Fången

Skrikande smärta. Den verkar aldrig ta slut. Tårarna rinner neråt, kinden blir svart av mascaran. Ännu en gång har han förstört något på henne. Denna gången var det ingen knytnäve eller en spark. Denna gång hade en hammare skapat vanäran i ansiktet. Läppen var sönder, i mitten. Blodet forsade ner, allt blev en enda röra. Av svart och rött. De var hennes färger. Svart o rött.


Varför? frågade hon sig. Varför slog han henne, varför just henne, varför ville han se henne förstöras? Hon hatade det, men hon hade förlänge sen slutat försvara sig. De var hon som gjort fel. Så var det, precis som han sa. De gjorde ont, men hon borde lära sig utav det. Varför gjorde hon det inte?


Ibland önskade hon, när slagen kom, att han skulle slå henne så hon slocknade. Inte bara för en stund, utan för alltid. För alltid, så hon aldrig mer skulle besvära honom. Men så gick det inte till, han slog och sparka. Men hon dog aldrig, så som han önskade.

Hon försökte själv en gång, hängde ett rep runt halsen och hoppa. Han fann henne o skar av repet. Varför gjorde han det? Han vill ändå inte ha henne. Han säger ju de, att de skulle vart bättre om hon aldrig fötts. Han slog henne efteråt. För och visa hur dom hon var. Om hon nu skulle dö, skulle de vara han som tog död på henne sa han. Men det blev ju inte så, varför? Kunde han inte göra det för, om han önskade det så himla mycket?


Hon var fånge i sitt eget hem. Ibland satt hon ensam flera dygn. Jobbet hade hon lämnat för länge sen, hon klarade inte av blickarna emot sig och alla frågor. Förklaringarna började ta slut, för de kom alltid ett nytt slag. En ny blåtira. Dom såg på henne, hon skämdes som en hund. Att hon var så dum. De var hennes fel, och dom visste det, att det var hennes fel, därför såg dom på henne med dom där blickarna.

Han var ofta borta flera dygn. Hon brukade se ut genom fönstret, vänta på ett livstecken. Men de var bara många som skynda sig förbi. Alla var stressade. Då och då såg man ett barn med sin mor, lr ett ungt förälskat par. Då kände hon en stark avundsjuka. Hon ville också ha ett barn. Men dom som funnits i henne hade dött. Av honom, han slog magen. Då försvann dom. Dom ofödda. De som hon borde varit. Och förälskade. Hon älskade ju honom. Och han skulle älska henne, om hon blev som han ville. Men hon var avundsjuk på paren. Om han visste det, skulle han straffa henne. Som han alltid gör. Och när han inte gör det, gör hon det själv. Då tar hon fram sina rakblad, och skär sig i armarna. För straffas, det ska hon. Hon har gjort fel. Ingen annan, därför ska hon straffas. Hon är van vid blodet och den ilande smärtan nu. Det känns knappt. Hon är immun, drömmer sig bort i en annan värld. Och han minns inte vad han gjort när han kommer hem med en sprit stank runt omkring sig. Därför säger han inget om ärren på armarna. Han bryr sig inte, han är för van och se hennes sargade kropp.


Då och då när mörkret fallit, kan hon se sin spegelbild i fönstret. Men de kan inte vara hon. Inte är de väl hon, som har de stora otäcka ärret i ansiktet. Med blåtirror, blodiga läppar. Men de där ärret. De hatar hon. De andra såren bleknar bort, men ärret är kvar. De är de som förstört allt. Hennes söta leende. Hennes vackra blonda hår, som rakats av. Han rakade av det, när hon gjort fel. När hon kommit hem från hår frisörskan med nypermanentat hår. Och sminkad och ny brun. Då kände hon sig vacker. Och han hatade det, då tog han henne till badrummet o fick henne och duscha av sig allt smink. Även fast vattnet var iskallt, sa hon inte emot. De var hennes fel. Ja, de var hennes. Hon fick inte göra så utan lov. Och sen tog han upp henne, satte henne framför badrums spegeln. Han hade tagit en maskin och rakat bort lock efter lock. då fick huvudet som en baby. Hon hade skrämts av bilden, men hade efter det alltid haft rakat efter det. Hon förtjänade inte sitt ljusa blonda hår. Hon skulle fötts mörkhårig.


Ibland ringde telefonen. Men hon vågade inte svara, då skulle hon straffas. Ibland ringde hennes mamma, sin älskade mamma. Hon visste inte hur länge sen hon träffat henne. Tiden var bortglömd. De fanns ingen klocka. Mamma pratade in långa meddelanden hon raderade direkt. Hon skulle få straff, om han hörde det. Hon berätta hur mycke hon saknade henne. Hur kunde hon bli saknad? Och att hon ville ha henne hem till sig, att hon skulle ringa. Att hon borde lämna Micke. Men hon vågade ju inte göra som mamma sa. Älskade mamma. Ibland ringde hon på dörren, polisen hade vart här med, men hon hade nekat allt. Det var ju hennes fel.


Det var tyst i lägenheten. Hon var ensam och frös. Hon hade inga egna kläder, dom hade han slängt. Dom visade för mycket av hennes kropp. Hon brukade lyssna på stegen i trapphuset. Oftast var de bara grannarna som kom. Hon hörde på stegen, när de var han som kom. Då frös allt till is inom henne. Rädslan spred sig. Hon var rädd.

Men nu kom inga steg. Hon gick som i dvala till dörren och satte sig där. Hon satt där i en hel evighet, sen så hörde hon steg och röster. De var små barn. De talade om ett spöke som brukade sitta i fönstret. Helt plötsligt stod dörren på glänt, och hon såg två par ögon. En stunds tystnad, innan två skriande röster skrek till och sprang därifrån. 'Hon lever, hon lever' Hörde hon ekandet i trappen. Lever hon verkligen? Hon sträckte sina kritvita fingrar till pulsådern o kände dunkandet där. Ja... Hon var vid liv.

Sakta sträckte hon sig upp och rota fram gamla kläder som var hans. Hon gick ut genom dörren, och stängde den varsamt. Hennes kropp var ej van vid stegen, och hon staplade ner för trappan, ut från porten och emot vägen. De kom en buss, var den gick visste hon inte, men där satte hon sig, pengar hade hon inga men busschaffisen bara nickade och log. Hon satte sig vid ett fönster. Och såg huset hon var instängt i. Men nej, där var inget kvar längre. Hon var fri.

Skriven av: Vampyren