Fångad i sitt sinne

Rummet var rektangulärt, ljust och luftigt. I det högra hörnet bakom mitt skrivbord fanns ett högt arkivskåp av stål och ovanpå det en slokande krukväxt som såg ut att vara i akut behov av omvårdnad. Det här var mitt rum, i min nytillträdda tjänst som barn- och ungdomspsykiatriker, på den nybyggda psykiatriska kliniken Memphis i Kalifornien.

Min första patient hette Kelly. Jag gick ut i barnavdelningens sällskapsrum för att plocka med henne till mitt besöksrum. Jag sträckte in huvudet genom dörren och lät blicken segla över rummet, men jag kunde inte hitta någon flicka som stämde in på de signalement jag fått av receptionisterna.
- Hej du, har du sett en blond flicka med gröna ögon här idag? Frågade jag en pojke i rummet. Han tycktes vara allt för upptagen med att prata med sin högra hand för att besvara min fråga.
- Hej Jodie, söker du efter Kelly? Frågade en röst bakom mig som tillhörde en av receptionisterna.
- Ja, vet du var jag kan hitta henne? Frågade jag.
- Javisst, hon fördes till isoleringsrummet, hon fick ett häftigt raseriutbrott när man försökte genomföra de förberedande testerna på henne idag när hon kom in till kliniken vid lunchtid.

Reglerna på kliniken var mycket strikta, och innan jag fick lov att gå in i isoleringsrummet var jag tvungen att fästa ett vitt armband med en grön oval knapp på min handled. Jag fick noggranna instruktioner om att trycka på knappen om Kelly blev våldsam och då skulle ett tyst larm utlösas och säkerhetsvakterna skulle inkallas. En bredaxlad, lång säkerhetsvakt låste varsamt upp isoleringsrummet åt mig och jag stack försiktigt in näsan genom dörrspringan till rummet med vadderade väggar och golv. Genast störtade Kelly emot mig, hennes stora avokadogröna ögon var vilt uppspärrade och hon slängde sig runt min hals.

Kelly satt entusiastiskt på golvet mittemot mig på andra sidan sandlådan i mitt rum och undrade vad som var på gång. Bredvid sandlådan hade jag fyllt en liten röd leksakshink med olika figurer, män, kvinnor, barn och djur. Dessa redskap utgjorde en metod som skulle hjälpa mig att avslöja hennes innersta tankar och reflektioner om sin relation till sin familj. Jag förklarade för henne att hon skulle välja figurer som skulle föreställa hennes familjemedlemmar. Efter en stunds eftertanke plockade hon blygt runt i hinken, hon vände och vred på figurerna, granskade deras ansikten och hår och kände på armar och ben. Hon tycktes lägga ner stor omsorg på att hitta de figurer som bäst stämde in på hennes familjmedlemmar. Efter en stunds tyst arbete noterade jag att hon begravt den enda manliga figuren under en sandhög i ett hörn av sandlådan. Den vuxna kvinnofiguren stod tätt intill en flickgestalt som tryckte sig mot den vuxne, båda två stod med ryggen vänd mot sandhögen. Ytterligare en flickgestalt fanns i ett hörn av lådan, ensam, liggandes på mage bortvänd från alla tre. Jag insåg snabbt att pappan inte längre fanns med i familjebilden. Jag bad Kelly beskriva sitt verk.
- Vem ligger under sandhögen? Frågade jag henne. Hon pillade förläget på en vit spetskant vid nederfållen av sin ljusblå klänning, jag kunde ana två små skrattgropar på hennes rosiga kinder. Kelly riktade sin blick mot sandhögen och en bekymmersam rynka syntes på hennes panna.
- Det där är pappa, sa hon knappt hörbart. Hon riktade sitt pekfinger mot modersfiguren och figuren föreställandes hennes syster.
- Där står mamma och Melanie. Helt plötsligt började hennes tunna kropp skälva av hulkningar.
- … och där står jag alldeles själv, helt ensam, snyftade Kelly. Hastigt ryckte hon åt sig hinken med kvarvarande figurer och vände den upp och ned och skakade den länge för att försäkra sig om att den var tom.
- De här finns inte på riktigt, sa hon och tittade på mig med sina tefatsrunda ögon.

Jag gick ut ur mitt arbetsrum och in i vänthallen för att samtala med Kellys mamma Brooke. Jag bad henne komma in till mig för att berätta om Kelly och om varför hon valt att söka hjälp åt henne här på Memphiskliniken. Länge berättade hon om hur familjen flyttat från Minnesota och om hur Kellys psykiska tillstånd snabbt försämrats. Modern berättade om händelser som stärkte mina tidigare misstankar om att fadern inte längre fanns med i familjebilden och om den tidigare diagnosen hennes dotter fått, Borderline personlighetsstörning.
- Tack Brooke, det var väsentligt för mig att träffa dig och att direkt från dig höra den här informationen, det var viktigt för min analys om Kelly jag ska börja arbeta med senare i eftermiddag. Jag har bokat en ny tid åt Kelly nästa vecka. Brooke tittade upp mot mig och drog på mungiporna, en hårslinga hade smitit ut ur hennes hårspänne.

