gäng elever strömmade emot dem. Amanda kände hur glädjen återvände till henne. Aldrig var hon så glad som när hon var bland vänner. Hon kunde skratta och helt slappna av, behövde inte bry sig om något annat än att hon levde och mådde bra. Det var helt enkelt paradiset.
Dagen gick och Amanda funderade inte så mycket över tragedierna hemma. Hon gick på sina lektioner och umgicks med kompisarna på rasterna. När skoldagen var slut började hon förnöjt gå hemåt. Hon fick återigen sällskap av Ylva.
- Vad ska du göra när du kommer hem? frågade Ylva glatt.
- Göra matteläxan.
- Åh, kan inte du hjälpa mig med den? Jag fattar ingenting och du är så duktig. Snälla!
Ylva tiggde och bad, men Amanda bortförklarade det med att hennes mamma var förkyld och hade huvudvärk och att hon måste sova i lugn och ro.
- Men om vi är tysta då, envisades Ylva.
- Ingen idé, sa Amanda och skakade på huvudet. Hon kommer bli rasande om hon skulle vakna.
Ylva var tvungen att ge upp.
- Nåja, men du kanske kan följa med mig hem istället då?
- Javisst, sa Amanda och sken upp.
De gick tillsammans hem till Ylva och Amanda hjälpte henne med matten. Det var allmänt känt att hon var klassens ljus i de flesta ämnen, speciellt matte. Men när klockan slog sex kände Amanda på sig att det var dags att gå hem och äta middag. Det sög ordentligt i magen nu och hon bara längtade efter mammas vällagade mat.
- Jag måste nog dra nu, sa hon och plockade ihop sina saker.
Ylva följde med henne ut i hallen och såg på när hon knöt skorna.
- Kul att du kunde komma. Och tack för att du hjälpte mig med matten. Du är otroligt duktig!
Amanda rodnade och tryckte ner jeansjackan i väskan. Det var för varmt för att ha den på sig.
- Ingen orsak, log hon och öppnade dörren.
- Synd att din mamma är förkyld. Hoppas hon kryar på sig.
Amanda nickade och gjorde en ansats att gå, men Ylva verkade ha mer att säga.
- Men hon är väl inte förkyld jämt?
- Nej, det är hon inte. Hurså?
- Jag skulle så gärna vilja följa med dig hem och se hur du har det. Jag har ju aldrig varit hemma hos dig, och du har ändå varit här flera gånger.
Ylva såg fundersam ut.
- Du låter nästan aldrig någon följa med dig hem. Finns det någon orsak till det?
- Orsak? frågade Amanda och skruvade nervöst på sig.
- Ja, jag tänkte att du kanske skämdes över dina föräldrar eller så. Men det gör inget, jag menar, de flesta brukar ju skämmas över sina föräldrar i vår ålder. Jag tycker det är jättepinsamt att…
- Jag måste nog gå nu, avbröt Amanda henne, stängde dörren efter sig och rusade ut på vägen.
Hon sprang tills hon var säker på att Ylvas hus var utom synhåll. Då sjönk hon ner på trottoaren, drog upp knäna och slog armarna om benen och brast ut i gråt.

När hon kom hem var det helt tyst. Inte ett ljud hördes. Det var alltid lite obehagligt att komma hem till ett tyst hus. Det brukade alltid vara åtminstone en radio som lät i bakgrunden, en tv som någon hade glömt att stänga av eller en diskmaskin som brummade. Fastän de bara var tre i familjen var de rätt duktiga på att föra oväsen. Amanda ropade ”hallå” några gånger, ställde sedan väskan i hallen och tassade in i köket. Det var tomt. Hon gick vidare in i vardagsrummet som även det var helt öde. Tillslut fann hon mamma i sovrummet. Hon låg ihopkurad i fosterställning i ena hörnet av den stora sängen med det lockiga håret för ansiktet. Oron vaknade genast i Amanda. Hon gick fram och ruskade mamma försiktigt.
- Mamma? viskade hon med darrande röst.
