Fånge i kroppen

Berit vältrade sig ur sängen. Vältra är en bra beskrivning. Bär man på 192 kilo går det inte kliva upp på något graciöst sätt hur mycket man än försöker. Nattlinnet hade hon haft på sig dygnet runt i en vecka. Det hade stora ringar av torkat svett i armhålorna och morgonrocken hon svepte om sig var solkig och luktade unket.
Berit undersökte ansiktet i badrumsspegeln. Huden var gropig och fet. Hon drog fingrarna genom sitt råttfärgade hår och ett moln av mjäll yrde ner i handfatet. Det kliade, men hon orkade inte tvätta det. Bara det att stå böjd över badkaret och skölja håret med duschslangen tog så lång tid att det hellre fick vara. Hon tittade på sina tänder. En bit paprika hade kilat sig fast mellan framtänderna. Den petade hon i alla fall bort och sköljde munnen med flourlösning.

I vardagsrummet stod en trave pizzakartonger, hennes smutstvätt låg spridd överallt. Hon hade inte tvättat på hon visste inte hur länge. I köket stod högar av gammal disk. Bestick och porslin hade tagit slut för länge sedan. Det var det som var fördelen med pizza och annan snabbmat, hon behövde ingen tallrik till det.
Berit slog sig ner i sin väl insuttna, bruna skinnfåtölj och satte på TV:n. Oprah Winfreys fromma nuna uppenbarade sig. En amerikansk skådespelerska, som Berit aldrig hade hört talas om, var gäst och berättade öppenhjärtigt om sin nya film och sin tragiska barndom. Man zoomade in en blond, amerikansk medelklasskvinna i publiken, som torkade bort en tår med pekfingret.
'Uj, uj, uj, så sorgligt då', muttrade Berit ironiskt för sig själv. 'Vad synd det är om den rika, vackra, slanka filmstjärnan med det bländvita leendet.'
Berit tänkte på sin syster när hon såg Oprahs gäst. Smala systern. Framgångsrika systern. Hon som gjorde allting rätt och som var föräldrarnas stolthet.
Hon var allt som Berit aldrig blev. Berit hatade henne. Det var en pina de få gånger hon kom och hälsade på.
Hån, förolämpningar och förebråelser. 'Du kan väl fan banta lite, du liknar ett övermoget päron'. 'Hur kan man sjunka så lågt som du?'. 'Du bor i en svinstia och du stinker!'
Sedan brukade systern ha med sig kaffe på termos och wienerbröd. Systern åt aldrig, hon drack bara lite kaffe. Däremot betraktade hon Berit med ett hånleende när Berit girigt stoppade i sig wienerbröden. Som om det var bäst att hålla henne fet, göda henne lite till, så att hon aldrig skulle få en chans att överglänsa systern.
Som om det skulle vara någon risk.

Berit försökte sträcka på ryggen, den värkte, liksom benen. Det kliade över hela kroppen av svett och ingrodd smuts. Vecken skavde och svetten rann från armhålorna. Hon hade inte duschat på tre veckor. Och inte ens då var det fråga om någon ordentlig dusch. Berit hade tappat upp lite varmt vatten med tvål i badkaret. I det hade hon doppat en handduk, som hon gnidit av sig den värsta smutsen och svetten med.

Sällan gick hon ut. På alla sätt var hon fånge i detta råtthål. Hon orkade inte gå ut. Inte bara för att det var ansträngande att förflytta sig; hon ville inte utsätta sig för folks blickar och viskningar. Hon var inte bara fånge i lägenheten, utan också i sin kropp. Denna enorma fetthydda. Hur kunde hon bli så fel? En ond cirkel. Depressionen krävde mat, pizza, godis, kakor, Coca Cola. Ju mer den växte, desto mer växte Berit. Hon visste inte i vilken tåt hon skulle börja nysta, var hon skulle börja. Hur hon skulle ta tag i sitt liv. Mat hade blivit det enda betydelsefulla, det enda nöjet hon hade. Maten var också fällan. Ingen kunde förstå hur omöjligt, hur oändligt omöjligt det var för henne att göra något åt sig själv.
Systerns sporadiska besök förvärrade situationen än mer.
Mamma och pappa ville inte låtsas om hennes existens. Hon var släktens skamfläck, en parentes i dess stolta historia. 'Farfar var ju för böveln ändå hovmarskalk hos Gustaf V', som Berits far brukade påpeka. 'Han skulle ha roterat värre än en centrifug i sin grav om han hade sett dig.'

En stor tröst var Siv. Grannfrun. Hon brukade stoppa in en Året Runt eller en Allers genom brevinkastet en gång i veckan. Ibland hade hon, av vänlighet, fyllt i de givna bokstäverna i kryptot. Siv visste, Siv förstod.
'Du kan alltid komma över till mig och prata om du behöver', sa hon den enda gången hon och Berit talade med varandra. Den gången Berit råkade öppna ytterdörren av misstag när Siv ringde på. Egentligen hade hon inte velat öppna och skylta med sin misär. Berit sade ingenting när Siv erbjöd henne sin hjälp. Hon bara nickade och stängde dörren.
Men Siv gav inte upp. Tålmodigt stoppade hon nya tidningar i Berits brevinkast och ibland ringde hon på i hopp om att Berit skulle öppna.
Men Berit skämdes. När hon skämdes tröstade hon sig med mer mat.
Berit stängde av Oprah Winfrey.
Oprah Winfrey är en rik, amerikansk programledare.
Berit var 43 år och oskuld.

Om hon skulle ta sig till sängen igen. Somna och slippa tänka.

Skriven av: Mathias Nilsson