Mina möten med Kelly fortsatte, på lekfulla sätt utförde jag tester, däribland Roschachtestet. Tillskillnad från första gången gick det bra den här gången. Det gick ut på att hon skulle tolka och beskriva nonfigurativa fläckar, s.k. bläckplumpar, som egentligen inte föreställde något speciellt. Det här testet gjorde vi en solig dag utanför kliniken på gräsmattan.

I min nya lägenhet satt jag i min vita soffa, trött efter en joggingrunda. Jag fiskade upp Kellys sjukjournal från hennes tidigare terapeut ur min nya skinnportfölj. Journalen var tjock och papperna som var skrivna på en gammal skrivmaskin var nötta i hörnen, dem såg flitigt lästa ut. Efter det Brooke hade berättat förstod jag att Kellys tillstånd bara försämrats när hon slussats emellan olika terapeuter och ständigt bytt medicinering. Hon hade blivit alltmer otrygg och nyckfull. Länge satt jag försjunken i journalen, jag jämförde den informationen med mina egna iakttagelser och tester och med anteckningarna jag gjort under samtalet med Brooke, informationen tycktes vara motsägelsefull. Diagnosen Borderline verkade vara en förhastad slutsats. Kellys uppträdande motsvarade inte den grova graden av personlighetsstörningen Borderline – snarare visade hennes beteende en lättare typ av känslomässig störning.


Kellys beteende stämde i mina ögon inte i tillräckligt hög grad överens med de karakteristiska Borderlinedragen. Hennes relationer till andra människor var inte alls så pass intensiva och instabila som Borderlinepatienternas. Hennes lynniga humör var det som bäst passade in i symtomen, likaså hennes kroniska känsla av tomhet och ensamhet. Med individuellt anpassad terapi var jag övertygad om att Kelly snabbt skulle bli bättre, men för detta krävdes även att hennes familj och omgivning var engagerade. Memphiskliniken hade barnpsykiatri som specialitet, därför trodde jag att jag skulle ha hoppfulla nyheter åt Brooke nästa gång vi sågs.

Hösten kom och träden hade klätt sig i gula och röda löv som emellanåt tappade greppet och singlade ner mot marken. Solen sken lågt och redan från långt håll såg jag Kelly rusa rakt emot mig med mamma Brooke bakom sig, hennes rågblonda hår fladdrade i vinden. Nu hade det gått lång tid sedan sist. När hon var framme vid mig såg jag hur lång hon hade blivit. I hennes högra arm hängde en leksakstiger vars päls var bortnött av allt kel. Kellys ögon lös och hon såg ut att vara vilket friskt barn som helst. Terapiprogrammet jag utformat verkade ha gjort underverk, det gladde när jag förstod att Brooke lagt ner så mycket tid på flickan vilket hon tidigare inte verkade ha haft möjlighet till. Jag summerade terapitimmarnas analyser och den tid som gått för Brooke, jag berättade för henne att jag listat ut att Kellys ofta förekommande raseriutbrott berodde på hennes fasa att bli lämnad ensam. Det hade hon fått erfara allt för många gånger, hennes värsta trauma tycktes vara just det då fadern försvann ut ur familjebilden. Detta framkom tydligt i bl.a. det sandlådetest vi gjort. Vid Melanies födsel försummades Kelly än en gång eftersom hon var äldst, Brookes krafter verkade inte räcka till de båda fickorna och Kellys dåliga sinnesstämning försämrades. Eftersom Brooke var ensamstående med Kelly och hennes syster kom assistententen dem fått mycket väl till pass. Jag tittade ner på Kelly som stod och kramade mina ben, i hennes leende saknades en tand i underkäken, hon berättade stolt om hur tandfen hade hämtat tanden hon tappat och lämnat henne en dollar. Hon studsade runt på marken och pratade om sitt och Brookes besök på hennes blivande skola, jag kunde mycket väl se det framför mig, Kelly sittandes vid en träbänk i en vanlig förstaklass.

Kelly hade fritt fått välja vad hon ville göra på vår sista terapitimme, och tvekade inte en sekund då hon sa att hon ville åka till parken och äta glass. I parken beställde vi varsin glass, Kelly valde den största av alla och jag beställde en fin glasskål med tre glasskulor i. Vi satt på en rödvitrutig picnicfilt och njöt av våra glassar. Tiden med Kelly hade varit speciell för mig, jag visste att jag aldrig skulle glömma det här vackra barnet, min första patient på Memphiskliniken och våra stunder tillsammans. Jag bad henne hålla i min isglass medan jag tog upp min kamera ur väskan. Jag ställde mig en bit bort och zoomade in henne. Två stora leende ögon mötte mig genom kameralinsen, förevigat med en polaroid.

Skriven av: Katayun