Mamma strök håret ur ansiktet och såg upp på henne med tårfyllda ögon. Hennes underläpp var sprucken och en liten bloddroppe glänste strax under den. Hon tvingade fram ett leende men det syntes att hon hade ont. Pappa hade slagit henne igen. Amanda drog efter andan och satte sig på sängen bredvid mamma. Hon kunde inte begripa att mamma inte gjorde något, att hon inte sökte hjälp eller berättade för någon vad som egentligen hände här hemma. Borde inte hennes arbetskamrater undra? Frågade de inte varför hon varje dag kom till jobbet med ett nytt sår eller blåmärke? Reagerade inte hennes chef?
- Hej gumman, viskade mamma och kramade hennes hand.
Amanda såg på henne med ömhet i blicken. Det gjorde ont i henne att se mamma såhär. Så hjälplös.
- Mamma, du måste göra någonting. Du kan inte låta honom fortsätta slå dig. Det kommer sluta med att…
Rösten svek henne. Mamma satte sig upp bredvid henne och la armen om hennes axlar. Hon vaggade henne sakta fram och tillbaka.
- Det är inte så lätt.
- Om inte du gör något så gör jag det snart.
- Nej, det får du inte. Jag vill inte att du blir indragen i det här. Jag vill inte att du ska fara illa.
- Men jag vill inte att du ska fara illa heller.
Mamma strök bort en röd hårslinga ur hennes ansikte och kramade om henne.
- Det är ingen fara, älskling. Det ordnar sig. Vill du ha middag?
Hon nickade och svalde klumpen i halsen. Hur kunde mamma stå ut? Hur orkade hon?
Mamma gick ut i köket och efter några minuters slamrande med grytor och tallrikar stod middagen uppdukad på bordet. Fiskgryta med ris. Mammas specialité. Amanda sjönk ner på stolen mittemot henne och tog för sig av maten. Hon slängde ett öga på den tomma tallriken till höger om sig och såg upp på mamma.
- Var är pappa? undrade hon.
- Åh, javisst. Jag glömde säga till honom, mumlade mamma, reste sig och gick ut till pappas arbetsrum.
Hon återvände med honom och de satte sig vid sina platser och började äta. Det var en tryckt stämning som vilade över det lilla matbordet. Ingen sa någonting och ingen tittade på någon annan. Det var pappa som tillslut bröt tystnaden.
- Hur gick det i skolan idag då, Amanda? frågade han med en nästan glad röst.
Typiskt honom. Mot henne var han hur underbar som helst, precis som en pappa ska vara. Men mot mamma var det helt annorlunda. Ena sekunden var han hennes älskade make, andra sekunden hennes största fiende. Hur kunde han? Hatet vällde upp inom henne, men hon vågade inte säga något, vågade inte göra något. Vad skulle lilla hon kunna göra?
- Det gick bra. Jag hjälpte Ylva med matteläxan efter skolan, svarade hon och log mot honom.
Han log tillbaka och återigen smög sig tystnaden emellan dem. Det var närmast outhärdligt och så fort hon tömt tallriken ställde hon den i diskmaskinen och gick upp på sitt rum för att så gott hon kunde försöka fördriva tiden tills det var dags att sova.

Följande dag gick fort, som vanligt. Det verkade som om lektionerna flög iväg och Amanda svävade på moln där hon satt omringad av de hon höll av allra mest; sina älskade vänner. På väg hem från skolan fick hon som vanligt sällskap av Ylva. Ylva var på gott humör och det märktes.
- Åh, vad jag är glad att det snart är sommarlov! utbrast hon och nästan skuttade fram på vägen.
Hennes glädje smittade inte helt oväntat av sig på Amanda och det dröjde inte länge förrän de båda dansade framåt gatan. Men när de kom fram till Amandas hus där Ylva vanligtvis brukade fortsätta ensam stannade hon. Hon såg glatt på Amanda.
- Kan vi inte hitta på nåt? Baka bullar eller vad som helst? Jag känner att jag behöver lite socialt umgänge, skrattade hon.
- Gärna, skrattade Amanda och gjorde en ansats att följa med henne vidare på gatan, men Ylva stoppade henne.
- Kan vi inte vara hos dig idag?
Amanda bet sig i läppen. Skulle hon aldrig ge sig?
- Det går nog inte. Mamma är fortfarande sjuk och…
- Kom igen nu. Vi kan ju vara på ditt rum. Jag lovar att jag ska vara tyst. Snälla.
Ylva såg bedjande på henne och Amanda fick plötsligt svårt att säga nej. Hon visste hur gärna Ylva ville följa med henne hem och det kändes så elakt att varje gång behöva hitta på falska ursäkter. För riktiga kompisar har man inga hemligheter, och Ylva var sannerligen en riktig kompis. Hon funderade ett slag och sa sedan:
- Okej då. Men jag tror inte du kan stanna så länge.
Ylva log med hela ansiktet och de gick tillsammans upp mot dörren och klev in i hallen. Amanda bad till Gud att mamma och pappa var sams. Hon kände den välbekanta paniken växa i bröstet men när Ylva var med var den starkare än vanligt. Hon var så rädd att Ylva skulle få se att hennes pappa slog mamma.
De gick uppför trappan till Amandas rum och hon låste dörren noggrant efter dem. Ylva satte sig förnöjt på sängen.
- Vad fint du har det! Jag förstår inte varför jag aldrig har fått följa med dig hem tidigare.
- Nja, det har liksom varit lite körigt. Du vet…
Ylva visste uppenbarligen inte, men det gjorde ingenting. De tog fram ett gammalt spel som Amanda hade under sängen och det var så roligt att de glömde både tid och rum. Inte förrän ett ljud hördes från undervåningen vaknade de upp. Amanda kände hjärtat hoppa till i bröstet. Ett dunkande ljud som blev starkare och starkare hördes klart och tydligt ända in i hennes rum. Ylva såg förvirrad ut.
- Vad är det som låter? frågade hon och nickade mot dörren.
Amanda såg nyfikenheten i hennes ljusblåa ögon. Ylva var alltid den som ville ta reda på allting. Hon ville veta allt och gav sig inte förrän hon fått som hon ville.
- Det är nog bara från tv:n, ljög Amanda men Ylva genomskådade henne genast.
- Från tv:n? utbrast hon. Jo, pyttsan. Det hörs ju ända upp hit!
De satt tysta en stund och lyssnade till dunkandet. Hade inte Ylva suttit där mittemot henne på golvet med det ljusblonda huvudet på sned hade hon genast rusat ner för att se vad som egentligen hände där nere, men nu kunde hon inget göra. Hon bara satt där, helt försvarslös. Dunkandet hördes högre och högre och hon kunde känna mammas smärta. Det var fruktansvärt.
- Borde vi inte kolla vad det är? undrade Ylva.
- Nej, det är nog bäst att…, började Amanda men avbröts av ett ljudligt skrik, en hård duns och sedan tystnad.
De båda flickorna flög upp från golvet, ryckte upp dörren, for nerför trappan och in i vardagsrummet. De stannade i dörröppningen och stirrade skräckslagna på scenen som utspelade sig i rummet. Mamma låg ihopkurad invid väggen i ena hörnet och pappa stod lutad över henne med ilskan lysande ur de gröna ögonen. Skjortan var halvt uppknäppt och hans hår var rufsigt. Han såg nyvaken ut. En liten blodfläck på väggen vittnade om att han dunkat hennes huvud i väggen. Amanda gav till ett litet tjut och rusade fram till mamma. Ylva bara stod i dörröppningen och stirrade. Mamma låg livlös på golvet med blodet rinnande ur ett sår i tinningen. Amanda skakade henne och skrek i hennes öra, men hon rörde sig inte ur fläcken.
- Ring ambulansen! ropade hon till Ylva som genast lydde henne och sprang ut i köket.
Pappa bara stod där och stirrade. Det verkade som om han hade förlorat all kraft, allt mod. Som en zombie stod han där med ena armen lyft och blängde dumt på dem där de låg på golvet, Amanda och mamma.

Amanda hade fått åka med i ambulansen. Amanda, pappa och Ylva. De hade suttit där och tittat på mamma där hon låg, blek och livlös på båren. Hon hade puls och hon andades fortfarande, men hon var inte vid medvetande. Nu låg hon här i sjukhussängen och Amanda satt bredvid henne och tryckte hennes hand. Ylva och pappa satt på varsin stol vid väggen och såg båda lika skamsna och molokna ut. Pappa hade inte sagt något under hela tiden, han hade bara stirrat tomt på Amanda när hon skrikande frågat honom hur han kunde göra något sånt. Men hon hade inte vågat berätta för ambulansmännen vad som hade hänt. Hon hade släpat ut mamma i hallen så att de inte skulle se blodmärket i vardagsrummet och när de frågade vad som hade hänt sa hon att mamma hade trillat nerför trappan. Hon visste inte varför hon ljög om det, det kom bara av sig självt. Det var som om det var någon annan som talade åt henne. Som om hon hörde en röst i sitt huvud som sa åt henne vad hon skulle säga. Var det pappas röst hon hörde?
Det dröjde ett tag innan mamma äntligen slog upp ögonen. Amanda kramade lyckligt om henne, glad över att hon fortfarande levde. Mamma var alldeles vit i ansiktet och hon hade fått ett bandage om huvudet. Hon log matt och kramade Amandas hand.
- Min lilla flicka, mumlade hon mellan tårarna.

Några månader senare var skilsmässan klar. Pappa hade fått ta med sitt pick och pack och lämna dem utan några krusiduller. Amanda beundrade mammas mod. Att hon vågade slänga ut honom sådär. Var hon inte rädd? Var hon inte rädd att han skulle börja slå henne igen? När hon frågade strök mamma bara varsamt hennes kind och svarade att hon inte var rädd för pappa längre.
- Han kan inte längre göra oss något ont. Han är ute ur vår värld nu.
Amanda tittade på Ylva som satt mittemot henne vid middagsbordet. Ylva var nästan jämt hemma hos dem nuförtiden. Det behövdes, det blev så ensamt nu när pappa var borta. Dessutom var hon väldigt bra på att pigga upp dem. Hon gav dem råd om hur de skulle klara vardagen.
Ylva tog en till portion av lasagnen.
- Du lagar suverän mat! berömde hon mamma och smaskade lyckligt i sig.
- Tack, sa mamma och rodnade.
Både mamma och Amanda hade för länge sedan ätit upp och satt tysta och tittade på Ylva där hon satt och mumsade i sig. Ylva log mot dem och pekade på mamma med gaffeln.
- Ni är för dystra. Du borde skaffa en pojkvän.
Mamma såg paff ut.
- En pojkvän? utbrast hon. Varför då?
- Det skulle kunna hjälpa dig att glömma vad som hänt och gå vidare.
Mamma såg tveksam ut. Med en porslinstunn hand strök hon undan en ljusröd hårlock som lossnat från hästsvansen i nacken. Amanda hade ärvt sitt röda hår av mamma. Fräknarna däremot kom från pappa, men för övrigt var det mamma hon var mest lik. Hon tittade på Ylva och nickade. Det kanske vore bra för mamma. Att glömma pappa och gå vidare.
- Jag menar, du är ju fortfarande så ung. Bara 37, det är rätt ungt för att vara mamma, fortsatte Ylva med munnen full av lasagne.
Mamma såg frånvarande ut. Hon log mot Ylva och tog ett äpple från fruktskålen på bordet. Tog en tugga och log sedan igen.
- Vem vet, du kanske har rätt, sa hon.

Dagarna gick. Även veckorna och månaderna gick. Amanda kunde inte låta bli att överraskas av mamma. Knappt några veckor efter att Ylva nämnt det där om en pojkvän hade mamma en av sina kollegor, Hans, hemma på besök. De var goda vänner sedan länge och trivdes bra ihop. Relationen gick vidare och en dag när Amanda kom hem från skolan fann hon dem sovande tillsammans i dubbelsängen. Det dröjde inte länge förrän Hans hade flyttat in hos dem. Amandas liv var nu så bra som det kunde bli. Hon kunde inte tänka sig något bättre än det hon redan hade. Nu satt hon som vanligt framför matbordet med Hans och mamma och äntligen kunde de föra en konversation under middagen, precis som vilken familj som helst. Det var vad de var nu, en familj. En riktig familj. Precis som vilken som helst. Amanda log mot Hans.
- Du anar inte hur glad jag är att mamma träffade dig, sa hon sanningsenligt.
Både Hans och mamma rodnade.
- Det är nog snarare jag som ska vara glad att jag träffade din mamma, svarade Hans. Och dig.
Hon log. Då ringde telefonen. Det dröjde lite innan någon reagerade men till sist reste sig mamma upp och svarade. Hon utbytte några snabba och glada ord med personen i andra änden av luren och gav sedan telefonen till Amanda.
- Det är till dig, förklarade hon.
Amanda smög sig ut i vardagsrummet och satte sig i soffan med luren tryckt mot örat.
- Hallå?
- Hejsan, det är Ylva! Vad gör du?
- Äter middag.
- Oj, förlåt. Stör jag?
- Nejdå, inte alls.
Det blev tyst ett tag. Amanda gissade att Ylva log. Hon brukade göra det i telefonen, fastän hon visste att personen hon pratade med inte kunde se det. Det var en typisk egenskap för Ylva.
- Jag är glad för din skull, sa hon tillslut.
Amanda blev lite orolig. Varför sa hon det helt plötsligt? Hon hade väl inte berättat för någon? Ända sedan mamma varit tvungen att åka in på sjukhus hade hon hållit hela historien hemlig, även för sina vänner. Det var bara Ylva som visste hur det verkligen låg till. De andra trodde bara att hennes pappa hade flyttat och att hennes mamma träffat en ny. Och det fick de gärna tro.
- Du har väl inte berättat för nån? frågade hon oroat.
- Nej, nej. Vad tror du om mig egentligen?
Amanda kunde inte låta bli att le. Ylva kunde man verkligen lita på.
- Jag ringde bara för att fråga om du hade lust att hänga med mig ner till biblioteket och låna en bok. Jag pratade nyss med min moster som tipsade mig om en bok som jag tänkte försöka läsa mig igenom, hoppas bara de har den nere på biblioteket.
- Det tror jag säkert att de har. Kom förbi mig om tio minuter så går vi ner tillsammans då.
- Finemang. Då ses vi.
De avslutade samtalet och tio minuter senare plingade det på dörren. Det var Ylva, punktlig som alltid. Hon stod och stampade ivrigt i hallen med den ljusa jeansjackan knuten runt magen och det blonda håret uppsatt i en slarvig hästsvans högt på huvudet. Amanda snörde snabbt skorna, drog på sig en tjocktröja och ropade halvvägs ut genom dörren att hon skulle till biblioteket och skulle vara tillbaka om någon halvtimme. Hon hörde början till ett svar innan dörren stängdes och hon och Ylva styrde stegen mot biblioteket.
Ylva lyckades efter en stunds letande hitta boken hon sökte och när de var klara gick de in på ett café för att ta en kvällsfika. När klockan närmade sig halv nio började de långsamt traska hemåt, ivrigt samtalande om allt mellan himmel och jord. De stannade framför Amandas hus för att säga några sista meningar och av gammal vana lyfte Amanda på locket till brevlådan för att kika efter om det var någon post. Hon hade inte förväntat sig att det skulle ligga något i den gröna och något slitna lådan, men till sin förvåning halade hon upp ett litet vitt kuvert. Det var inte adresserat och hade inget frimärke, vilket måste innebära att någon hade passerat deras hus och lagt brevet där. Hon öppnade det nyfiket och spärrade upp ögonen när hon såg vad det var. Ylva tittade oroat på henne.
- Vad är det? frågade hon och närmade sig.
När även hon fick se vad det var hoppade hon till en aning. Det var ett foto. Ett helt vanligt foto. Det konstiga var att det var en bild på Amanda, mamma och Hans som satt och åt middag vid köksbordet. Bilden såg ut att vara tagen genom fönstret utifrån gatan, för man skymtade husväggen och en trädgren som hängde framför fönstret. Amanda skakade oförstående på huvudet.
- Det här fotot måste ha tagits igår. Ser du, vi sitter och äter ugnspannkaka, jag minns att vi gjorde det då. Men jag undrar vem det är som har tagit fotot.
Hon stoppade ner fotot i kuvertet igen, sa hejdå till Ylva och gick in. Mamma och Hans satt framför tv:n i vardagsrummet. Hans höll armen om mamma och hon lutade kärleksfullt huvudet mot hans bröst. Amanda kunde inte låta bli att le vid åsynen av dem. Hon gick fram till dem och gav dem kuvertet.
- Kolla på det här. Jag hittade det i brevlådan, sa hon.
Hans öppnade kuvertet och tog fram fotot.
- Vad i hela…, började han.
Mamma spärrade upp ögonen.
- Det är ju vi, utbrast hon förvirrat.
- Ska det vara något slags skämt? föreslog Hans.
- Är det någon av dina kompisar kanske? frågade mamma och tittade undrande på Amanda.
Amanda skakade på huvudet.
- De skulle aldrig göra något sånt. De har inte sån humor.
De granskade fotot ett tag men utan att komma fram till något. Tillslut lade de kuvertet och bilden åt sidan och återgick till att titta på tv. Senare på kvällen gick de och la sig och morgonen därpå hade de helt glömt bort gårdagens händelse.

Men när Amanda kom hem på eftermiddagen och öppnade brevlådan fann hon inte bara dagens tidning och ett antal räkningar som vanligt, utan ännu ett vitt, oadresserat kuvert utan frimärke. Den här gången var det ett foto på dem när de satt och tittade på tv.
- Det här var ju igår! utbrast Amanda och Ylva som stod bredvid henne kikade på fotot över hennes axel.
- Herregud, vad konstigt, instämde hon.
- Det var ju när vi satt och diskuterade det förra fotot! Titta, man ser det till och med på bilden!
Hon pekade på ett litet vitt kuvert som Hans höll i handen.
- Det här är ju sjukt. Är det nån som vill skämta med oss eller? frågade hon.
Ylva ryckte på axlarna.
- Ingen aning, men jag måste rusa. Måste hjälpa mamma att städa, vi får gäster ikväll, sa hon och skyndade vidare.
Amanda gick fundersamt in och blev stående i hallen med fotot i handen. Hans, som hade hört henne komma, kom ut i hallen och tittade på henne där hon stod med pannan i djupa veck.
- Något på tok? frågade han.
- Det har kommit ett till foto, mumlade Amanda.
- Får jag se.
Hans tog fotot ifrån henne och granskade det noggrant.
- Men vad är det här egentligen?
- Jag vet inte.
Mamma kom ut i hallen. Hon såg orolig ut. Utan att ens ha lagt märke till fotot började hon vrida sina händer och det syntes att hon försökte säga något.
- Det är en sak som bekymrar mig, fick hon tillslut ur sig.
- Låt höra, sa Amanda och Hans med en mun.
- Jag såg pappa idag.
Både Amanda och Hans vitnade i ansiktet.
- Var då? frågade Hans.
- Alldeles här utanför. Han stod gömd i en buske och tittade på dig genom fönstret när du stod och diskade, men när han fick syn på mig sprang han snabbt iväg.
Hans såg förskräckt ut.
- Stod han och tittade på mig när jag diskade? frågade han förvånat.
Mamma nickade. Sedan suckade hon. Först då fick hon syn på fotot som Hans höll i handen.
- Vad är det där? frågade hon genast.
- Titta så får du se.
Hans gav henne fotot och hon stelnade till när hon fick se det.
- Ska det här föreställa roligt? Vem är det som skickar bilderna?
De stirrade på varandra. Ingen sa något. Amanda suckade, tog sin väska och gick uppför trappan till sitt rum.
- Jag har läxor att ta itu med, mumlade hon och stängde dörren efter sig.

Dagen därpå var som vanligt underbar. Amandas glada ansikte fullkomligt lyste upp skolan och hennes vänner blev fler för var dag som gick. Men Ylva stod henne fortfarande närmast. Trots allt var det bara hon som egentligen visste hur det låg till hemma hos Amanda. De hade som vanligt sällskap hem efter skolan, men den här gången gick Ylva direkt fram till Amandas brevlåda och öppnade den. Amanda bad till Gud att hon inte skulle dra upp ett nytt vitt kuvert, men det var precis vad hon gjorde. Amanda slöt ögonen och kände ilskan och rädslan växa inom henne.
- Vad är det den här gången? frågade hon.
- Titta så får du se, sa Ylva och gav henne fotot.
När Amanda fick se vad det var på fotot stelnade hon till och blev stående alldeles likblek i ansiktet. Det var ett foto på Hans som stod och diskade.
- Pappa, mumlade hon. Pappa.
Ylva stirrade på henne.
- Vad menar du? frågade hon.
- Det är pappa som har tagit det här fotot.
- Hur vet du det?
- Mamma såg honom igår när han stod och tittade på Hans genom fönstret. Hon sa att han stod gömd i en buske.
Hon granskade kortet. Tittade sedan upp och började gå mot syrénhäcken utanför köksfönstret.
- Det måste ha varit här han stod. Ser du, på bilden hänger det fram en gren med något lila på. Det är syrénblommorna. Här är grenen.
Hon ställde sig på platsen där pappa hade stått och kunde tydligt peka ut exakt vilken gren som syntes på fotot. Ylva skakade på huvudet.
- Det är vansinne, sa hon. Varför skulle han vilja ta kort på er och sedan lägga det i er brevlåda?
- Jag vet inte. Men någon måste ju ha tagit fotona…
Amanda kände en iskall skräck växa inom sig. Hon frös fastän det var minst 20 plusgrader ute.
- Det är nog ingen fara, lugnade Ylva. Gå in och visa bilden för Hans och din mamma och se vad de säger om den. Jag måste traska vidare.
Hon vinkade hejdå till Amanda som fundersamt gick in i huset med kuvertet i handen. Hon stannade i hallen och ropade på Hans. Han kom i sällskap med mamma och Amanda gav dem bilden. De blev alldeles tysta och stirrade förvirrat på fotografiet.
- Det är pappa som har tagit bilden, mumlade Amanda och mamma kramade om henne.
- Vad vill han? undrade Hans ilsket.
- Han vill nog bara skrämmas. Kanske är han avundsjuk för att jag har träffat dig och för att vi är så lyckliga nu, gissade mamma. Vi låter honom hållas så tröttnar han nog snart.

Men det gjorde han inte. Var dag kom det ett nytt foto i brevlådan med bilder på dem när de satt och åt, tittade på tv eller umgicks sådär som en familj gör. Ibland var det bilder på någon av dem ute på stan eller i trädgården, men på de flesta bilderna var de alla tre tillsammans. För varje foto som kom blev de mer och mer skrämda, men mamma uppmanade dem om att inte berätta för någon att pappa faktiskt hotade dem, för det var ju vad han gjorde. Han praktiskt taget skrämde livet ur dem. Amandas vardag förvandlades till en mardröm och hon gick runt i ständig skräck. Hon vände sig ideligen om för att se att ingen förföljde henne när hon gick ensam på gatorna och hon vågade knappt vara hemma utan att Hans eller mamma var i närheten. Hans försökte övertyga mamma om att gå till polisen, men hon vägrade. Hon ville inte blanda in dem, sa hon. Amanda kunde inte låta bli att undra varför. Var hon rädd för att pappa skulle bli arg om de kontaktade polisen? Tankarna snurrade i Amandas huvud men hon var tvungen att erkänna att hon kunde förstå hur mamma kände. I början hade hon velat gå till polisen på direkten, men hon blev mer och mer tveksam för var dag som gick. Tänk om pappa rymde och kom hem till dem mitt i natten när de låg och sov? Tänk om han gjorde mamma ännu mer illa så att hon kanske inte överlevde? Rädslan gjorde henne allt mer isolerad. Hon vågade nästan inte ens öppna brevlådan utan att först titta efter så att ingen såg henne. Det blev som ett fängelse. Ett fängelse av skräck.

- Amanda, du måste göra något, uppmanade Ylva henne när de stod utanför Amandas hus och Amanda som vanligt halade upp ett vitt kuvert ur brevlådan.
Den här gången var det mamma som satt i soffan i vardagsrummet och lagade Hans byxor. Amanda suckade och stoppade kuvertet i fickan.
- Jag kan inte. Jag vågar inte.
- Ni kan ju inte låta honom hålla på såhär. Vem vet var det slutar?
- Jag vågar inte, säger jag ju. Tänk om han skulle få reda på att vi skvallrat för polisen och komma och döda oss eller vad som helst.
- Överdriv inte.
- Jag är rädd.
- Jag vet, Amanda. Men vill du att det här ska fortsätta?
Amanda sänkte blicken. Hon grävde med gymnastikskon i gruset vid vägkanten och kände ögonen fyllas med tårar.
- Nej, viskade hon.
- Då måste du göra något. Om du inte vill att din mamma ska råka illa ut. Eller Hans eller kanske till och med du. Han kommer inte att sluta, det är jag säker på.
- Någon gång måste han väl tröttna.
- Det är inte säkert. Snälla Amanda, för din egen familjs skull, gå in och ring polisen! Jag följer med dig och sitter bredvid dig som psykiskt stöd.
- Jag vågar inte.
Men Ylva lyssnade inte på henne. Hon tog Amanda i handen och drog med sig henne in och uppför trappan till Amandas rum. Där tog hon den röda sladdtelefonen och satte den i handen på Amanda.
- Ring nu, uppmanade hon.
Amanda tvekade. Ylva hade en poäng i det hon sa. Hur länge skulle pappa egentligen fortsätta? Tänk om han aldrig slutade? Tänk om de fick gå i ständig skräck i resten av sina liv? Deras liv hade förvandlats till ett fängelse och den glada familj som de för några månader sen varit var nu helt annorlunda. De kände sig hela tiden bevakade, hela tiden iakttagna. De vågade knappt skratta utan att undra om de nästa dag skulle synas skrattande på fotot som uppenbarade sig i brevlådan. Hittills hade hon oroat sig över vad som skulle hända om hon ringde polisen. Men vad skulle hända om hon inte ringde polisen?
- Okej, sa hon och såg Ylva rakt i ögonen.
Ylva log och Amanda slog bestämt numret till polisstationen. En kvinnlig polis svarade. Först stakade sig orden i halsen men sedan berättade Amanda hela historien för kvinnan i andra änden av luren som försökte lugna henne och lovade att de skulle skicka ut poliser redan imorgon bitti som kunde övervaka huset och se om de såg något skumt. När Amanda lade på kände hon sig både glad och rädd. Ylva kramade om henne.
- Du klarade det, berömde hon. Nu ska du se att allt ordnar sig. Men för att inte väcka oro bör du kanske inte säga till din mamma att du har kontaktat polisen. Hon skulle bara bli orolig. Det är bättre att hon får reda på det när din pappa är fast.

Dagarna gick och Amanda såg varken skymten av pappa eller några poliser. Men en eftermiddag när hon kom hem från skolan var brevlådan tom, sånär som på tidningen, ett vykort från mammas väninna som var på semester i Mallorca och några räkningar. Amanda tog fundersamt med sig posten in och gick in i köket. Där stod mamma och pratade i telefon. Hon var vit i ansiktet men såg inte rädd ut. Amanda satte sig på stolen och lyssnade på hennes samtal. Hon pratade snabbt och kort och innan hon lade på tackade hon personen i andra änden av luren och satte sig sedan mittemot Amanda vid bordet.
- Hans, kan du komma in hit ett slag? ropade hon och Hans klev in i köket med en bok i handen och läsglasögonen på näsan.
- Vad är det? frågade han.
- Kan du sätta dig här ett tag, bad mamma och drog ut stolen bredvid sig.
Hans satte sig och tittade förvirrat på mamma. Varken han eller Amanda förstod vad det var frågan om. Mamma log med hela ansiktet.
- Jag fick ett samtal nyss. Det var en polis som ringde.
Hon gjorde en kort paus och Hans och Amanda utbytte nyfikna blickar. Mamma drog efter andan och fortsatte:
- Det var en kvinnlig polis som sa att de häromdagen hade fått ett samtal från en ung flicka som sa att hon hette Amanda, som hade berättat att hennes pappa skickade bilder på henne och hennes familj till dem.
Hon log och tog Amandas hand.
- De har fått fast honom.
Varken Hans eller Amanda förstod först vad hon sa. De bara gapade och stirrade dumt. Sedan sprack Hans ansikte upp i ett brett leende. Han kramade om mamma och de tittade tacksamt på Amanda.
- Det var modigt av dig, sa Hans. Själv skulle jag aldrig ha vågat ringa. Jag förstår inte hur du vågade.
- Någon uppmanade mig att göra det, sa Amanda generat och tittade ner i bordet.
Hon tyckte alltid det var pinsamt när folk berömde henne. Mamma berättade att polisen hade kommit imorse och sett pappa stå utanför grinden och ta kort på huset. De hade gripit honom och förhört honom och till deras förvåning hade han erkänt allt. Varför han hade gjort det förstod inte mamma.
- Han kanske kände dåligt samvete, föreslog hon.
- Eller så längtade han bara efter att få bli arresterad. Det kanske var ansträngande att ta foton varje dag.
För första gången på länge kunde de skratta tillsammans utan att känna rädsla för fångas i objektivet av en kamera. För första gången på länge kunde de skratta ut ordentligt, sådär som bara en riktig familj gör.

Skriven av: Karin Ahlsén Larsson